Femtioåringar 2010

Del 1. Lekskolan

Detta är mitt tidigaste gruppfoto av den blivande ädla gruppen. Vi gick då i ”leka”, som det hette på den tiden, vid Rummelbacken. Jag har väldigt många minnen därifrån.

Bland annat hade vi ”hemliga rummet” i nordöstra hörnet av byggnaden, där vi pojkar ventilerade våra problem, varav vår allas djupa kärlek till Viviann var ett av de största. En gång i vår djupaste analys av detta komplexa problem så öppnades plötsligt dörren, och ve och fasa, där stod Hon i all sin prakt. Vi blev alla mycket generade och Göran tappade helt koncepten och hoppade in i den stora sopsäcken av papper som var fastsatt på en stadig ställning. Det var sååå pinsamt.

Peter Sund var en tuff man trots sin ringa ålder. En morgon när han kom till ”leka” med sin mamma var dörren tydligen låst. Peter blev arg och bankade på dörren och skrek med full volym: ”Satan tanten, ta opp dören!”

Rummelbacken var mitt andra hem och jag minns ännu varje sten och träd och hur man lättast kunde bestiga dessa. En gång kom jag och Göran på den finurliga idén att locka en av flickorna (låter vara anonym) långt upp bland stenarna i korsningen Sollefteågatan/Karleborgsgatan. Väl framme så drog vi snabbt ner hennes byxor och sprang iväg. Våra föräldrar fick nog höra om denna bravad och det blev inte så värst trevligt!

På tidigare nämnda område hade vi flera olösta problem, bl.a. i form av den stora frågan om hur det månne såg ut under kjolen på tanterna. Så vi skred till verket genom att genomföra vår noga utarbetade plan. Vid ett givet tillfälle när tanten satt vid bordet omgiven av många barn och djupt upptagen med att hjälpa dem med något knåp, sänkte jag, Robban och Göran oss långsamt ner under bordet och ålade oss försiktigt mellan massorna av fötter till den bästa möjliga strategiska platsen för att iaktta detta mysterium med våra stort uppslagna ögon. Efter utfört uppdrag ålade vi oss tillbaka och snabbt till hemliga rummet för att analysera resultaten. Vad jag minns blev vi aldrig upptäckta i denna senare till legend vuxna bragd.

Kring julen fick vi gröt, och den som fick mandeln fick karameller som bonus. Denna gång var det min tur men det tyckte inte min vän Robban om, så han tog Frisbee-grepp på sin tallrik och med en snabb knyck åkte den iväg längs golvet, och Robban underströk ännu mera det orättvisa i världen genom att skrika och härja, och slutligen  spotta en hel del i min tallrik.

Jag minns med värme julfesten som var nånting verkligt stort. Nils-Eric och jag fick dessutom dela ut karameller åt publiken. Dock under ett program hände det sej att en viss Anders Engström antagligen tyckte att här är tråkigt, så han startade ett spex utan like där han sprang omkring och skrek ”Göta Petter, Göta Petter”. Hans mamma tyckte dock inte om tilltaget och Anders åkte hem med fart.

Vi gjorde ibland olovliga utflykter och en gång hittade vi på att inspektera brandstationen som fanns på ett stenkasts avstånd på vägen mot Frihemmet. Där kunde man klättra upp på ”skullan” i ett mörkt trevligt rum. På en avsats lägre ner fanns innertaket till ett annat rum. När vi tittade ner genom springorna så såg vi till vår stora förskräckelse en död gubbe. Vi sprang genast och hämtade tanten som till först inte trodde oss, men p.g.a. vår iver följde hon med. Visst fanns där en gubbe, men det var en fullt stor docka som brandkåristerna använde när de gjorde rökdykningsövningar.

Jag tillbringade mycket av min fritid på Källbacken eftersom moffa och mommo bodde där mitt emot Liljeströms. Viviann, Mona och jag lekte ofta tillsammans, men tyvärr var jag och Mona ibland lite elaka med Viviann. Höjden var nog när vi lurade henne att sitta mot ett äppelträd och band fast henne.

Mona och jag hittade också på annar skoj. En klassiker blev historien när vi i Uddas källare kom på att börja dricka hennes pappas öl. Där fanns också en stor gammal kaffepanna i vilken man kunde förvara litervis med öl. Kapsylerna hade vi öppnat med tänderna, och antalet öppnade flaskor var så stort, att vi trots kaffekokningen antagligen inte var helt nyktra. På Källbackan hälsade man också ibland på Äppel-Hugo där man fick äppel.

På tomtgränsen mellan oss och Karlssons på Sollefteågatan fanns om vårarna en gyttjepöl där jag och Ninni utvecklade vårt konstnärliga sinne genom att tillverka allehanda föremål, främst dock ”rapa-tissar” som vi fnittrande klappade så att de dallrade.

Jag har också ett svagt minne att jag har skrinnat till musik på torget, eller har detta minne bara uppstått av berättelser?

Vi fick också vår dos av religiös fostran i Söndagsskolan i det gamla församlingshemmet av den respektingivande fru Sandvik. Där fanns en hemsk plansch av djävulen som jag var livrädd för, men jag var också rädd för Gud. De tuffaste pojkarna skulle sitta längst bak på vedlåren och slå med hälarna mot kanten, så där satt jag inte.  Julfesten var en ganska trevlig tillställning för där fick man en påse med ett äpple, en pepparkaka och några karameller.