Hågkomster från min skoltid i Nykarleby

Del 1

NORMALSKOLAN

av

Folke Holmström

Hela min förskoleålder hade präglats av krig och elände, men året innan skolstarten – hösten 1946 – hade andra världskriget äntligen tagit slut. Återuppbyggnadsarbetet av landet och betalningen av krigsskadeståndet till ryssarna pågick för fullt och krävde stora uppoffringar av befolkningen, som redan länge levt under knappa förhållanden. Men tack vare enorma mänskliga och materiella insatser framskred ändå arbetet planenligt och livet började småningom normaliseras.

Seminariets övningsskola – allmänt kallad ”Normen” – låg bara ett stenkast från mitt föräldrahem. Det pampiga jugendhuset, som tagits i bruk redan 1908, var med sina fyra våningar länge den största stenbyggnaden på orten. Med sitt centrala läge invid torget framstod nog byggnaden mera som ett stadshus än som en skola, åtminstone för en icke-ortsbo, skulle jag tro. Till skillnad från många samtida skolor var Normen förutom stor och ståtlig även försedd med sådan lyx som centralvärme och rinnande vatten. Och eftersom det totala elevantal inte var speciellt stort, kunde varje klass tilldelas ett eget rum som dock cirkulerade från år till år. Den tredje våningen disponerades av de fyra lägsta klasserna. De övriga höll till i våningen under, där också lärarrummet och gymnastiksalen fanns. Källaren upptogs bl.a. av matsal, pannrum och toaletter. Förutsättningarna för att både elever och lärare borde trivas var således bra.

Ö V N I N G S S K O L A N

Vinjetten från ett betyg.

Någon barnträdgård eller förskola existerade inte ännu vid denna tid i Nykarleby och därför kunde barnen ha mycket varierande förväntningar och känslor inför skolstarten. Rädslan inför det okända på vägen från och till skolan var en skrämmande faktor, speciellt under den mörka och kalla årstiden. Likaså fylldes säkert mången av oro och spänning under rasterna. Orsaken var skräcken för att bli retad eller hånad, eftersom det värsta som man kunde tänka sig just då var att inte bli accepterad. Själva klassrummet kom därför att vara varje elevs varma och trygga tillflyktsort.

Skoldagen började med att barnen samlades utanför skolan; flickorna vid ingången mot Bankgatan och pojkarna vid ingången mot torget. Varför det blivit så vet jag inte. Då det ringde in blev det uppställning klassvis i entrén och under översinseende av någon lärare fick eleverna lov att i tur och ordning tåga till sina respektive klassrum. Därefter blev det på nytt uppställning i korridoren och marsch till gymnastiksalen för morgonbön som åhördes stående. Ännu en gång var man tvungen att köa utanför klassrummet innan man fick gå in och sätta sig i pulpeten. Dagens första lektion kunde äntligen börja. – I samband med rasterna och skollunchen upprepades detta evinnerliga köande, som man konstigt nog accepterade utan att protestera.

På mitt första klassfotografi finns sammanlagt fjorton personer, varav sex pojkar, sju flickor och så Eva Hellman som var vår klasslärare de två första åren. På henne ankom det att i första hand lära oss grunderna i läsning, skrivning och räkning. På schemat fanns också ett antal färdighetsämnen. Av dem hörde sång och musik till mina favoriter, medan handarbete och gymnastik var mindre populära. Att som pojke tvingas sticka, sy och virka kändes omanligt, då man hellre hade velat ha träslöjd. Därför krävdes det en god portion uppmuntran och tålamod av lärarinnan innan bland annat pannlappen, bokomslaget och näsduken kunde godkännas. Gymnastikens impopularitet berodde dels på bristfälliga omklädningsrum, dels på det tråkiga lektionsinnehållet av typen ”armar uppåt sträck och knäna böj”. Personligen saknade jag olika lagsporter.

Från vänster uppifrån och ner:
Eva Hellman, Lasse, Berndt, Arvo och Leif.
Folke, Sven, Gretel och Myrtel.
Stina, Janette, Rose-Marie, Märit och Inga.

