Bönehuset som hemvist för söndags- och skriftskolan

av

Folke Holmström

I en liten svart bok, som under årens lopp alltid funnits i min skrivbordslåda, läser jag: ”Till Folke på 6-årsdagen av tant Aina.” Boken är till formatet ca 7 cm x 10 cm och innehåller Nya Testamentet och Psaltaren. Givaren var fröken Aina Rönning som bodde och drev en pappershandel i huset på Bankgatan 2. Genom sitt sociala engagemang — baserat på kristen tro — deltog hon aktivt i arbetet för både gamla och unga. Och tant Ainas mission kom också att vägleda mig till bönehuset.

Bönehusen, som brukar räknas till gruppen ecklesiastikbyggnader, förekom redan på Jesu tid och var då i huvudsak till för den lokala församlingens gudstjänst, medan man i dag mera allmänt torde förknippa dem med frikyrkornas samlingsrum för religiös verksamhet. Det gamla bönehuset i Nykarleby — ett vackert trähus med anor från slutet av 1800-talet — låg i hörnet mellan Gustav Adolfsgatan och Bangatan och fungerade bl.a. som söndagsskola. Där samlades i min barndom rätt många flickor och pojkar — främst från innerstan, Nystan och Smedsbacken — på söndagsförmiddagarna under vinterhalvåret.

Ärkeängeln Gabriel.

Syftet med söndagsskolan var redan från början — för ca 200 år sedan — att ge barnen kristen fostran och bibelundervisning samt att fungera som deras egen gudstjänst. Det kristna budskapet förmedlades av frivilliga lekmän som oftast var kvinnor. Och så var det också på 40-talet, då vi barn samlades i den mindre salen till vänster om ingången vid Gustav Adolfsgatan. Antingen var det Edit Ahlnäs eller Svea Forsbacka — två försynta och snälla damer — som lotsade oss genom den bibliska historien. Vi fick höra om bibelns gestalter, såsom Abraham och Moses, David och Goliat, Josef och Maria, om Jesus som föddes i Betlehem och dog på korset och många fler. Berättelserna var både spännande och dramatiska och slutade alltid bra, ty Gud var starkast, klokast och kunde allt. Huruvida det handlade om fakta eller fiktion ifrågasattes inte. Lektionerna innehöll också musikaliska inslag av vackra julsånger och vanliga psalmer, vilket jag personligen uppskattade. Som ”belöning” vill jag minnas att vi fick små guldstjärnor och bilder med bibliska motiv, som man kunde klistra in i sitt skolhäfte eller fästa på väggen där hemma. En sådan bild — föreställande ärkeängeln Gabriel — hade jag vakande över mig ovanför sänggaveln i många år.

Förberedelserna inför julfesten skruvade upp förväntningarna bland oss alla. Då dagen väl var kommen samlades de festklädda barnen och föräldrarna först i stora salen för att lyssna till det traditionella programmet bestående av julevangeliet, sång och musik. Därefter blev det servering i lilla salen med kaffe för de vuxna och saft för de små, som ibland också fick en godispåse innehållande t.ex. äpple, pepparkaka och några karameller. Ty någon större lyx förekom inte vid denna tid under och efter fortsättningskriget. [I början på 1970-talet när jag var på söndagsskoljulfest innehöll godispåsarna precis det samma.]

”Nykaabi framtid” taget på söndagsskolans julfest (1945?). I översta raden står från vänster: Håkan Nyberg (konstnär), Lars Pensar (lärare), Christoffer Ingberg (sjökapten) och så lilla jag. Damerna överst är Svea Forsbacka till vänster och Edit Ahlnäs till höger. Större bild.

Med åren avtog intresset successivt för söndagssamlingarna och själv deltog jag endast sporadiskt då någon kamrat lyckades locka mig med. En av orsakerna härtill torde ha varit att jag på religionstimmarna i folkskolan tyckte mig få i stort sätt samma undervisning. Sammantaget vågar jag nog påstå, att alla vi som på den tiden gick i söndagsskolan fick en bra inblick i kristna värderingar. Som exempel kan nämnas: att inte vanhelga söndagen utan hålla sig stilla samt att visa vördnad för de döda. I praktiken kunde detta visa sig på så sätt, att när ett begravningsfölje — medan kyrkklockorna klämtade under själaringningen — långsamt rörde sig längs stadens gator upphörde våra lekar, och då den hästdragna likvagnen passerade blottade vi våra huvuden. — Hur ofta sker det månne i dag?

Nådens år 1955 var det ånyo dags för återbesök i bönehuset, där det ordnades skriftskola för församlingens ungdomar. Bortsett från det kristna budskapet skilde sig skriftskolan från söndagsskolan i några väsentliga avseenden. Deltagarna var nämligen jämnåriga och kom såväl från staden som från de kringliggande byarna och undervisningen sköttes enbart av manliga lärare.

Folkes konfirmationsbevis.

