Några filmminnen - ur ett historiskt perspektiv

av

Folke Holmström

 

Då bröderna Lumière 1895 i Paris offentligt presenterade sin nya uppfinning ”kinematografen” – en apparat som kunde framställa rörliga bilder på duk – betraktades den i början som en ren kuriositet. Lumière lär själv ha förutspått att uppfinningen inte skulle ha någon kommersiell framtid, men som alla vet blev 1900-talet den rörliga bildens århundrade.


I Finland etablerade sig filmen snabbt i storstäderna där permanenta biografer öppnades för allmänheten. Och som en första milstolpe i finsk filmhistoria kan man betrakta bolaget Suomi-Filmi från 1919. På landsbygden däremot spreds filmen främst genom ambulerande biografer. Det var biografägare som turnerade i länen och hyrde in sig i samlingslokaler och bygdegårdar där de visade sina filmer, medan andra hade egna tält där visningarna försiggick. Filmförevisningarna blev ett populärt nöjesinslag som ibland kunde ge föreningarna en välkommen hyresinkomst ännu på 1930-talet.

I början dominerades filmprogrammen av dokumentära inslag som ansågs ha ett uppbyggande syfte på publiken. Men sedan den första nyfikenheten lagt sig krävde publiken mera dramatik och underhållning. Filmrepertoaren fick därigenom ett annat innehåll som av vissa kom att betraktas som moraliskt tvivelaktigt. Det s.k. ”biografeländet”, som utövade stor lockelse på barn och ungdomar, utmålades som ett hot mot deras moral och själsliga hälsa. För att lugna opinionen infördes därför en viss form av statlig filmcensur med uppgift att klippa bort olämpliga avsnitt, totalförbjuda skadliga filmer och godkänna filmer för barn. Detta visar hur man redan i ett mycket tidigt skede insåg filmens stora påverkningsmöjligheter på människan.

Någon större risk för att Nykarlebyborna skulle utsättas för filmens skadliga verkningar fanns inte, eftersom staden under långa tider saknade en permanent biograf. Visst hade det gjorts försök att etablera en sådan på orten, men företaget hade kort efter starten 1908 varit tvunget att lägga ner sin verksamhet p.g.a. olönsamhet. Ett nytt försök gjordes 1921 då A. Anttila startade en fast biografteater i f.d. Ringska gården vid Karleborgsgatan 1. Tidpunkten var lämplig vald eftersom den inföll i mitten på stumfilmens ”guldålder” då filmproduktionen växte snabbt. Förutom korta journalfilmer visades också längre spelfilmer med varierande teman. De rörliga bilderna var en lättillgänglig och ordlös underhållning, som kunde förstås av alla oberoende av språkbarriärer och kom därigenom att bli stilbildande på många områden såsom konfektion, umgänge och politik.

Mot slutet av 1920-talet genomgick hela filmbranschen en stor kris bl.a. till följd av att radion höll på att konkurrera ut stumfilmen. Filmtekniker världen över arbetade febrilt på att lösa problemen med ljud och tal och omkring 1930 kunde den nya uppfinningen, ljudfilmen, tas i bruk. Övergången till den nya tekniken medförde dock många problem på olika områden. Dels gällde det ljudkvaliteten, dels synkroniseringen mellan ljud och bild. Därtill orsakade talfilmen översättningsproblem som måste lösas genom textning eller ”dubbning”. Sammantaget krävde detta dyra investeringar i nya projektorer och ljudanläggningar som inte alla biografägare klarade av ekonomiskt. Kanske var det just därför som Anttilas företag i Nykarleby gick i konkurs 1930? Men efter en övergångsperiod på några år, då Nykarleby ungdomsförening hade skött verksamheten, inleddes en ny era i staden filmhistoria. Biografen inköptes nämligen 1936 av familjen Tallbäck, som skulle komma att underhålla sin filmpublik under flera decennier på samma plats, men från och med 1945 i en ny byggnad, Bio Scala. Personligen betraktar jag detta som en kulturgärning av stora mått.

Vem minns väl inte sitt första biobesök? Tyvärr måste jag tillstå att jag inte gör det, men däremot har jag en del tidiga minnen av filmer som jag såg och hur det var att gå på bio under efterkrigstiden och på 1950-talet då jag växte upp i Nykarleby. På den tiden fanns det egentligen bara två nöjen för barn och ungdomar på orten, nämligen att bevaka bussarnas ankomst respektive avgång och att besöka biografen. Det förstnämnda var gratis medan det andra kostade. Hade man inte pengar till en biobiljett kunde man ändå träffa sina kamrater i foajén innan filmen började. Promenaderna till och från biografen var viktiga liksom mötena före och efter föreställningen. Var man satt i salongen var också viktigt. Atmosfären – en blandning av förväntan, ljud och lukter – var tillsammans med det som hände på vita duken en del av helhetsupplevelsen. Biografen var m.a.o. inte bara en lokal där man kunde se film, utan också en betydelsefull plats för socialt umgänge. [Scala torde var en av stadens äldsta neonskyltar.]



