— Konstnär Segerstråle har haft vänligheten att ställa detta utdrag ur sitt föredrag till tidningens disposition. Då uppsatsen är av stor betydelse för förståelsen av målningarnas innebörd, så vore det klokt att spara detta nr för att vid behov framtaga och läsa uppsatsen samt framföra innehållet med det intryck, som betraktandet av målningarna ger. —

När man i dag har berett mig tillfälle till att här yttra mig, ser jag däri främst en förmån att få uttrycka min glädje över att få sammanträffa med den församling, kring vilken mina tankar ofta rört sig under de månader de nu färdigvordna glasmålningarna kommit till. Och jag har blivit uppmanad att något beröra dem och de tankar och synpunkter, som ligga bakom arbetet och dess uppkomst.

Jag vill då först säga, att det många gånger därunder förefallit, som om de alls icke skulle behövts. Ty sedan de första utkasten gjordes, bröt kriget ut. Och när jag i går för precis ett år sedan stod inne i en blek människoskara i Helsingfors medan bomberna dånade, blödande människor buros in i ambulansbilar, och hundratals fönster sprungo runt omkring mig, så måste jag uppriktigt sagt säga, att glasmåleriet icke föreföll att ha framtiden för sig. Och när Borgå juldagen bombarderades och ett många våningars stenhus till en del störtade in och under sig begrov en människa, medan 10 dogo strax intill, tyckte jag också, att det låg ett underligt meningslöst och nästan hånfullt svalg befäst mellan denna ohygglighet och den tanke alla på gatan nedanför kunde läsa å textbandet i den julgran, som ännu stod orörd och onaturlig uppe på en golvrest, där den under ruinerna begravna personen några ögonblick förut kunnat läsa orden: »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja!«

Jag har senare förstått, att det icke var en blodig ironi, att fridens budskap blev orört kvar mitt i förödelsen, utan tvärtom. Det var, som om detta egendomliga förhållande snarare velat utropa: Våldet kan aldrig förinta anden. Och i ett mycket skarpt och förtydligande ljus framstod för mig Kristi eget avslöjande av materiens intighet bredvid andens evighet, då han säger: »Men jag säger eder, mina vänner, frukten icke dem, som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att göra något mer. Jag skall säga eder, vem I skolen frukta: Frukten den, som sedan han dräpt kroppen också har makt att kasta eder i Gehenna.« — Det är således det onda, som inom oss åstadkommer andlig död eller förtorkning, som är det allra förfärligaste. Allt detta har på något sätt kommit in i mitt erfarenhetsliv och mina tankar, då dessa fönsters innehåll småningom begynte taga gestalt och utformas till sitt uttryck för bekännelsen om döden och livet.

Och mitt under kriget och allt nedbrytande, som brand och blod tyckas kunna bekräftas som något oundvikligt, började medvetandet allt vissare upptäcka, hur det skenbart svaga just var det, som var det starka, och att allt, som var obefriat från fruktan, var den egentliga svagheten. Därigenom framstod för mig våldet även i sina mest gigantiska former endast som en högsta grad av svaghet och blindhet, medan den tro och den kärlek, som mitt under våldet stodo orubbliga, voro den bestående kraft, på i vilken evigheten måste bygga. Och så fann jag, att allt, som var uppbyggande, hur i sig själv bräckligt det än var, tillhörde evigheten, emedan det förverkligade en liten droppe av den och var förmer än allt våld. Därför började mitt under kriget tankarna allt oftare röra sig kring dessa glasmålningar och deras innehåll blev för mig en fråga om att kunna uttrycka, vad jag tyckt mig ha förstått av de allra viktigaste frågorna i hela tillvaron.

— — — — —

[Job. Foto: FL juli 2003.]

När jag går att ge en skildring av bildinnehållet i de fönster, jag som Nykarleby församlings uppdragstagare haft glädjen få utföra, vill jag först och främst betona, att jag i detta innehåll varken ser det förgångna eller det tillkommande, utan det eviga nuet, som Gud varje ögonblick vill använda för sina syften bland människorna. Den framställning av Job, som det vänstra fönstret upptager, är byggd på mitt intensiva intryck av att vi i händelser, som timade senaste vinter, överallt se sådana Job-öden — ja, hela vårt folks öde är ett sådant. Job, som står i den övre medaljongen med sina halvt utbredda armar och sitt trots allt förtröstansfyllda uttryck, bär sina prövningar blott därför, att han helt överlåter allt i sitt liv åt den Gud, på vars osvikliga kärlek han innerst litar. Därför blir den undre medaljongen, där Job är omgiven av sina tre tröstande människovänner, blott det övergående tillstånd av klagan, som han föll offer för men som slutligen ändå befanns vara prövningen väg ända fram till full förtröstan på Herren. Denna klagan uttryckes genom de många över varandra stigande gråblå gestalterna till höger om den undre medaljongen. Till vänster om den sitter en kvinna med ett nyfött barn, och bakom henne står en upprätt gestalt. Det är Job, som förbannar himlen för den stund, då han tvangs se dagens ljus och nattens stjärnor. Å ömse sidor om den övre medaljongen ser man ytterligare de olyckor skriften omtalar: huset som störtade igen över dem av hans släkt, som sutto och drucko vin, hans slagna söner och hans hjordar. Men överst lyser en del av den sol, som aldrig förgår, hur än skyarna tillfälligtvis dölja den. Hela det obeständiga i den yttre tillvaron är understruket genom det snett inkomponerade, vacklande ljuset. Meningen är, att fönstret i sin helhet skall återgiva osäkerhetens värld och dess tungsinta färg, ur vilken det enda, som står orubbligt fram, är Jobs överlåtelse och förtröstan.

