Vid korsningen Topeliusesplanaden/Grev Tottgatan, mot söder. Stadens nästhögsta stenfot p.g.a. att tomten är så sluttande.

Vad i all världen är ”grunkan” på fasaden? Brandlarm?

Kollade först med Lars Pensar:

Det du har på väggen av elevhemmet är ett brandalarm. År 1924 i juni månad satte Waldemar Sund  upp brandsignalapparater och Edvin Marklund satte upp brandsignalledning,

Ett annat fanns i hörnet av Samskolbyggnaden mot nordost, det bör synas på ngt vykort-foto. Tycker mig minnas att en också skulle ha funnits på biografväggen, alltså den nu bortrivna flygeln mot söder.

Under det runda glaset mot röd bakgrund stod med latinska bokstäver: VID BRAND, SÖNDRA GLASET - TRYCK PÅ KNAPPEN. Då skulle man trycka på en röd, ca 2 cm rund knapp i mitten av grejen. Undra just om någon togs tillvara och finns i kraftverksmuseet. Men dessa var helt annat än 1800-talets brandvakts kontrollskåp.

En sak jag  började fundera på. Kraftverket kom ju igång först 1926. Då måste ju brandalarmet gått någon annan stans, till poliskammaren där spruthuset fanns skulle ju vara en rimlig plats eftersom det var dejour mer eller mindre dygnet runt och brandredskapen förvarades där.

Fortsättning: Brandalarm och -system i Nykarleby av Lars Pensar.

Och därefter vad Tekniska museet hade att säga i ärendet:

Hej Fredrik!

Brandlarm, skulle man kunna kalla det, Brandalarm, Brandskåp eller Brandtelegraf. I ett tidigt svenskt patent från 1885 med nr 278 beskriver L.M. Ericsson (företaget) en brandtelegraf för mindre samhällen, med upp till 12 bibrandskåp. På brandstationen satt en centralapparat som kunde ta emot signaler (elektriska impulser) från bibrandskåpen och visa vilket skåp ett larm kom från. Bibrandskåpet innehöll en fjäderdriven mekanism vilken sände pulserna som styrde centralapparaten. Mekanismen satt i den runda burken på väggen och framför den ett glas, genom att krossa glaset kunde den som larmade komma åt en knapp med texten ”Tryck”. Knappen löste ut fjädern och larmet gick på brandstationen. Den snorkelliknande konstruktionen ovanför är ett rör som höll upp en armatur med en röd glödlampa.

Utvecklingen av brandlarm och utbyggnaden av brandväsende pågick under 1800-talets andra hälft, särskilt efter den dramatiska branden i Eldkvarn i Stockholm 1878 men även efter stadsbränder i Karlstad 1865 eller Sundsvall 1888 med flera omfattande bränder. Jfr https://sv.wikipedia.org/wiki/Stadsbrand t ex.

Med vänlig hälsning
Lindeberg-Lindvet | Intendent
Tekniska museet

(Inf. 2011-05-11.)

Komplettering av Anders:

Mitt svar har en lite för rikssvensk prägel, tänkte jag, och utvecklingen skilde sig i Finland. Bland annat var telegrafin förbehållen den ryska administrationen av storfurstendömet och telegram censurerades. I skuggan av telegrafin växte telefonföreningarna fram, i stort sett oreglerade. Detta kan ha en betydelse för din fråga: Efter Finlands självständighet 1918 fanns nya förutsättningar för telegrafiverksamheten. Kanske var det därför som brandlarmsapparaterna sattes upp under 1920-talet? Jag har tyvärr inte någon information som verifierar detta.  Behovet var rimligen liknande i Finland då exempelvis Åbo och Gamla Vasa drabbades av omfattande bränder vid mitten av 1800-talet.

Företaget L.M. Ericsson var aktivt i såväl tsarryssland som Finland och mycket av materielen som användes kom från Ericsson. För bara ett par år sedan gav Ericsson ut en bok om sin historia, ”Att förändra världen”. En av författarna är Svenolov Karlsson som ju är född i Österbotten; Larsmo. En tanke jag fick var att han kanske snappat upp något intressant om utvecklingen i samband med det arbetet… Han har en webbsida www.storkamp.com. via hans hemsida finns det länkar till mer historisk information, inklusive https://www.teliasonerahistory.com/ som är en alldeles ny sajt. Ericssons historia kan du hitta på www.ericssonhistory.com

(Inf. 2011-05-12.)

Komplettering av Fredrik Lundquist: (Det har dock visat sig att vissa saker här inte stämmer överens med de enkla förhållandena i Nykarleby, där man ”tryckte på knappen”.)

Ett av mina stora intressen är den gamla brandtelegrafen. Bilden med ”grunkan” på väggen är inte en brandtelegraf utan ett induktorbrandskåp. En brandtelegraf är som någon beskriver tidigare: ett glas krossas och en knapp tryckes in eller ett handtag drages ut.

Då startar ett urverk i skåpet och sänder ut korta och långa eller bara korta pulser över blanktråden i luften till brandstationens skrivare som då registrerar koden. Koden översättes av personalen som ser att det är tex. Synnerbergs skåp som givit larm. Det kunde alltså vara väldigt många brandskåp i en stad, men alla hade en egen morsekod.

Det vi ser på bilden är ett induktorbrandskåp. Man kan ana veven innanför glaset. När man krossade glaset föll det fram en vev som man: ”veva fort och länge”- invänta brandkåren. Induktorn fungerar alltså som på en gammal vevtelefon, att en ström alstras som gör att klockorna ringer på brandstationen, eller hemma i bostäderna hos beredskapsbrandkåren i en mindre stad/samhälle. Induktorn har ett kodhjul som bryter och sluter den utgående signalen så att korta och långa ringsignaler går ut.

Brandmännen som hörde ringklockornas signal kände alltså igen ”ringmelodin” från skåpet (”veva fort och länge”) och visste härmed vilket skåp som larmade. Alla som hade en ringklocka hemma ryckte då ut.

Att känna igen några olika melodier är OK men flera hundra olika= omöjligt. Därför var induktorbrandskåpen avsedda för mindre samhällen/städer. Det var dessutom ett mycket billigare alternativ än att ha en brandtelegraf.

Röret ovanför är till för signalkabeln som kommer ut från skåpet som sen via porslinsisolatorerna på väggen övergår till blanktråd- luftledning. Böjen på röret är till för att vatten ej ska komma in. En eventuell brandskåpsbelysning satt separat på väggen eller hängde på en vajer i luften.

Det jag kan se är att från 1910-talet och fram till 1950-talet förekommer induktorskåp. Modellen ändras och moderniseras ju längre fram man tittar, men Synnerbergs förefaller att vara den äldsta modellen.

Läs mer:
Utdrag ur boken ”Brandalarm” Handbok i brandsignalväsendet av C. Norell 1923.

(Inf. 2011-08-20.)

Gatunamnsskyltarna var nya.