Luciaminnen

av

Heidi Nystrand

När jag utsågs till Nykarlebys Lucia 1963 skedde det under allt annat än demokratiska former. Ingen ”folkomröstning” eller annat som nu är vanligt. Det bestämdes bara att Söderlunds Heidi skulle vara Lucia, punkt slut.

Orsaken till att detta hedersuppdrag hamnade hos mig var, har jag förstått nu i efterhand, min ”rikssvenska”. Vi hade bott i Sverige under några år och hade återvänt till Finland och Nykarleby sommaren -63. Eftersom jag gått i skola i Sverige, och där lärt mig tala svenska med rikssvensk intonation, blev resultatet att jag även i min nya klass i Nykarleby talade rikssvenska i stället för den högsvenska som talades under lektionerna. Vi hade Östen Engström som lärare i muntlig framställning, och han tyckte väl att mitt sätt att tala (och högläsa) svenska var att föredra framför den finlandssvenska som de andra eleverna presterade. Jag minns att han uppmanade mig att försöka behålla mitt sätt att tala svenska, vilket inte var så lätt, man vill ju smälta in i mängden, åtminstone i den åldern.

Så det var inte mitt utseende som gjorde mig utvald. Fast det är klart att mitt blonda hår och min längd (1,66 m!) inte låg mig i fatet. Jag minns att vi övade flitigt i veckor före Luciadagen. Man skulle ju gå värdigt, inte springa in i aulan!

Kvällen före Den Stora Dagen försökte mamma Tekla hjälpa mig så att mitt, av naturen spikraka hår skulle få lite lockar och glans. Vi hade ju inga pengar att lägga på frissa-besök, så det blev hårtvätt i köket vid diskbänken, och sen rullades håret upp på enkla hemgjorda papperspapiljotter. Resultatet blev ett virrvarr av lockar, knappast det mjuka vågsvall vi hade tänkt oss. Men (som tur var) så raknade håret under natten, och följande morgon var det lika rakt som vanligt.

Jag minns att tärnorna och jag fick hjälp av skolans lärarinnor och några av de kvinnliga lärarkandidaterna  som det året gick på ”semi”. Någon hade gjort i ordning luciakransen (äkta lingonris!) som skulle pryda mitt numera helt raka hårsvall!

(Det läsåret hade seminariet vidareutbildning av lärare, både kvinnliga och manliga. Annars var det ju bara manliga ”burkar” som auskulterade i övningsskolan.)

Ljusen i kronan krånglade och vägrade lysa, så det blev några svettiga minuter innan de svaga ljuspunkterna lyste tillräckligt stadigt! Batteriet som skulle förse ljusen med ström gömdes under det breda röda sidenband som jag hade runt midjan. Jag tyckte att jag var så fin.

När alla tärnorna och lucian var klara; alla band var knutna, alla ljus tända och alla svettiga händer avtorkade så bar det av; först uppför den branta trappan från matsalen som utgjorde omklädningsrum denna kväll, och sen längs korridoren till den dörr som ledde in till festsalen. Vi skulle  s k r i d a  långsamt och värdigt genom hela salen, som var fylld av skolelever, föräldrar och andra anförvanter. Det gick över förväntan, vi sprang alltså inte och tärnorna sjöng så fint. Själv var jag lite nervös, det kändes en aning osäkert, trots att vi hade övat flitigt och texten satt som den skulle. När tärnorna hade sjungit färdigt skulle jag läsa den dikt som Östen hade valt ut och vi/jag hade tragglat flera veckor. Tärnornas sång tystnade, alla väntade på min dikt, och jag kände hur allt knöt sig!

Men så, genom dimman i min hjärna, uppfattade jag två bestämda stampningar! Det var Östen, som säkert såg att jag höll på att svimma av nervositet, ”väckte” mig till liv och sans igen med sina stampningar och jag gick igång:

Långt, långt bortom hav och strand
Bortom dagarnas oro och strid
Där ligger mitt längtans land
I en värld utan rum och tid …

Och sen; lika värdigt som vi skridit in skulle vi skrida ut. Vilket var lite svårt, alla kände lättnad, vi hade klarat det!

Några dagar efteråt fanns ett referat från Luciafirandet i tidningen, med foto och allt! Jag kommer aldrig att glömma bildtexten: ”Minst lika söta som lucian var tärnorna …” Det tog några år (30 eller däromkring) innan innebörden gick upp för mig …

När skolans överlärare (vi hade överlärare i Normen, inte rektor) Lennart Winqvist hade upprop senare under läsåret, skojade han till det vid nämnandet av mitt namn; Heidi Lucia Söderlund …

Läsen artikeln och beskåden bilden med andakt ty för att få tag i detta har stora uppoffringar gjorts.
     På sluttampen krävdes tillstånd av Vasabladets chefredaktör Dennis Rundt för att få ut materialet från Vasa landsarkiv.

Luciafest i Nykarleby

Efter en paus på många år fick nykarlebyborna på fredagskvällen på nytt samlas till luciafest. Normalskolans festsal var sprängfylld av glada luciafirare av alla årsklasser från förväntansfulla ungdomar till levnadsvisa åldringar, då lucia uppenbarade sig.
     Festen blev en verkligt trevlig upplevelse för såväl medverkande som publik. Det var arbetarinstitutet som denna gång stod som arrangör och festen utgjorde samtidigt terminsavslutning för institutet.
     Festen inleddes med att lär. Fors läste Luciasången som melodram till lär Tonbergs ackompanjemang. Därpå tågade 14 högtidsstämda små tärnor med ljus i händerna in i salen, till sist följda av Lucia Heidi Söderlund. Tillsammans sjöng de några sånger, och Lucia läste en dikt med klar och vacker stämma.
     Sedan arbetarinstitutets rektor, överlärare Winqvist hälsat välkommen, fick även publiken delta i programmet genom att sjunga allsånger.

     Därefter var det dags för ett intressant julspel, Stjärngossarna, som var sammanställt av skolrådet J. L.Birck. Motivet för spelet var händelserna kring Jesu födelse. Under äldre tider brukade dylika julspel uppföras under varje jul i Nykarleby. Det trevliga julspel nykarlebyborna denna gång fick se bygger just på dessa gamla traditioner. Kanske det för mången äldre nykarlebybo blev en stark påminnelse om barndomens jular. Det var fjärde klassens elever i Normalskolan som utförde julspelet och deras inlevelse och entusiasm var det inte att ta miste på.
     Skolrådet Birck berättade i ett medryckande föredrag en del julminnen från sin barndom i Nykarleby. På ett levande sätt skildrade han hur barnen på den tiden upplevde julen. Då var det inte julpynt och affärsreklam som bådade julens ankomst, utan det första tecknet på att julen närmade sig var en luktförnimmelse som hade sin källa i handelsbodarnas torrfiskbalar.
     Den yttre ramen för julfirningen var ofta rätt torftig, men i stället deltog man så mycket intensivare i själva firandet.
     — Ett gott jultecken var julsångerna och julfesten i seminariets festsal. Den tidens feststämning hade ingenting av ritsch-ratsch-filibom-karaktär över sig utan var av betydligt finare slag, och den utövade ett förädlande inflytande på oss pojkar utan att vi visste om det.
     Innan festen avslutades tackade rektor Winqvist institutets lärare för den termin som gatt och alla dem som bidragit till den lyckade festen. Vårterminen börjar i arbetarinstitutet måndagen den 13 januari efter samma schema som under höstterminen.
     Den utomordentligt trevliga festen avslutades med Topelius julpsalm Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.