Janne Thurman berättar om sig själv

FÖRORD.

Jag föddes i Åbo den 7 januari 1866. Mina föräldrar voro rektor Johan Fredrik Thurman och Sofia Törnroth.

Min fars släkt härstammar från Björneborg. Till denna stad kom Baltzar Thurmann via Sverige från Norge i början av 1700-talet. (Se: »99 personer af navnet Thurmann, samlede af E. Thurmann», stadsingeniör i Drammen). Stamfadern i Norge, Lars Jacobsen Thurmann, »var Raadmand og Handelsmand i Tensberg. Han dog formentlig 1602.» I stamtavlan »Familien Thurmann, samlet efter Vedkommendes egne Opgaver og autentiske Dokumenter, ved Jørgen Bacher Thurmann, Drammen, 1866, har man sluttet at den stammer fra Tydskland og är kommen til Norge paa den Tid Hansestaederne handlede saameget paa Norges Byer: Oslo, Tønsberg og Bergen.» En anförvant till Lars Jacobsen Thurmann var »Olderman før de tydske paa Bryggen i Bergen». Detta styrker ytterligare antagandet, att släkten är tysk.

I Björneborg voro medlemmar av släkten framstående köpmän och skeppsredare under 1700- och 1800-talen ända till det orientaliska krigets tider. (Se: Björneborg stads historia av J. W. Ruuth, 1897). Genom detta krig blev släkten utarmad. Min fader berättade, att 16 av firmans fartyg kapades. Av intresse är att märka, att ingen familjemedlem kunde bli chef för handelshuset Thurman utan att han var kapten och åtminstone en gång fört något av firmans fartyg till Spanien, där han skulle besöka husets alla kunder.

Min mors släkt tillhör Bjong-släkten från Kronoby i Österbotten, som flyttade till södra Finland i slutet av 1700-talet. (Se: Hämäläinen Bjongsuku, utgiven av professor Martti Rapola, 1929). Min mor hade måhända ärvt sitt ljusa, glada lynne av sin mormor Charlotta Dubois, född 1776, som troligen tillhörde en fransk emigrantsläkt.

NYKARLEBYTIDEN.

Då jag var c:a tre år gammal, flyttade min familj till Nykarleby, en stad som då hade c:a 950 innevånare. Staden var liksom ännu i denna dag en av de mest idylliska i vårt land. Den är inbäddad i grönt och genomfluten av vatten. På bron över älven uppbars skatt jag vill minnas 10 penni för vart fordon. Tjärfinnarna ville icke godvilligt erlägga denna skatt. Det uppstod ofta gräl. Därför var brovakten Sandström alltid beväpnad med en stor kavallerisabel.

När jag kom i skolåldern, sattes jag i fröken Westerstråhles småbarnsskola. Där fick jag lära mig biblisk historia, skönskrivning och andra nyttiga kunskaper. Vid denna lärdomsinrättning utmärkte jag mig till den grad, att jag erhöll egen skamvrå och egen pappersmössa. Annars hade ingen annan av eleverna kunnat ställas i skamvrån, ty denna var oftast upptagen av mig. Det var katekesens fel. Alla andra ämnen klarade jag gott. Någon gång gjorde jag mig skyldig till odygd.

JANNE THURMAN

När jag genomgått denna skola, placerades jag i stadens elementarläroverk, där min fader var rektor. Här inhämtade jag under magister Kaldéns ledning den första högre bildningen. Käppen, rottingen och klobban (riset) voro de viktigaste främjarna av skick, god ordning och kunskaper.

Emellertid indrogs detta läroverk, och jag överflyttades till tredje klassen i seminariets normalskola. Vid vårterminens slut uppflyttades jag till fjärde klassen. Under jullovet läste jag fjärde klassens kurs för vårterminen och femte klassens för höstterminen. Detta var den största dumhet jag begått i mitt liv. Mina kunskaper blevo därigenom ytliga, svaga och vacklande. Emellertid utdimitterades jag från högsta, femte klassen den 13 juni 1879.

Min far avled vid denna tid, och min mor såg sig icke i stånd att sända mig till lyceum i Åbo eller Vasa. Direktorn för seminariet, den framstående pedagogen F. E. Conradi, lät emellertid den 13-årige pysen följa med vid seminariet i gymnastik, slöjd, teckning, sång och musik. Redan på normalskolan hade jag under verkmästar Thors skickliga ledning deltagit i slöjdundervisningen. På seminariet förkovrade jag mig ytterligare i detta intressanta ämne.