Övergången till tredje klassen medförde rätt stora förändringar. Eleverna omfördelades och vi fick enbart manliga lärare. Av den ursprungliga klassen var endast fyra elever kvar; de övriga nio hade bytts ut mot sju från den s.k. sammansatta klassen. Som klasslärare fungerade Johannes Åbonde, som sedermera avancerade till folkskolinspektor. Överlärare Otto G. Holmberg alias ”Virgot” var skolföreståndare och trots sin litenhet var han en respekterad man, som rörde sig överallt likt en hustomte och övervakade att allt fungerade planenligt. Den lekfullhet som så allmänt förekommit i ”småskolan” ersattes nu i den egentliga folkskolan successivt med större krav på kunskap, färdighet och disciplin. Det blev mera hemarbete med t.ex. psalmer som skulle läras utantill och övningar inför diktamensskrivningar om bl.a. det svåra sj-ljudet. Om provresultaten blev dåliga försökte man ibland skylla på den nya läraren, vilket naturligtvis inte var helt schyst. Misslyckade läxförhör kunde i enstaka fall rendera i latläxa eller kvarsittning.

Själv hamnade jag ett par gånger på ”kvarsittning” av en helt annan orsak. Det var nämligen förbjudet att beträda torget under skoltid. Om Virgot med sina argusögon såg någon elev överträda det obefintliga staketet mot torget, skulle vederbörande bestraffas. Påföljden kallades kvarsittning, vilket var helt missvisande eftersom den skyldige måste sona sitt brott genom att stå ca en timme. Av praktiska skäl samlades veckans brottslingar på fredag efter dagens sista lektion och ställdes upp på rad i korridoren för bot och bättring. Att stå tyst och stilla i givakt kan vara ansträngande, speciellt om man är pissnödig. Under sådana omständigheter inträffade en gång att en gosse ansåg sig nödd och tvungen att lätta på trycket i ett par galoscher, som någon lärare hade lämnat efter sig. En annan gång var det en blomkruka som fick sig en specialgödsling, medan busarna i ledet fnissande såg på. – Nåväl, förbudet var ju så absurt att både elever och föräldrar skakade på huvudet och undrade vad det egentligen nyttade till.

Normen var av hävd en del av seminariet och fungerade också som övningsskola för seminaristerna alias ”burkarna”, som under det sista studieåret skulle auskultera och avlägga undervisningsprov. Klassläraren biträddes sålunda av kandidater som i stort sätt skötte all ämnesundervisning i tur och ordning med några veckors omlopp. Systemet gav eleverna tillfälle att på gott och ont jämföra kandidaternas sätt att undervisa. Om t.ex. en kandidat hade lagt sig till med vissa maner eller visade sig vara alltför ambitiös i sin undervisning, kunde detta leda till konflikter som ibland slutade med att bråkstaken blev utkörd i korridoren. Där måste han stå med risk för att bli ertappad av Virgot, vilket inte var nådigt. Det har jag egen erfarenhet av, eftersom jag hade oturen att få känna på hans hårda grepp om min nacke och hans dåliga andedräkt, medan jag närgånget utfrågades om orsaken till att jag blivit utkörd.

Från vänster uppifrån och ner:
Johannes Åbonde, Lars, Bengt, Ingmar, Berndt, Folke och okänd kandidat.
”Virgot”, Berit, Tomas, Inga, Judit, Bo och Märit.

Incidenter av det här slaget förekom visserligen då och då, men trots att kandidaterna saknade rutin i början fungerade samarbetet med eleverna för det mesta bra. Som färdiga folkskollärare har många gjort ett fantastiskt arbete och deras regionala och nationella betydelse för den svenska befolkningen är odiskutabel. En av dessa är Paul Jansson som jag hade förmånen att ha som lärare i sång och musik. Han hade en obeskrivlig förmåga att få eleverna att prestera sitt allra bästa. – Efter dimissionen från seminariet 1949 fortsatte han sin lärarbana på annan ort och blev allmänt känd och uppskattad som bl.a. ackompanjatör, dirigent och tonsättare inom finlandssvenskt kultur- och musikliv.

Utöver det obligatoriska skolarbetet erbjöds eleverna relativt få aktiviteter i skolans regi och någon egentlig klubbverksamhet stod inte till buds. Det fanns ett bibliotek med främst barn- och ungdomsböcker, men några serietidningar förekom inte på den tiden ännu. Själv var jag inte någon flitig låntagare, eftersom jag hellre föredrog att göra andra saker på fritiden än att läsa. Däremot spelade jag lite blockflöjt utan större framgång till följd av bristande tålamod med att öva upp fingerfärdigheten. Något bättre gick det i den frivilliga redskapsgymnastiken, där jag efter många om och men lyckades ta ett bronsmärke som jag var rätt stolt över.

