År 1918 blev vi två 50-åringar, min granne och jag, beordrade att fara till Nykarleby som vaktmanskap.
     Kommenderingen gällde en vecka. Vår högvakt blev en av stadens skolor [Normen], där vi tilldelades gevär och annan utrustning. Vaktområdet sträckte sig fram till norra tullen.
     Vi gick ut på vår första vakt. Vandrade norrut, men var norrtullen fanns visste ingen av oss.Vi knogade iväg med gevären på axlarna och såg säkerligen ut som riktiga krigare. Till sist frågade vi en man vi mötte var tullen fanns.
     — Ni har gått för långt, sade han.
     Vi vände och så nu en folksamlig vid Kuddnäs och gick dit i tron att tullen fanns där. Under tiden hade vaktgranskarna behagat snoka igenom vårt område och fann förstås vakterna vara försvunna. Då beslöt vi gå raka vägen upp till skolan och förklara var vi befunnit oss. Då mötte vi polis Björkman [Björklund?] som tillsammans med vaktgranskaren. Vi stod då och betraktade en ellampa, den första vi sett, som hängde i en stolpe vid nuvarande köttkontrollen. [Inrymmer idag tekniska museet av Nykarleby museum.] Då vi sade att vi bor 20 km från stan och att vi aldrig tidigare sett en sådan lampa, föll granskaren till föga och lät oss gå vidare på vår patrullering som börjat så snöpligt.
    Jag minns när vi senare stod vid seminariet på vakt. En estländare frågade genom fönstret, varför vi vaktar dem. Vi svarade att det är tryggare på det sättet. Även för dem.