Under julferierna 1879 kunde en stor del av de seminarister, som hade sina hem i södra delen av landet, icke resa hem, utan kvarblevo i Nykarleby. Ingen järnväg ledde den tiden till Österbotten. Att med släde färdas ner och upp blev naturligtvis för dyrt. Emellertid hade direktor Conradi erfarit, att i Helsingfors uppehöll sig en tysk korgmakare och borstbindare, vilken vitsordades såsom mycket skicklig i sitt yrke. Direktor Conradi skrev i god tid till honom och uppmanade honom att under julferierna komma upp till Nykarleby för att bibringa därvarande seminarister undervisning i sitt yrke. Tysken kom med rikligt material och befanns vara en utmärkt pedagog. Mina kamrater och jag voro förtjusta i detta arbete. Heder över gamle Conradi, som så väl förstod ungdomens bästa. Slöjden intresserade mig mycket. Under mitt långa liv har jag haft stor tillfredsställelse och nytta av min färdighet däri. Ända till de sista åren har en hyvelbänk ständigt stått i mitt arbetsrum. Den har flitigt använts av mig.

Även gymnastiken intresserade mig mycket. Lektor Gustaf Hedström, seminariets gymnastiklärare, var en synnerligen utmärkt pedagog. Han hade fått sin utbildning i Tyskland. För inträde vid seminariet fordrades bl. a. fyllda 17 år. Jag kom sålunda att umgås med betydligt äldre kamrater. Men förhållandet mellan oss var — trots åldersskillnaden — synnerligen gott.

För seminaristerna var rökning absolut förbjuden. Men om kvällarna gingo vi utom staden och firade verkliga rökorgier. För mig stackare var det mycket svårt att lära mig röka. Men vad gjorde man väl icke för kamratskapets skull!

En komisk episod erinrar jag mig från denna tid. Seminaristerna önskade få anlägga en uniformsmössa: ljusgrå med svart kant. Direktor Conradi avböjde , tvärt vår anhållan. Vi beslöto då vid ett möte i skogen nära tändsticksfabriken att såsom uniform anlägga glasögon, helst blå, då vi rörde oss ute. Jag ståtade i min pappas avlagda blåa brillor. Men denna uniform blev icke populär och bars blott en kort tid. Direktor Conradi log och blandade sig icke i barnsligheten.

Disciplinen vid seminariet var sträng, åtminstone så länge Conradi var dess direktor.

Nöjena i staden voro få — en danstillställning i rådhussalen under julhelgen var nära nog allt som bestods i den vägen. Måhända en gång vartannat år kom en resande teatertrupp eller någon trolleriprofessor till den lilla staden. Konserter förekommo lika sällan. För den nöjeslystna ungdomen var det en trist ort.

Men vi pojkar roade oss furstligt. Vi badade i älven, vi gingo med matsäck för hela dagen ut i bärskogen, och om vintrarna åkte vi skidor. Varje pojke hade sina egna skidor. Lassanders Frans förfärdigade sådana för 40 penni paret.

I fall man räknade skidparen, som stodo uppresta mot normalskolans väggar, kunde man med detsamma säga huru många elever som voro i skolan. Varje elev kom om vintern på skidor till skolan.

Älvstränderna voro ypperliga skidbackar.

Vid jultiden hade stadens pojkar mycket att styra om. Någon dag före julaftonsdagen gingo vi ut i stadens skogar för att hugga en julgran åt oss. Vi valde länge och väl, ty granen skulle ju vara vacker. Sedan måste vi uppresa en hög flaggstång vid inkörsporten till varje gård. Där skulle julstjärnan och papperslyktorna upphissas om julaftonen, nyårsaftonen och trettondagskvällen. Stjärnan och lyktorna voro förfärdigade av tunna träspjälor, över vilka man klistrade papper i olika färger. När klistret torkat, oljades papperet. Staden erbjöd en tjusande anblick, när man sedan strövade omkring de tre aftnarna och beskådade alla de brokiga stjärnorna och lyktorna. Annars hade staden ingen gatubelysning, — om jag undantar en lykta ovanom handlanden Häggbloms butik.

Om julaftonen gingo flera band s. k. stjärngossar från hus till hus för att sjunga sina julvisor. Alla voro iförda vita skjortor med bälte om livet. Vid bältet hängde en stor sabel. På huvudet buro de en hatt, 12 förfärdigad av papper i sockertoppsform och prydd med de brokigaste stjärnor. Högst i toppen satt en grann fjäderbuske. Ansiktet var mörkfärgat, och ögonbryn och mustascher voro vanligen målade med sot. Anföraren bar en ståtlig pappersstjärna, som han snurrade runt. Gossarna sjöngo religiösa sånger och framförde även dialoger.

