Familjen Kuusinen i Nykarleby 

av

Seppo Kuusinen

Pappa Viktor Kuusinen var född och uppvuxen i Nedervetil. Som 24-årig reste han 1929 till Kanada för att söka efter sin far som hade försvunnit spårlöst. Pappa var skogsarbetare och kom tillbaka till Finland 1937. Före vinterkriget var han som polis i Nedervetil. Under krigen fungerade han som utbildare (sergeant) först i Vasa och senare i Riihimäki. Någon gång före krigets slut träffade han mamma Annikki (född Soinia) som var hemma från Helsingfors. De gifte sig 1944 i Helsingfors och pappa var klädd i uniform.

Pappa Viktor, farbror Onni från Nedervetil, Sakari (1,5 år) och jag 1953.

Jag och mamma och hennes väninna 1952 framför dammen där vårfloden strömmar. Förstoring.

Vad jag har hört, bodde de en kort tid först i Jakobstad och sen i Bennäs, där vi brukade i bland vistas hos två damer, vars hyresgäster mina föräldrar hade varit. Sedan flyttade de till Nykarleby. Enligt Bertlins, som jag träffade 1984–1986, bodde de/vi en tid någonstans kring Borgaregatan, men jag vet inte var och när det var.

Jag föddes i augusti 1946 i Helsingfors och pappa var då i Nykarleby. Jag har kvar ett telegram där det på finska meddelas ”en pojke, 3 220 gram, de mår bra”. Varje bokstav kostade skilt och därför var texten kort. Telegrammet är adresserat till Viktor Kuusinen, Döbelnsgränd, Nykarleby.

Jag och min trehjuling 1951 med vilken jag ett år tidigare som treåring försvann för flera timmars tid.Jag hade följt med seminaristerna till Juthbacka där de hade ett sånguppträdande. Mamma Annikki och Vieno Huovinen sitter i solstolarna.

Senare flyttade vi till nuvarande Smedsgränd till det hus där familjen Håkan Hernberg bor. Huset såg helt annorlunda ut och var betydligt mindre. Första foton från huset har jag från 1951, men vi hade nog bott där några år och jag själv har inga minnesbilder från andra håll. 

Jag, Sakari och några mina vänner på verandan 1953. Huset där familjen Hernberg bor nu ser inte lika ut i dag. Förstoring.

Samma plats senare på sommaren 1953. Sundells gård i bakgrunden.

Pappa Viktor jobbade som skogsarbetsledare åt Vapo, Valtion rautateiden polttoainetoimisto, som levererade ved till Statens järnvägar, statliga verk och bl.a. Nykarleby seminarium. Mamma var hemmafru.

Våra familjebekanta var bl.a. Anni och Rafael Riissanen, Aura och Sigfrid Bertlin, Vieno Birck och Liisa Häggblom. En av familjebekanta var också Vieno Huovinen (hemma från Voltti i Alahärmä) som jobbade på seminariets kök. Det enda jag senare har fått veta om henne, är att hon år 2002 var gift i Terjärv.

Vieno Huovinen 1951 på vår gård med Nybergska huset i bakgrunden.

Av mina dåtida vänner kommer jag i håg bl.a. Markus Riissanen (som jag alltid har haft kontakt med), Henrik ”Heikki” Häggblom, Sven Bertlin, Lars-Erik Zittra samt Odd och Kjell Övergaard. Jag har kommit ihåg också två Roger, ”Lilla och Stora Roger”, och har senare fått veta att de är Westerlund och Asplund. 

Jag gick först i lekskolan som var vid gamla järnvägsstationen och började min skolgång i Nykarleby seminariums övningsskola (nu Normen) 1953. Jag var på en sammansatta klass (1–3) vars lärarinna var Greta Lobbas. Kusinerna Jan och Bengt Willman, som gick på samma klass, var också mina lekkamrater.

I grannskapet bodde Camilla Sundell (nu Heikius) och i det Jouperska huset vid Skogsparken en flicka som jag vill minnas att hette Ulla-Maj Sjövall, men som ingen i Nykarleby tycks komma i håg. 

Camilla Heikius f. Sundell och jag sommaren 1952. Kanske vi trodde att kvistbågen binder oss i hop för alltid. Men så blev det inte! 

Min bror Sakari föddes i december 1951 på Malmska sjukhuset i Jakobstad. Han har varit största delen av sitt arbetsliv som långtradarchaufför och har bott över 25 år i Tavastehus. På försommaren 1954 flyttade vi till Lappfjärd p.g.a. pappas arbete. Flyttlasset kördes av Karl Liljeström som bodde vid Munsalavägen [Sundstens] och emigrerade senare på 1950-talet till Australien.

Sommaren 2004, då de hade gått 50 år sedan vi flyttade från Nykarleby, var jag till Hernbergs och hälsade på. Vi hade en riktigt trevlig och givande diskussion i par timmars tid.

Jag har varit 40 år som tidningsredaktör i Kristinestad förutom från hösten 1984 till våren 1986. Då var jag i Jakobstad som nyhetschef på tidningen Pohjalainen, som jag jobbade 12 år för. Senare var jag 17 år som chefredaktör i Kristinestad för Suupohjan Sanomat, som är gamla Vasa läns äldsta finskspråkiga tidning och fyller 120 år i november 2017. Jag bor i Lålby, Lappfjärd, i det hus som pappa köpte på 1960-talet.

Fast jag har varit så länge bort från Nykarleby har jag alltid känt mig delvis som Nykabibo.