Jul- och Hembygdskåseri

Vid Röda Kors soarén i
Nykarleby rådhus
den 8 januari 1956.


Av J L Birck

Julens klockor har tonat ut, ljusen är snart nedbrunna, julprydnaderna ute och inne skall tas ned. Alla julens symboler har fyllt sin uppgift för denna gång. De har förmedlat julens glädje och gåvor till stora och små. De har väckt barndomsminnen, julminnen från svunna år till livs igen. Och i själens djup dröjer kvar en efterklang, som för varje ny jul får en djupare ton. Sant sjunger sångaren:

”Hur åren svinna, vart du går min vän,
på livets vägar fjärran eller nära
skall minnet av din barndomsjular än
på vita vingar budskap till dig bära”

Vi är samlade till en festlig kväll i vårt idylliska Nykarleby i juletid. Det anspråkslösa hus där vi bänkat oss är förknippat med många olika minnen, även julminnen från gångna år, ja århundraden om vi tänker på husets äldsta flygel. I vördnadsvärd ålder som skolhus har det knappt sin like i vårt land. Minnestavlan på gaveln vittnar om husets uppgift som säte för Österbottens främsta lärdomsskola, Trivialskolan, ett 40-tal år in på 1600 talet. Sedan det starka paret vagnshästar, som vasaborna skänkt åt landshövdingen, enligt nykarlebybornas spefulla påståenden, dragit trivialskolan till Vasa år 1684, fortsatte huset 1 ½ århundrade att betjäna stadens s.k. pedagogi eller barnskola och från 1842 som lägre elementarskola för gossar. Den västra flygeln av huset torde ha byggts 1852 och fick samma år inrymma den genom Vasa brand husvilla högre elementarskolan från Vasa några år framåt. Nykarleby elementarskola upphörde omkring 1877. Det är således många hundrade skolgossar, som sedan trivialskolans invigning 1641 till elementarskolans slut 1877 firat julfester och lussefester den 13 december i detta hus och sedan dragit ut med julstjärnor och sång på djäknegång under jullovet. Flickor intogs också som elever i pedagogin, vilket framgår av en nyligen funnen skolmatrikel för tiden 1740—1842.

Men husets funktion som skolhus upphörde ej med elementarskolan. Stadens högre folkskola för flickor hade grundats 1874 och fick här sin lokal, tills den vid sekelskiftet uppgick i seminariets normalskola, som dittills varit enbart gosskola. Som underhyresgäster i detta mångfaldiga skolhus kan betraktas hantverkslärlingarnas s.k. söndagsskola, sedermera hantverkarskola, som existerade ett 60-tal år (från 1850 talet räknat), vidare den religiösa söndagsskolan som med början på 1880 talet i flera årtionden hölls under detta tak. Och på 1890 talet existerade här ännu en skola, som folk vanligen kallade ”försummade skolan”. Det var skolan för försummade barn med sin lärarinna, som kort om gott benämndes ”försummade lärarinnan”.

Kommentar av LP: Dörren till nuvarande barnkonstskolan var tidigare bibliotekets och centralens dörr och dessförinnan centralens och hembageriets dörr — alltså ”smaldörabodens”.

Jag tycker att lokalitetens användningrätt klart beskrivs, det som utlämnas är användning av flygeln mot Södra torggatan (Sollefteågatan), bl.a. som ortodox gudstjänstlokal under Krimkriget m.m.

(Inf. 2004-11-29.)

[Del 2]

Hur det lilla hörnrummet här i västra flygeln kunnat inrymma både drätselkammare, drätselkontor, skatte-, brandstods- och andra uppbörder och tillika vara bankkontor för Nykarleby Sparbank under många årtionden, sådant kan ingen numera begripa. Efter stadens ödeläggande brand Knutsdagen 1858, måste som känt stadens magistrat, rådstuvurätten, stadsäldste och sedermera stadsfullmäktige aptera denna sal till domsal och sessionsrum och denna flygel fick namn och värdighet av rådhus, en rang som till yttermera visso underströks av bistra kejsarporträtt på salens väggar. Snart har hundra år förflutit, sedan de rättsliga ärendenas brokiga nonstopfilm började rullas upp i detta rum och nödgade både stadsbor och främlingar att infinna sig än som kärande, än som vittnen. Konkursstater har här beedigats i mängd och massa, vittnande om den gamla goda tidens dåliga ekonomiska möjligheter. Säkerligen har mången Nykarleby-yngling haft skäl att instämma i strofen, som jag hörde gnolas här i min ungdom: ”Slut med lyckans dar och slut med hela leken ty morbror, stackars karl, har kommit själv på kneken, och idag är morbror lika fattig som jag”. Talrika bråkmakare och andra syndare, större och smärre, har stått inför domarbordet och tillrättavisats med böter, svårare brottslingar har ådömts fängelse och tukthus. Förhärdade fångar i fångdräkt har här rasslat med sina kedjor och bojor, sorgetårar har runnit, och vi må ej förtänka om domare och rådmän, vittnen med för den delen, kände sig behöva styrketårar efteråt.