Skriftskolan har långa traditioner och redan år 1740 lär Åbo domkapitel ha utfärdat ett påbud om obligatorisk skriftskola. Trots det talade man ännu i början av 1900-talet rätt allmänt om att gå och ”läsa för prästen”, speciellt på landsbygden. Syftet var då liksom nu att bli konfirmerad och därigenom få vissa rättigheter, såsom att delta i nattvarden, att bli fadder, att få kyrklig vigsel och att kandidera i kyrkliga val. Men det var nog inte dessa rättigheter som jag främst hade i tankarna, när jag i min barnslighet anslöt mig till konfirmationsgruppen. Snarare var det nog traditionen som påbjöd att jag skulle konfirmeras, för att liksom de flesta ungdomar före mig — med undantag av några få som tillhörde frikyrkan — få ”inträdesbiljetten” till vuxenvärlden.

Normalt bestod skriftskolan av en höst- och en vårtermin, men tack vare religion på schemat i samskolan behövde jag inte delta i undervisningen på hösten. Därför ingick jag i en grupp ungdomar som under en treveckors period före midsommar dagligen samlades i bönehusets stora sal för att beredas för konfirmation. Lektionerna var av gammal beprövad modell, där det i huvudsak var läraren som talade och förklarade för de andäktigt lyssnande konfirmanderna. På så sätt genomgicks Luthers lilla katekes under ledning av den jovialiske pastorn, Runar Still, som ibland för omväxlings skull lät oss sjunga några negro spirituals. Undervisningen om liturgin och psalmerna sköttes av den något originelle kantorn, Ebert Strömblad, vars ledarstil jag personligen ogillade.

Av anteckningar i mitt Nya Testamente, som omnämndes i början, framgår att temat för våra bibelstudier var Apostlagärningarna som nedtecknats av aposteln och läkaren Lukas. Texten handlar som bekant om de första kristnas liv efter Jesu död och uppståndelse och spänner över en tid om 30 år. Under ledning av den något stela men korrekta kyrkoherden, Thure Sandvik, fick vi i tur och ordning stå upp i bänkarna och läsa högt om hur lärjungarna fylldes av helig ande och hur detta gav dem mod att vittna om sin tro. Under en sådan lektion inträffade följande: Min sidokamrat, alias ”Hurtig”, hade slumrat in trött efter sitt nattskift på traktens enda fabrik, och jag såg min chans att spela honom ett litet spratt. Genom en knuff i sidan och med uppmaningen att det nu var hans tur att läsa reste han sig yrvaken upp till allas förvåning. För några ögonblick blev det alldeles tyst i salen … Något tungomål hann dock inte komma över hans läppar, eftersom jag med milt våld tvingade honom att sätta sig ner igen och förklarade att det bara rörde sig om ett skämt.

Rasterna tillbringades oftast utomhus i gröngräset som växte längs med södra långväggen på Bangatan. Där diskuterades bokstavligen allt mellan himmel och jord. Den sociala samvaron ledde ibland till att det uppstod tycke bland pojkar och flickor som bildade par. Detta uppmärksammades också av prästerna, som genast tog tillfället i akt att diskutera relationsfrågor angående frihet, ansvar och gränser, både enskilt och i grupp.

Utmarschen från kyrkan den 25 juni1955 med pastor Runar Still till vänster och kyrkoherde Thure Sandvik till höger.

Några dagar före själva konfirmationen besökte vi kyrkan för att öva in de kommande ceremonierna. Dessutom fick vi titta in i sakristian, glutta ner under kyrkgolvet och på nära håll inspektera den mastiga orgeln samt studera de unika målningarna i taket och de dekorativa glasmålningarna i koret. Till traditionen hörde också att åtminstone pojkarna skulle klättra upp i klockstapeln och som minne av besöket skriva sina namn på de grova bjälkarna. [Den traditionen upprätthölls inte längre år 1979 när jag konfirmerades.]

På midsommaraftonen samlades alla konfirmander vid bönehuset för att sedan tåga till kyrkan i samlad tropp. Processionen leddes av två svartrockar som åtföljdes av flickor i vita klänningar och pojkar i mörka kostymer ordnade parvis i storleksordning. [Vi hade vita kåpor.] Kyrkan var på sedvanligt sätt smyckad med ungbjörkar och liljekonvaljer som harmonierade väl med den unga skara som nu samlats till gudstjänst för att i närvaro av nära och kära bekänna sin kristna tro.

Officiellt avslutades skriftskolan i samband med högmässan på midsommardagen då vi skulle ”gå fram” och få ”supen”, vilket var det folkliga uttryckssättet för nattvardsgång i detta sammanhang. Trots en viss oro inför inmundigandet av vinet och oblaten förlöpte allt utan missöden. Och efter att avslutningspsalmen klingat ut återvände vi en sista gång till bönehuset. Där erhöll vi våra konfirmationsbevis och bytte konfirmationsminnen med varandra tills det var dags att bryta upp för sedvanlig fotografering och andra eventuella aktiviteter.