Skolminnen

”Hösten är kommen, hör stormarna gny, svanen tar avsked och svalorna fly” sjöng vi som elever i Normen varje höst när den första Hoppets här-festen hölls, vanligen i månadsskiftet september–oktober. Något fastslaget datum fanns inte utan berodde säkerligen på hur skolarbetet på höstterminen kommit igång.

Det var väl vi elever som var Hoppets här och namnet Hoppet återgick även i seminaristernas konventstidning, som hette Hoppet.

Temat för festerna var sunda levnadsvanor och nykterhet. Om Hoppets här-fester förekom annanstans vet jag inte, men man kan anta att idén fördes ut i bygderna genom de blivande lärarnas erfarenhet av festerna.

Det var någon lärarkandidat som hade ansvaret att sköta festförberedelserna. För oss elever var det spännande med att det skulle arrangeras en fest, för det var sparsamt med evenemang för barn den tiden. Hände det något var det oftast barnens egna, spontant påhittade saker, men oftast då utomhus.

Det förekom några tävlingar vid dessa Hoppets här-fester, frågesport, gissningstävlingar, tävlingar i att tänka snabbt och rena intelligenstävlingar, men också skämtsamma och komiska underhållningsinslag.

Gratis mete förekom med en kandidat bakom ett skynke, som fäste små presenter i en liten korg som slängdes över en ridå, bakom vilken han satt gömd.

Överläraren Otto G. Holmberg, Nagusonen som blivit Nykarlebybo, ledde skolarbetet i övrigt och var den som insåg att en blivande lärare borde vara med och lära sig ordna små tillställningar i skolan. Han var patriarkaliskt sträng och drog sig inte för handgripligheter där han ansåg dem vara av nöden. En gosse på en högre klass berättade, inte utan imponerad självbeundran, att överlärar'n, Otto G. gett honom en örfil, först med vänster hand och sen med höger hand, så snabbt att han inte föll omkull åt någondera hållet.

En kandidat hade huvudansvaret som programledare och kunde då bravera med någon speciell begåvning han besatt. På hösten 1946 var det den blivande chefen för Svenska folkskolans vänner, kulturråd och kulturpersonligheten, Ragnar Mannil, som skötte programmet. Han berättade om den kända seriefiguren Kronblom och hur denne påverkades av alkohol. Med de den tiden sällsynta och dyra, färgtavelkritorna ritade han på en flyttbar ”svarta tavlan” i festsalen, hur Kronbloms ansiktfärg fördjupades ju mer han drack och hur byxbenen skakade alltmer i takt med alkoholintaget.

Någon traktring, som på julfesten förekom inte tror jag, men förväntningarna på att det skulle ordnas fest var stora och pratades om flera dagar i förväg. Ingen var bortskämd med fester överhuvudtaget.

Hur länge Hoppets här-festerna anordnades har gått i glömskans gömmor, men troligen upphörde de i.o.m. Otto G:s pensionering. Även det att tiderna ändrats och de ekonomiska utsikterna blev allt bättre, gjorde sitt till att andra konkurrerande tillställningar kom igång i staden. Åtminstone före 60-talets början hade de försvunnit.

Men alltfort, när höststormen drar över staden och regnet smattrar, dyker lystringssången ”Hösten är kommen, hör stormarna gny ...” av sig själv upp i huvudet. Och nu är det dags igen!