Jag erinrar mig ännu i dag huru vi ryste, då en av stjärngossarna yttrade: »Mig synes att du är en turk.» Den tilltalade drog sitt svärd och svarade: »Jag är ingen turk, fast jag är svart. Jag är den störste konung av Moria land, och jag skall ihjälslå tre tusen gossebarn och dej med!»

Därefter fingo stjärngossarna förplägning och några slantar. Då de avlägsnade sig, sjöngo de: »Haven tack, haven tack för er hederliga skänk, eder skänk, eder skänk skall vara av Gudi betänkt ...»

En pojke, som levde i Österbotten på 1870-talet hade icke så lätt att reda sig som våra tiders barn. Han måste i det dagliga livet vidtaga alla möjliga försiktighetsmått för att skydda sig mot trolldom, spöken, skogsrån, sjörån, lövjärskor, tomtegubbar och annat sådant otyg. I synnerhet måste man akta sig för ställen där det var »ramt», d. v. s. där det spökade, sådana som kyrkan, begravningsplatsen, galgbacken och vissa rior. Och den tiden fanns det nog icke någon så djärv gosse, att han hade vågat simma ut i vattnet innan han bundit näcken genom att på ett bestämt sätt kasta en sten högt i luften. Stenen måste falla lodrätt ner i vattnet och åstadkomma ett kluckande ljud, utan att vattnet stänkte omkring. Likaledes gick man aldrig förbi Rikiligubbens sten utan att först ha läst den långa besvärjelsen, som betog gubben hans kraft. [Vet någon var stenen finns? Rikilimossen finns bortom Svarvars Trävaruhandel. Kan det vara den sten som i dag går under benämningen Kärleksstenen?]

Ute i bärskogen läste man alltid någon ramsa mot ormsting — den mest effektiva ansågs vara följande:

Stå, stå du din satan,
eller skall jag binda dig med eldröda band,
som Jungfru Maria spann på långfredagsnatten!

Förrän man vågade plundra humlans eller getingens bo, framsade man med hopknipna tänder:

Humbäl, bumbäl,
stick i stock,
stick i stein,
sticker du mej,
så förbannar jag dej!

Eller också:

Geiting, beiting,
stick i stock,
stick i stein,
stick int i mitt såra bein.
Fenin tar dej,
om du visar dina tänder
förrän jag visar mina!

En österbottnisk gosse måste för att klara sig gott kunna flera ramsor också mot blodflöde. Den tiden gick man icke med vart litet sår till läkaren, man satte en ära i att klara sig på egen hand. Och jag tror att jag under hela mitt liv icke varit så mån om mitt anseende och min värdighet som under pojkåren där borta.

Den bästa ramsan att stämma blodflöde med lyder:

Ditt blod skall stå uti ditt liv,
som vattnet i Röda Havet stod
när Israels barn över floden drog.
I namn Fadrens och Sonens och Den Helige Andes!

För en pojke gällde det också att kunna bota hicka, fördriva den förfärliga maran, avlägsna vårtor o. a. sådant.

Klädedräkten för oss pojkar var enkel: vadmalskläder bestående av byxor och en kort tröja. Någon väst kände man inte till. Såväl överrock som galoscher voro likaledes okända. När Verner Lybeck och hans yngre bror Mikael, som gingo i »storskolan» (lyceet) i Helsingfors, kommo hem till julen, voro de skrudade i överrock och galoscher. Detta väckte anstöt hos så gott som alla nykarlebybor. Pojkarna protesterade med snöbollar, glåpord och t. o. m. med handgripligheter mot sådan lyx, och detta tvang bröderna Lybeck att återtaga den dräkt som bars av alla andra i staden.

För oss pojkar voro marknadsdagarna riktiga jubeldagar. För resten gjorde hela stadens befolkning av olika orsaker stora förberedelser för dessa dagar. Och den två man starka polisen förstärktes med ett tiotal sjömän, beväpnade med tågdaggar.

Tjärfinnarna infunno sig talrikt vid marknaderna. Pojkarnas största nöje bestod i att rida deras hästar till stadens hamn, den s. k. »Andra sjön», belägen c:a 5 verst från staden. Finnarna trodde fullt och fast, att en häst måste få dricka havsvatten åtminstone en gång om året för att förbli frisk och stark. Våra och finnarnas intressen sammanföllo således. Den enda finska vi pojkar kunde inskränkte sig till orden: »Saanko mennä juottaa hevosta?».