Mitt livs första filmhjälte var Tarzan i Johnny Weissmüllers klassiska gestalt. Filmhistorierna handlar som bekant om det lilla årsgamla barnet, som likt en annan Mowgli togs upp bland människoaporna och så småningom blev djungelns konung. Under utstötande av det fruktade Tarzan-vrålet flög han genom luften i lianer, slängde sig vattnet för att slåss mot krokodiler eller brottades med lejon för att avvärja någon fara, ofta livligt påhejad av schimpansen Cheeta. Eventuella blessyrer omsköttes ömsint av Tarzans kvinna, som också lärde honom repliken: ”You Tarzan, me Jane”. [Den som skrev om veckans filmer var ingen Tarzanvän.]


En annan mycket populär äventyrsserie utgjordes av Zorro-filmerna. Den första filmen, ”The Mark of Zorro”, skapades redan 1920 under stumfilmseran och hade nypremiär 1940. Bakom masken dolde sig en ung spansk adelsman, don Diego de la Vega, som bar på ett stort rättvisepatos. Han levde ett dubbelliv som aristokratisk lebeman och heroisk hämnare, räddade jungfrur, försvarade småfolket och fällde banditer med sin piska eller värja på ett sätt som bara anstår legenden. Inte att undra på att vi småpojkar ofta lekte Zorro och ristade hans fruktade bomärke ”Z” där vi drog fram. Ännu kan jag återkalla i minnet siluetten av den maskerade Zorro klädd i hatt och slängkappa sittande med höjd värja i sadeln på sin svarta stegrande häst. Och fäktscenerna står fortfarande i särklass genom alla tider! – Till mina ungdomshjältar inom samma genre hör också huvudpersonerna i filmatiseringen av A. Dumas världsberömda roman ”De tre musketörerna”. Bortsett från musketörernas arroganta levnadsstil och nedsättande kvinnosyn samt dödandet av en massa oskyldiga människor under devisen, ”En för alla, och alla för en”, är det scener ur deras pittoreska vardagsliv som jag minns och uppskattar bäst.



I det här sammanhanget är det skäl att påpeka att det inte är bara människor som kan bli stjärnor på vita duken. Och då tänker jag på djur som förekommit i olika stora roller. Förutom schimpansen Cheeta, som nämndes tidigare, har vi bl.a. hunden Rin Tin Tin som spelade en orädd och hederlig hjälte i hela 22 filmer och det vrålande lejonet Leo som med tiden blev filmbolaget Metro Goldwyn Meyers kännspaka varumärke. Men störst av alla djurstjärnor i min filmvärld var nog collien Lassie, som gjorde debut och stor succé i filmen ”Lassie på äventyr”. Åtskilliga barn och vuxna har tillsammans tagit del av colliens fantastiska strapatser och beundrat hundens lojalitet och fullständiga kärlek till sin unga ägare, Joe.


Som tonåring på 50-talet fick jag uppleva filmhistoriens veritabla storhetstid som innehöll ett stort antal mästerverk inom vitt skilda genrer, såsom film noir (cynisk gangster/thriller), western, science fiction, musicals och komedi. Det var också en tid av spännande teknisk utveckling då färgfilmen fick sitt genombrott och 3D-film provades, den brandfarliga nitratfilmen ersattes med acetatfilm och då man formatmässigt gick över till större dukar t.ex. cinemascope med stereoljud. Som en följd av detta skedde en stegvis förändring på Bio Scala med början i maskinrummet och lite senare också i salongen. Jag hade turen att ha en kamrat som fungerade som maskinist och fick ibland vara med och hjälpa till under körningarna. Det kändes spännande och intressant att följa de olika momenten: laddningen och spolningen av filmerna, justeringen av ljusbågen mellan kolstavarna i båglampan och tajmningen vid byte av filmrulle. En normallång film var uppdelad på sex rullar som skulle bytas varje kvart. Däremellan krävdes dock full koncentration och beredskap att ingripa ifall något fallerade, t.ex. då filmen gick av och måste skarvas. Och genom små gluggar i väggen skulle man övervaka filmkvaliteten på duken. I och med att biografen nu fick sin andra projektor upphörde de s.k. mellanakterna då ljuset var tänt i salongen och kissnödiga sprang ut för att tömma blåsan.

