Fynd
i klosterbiblioteket. Bibliotekarien å härvarande klosterbibliotek har ur dammiga gömmor
framletat ett nog så intressant dokument. Nämnda dokument utgör trots att tidens tand tärt hårt på skriften, ett synnerligen
värdefullt komplement i vår historieforskning. Dokumentet ifråga är ett handskrivet brev och är det daterat 17 juni 1508 i Amsterdam.
Författaren till brevet är en munk av dominikanerorden, vilken av en eller annan anledning befinner sig på resa i Mellaneuropa, och som
härunder råkat i klammeri med lagens hantlangare efter en något fuktig kväll på en av stadens ölstugor. Efter långa
förklaringar och ödmjuka böner om förlåtelse för sin svaghet och med heliga löften om att aldrig mera så förfara,
berättar Brodern för brevets mottagare, Högvärdig Priorn, huru rättvisa skipas i den goda staden Amsterdam och huruledes livet
gestaltar sig för dem, som sitta anhållna i väntan på dom och huru de stackars dömda trakasseras av vakterna i fängelset. Klosterbrodern
berättar bl.a. om två av medfångarna, som han kom i kontakt med och vilkas öden han särskilt var intresserad av. Den ena av dessa
var en rik köpman, som blivit ertappad med att använda falska vikter. Den andra var en fattig stråtrövare med många och ruskiga
mord på sitt samvete. Köpmannen hade blivit dömd att hängas och besöktes,
under sin avvaktan på att domen skulle gå i uppfyllelse, av en prelat. Prelaten hade under sina många och långa samtal med köpmannen
kommit denne att inse, att endast om han donerade hela sin förmögenhet till kyrkan, kunde han undgå den eviga skärselden. Bedrövad
och ångerfull och darrande av skräck inför utsikten att behöva genomlida alla de fasor prelaten utmålat beträffande den
tillkommande vistelsen i skärselden, var köpmannen beredd att skriva under de erforderliga handlingarna, som erkände kyrkan rätten att
disponera över köpmannens rikedomar. Dock förbehöll han sig rätt att medels bön och vaka försätta sig i den rätta
sinnesstämningen, som erfordrades för denna heliga handling. Under prelatens samtal med fången
hade fångvaktaren - bödeln - dock ej kunnat stävja sin nyfikenhet, utan hade han tjuvlyssnat och sålunda blivit underkunnig om
en hel del intressanta detaljer, som han fann mycket användbara för sina privata syften. När prelaten lämnade fången att under
bön och ruelse begrunda sitt förfelade liv, steg därför bödeln in och började ett mycket givande samtal med den stackars mannen.
Bödeln var en realistisk person, som hade ringa förståelse för Kykans behov av rikedomar. Men han var även en barmhärtig
man, som hade svårt att se någon lida. Därför gjorde han kort och gott ett förslag, som gick ut på att fången skulle
klara livet mot att han överlät sin egendom åt bödeln. Varför offra både liv och egendom, då han kunde klara livet,
om han förvaltade sitt pund rätt. Bödeln talade om, att lagen föreskrev, att om repet brast vid en hängning den dömde gick
fri. Nu skulle han ordna ett avskuret rep åt fången, så att denne på ett fullt "lagligt" sätt kunde återfå
sin frihet. Den som var glad över den vändning sakerna tagit var förstås köpmannen. Naturligtvis lovade han guld och gröna
skogar, blott han slapp bli hängd. När prelaten följande dag kom för att få
sina papper undertecknade, var det en stursk och förhärdad köpman, som helt sonika bad honom draga dit pepparn växer. Han tänkte
då inte ge en enda gulden åt kyrkans girigbukar, den saken var klar. Brydd och häpen undrade prelaten om ej befrielsen från skärseldens
kval var en nåd, som köpmannen borde stilla be om. Nej - köpmannen var inte längre intresserad av, hur det skulle gå för
själen. Varefter prelaten bedrövad gick bort. I cellen intill satt den grymme rövaren.
Denne hade redan mottagit syndernas förlåtelse av prelaten och var när som helst beredd att foga sig under det världsliga straffet.