Staden var vid denna tid fullkomligt svensk. Det påstods att endast ett av handlanden Hedströms biträden kunde något finska. Om en sjöman sades det också, att han behärskade detta språk, men borgmästar Wicander försäkrade, att sjömannen kunde blott några fula ord och glosor.
Staden var — med undantag för marknadsdagarna — mycket fredlig. Under de c:a 10 år jag vistades därstädes hörde man blott om ett mord och en knivskärning, båda utförda av finnar.

Familjerna levde mycket enkelt och stilla. Blott en äldre rik sjökapten vid namn Kjerrman tyckte om att slå på stort. När ångbåten, som tre gånger under sommarens lopp anlöpte staden, lade till vid bryggan i »Andra sjön», inbjöd han stadens damer och herrar till båten, där sällskapet undfägnades med alla de läckerheter, som medförts från S:t Petersburg. Icke ens champagne saknades vid sådana tillfällen. — På gamla dagar blev den rike mannen fattig och tillbragte sin ålderdom i ett uselt torp på landsbygden utanför staden. Under sina välmaktsdagar hade han ett favorituttryck: »De' va' kucku de'.» Detta blev ett ordstäv med tillägget: »sa' Kjerrman». När Pfeifers teatersällskap gästade staden och bl. a. spelade »Rika morbror», gav Kjerrman tjugu mark åt en skådespelare för att denne på lämpligt ställe skulle inflicka: »De' va' kucku de', sa' Kjerrman). Skådespelaren gjorde som han blivit ombedd, och vid denna replik brast den talrika publiken i rådhussalen i det gladaste gapskratt och gav sin förtjusning tillkänna genom vilda applåder för öppen ridå. Denna framgång gjorde att skådespelaren inflickade samma replik flera gånger under aftonens lopp. Kjerrman var överförtjust, och efter föreställningen inbjöd han hela teatersällskapet på supé. Ryktet förmälde, att skådespelaren erhöll ytterligare femtio (50) mark senare på småtimmarna. Det var en stor summa den tiden.

BRUNNSHOLMARNA MED DET LILLA VÄRDSHUSET.

STADENS ESPLANAD.
[Bankgatan i fonden.]

Sommaren 1876 försatte jag hela staden i gungning. Där hade intet märkligt skett på tiotals år, men då beslöto skedbindarens pojke och jag att rymma och fara till främmande land för att grunda ett kungarike. I Grubes historia hade jag lärt mig ett knep, som imponerade synnerligen på min kumpan. Jag skulle köpa ett så stort jordområde, som kunde omgärdas med en oxhud.

Sedan skulle jag efter berömt mönster skära huden i smala remsor och på detta sätt kunna tillskansa mig ett ganska vidsträckt område. Detta var det vår avsikt att omgiva med en jordvall o. s. v. Det genialiska förslaget gjorde att jag genast erkändes som den borne ledaren.

Skedbindarens pojke åtog sig att vara min trogne slav. Där ser man bildningens makt över okunnigheten. Efter långa förberedelser voro vi färdiga att starta. Jag hade för min del lyckats samla betydande matförråd, och på alla möjliga finurliga sätt hade vi dessutom varit i stånd att spara ihop 40 penni. Med detta storartade kapital startade expeditionen. Tidigt en morgon gingo vi ned till »Andra sjön», stadens hamn, som redan blivit omtalad. Från handlanden Hedströms brädstaplar togo vi tre plankor och sammanfogade dem med flera tvärslåar till en flotte. Utmed den långgrunda stranden stakade vi oss sedan till Monäs by i Munsala socken. För att icke bli observerade gingo vi icke landsvägen fram genom byn, utan smögo genom skogen. I ett litet skogstorp övernattade vi. Följande morgon fortsattes färden till Oravais kyrkby. Från landsvägen i närheten av denna by sågo vi Bottenhavet i all dess prakt. Jag stod som förstenad. Det var första gången jag såg havet. Jag hade svårt att slita mig från denna syn. Men min kamrat hånade mig, han talade om herrskapsfasoner och skyndade på mig. I ett torp fingo vi natthärbärge på stugans golv. Följande morgon fortsattes färden mot Vörå. På vägen dit greps jag med ens av en förfärlig längtan efter hemmet. Förgäves försökte jag förmå skedbindarens pojke att vända om. Han ville icke avstå från konungariket. Vi råkade i gräl, vi kastade sten på varann och skildes som ovänner. Han fortsatte för att med de upplysningar jag givit honom skaffa sig ett furstendöme. Jag vände trött och sorgsen hemåt. Ett stycke av vägen fick jag åka med en bonde, som ämnade sig till Munsala.