Under 1950-talet hade folk både tid och råd att gå på bio. Och sedan dess har biograferna aldrig haft så många besökare. På Bio Scala i Nykarleby kunde man i snitt se ca tre olika filmer per vecka, vilket krävde en hel del arbete av biografpersonalen. För att allt skulle fungera måste t.ex. filmer bokas och marknadsföras i tid samt hämtas och föras från och till busstationen. Nyfiken som jag var försökte jag redan i det skedet lista ut vilken film som fanns i de plåtbeklädda transportlådorna. Dessutom studerades affischerna och annonserna flitigt och i ÖP kunde man läsa resuméer under rubriken ”Veckans filmer”. När så den där filmen som man absolut ”måste” se fanns på veckoprogrammet, återstod ännu att utverka lov att få se den. Metoderna var väl inte alltid så sofistikerade, men fungerade för det mesta. En metod som tillämpades i samband med barnförbjudna filmer var att ringa och beställa biljetter till logen och sedan hämta ut dem på dagtid. På så sätt slapp man att konfronteras med biljettförsäljaren, som trots endast ett öga hade bra kontroll på ungdomarnas ålder. Hade man väl biljett till föreställningen stoppades man sällan av dörrvakten och lyckan var därmed gjord.

Men säg den lycka som varar för evigt. Då filmbranschen var på toppen av sin 50-åriga historia stod den igen inför ett nytt hot. Den här gången var det televisionen som fick sitt stora genombrott i västvärlden och snabbt blev en svår konkurrent till filmen. Bara under den kommande tioårsperioden halverades antalet biobesökare och raset skulle komma att fortsätta århundradet ut. Nu kunde folk stanna hemma och titta på rörliga bilder i vardagsrummet i stället för på biografen. Bilderna var visserligen till en början svartvita och formatet i minsta laget, men detta kompenserades av ett stort antal valbara program som oftast sändes direkt, och därmed stod teven som segrare i kampen om tittarna.

 


Men det fanns dock en åldersgrupp som förblev biografen trogen, nämligen tonårsungdomarna. De utgjorde en ovanligt självständig generation som tydligare än någon tidigare markerade sitt utanförskap och trotsade vuxenvärlden genom att ställa krav på rätten till egen frihet, eget livsrum och egna beteendemönster. Och i det sammanhanget hade tv-apparaten – symbolen för det stillsamma familjelivet – ingen plats. Följaktligen påverkade detta också filmerna som tillsammans med den häftiga rock'n'roll-musiken blev allt våldsammare. T.ex. filmen ”Rock är alltid rock” marknadsfördes som: ”Filmen om nutidens ostyriga generation sådan som den verkligen är”. En annan film från den tiden som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var ”Ung rebell” med den unge James Dean i huvudrollen. Filmen handlar om en tystlåten, missanpassad yngling som kommer till en ny stad och hamnar i bråk med ett ungdomsgäng. Dessutom skildras också det vakuum som ibland kan finnas mellan tonåringar och föräldrar. Dramatiken når sin kulmen när gängets ledare omkommer i ett s.k. chicken race då hans bil störtar ner från ett stup. Filmen kom att bli stilbildande för min generation och James Dean lär själv ha sagt: ”Lev snabbt, dö ung och bli ett vackert lik!” Symptomatiskt omkom han i en bilolycka för 50 år sedan – endast 24 år gammal.

Som en följd av tv-teknikens snabba utveckling fortsatte biografpubliken att minska genom åren, vilket indirekt försämrade finansieringen av en ny filmrepertoar. Och under 1980-talet inträffade den verkligt stora medieexplosionen då det blev möjligt att sprida rörliga bilder på många olika sätt. Först kom videon med film på kassett och sedan blev det satelliter som via kablar och paraboler förmedlade mängder av tv-kanaler till hemmen. Följden av detta blev att biofrekvensen i Finland sjönk till cirka ett besök per invånare och år och många biografer upphörde med sin verksamhet, däribland Bio Scala. – Med sorg i hjärtat konstaterar jag att Nykarleby i dag saknar en permanent biograf som kunde fungera som ”motor” för filmkulturen. Biografen är nämligen den plats där publiken får den optimala inramningen och biosalongen är det enda stället där filmens kvalitet kommer till sin fulla rätt. Min önskan är därför att även nutidens barn och ungdomar skulle ha samma möjligheter att regelbundet gå på bio i sin hemkommun som jag hade i min ungdom.


Folke Holmström, november 2005.
Foto: Lars Pensar (bilder från Bio Scala).


Läs mer:
Levande bilder gör sitt inträde av Erik Birck.
Juthbacka teater av Lars Pensar.
(Inf. 2005-11-08, rev. 2017-10-11 .)