[Thalia. Nord. fam. bok.]

Men utom fru Justitia har även Thalia [En av muserna; den dramatiska konstens gudinna.] tjänats här med den äran. En sviktande scen, en sliten ridå, enkla kulisser uppställda av kringresande skådespelare eller av lokala amatörer, frejdigt uppträdande på scenen av aktörerna, växlande grad av framgångar och misslyckanden, men i regel en tacksam publik. Här har Värmlänningarnas Anna och Erik sjungit ut sin kärleks lycka och smärta vem vet hur många gånger, Magister Bäckstadius har roat publiken, och Per svinaherdes sångtablå har rört unga hjärtan till svärmeri, som dock hastigt förvandlats till hosta och nysningar av röken efter den bengaliska elden. Edvard Persson och Karl Gerhard, då vid namn Gustafsson, har bl.a. uppträtt i rampljuset ifrån scenen här. Den första biografföreställningen i Nykarleby anordnades i denna sal [1908] av två nykarlebysöner, som från Amerika medförde en filmapparat med karbidbelysning och inhöstade hela 165 mk av en häpen publik som bl.a. såg en simtävling där de tävlande simmade bakåt i st.f. framåt och från vattnet hoppade upp på trampolinen i st.f. att hoppa ned. Apparatägaren hade glömt att spola om filmrullen.

Men varför glömma Terpsichores [Också en av muserna.] dyrkan och dansens virvlar i denna månganvända sal. Och alla de balklädda, vackra, blyga, täcka små damerna och de frackklädda mer eller mindre stiliga kavaljererna och Gånge Rolf som ledare av fransäsens konstiga turer. Här har blomstrande ungdom flugit på dansens vingar i Donauwellen och andra Wienervalser, kotiljonger, potpurri, polka etc. allt till musik av stråkar, hornkapell eller fortepiano. Nyårsbaler hörde sedan Topelii ungdomsdagar till festritualen i Nykarleby, slädpartier under julhelgen likaså. Seden att hålla nyårsbal fortlevde ännu efter sekelskiftet i vår goda stad. Själv minns jag ett par tre sådana baler eftersom jag hade nöjet att vara med, dock inte som balkavaljer utan som biljettkontrollör. En gång försiggick nyårsbalen i gästgiveriets stora sal i nuv. Pensars gård [Nylunds, Bankgatan 4].

Kommentar av LP: Balen i Pensars gård är säkert korrekt, men att där funnits gästgiveri har jag inte nånsin hört nämnas. Måste försöka undersöka om möjligt.

(Inf. 2004-12-08.)

[Del 3]

Men inte var det balfröknarnas fägring, som förtrollade pojkhjärtan i min barndom i denna sal. Det åstadkom folkskoleflickorna och deras sånglekar på julfesterna här. Pojkarnas egna julfester i seminariets stora sal den 13 dec. gick i tecknet av Nalles dans för Fjällkungen, och blindbocksleken ”Jakob var är du” mm. Bullersamt, som visserligen var väldigt roligt, men lämnade både morska pojkars och drömpiltars innersta och känsligaste väsenssträngar oberörda. Därför hängde pojkarna kring väggarna här i alla rum på flickornas julfester med den påföljd att vi de närmaste dagarna efteråt var på något sätt i olag. Ständigt ringde i våra öron flickornas vackra lekmelodier. För vår inre syn såg vi älvlika varelser, som med mjuka rytmiska rörelser lekte räfserskor på höängen, svävade som flyttfåglar med lyfta vingar eller agerade det skrämda mösset som fångades i fällan. Flickornas kinder blossade, ögonen lyste, och hårflätorna, prydda med nya rosetter, svängde i kapp med kjolarna i ringen, och allt försiggick sirligt och mjukt under melodisk sång. Höga skratt och stoj hördes ej ens från oss åskådare, som med hungriga ögon följde med, ty Fröken med stort F var allestädes närvarande. Hennes ansikte uttryckte visserligen julfestvänlighet, men så väl avvägd, att den utestängde varje uppsluppenhet som ej stämde med värdighetsnormerna för hennes skola.