Job skildrar nuet — kanske mer än jag anade, då bilden småningom tog gestalt. Mest grubblade jag på mannens ställning. Det underliga var, att en karelare, som evakuerats till Borgå och som då och då kom till oss på besök och talade om sina bekymmer, gav mig lösningen. Han tog ofta, under det han beskrev alla de prövningar han genomlidit, denna ställning med handflatorna liksom undergivet förklarande svängda mot mig. Han talade just om en sådan livserfarenhet som Job i skriften. Och när jag tänkte på alla de besvär, särskilt den karelska befolkningen fick genomgå under väntan på de frågors lösning, för vilka många organisationer arbeta, slog det mig, hur den undre medaljongen nära ansluter sig till berättelsen om de tre vännerna, som likt ett slags försvarsadvokater av Herren inför Job gör sitt bästa att överbevisa Job om att han har orätt i sin klagan. Är icke detta mycket av den likgiltighet, varmed man på många håll förhåller sig till karelarnas problem. Det blir för oss då viktigt att veta, att den lilla Elihu, som i skriften med större kärlek än de andra försöker tolka Herrens mening med Jobs prövningar, icke alls finnes framställd. Elihu är den levande människan i oss alla, som är synlig men som i verkligheten skall gå ut till de behövande och bringa dem hjälp. Det är min tilltro till Nykarleby församlings goda vilja, som befogar, att Elihu icke är en symbol i bildframställningen, utan Ni alla, kära närvarande.

[Uppståndelsen. Foto: FL juli 2003.]

Det gammaltestamentliga dramat har bestämt färggreppet och kompositionen i Jobs fönster för att bilda motsättning till det högra, Nya Testamentets uppståndelse. Här är en enkel, klarare bildindelning eftersträvad och en ljus, hoppfullare färg. Vissheten har betonats genom den översta gestalten, som samtidigt vill uttrycka symbolen för tillvarons centrala kraft, korset som förlösaren och kärlekens fortsatta i dag verksamma underpant. Denna segerbetonade uppåtsträckning syftar upp över bilden mot ljusets ursprung. I bägge fönstren antydes detta. — Under den översta medaljongen ser man havet, som ger sina döda igen. Med havet avser jag också all den häftande materia, som ännu håller oss fångna och ur vilken endast korset därovan frigör oss. Den nedersta medaljongen är egentligen ett miniatyrrim på fönstrets tanke om hela mänsklighetens uppståndelse. Det är den enskilda individens gradvist skeende uppståndelse — vetekornet som faller i jorden och därför att alls kunna växa upp. Allra lägst nere vilar sovande den andligt döda, ouppväckta människan på gravkanten. Till vänster söker en annan vända sig upp mot ljuset och litet lyfta på blindhetens slöja. Starkare och mer trängande, redan aktivt, sträcker sig människan ovanför denna figur uppåt och söker se genom själva slöjan. Men till höger kryper den, som med plötslighetens hela kraft ser uppenbarelsen av korsets gestalt högst uppe och därmed anar hela livsgåtans lösning, ihop nästan som med ett skrik, fylld av häpen undran. Och så i mitten, kränger sig den fullt befriade frälsta människan upp ur jorden och döden. Själva blicken och ögonbrynets lugna välvning över hans fjärrseende öga vill tolka den sällsamma frid, som följer, då efter en avgörande livsuppgörelse vi — som det heter: »få komma in i Guds vila.« Den lägsta, sovande gestalten är den andliga dödens symbol, liksom i Job-fönstret den underst vilande fysiska döden visar den materiella förgängelsen. Medan den fysiska dödens oväsentlighet i evighetsförloppet antyds blott som en förmultning av materia, har jag sökt i uppståndelsefönstret antyda den oerhörda betydelsen av den enskilda människans och därmed nationens och världens uppvaknande ur andlig död och den nästan lodrätt uppåtspringande kraft detta innebär. Den genom korsets gåva återlösta gestalten, är tänkt som en förstorad representant av den förandligade skara, som fyller bottnen där bakom med sina glorior. Men också detta fönster har jag icke tänkt på en fjärran evighet och uppståndelse allenast, utan främst på den närvarande evighet, som finnes bland oss denna stund och varje stund av livet, då Guds ande får leda oss och vår egen uppståndelse ur den andliga döden. Det är Nykarleby församling jag närmast och med varm kärlek tänkt på, då dessa gestalter arbetades, fram, en efter en, tills de fyllde hela, fönstret.