Men den förslagne bödeln hade även användning av den fattige rövaren. Bödeln hade ofta fått höra hårda ord
av stadens borgmästare för sitt slarv i tjänsten. Varför skulle en sådan pösmunk som borgmästaren ha rätt att klanka
på honom? Varför skulle han inte själv kunna bekläda borgmästarens post? Mot löfte om att rövaren vid tillfälle
skulle omhänderta borgmästaren och ordna ett "olycksfall" lovade bödeln att skära av också dennes rep. Vid prelatens
nästa besök kände hans förvåning inga gränser, när rövaren hotade att slå ihjäl honom därest han
ej fort nog förpassade sig ur cellen. Hur hade denne arme man, som redan mottagit bikten, med ens blivit så förhärdad, att han vågade
hota en kyrkans tjänare till liv och lem? Tänkte han då inte alls på sin arma själ? Men rövaren fortfor att smäda honom
och fara ut i vilda hotelser, och prelaten gick bedrövad bort. Köpmannen vandrade ut ur fängelset
mot galgen. De täta folkmassorna, som kantade hans väg, undrade storligen, varför han gick med så högburet huvud, och varför
han så vresigt skakade av sig den arm som prelaten vädjande lagt på hans skuldra. Ja - varför skrattade han, när han besteg galgen
och när repet lades om hans hals? Var han tokig? Förvisso var han det. Bödeln gav tecken åt sin dräng: Falluckan kunde fällas.
Luckan föll, repet stramade till, men - det höll. Men det visste inte köpmannen. Rövaren
gick visslande mot galgen. Ännu medan han stod med repet om halsen, fortfor han att häda och nämna prelaten vid fula namn, ja - han spottade
prelaten i ansiktet under dennes försök att rädda den förtappade själen. Åter gav bödeln tecken. Falluckan, på
vilken den dömde stod, kunde falla ned. Det sista rövaren såg av denna världen var en katt som helt makligt tvättade sig bakom
örat där den satt på fängelsemuren. Hans rep höll nämligen också.... Bödelns
dräng hade ofta fått uppbära hugg ock slag av sin förman under dennes svagare ögonblick, vilka var lika ofta återkommande
som besöken i ölstugan. Därför hatade drängen sin förman. Kunde kanske inte han själv vara bödel i Amsterdam? Varför
ständigt bli knuffad och slagen? Sannerligen, bödeln var en förhatlig man. Bödelns
pratstunder med de två fångarna hade blivit rapporterade till prelaten. Prelaten som sett två själar gå förlorade och
dessutom den enes rikedomar, skyndade sig att anmäla det skedda för borgmästaren. Och så kom det sig att bödeln en vacker dag
befann sig i säker förvaring i väntan på rannsakning och dom. Prelaten använde tillfället att lägga ut texten om skärseldens
kval för den, som i likhet med bödeln fört ett högst omoraliskt och supigt leverne. Förgäves bedyrade bödeln att han
gjort det förmenta brottet av barmhärtighet. Med vilken glädje hade inte de båda dödsdömda gått mot döden. Utan
fruktan hade de vandrat mot galgen. Det var endast för att uppmuntra och styrka dem, som han handlat som han gjort. Aldrig hade det varit hans mening
att släppa sina fångar fria, nej - bort det. Prelatens ord blev avgörande i rättegången.
Bödeln var den direkta orsaken till att två själar nu dvaldes i skärselden utan hopp om att någonsin bli befriade. Bödeln
skulle hängas, honom till straff och andra till varnagel, och hans själ skulle i evig tid pinas i samma skärseld, till vilken han sänt
de två, som redan erhållit absolution, men som sedan på bödelns tillskyndan vänt sig från den utlovade nåden. Bödeln
stod med repet om halsen och såg ut över människomassorna. Förgäves bad han om förskoning, förgäves bedyrade han
sin oskuld. I sin förtvivlan bad han att Gud skulle sända ett tecken på att han handlat av barmhärtighet. Men Gud sände ingen
fågel med olivkvist i näbben. Inte ens en fjäderpenna, som skulle bevisat hans oskuld, syntes på den blå himlen. Ja - inte ens
en vindfläkt som skulle rört trädens blad. Borgmästaren, gav tecken åt bödelsdrängen?
Luckan kunde, falla. Den föll, repet stramade åt kring halsen på den dödsdömde - ock brast. Männskorna
föll på sina knän inför detta under, och lovade helgonen. Men prelaten rasade mot Gud för att Han låtit bödeln undslippa
döden. Då lät Gud prelaten drabbas av ett slaganfall så att han föll ned och gav upp andan. "Af
thetta hafver iagh lert migh", skriver klosterbrodern avslutningsvis "thet ingen så ringa i Werlden är, thet Han icke af Herranom kann
nytias." Stefan Stylit. |