Utan tvivel är det så, att andan i en skola återspeglas i hög grad vid skolårets festliga tillfällen. Barnasinnet och minnet lämnar kvar en solgata, som strålar och värmer livet långt. Ännu på ålders dar blir man lyrisk vid minnet av lekmelodier och ord som sjungits i denna sal.: ”Gräset meja gossarna av på våra ängar, efter kommer flickorna, räfsa lätt i strängar”, eller fågelleken ”Lyft nu vingen lilla vän, flyg till Finlands stränder” eller ” O, mösset du, o mösset du, du går ju rakt förlorat nu”. Och inte minst fängslas minnet av den vackra blomleken: ”Av skogens täcka blommor vill jag plocka åt mig en frisk och skön bukett, jag vill den röda rosen bryta och där en smultronblomma nätt, den bleka ljungblomman jag ej glömmer och blå violen jag gärna gömmer. Men ibland alla jag väljer en, som blir min käraste vän allén. Linnean vill jag till vän begära och henne glatt vid mitt hjärta bära, jag henne gömmer fast år förgår som dyrbart minne från barnaår.”

Där var ingenting av ”Stina, här har du mej” eller bullrande klitsch klatsch- filibom mentalitet över våra flickors julfest; dess romantik var av finare slag och utövade ett förädlande inflytande på oss pojkar, — utan att vi visste det.

Sedan sammanfördes vid sekelskiftet, såsom redan omnämnts, flickor och gossar till samklasser i seminariets övningsskola. En drömmarpilt från denna senare tid har vid slutskedet av sitt liv tänkt sig tillbaka till de år, då han som skolpojke stod med den stundande julfesten i hågen och pumpade luft i seminariets pedalorgel à 10 penni i timmen. Den orgeln är minnesvärld för generationer av nykarlebypojkar för den var deras enda säkra inkomstkälla. Pilten Edgars tankar har hamnat på pränt i bok och lyder sålunda:

”Julfesten, julfesten. Kanske var det dumt att han alls kom med i dansen (som skulle uppföras). På julfesten får de ju alla se, hela slurven av mammor och pappor och lärare och andra. Där dansar Edgar och Fanny. Fastän Edgar och Fanny inte är par i dansen, så märker de, det är klart. Som om det stod skrivet på honom, ser de att han har Fanny i tankarna då han står framför alla stolraderna (och skall läsa upp). Och så skall han förstås bli blodröd i synen igen och komma av sig. — — — På övningarna är det inte så farligt som på själva julfesten. De har sina vanliga kläder på. De skuttar och tar om och är ivriga. Men det är inte dansen Edgar tänker på. Det är som om han enkom var där för att träffa Fanny. Det är han också fastän hon inte vet det. Eller kanske hon vet ändå. Kanske vet hon — — — Medan pumptimmen allt raskare rycker mot sitt slut försjunker Edgar i ljuva minnen och möjligheter. Han upplever på nytt lakritsbiten, denna tummade, solkiga klump, som är märkvärdigare än alla andra lakritsbitar i världen. Den biten smög Fanny till honom en av de första gångerna de hade bibliska historien i barnkrubban (lägre fsk), det var därigenom han först kom att lägga märke till henne. Edgar drömmer och pumpar.

Han letar i minnet bland de situationer han sett Fanny i. Han får ännu en gång blicken hon gav honom på en övning. De snuddade vid varandra under dansen. Då såg Fanny honom in i ögonen. Det var inte så att hon bara tittade och strax såg på något annat. Hon menade någonting med den blicken. Edgar pumpar och sjunker i sin vrå. Fanny är omkring honom. Hennes ögon är milda som altarljus. Han känner sig som i kyrkan där han står. Mörkt som altartavlan bakom ljuslågorna är Fannys hår. Orgeln brusar. Men plötsligt är det slut. Lärarn stiger upp och skjuter in pedalerna. Edgar låter spaken sjunka. Han känner sig smått besviken.”