Barndomens skoljulfester och årsavslutningar är väl något som vi alla kommer ihåg. För mig är minnesbilderna från julfesterna rikligare än från avslutningarna eftersom det hände flera roliga och spännande saker då. Som exempel kan nämnas att skolan lagom till jul ibland fick motta amerikapaket – ett slags nödhjälp – innehållande främst kläder och sanitetsartiklar som delades ut åt de yngsta eleverna. Jag fick en gång en tvål som jag knappt nändes använda då den doftade så gott! Speciellt den första julfesten var efterlängtad och förväntningarna på den var stora. Förberedelserna började redan i samband med första advent. Gamla julseder förklarades och det kristna budskapet om Jesu födelse åskådliggjordes i klassrummet med en tablåartad julkrubba. Dessutom övades det flitigt för lekar, skådespel, sång- och musikframträdanden, som skulle uppföras på scen i festsalen. Ett trevligt minne har jag från en indiandans, där vi i full mundering framförde vår ystra lek. Dräkten hade min mor tillverkat av jutesäckar som innehållit salt. En mindre trevlig händelse som etsat sig kvar i minnet gällde ett hedersuppdrag. I samband med en övning utsåg läraren överraskande mig till dirigent för stora kören. Visserligen var mitt gehör rätt bra och därtill hade jag visat prov hyfsad slagteknik, men blotta tanken på att leda kören inför en festpublik fick mig att ta till tårarna. Och några tröstande ord räckte tyvärr inte till för att stärka självförtroendet hos den blyga gossen.

Läsåret avslutades den 31 maj. Dagarna innan bestod skolarbetet mest av städning. Pulpeterna skulle tömmas och klassrummet återställas i ursprungligt skick. De mer eller mindre flitigt använda skolböckerna skulle återlämnas och granskas. Förseningar och böcker i dåligt skick inverkade på vitsordet i ordning. Elevarbeten såsom teckningar, hand- och slöjdarbeten delades ut och premierades endast undantagsvis p.g.a. bristande medel. – I min klass hade vi emellertid en smart slöjdlärare som utlyste en tävling där de tre bästa elevarbetena skulle få pris. I normala fall måste de obligatoriska och något tråkiga produkterna som t.ex. fågelholkar, vattenhjul och papperskorgar tillverkas enligt ritning, men nu gällde tävlingen en skål enligt fritt skön. Tävlingsinstinkten i kombination med fantasin gjorde att skålarnas design och finish överlag blev bra. Därför var det nog en ren lyckträff att jag råkade vinna första priset bestående av 50 gram ”Fazers sopor”, medan tvåan fick en Pax-ask (som introducerades på marknaden redan 1947 och inte tillverkas mer) och trean en lakritsstång.

Fazers bästa känner jag till, men Fazers sopor hade jag aldrig hört talas om, så jag bad Folke om ett förtydligande: Fazers sopor kan mycket väl ha varit ”vargar” av Fazers bästa. De utgjorde en salig blandning av kantstötta karameller utan omslagspapper och såldes billigt i lösvikt.

Våren 1950 var det så dags för mig att lämna Normen för gott efter fyra år i mer eller mindre preussisk anda. Det officiella avskedet var helt odramatiskt då det ju inte var fråga om någon egentlig examensdag, utan bara en helt vanlig årsavslutning med traditionellt vårprogram och betygsutdelning. Något vemod, som ju ibland brukar kunna infinna sig i dylika sammanhang, har jag inga minnen av. Första etappen på den lärda banan var härmed avslutad och till hösten skulle jag börja i Nykarleby samskola. – Efter avslutningen träffades vi ännu några gånger i skolan för att finslipa programmet till gymnastikfesten i Nykarleby den 17–18 juni. Då var vi sammanlagt hela 550 folkskolbarn som framförde ett bejublat program inför en publik på 3 000 personer. Festligheterna hölls på stadens nya men halvfärdiga idrottsplan, som därigenom fick en extra pampig invigning.