Nästan förbi av trötthet var jag när jag kom hem. Då voro mina föräldrar borta. Jag tog en karta och satte mig på trappan, jag låtsade vara mycket intresserad av Sydamerikas geografi och hoppades att detta skulle blidka mina föräldrar vid deras hemkomst. Efter en stund såg jag min far komma och studerade Sydamerika så intensivt som aldrig förr. Innan han yttrade något sade jag: »Snälla pappa, låt mig först äta, huru litet som helst, innan jag får stryk!» Jag fick genast mat, därtill mycket god mat, men stryk vankades icke. Detta gav mig mycket att tänka på. Min far sade endast helt sorgset, sedan jag berättat om färden: »Kära, kära barn, du kommer att få det svårt i livet, ty du har alltför livlig fantasi!»

Min bortavaro under fem dagars tid hade upprört stadens hela befolkning. Skedbindarens pojke var ju blott en vanlig tiggarpojke, som brukade ströva omkring i månader, ofta långt borta från hemmet. Honom frågade ingen efter. Men genast dagen efter det jag försvunnit hade borgmästar Wicander befallt stadens trumslagare — Slarv-Forsberg, en f. d. svensk trumslagare — att i stadens alla gathörn slå en virvel på den stora stadstrumman och sedan uppläsa en kungörelse om mitt försvinnande. Slarv-Forsberg, som såg mycket bra ut och hade en ståtlig hållning, utgav sig — såsom så många svenskar vid denna tid — vara en oäkta son till konung Carl XV. Samtidigt som det trummades i gathörnen, draggade man också efter mig nedanför stadens tre forsar. Allt naturligtvis förgäves! Man antog allmänt, att jag var död. En spågumma hade sett i sin kaffesump, att jag gått ner mig i Rikilimossen. Där sökte man mig, — naturligtvis också förgäves!

Slutligen blev det bestämt, att den vilda pojken skulle till hösten skickas till »storskolan», det var lyceet i Åbo.

Till ångbåten följdes jag av en lysande samling, huvudsakligen nykarlebyfruar. Alla hade gåvor åt mig, filmjölk, hårdkokta ägg m. m. Att jag följdes med glädje förnam jag av ett yttrande, som en Jutbackafröken fällde: »Gud ske lov, nu får våra höns vara i fred för den vilda pojken!» [Påminner om episoden när katthultsborna samlade in pengar för att skicka Emil till Amerika.] Jag kände mig stolt över yttrandet, men min mor såg icke glad ut. Till mitt försvar må jag nämna, att pojkmoralen i Nykarleby var denna: I fall en familj hade flera höns och ville skydda dem, måste den pojke, som fått familjens höns på sin lott, också erhålla fyra rovor i veckan. Då skyddade han hönsen mot allt ont. Men Jutbackafröknarna hade vägrat att giva denna tribut. På den grund voro deras höns fågelfria.

På ångbåten hade jag akterdäcksplats, men kapten Liljeqvist, som kände mina föräldrar, lät mig ligga i rökhytten om nätterna. Tack, farbror Liljeqvist!

Att man ännu kommer ihåg mig i Nykarleby visas av det humoristiska brev, som seminariets nuvarande direktor, fil. doktor K. J. Hagfors, sände mig med inbjudan till seminariets femtioårsfest. Där heter det bl. a. att han på lärarkollegiets vägnar inbjuder mig »såsom hedersgäst», detta med den motiveringen, att jag är »gammal nykarlebybo» och en vår vitsordades såsom »normalskolans bästa och smidigaste klättrare».

I vanliga fall brukar jag vilja veta vad ord som publiceras på webbplatsen betyder. Lyckades inte komma till någon klarhet beträffande skedbindare, så jag vände mig till Peter Slotte vid Forskningscentralen [numera Institutet] för de inhemska språken. Redan på förmiddagen följande dag kom svar.

Hej!

Åter en intressant fråga [tidigare hade Peter rett ut kortegal], särskilt som jag varje dag cyklar längs Thurmansallén i Grankulla och passerar Janne Thurmans villa. Hans minnen har jag också läst, utan att reflektera över SKEDBINDARE. Problemet var enklare än jag trodde. Först sökte jag kors och tvärs i SAOB, där jag stannade för bet. 'vävsked' utan att dock begripa hur bindandet kom in.
     Först därefter kontrollerade jag våra dialektsamlingar, där jag fick napp direkt. SKEDBINDARE förekommer i två samlingar från Nagu (som ju JT hade kontakter med, bl.a. har han ju beskrivit Nagumålet). Sammanhanget är entydigt:

  1) ”skeidbindar 'väfskedsgörare”
    2) ”hon ä skeidbindar å gä:r (:gör) bå ny:a skeidar” (och reparerar gamla)

    Ordet motsvarar alltså SAOB:s SKEDMAKARE 1.