Det var drömmarpilten Ragnar Eklunds visioner vid orgelpumpen i julfesttid. Och han var blott en bland många likar i drömmar vid pumpen, men ensam om att få drömmarna i pränt.

Kommentar av LP: Kan du tänka dig, pumporgeln som JLB omnämner fanns kvar in till 1960 talet, visserligen då el-motordriven och placerad i bakre delen av nuvarande sammanträdesrummet i skolkansliet.

Z. Topelius dagböcker 1833—40 ger goda inblickar i de högsta samhällskretsarnas julfirande och nöjesliv i staden. Som illustration må anföras beskrivningen av nyårsdagen 1836 med titeln

”Caffe, thé och Soupé med dans hos Turdins” Bjudningen som inte var allmän, innefattade Lithéns, Calamniuses, Bergers, Hammarins, I Lindqvists m.fl. — en nätt samling Fruntimmer. Cavaljerer voro bland andra: Högdahl och Ljungen från Vasa, I Svahn med ombundet öra, doct. Frosterus, I Lybeck, Hindrik B, Albert Dyhr, Zachris T. m.fl. — också en nätt samling eller hur. Musiken något skral, taktlös och disharmonisk, tills slutligen morbror Calamnius stråke hjälpte upp saken. Dansen började kl 6, litet mer, och slöts kl 6 på morgonen. Först vals, sedan Qvadriljer, Françaiser, Potpurrier, omväxlande. Aftonen var en av de roligaste. Alla ansighten glada, alla fötter i rörelse. Hindrik Backman missmodig i början, sedan uppspelad. Thilda Lithén mycket i tour. Lotta B. höll sig rak för cousin Jung. Doctorn mycket jämn. Jung pratade persilja, men spelade fortepiano fermt. Högdahl artig, inte fjäskig. Platen på briljant humör, sade sig hädanefter tänkt dansa mera och höll ord. Albert Dyhr inte till humörs före soupén, Sophie B. raljant. Moster Kerrman gav kritik över skvaller. Jag intog soupé i slutet sällskap, nämligen med Thilda Lithén, Sophie Topelius, Emilie Lindqvist, Marie Hammarin, Albert Dyhr, ett mycket trevligt sällskap inne i Turdins sängkammare.

Dansen fortsattes. Hindrik och jag, sittandes under en quadrilj, bekikade de söta flickornas ring. Och där dansar ”hon”, sade Hindrik. Sista valsen var stormande yr. Musiken slöt, och med högröda kinder och klappande bröst satte sig de unga. Men endast för en momang, de gingo snart hem varma och oförsiktiga. Klockan var ungefär 6 på morgonen. Avträdde även jag snart därpå. ”Sådan var denna nyårsdag, glad och rolig i åminnelse ” slutar den 18 årige ZT, som i sina dagböcker ej heller glömmer bort att varje jul på Kuddnäs annotera, att han hissat lantärnor på två stänger vid grinden och att lantärnor och stjärnor finns både i staden och bygden runtomkring. Julgran och julträ kom enligt ZT:s dagböcker i bruk i Nykarleby först julen 1838.

För söner och döttrar av Nykarleby intar julstjärnan, lantärnan, en central plats i deras julminnen från barndomen. Känsligt och varmt tecknar Gertrud Wichmann i tidskriften Liv och Spänst, årgång -47, hågkomster från sina barndomsjular i Nykarleby.

”Den mest spännande av alla julseder i hemmet var likväl att hämta den stora julstjärnan ned från vinden för att hissa upp den i den höga stången vid grinden. Vilket stort ögonblick det var att se den glimma däruppe. Varje gård med självaktning hade sin egen lantärna, som lyste under julhelgen. Det var för oss barn som om jord och himmel möttes i denna enkla avbild av Betlehemsstjärnan och rymde eviga stjärnor. För några år sen kom jag på en bazar över en österbottnisk julstjärna av mindre format. Nu lyser den varje jul här hemma i huvudstaden och väcker något kärt och varmt till liv inom mig. Något i det närvarande har fått anknytning till det förgångna, och det går som en levande ström mellan den jul som är och min barndomsjular.”

I julspelet Stjärngossarna, uppbyggt på nykarlebytraditioner, formas samma tanke så: ”När andra stjärnor slocknat ren, barndomsjulens stjärna än i minnet blänker.”

(Inf. 2004-12-15.)

Slut