Stodo
vid Nykaby älv Aravahusen de bägge
fyllda i ett voro borden av ljuvliga, doftande rätter
näsborrsvidgande
burkar insöpo crubbets aromer,
in de störtade sedan och rättvisa gjorde åt maten.
Kniv och gaffel som trumpinnar gick, och
föga blev över.
Azurskiftande mujkor och sirligt skrynklade russin
skvulpo i bukhålans djup uti mjölk och sju alnars magsaft.
Lillgoverkalstrande
gurkor trängdes i tålig väntan,
gasutvecklande ärter mullrande upplösning mötte,
ödmjuka kåldolmar virade
hädan sin skylande svepning
och föllo samman i stoft. Icke så den förtörnade tekorv.
Orolig, snarlik en vålnad han
irrade kring i det inre,
ingen begravning han fått! han saknade senap på magen.
Därför gick han igen, och kom upp tillsammans
med likar. Djupt bekymrade detta den magfyllnadslöse Lucullus.
Varande tungans slav han gick
till en matvaruhandel
inköpte där en burk med korvsenap från Capistrano.
Käre läsare, märk! huru åskmålnen
samman sig hopa! In uti kosthållets sal bragtes burken med gyllene krydda.
Många var
tungorne där, vilka ville sitt smaksinne reta.
Öppnades locket snabbt. Envar fick smakprov på fatet.
Lukten av bränt porslin
uppfyllde plötsligt gemaken,
de som smakat på smeten sig skyndade genast till brandkårn
och man skruvade snarast sigillet fast uppå
brygden.
En med tunga av bark
sade att
kryddan var stark Våldsam gasbildning vidtog i solens värmande strålar,
locket
knakade, innifrån pressat av hundra och sju atmosfärer.
Pang! explosionens tryckvåg krossade flertalet fönster.
Gasmaskförsedda
burkarne avåto nästa förplägning. Häxbrygden kommit gafflar att sloka likt
torkade blommor.
Knivarna krullade sig likt ett kalvskinn i solen,
locket på kryddan flagade av likt ett löv uppå hösten
och
i ett hörn av salen man viskande uppgjorde planer. Bort skulle otyget nu, svuro män utan
fruktan och tadel.
Väl många burkar ren dånat av i den giftiga gasen,
väl många ögon grät strida tårar
i gröngula töcknet,
väl mycket målning föll ned uti flagor från vissnade taket,
Sade och lyfte de häxbrygden
ut uppå fingrar beklädda med asbest.
Utmed vägen de skredo, men ångan steg upp uti
dunster,
skator och sparvar kvidande ner ifrån himlarne föllo,
hästar som kommo på vägen sig vände helt om uti sporrsträck.
Slutligen dystra skaran kom fram till bron som gick tvärsöver älven.
Hördes ett ljudeligt plask, och smörjan bortfördes
av strömmen.
Lättade burkarne vände åter till matbordets tusende fröjder. Men
sedan dess har i Bottniska viken all fiskfångst helt gått åt skogen,
näten falla i bitar så fort de har kommit i vattnet,
havet
mest av allt liknar en starkare kryddad fisksoppa
och de arma, som levande fångas, kan endast brukas till lutfisk. (Översatt
fr. lat.) -nsg- |