En sterbhusauktion och en flyttningsauktion 1917

(Sterbhus från tyskans sterben, dö)

Sterbhusauktionen

Kommentarer

Ännu hade inte patentfärger på burk slagit igenom utan en målare förfärdigade målarfärgerna själv av färgstoft från jord, oxid från metaller, sot från brända produkter. Dessa kunde blandas med linolja, tillsatser av diverse som terpentin, beckolja, arsenik, krita, kalk o.s.v. En hel vetenskap egentligen. Därför var en målares verkstadsbyggnad fylld av allehanda burkar och påsar.

Användningen av arsenik ledde till många dödsfallsolyckor, likaså användningen av blyvitt förgiftade och påverkade bl.a. fertiliteten. Av det övriga var en handkärra ett transportredskap som fanns i så gott som varje hus. Vågar behövdes för att få rätt proportioner på vissa ingredienser i målarfärgen. I övrigt var det mesta att klättra på förfärdigat av trä.

Handkärra i december 2016. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.

*     *     *

En seminarielektor flyttar
från staden och annonserar

Kommentarer och reflexioner:

Lektorn i musik vid Nykarleby seminarium hette fram till 1906 Forsman i efternamn men förfinskade sitt namn i den allmänna finskhetsvurmen denna tid. I förnamn hette han Iivari Eemeli. Hans släkt var engång ägare till Juthbacka gård och har i vår tid åtminstone en gång hållit släktmöte där. Förutom i musik undervisade Koskimies även i kalligrafi (skönskrivning), finska och ryska.

I hans rikhaltiga auktion konstaterar jag den vikbara barnstolen, en konstruktion som blev vanlig som fabrikstillverkning först på 1960-talet tycker jag mig minnas. Klockskåpen anger att det var s.k. golvur förmodligen som avses.

El-belysning var sällsynt och hade inte kommit så långt som till hans gård. Alltså var det petroleumlampor som var de allmänna i Nykarleby, men endast ett fåtal hade badkar av zink, oftast placerat i tvättstugan eller i bastun på gårdsplanen. En bykgryta med träfot tyder på att den var användbar även utomhus och eldades mellan de tre stödjande benen.

Julstjärnan var säkert en 5- eller 6-uddig Nykarlebystjärna. De 7-uddiga kom sextio år senare i bruk!

En söndrig barnvagn visar att slit och släng inte var allmäntrådande ännu, man reparerade och återanvände så långt möjligt. En Högfors kamin nr 2 var rund och av gjutjärn. Upptill kunde den ha en kokplatta, eventuellt med tilläggsringar. Högfors gjorde kaminer och hällor i olika storlekar och numrerade dem från 1–7, vanligaste modellera av spisar var 5 och 6 i vanliga gårdskök.

Vattenfiltreringsapparaten är ett litet mysterium för den borde inte ha behövts, för en bra brunn fanns strax norr om huset, liksom en annan öster om huset. Ett trähjul i taket brukades som svänghjul för trampsvarvar och allt visar att Koskimies var en god amatörsnickare.

[Denna vattenfiltrerapparat utbjöds av Bukowskis i augusti 2013 för utropspriset 1500, men drogs tillbaka.]

Brandfaran var uppenbar i trästäderna så brandspruta hörde till obligatorierna i många hus, men cirkelsågen med kombinationer väcker min fantasi, inte vad gäller själva sågen eller kombinationerna, utan drivkraften? Det är tio år före kraftverket kom igång med växelströmsleveranser, någon ångmaskin för amatörbruk torde ha varit ett kuriosum, men något slag av trampdriven såg måste det ha varit fråga om. Men en cirkelsåg skall ha ett visst varvtal för att fungera bra – så frågan kvarstår!

Att Koskimies hade skaffat ”pitchpine” plankor från Nordamerika eller Canada där den hartzrika pitchpinen (tallen) växer tyder på att Koskimies hade tänkt bygga en orgel eller annat spelverk, för till golv, tak o väggar, som den används till i Nordamerika skulle aldrig två plankor ha räckt till. Det får bli ytterligare en fråga som återstår att få svar på.