Brandalarm och -system
i Nykarleby


Efter att brandalarm satts upp i Nykarleby 1924 [men saken var på gång redan hösten 1922], var staden uppdelad i fem områden runt dessa alarm, på Knarkon (Synnerbergs) men senare på Frostes gård, på Samskolan, på Scala senare Mattsson, på Öhrbergs på Bankgatan samt på Rådhusknuten.




Larmdonet skymtar till höger om stolpen vid Rådhusknuten.


De var alla av typen ”söndra glaset och tryck på knappen” vilket gav en signal till telefonväxeln, som var placerad i gamla rektorslokalen i rådhusbyggnaden fram till telefonautomatiseringen i juni 1959. Därifrån sändes larmet till kraftverket där sirenen sattes igång. Brandchefen larmades per telefon från telefoncentralen och skyndade till poliskammaren-spruthuset där brandutrustning, som motorspruta och andra brandredskap fanns förvarade. Hit skyndade även de som hörde till brandkåren och som enbart fick larmet via sirenen på kraftverkstaket. Hit skyndade även för brandkårens behov städslade lastbilar, Edv. Hägglunds Ford Thames, Handelslagets Bedford och Sunds Citroën, enligt behov och läglighet, ty staden hade ingen egen bil före 1954, om man undantar kraftverkets Willys Jeep.

”I måndags på dagen gavs brandalarm, som dock visade sig vara falskt. Några barn hade lekt med en brandklocka och kommit att ge signal. Händelsen bör varna föräldrar att varna sina barn att leka med brandklockorna.”


ÖP den 28 augusti 1953. Bevis på att brandalarmen, här kallade brandklockor, fungerade. Och jag undrar vilka de här företagsamma barnen kan ha varit? Gissningsvis är de i dag 2011 i 65-årsåldern.
(Inf. 2011-09-18.)


Under tiden hade brandchefen i bästa fall fått reda på var branden fanns. Vanligt var även att den som slog larm om en brand, ringde till kraftverket direkt, för efter 1959 togs de obrukbara  brandalarmen bort då telefoncentralen automatiserats och telefonfröknarna gick till historien.

År 1968 började larmen gå via radiolänkar och kretsalarmsystemet kom till med personsökare och annan teknisk utrustning för tyst alarm. Men fortfarande provas sirenernas funktion en gång per månad, den första måndagen i månaden klockan 12.

Med denna alarmering, som hängde på det talade ordet, förekom säkert en del missförstånd, hörfel och störning i kommunikationerna. Brandchefen väntades få information via telefon eller muntlig förmedling, medan brandmanskapet kunde vara ovetande om var branden fanns tills de hoppade av bilen, eller cykeln som kunde användas då brandhärden fanns i centrum.

Under krigstiden och tiden närmast efter fanns en handdriven luftalarmssiren i poliskammaren. Den kan också varit placerad vid Karleborg. Den lyftes ut på gatan och vevades för hand när alarmet skulle ges, både om flygangrepp som om brand. Då kunde två sirener höras nästan på samma gång, den handvevade dock mer spasmodig.

Den forna stationsklockan, senare placerad i nordvästra knuten på poliskammaren och senare stulen, torde inte ha använts som brandalarm.

När vattentornet byggdes i början på 1960-talet, anlades på det radiolänk-antenner och siren. Då kunde sirenerna höras i tvåton.

Den nya brandstationen vid Munsalavägen från år 1999 har fått ärva kraftverkets gamla taksirén. Dessförinnan hade brandstationen varit inhyst i Lindbloms bygge på Karleborgtomten från 1980 och dessförinnan i det gamla lokstallet vid Gamla station från 1959, bägge oändamålsenliga och tillfälliga byggnader, som dock försågs med attributet för en brandstation, ett slangtorkningstorn.


Lars Pensar, augusti 2011.
(Inf. 2011-08-31, rev. 2019-05-07 .)

Stefan Fors kommenterade:

Hejsan igen!

Här en kommentar till Pensars ”Brandalarm och system i Nykarleby”

Den nämnda handdrivna sirenen kan mycket väl vara den som jag som barn lekte med hemma hos min morfar Raoul Olson. Det var mycket spännande att gå upp på kallvinden och dra igång den ylande apparaten. Eftersom familjen i något skede innan de flyttade till Gustav Adolfsgatan bodde på Karleborg, överensstämmer mitt antagande också med Pensars text. Morfar var dessutom aktiv i skyddskåren så kanske han hade huvudansvaret om hela apparaten. Sedan efter att deras hus brann ner sökte jag förtvivlat i spillrorna efter den fina manicken, men tyvärr hade någon annan hunnit före mej. Jag hoppas att med denna text någon får dåligt samvete och donerar den till lämplig plats, kanske museet. Eller får vi här i bästa fall en ny version av ”Jakten på den försvunna stenhuvudgubben”.

Försvunna förblev också en dolk samt en kista med många tygpåsar innehållande skarp ammunition. Under branden försökte jag varna brandmännen för möjligheten att ammunitionen blir farligt fyrverkeri (som det blev när Cykra brann, eller vad det nu var Markkulas butik på esplanaden hette). Men ingen ville lyssna på en gråtande 10-12 åring. Till all lycka blev det dock inget smällande vad jag minns.

Hälsningar Stefan
(Inf. 2011-09-06.)


Läs mer:
Alarmsignalapparater i ÖP 1925.
F.d. Synnerbergs.
Bränder.
(Inf. 2011-08-31, rev. 2019-05-07 .)