Gjuteri/Valimo R Ström

Fastigheten invid Kovjokivägens och Kvarnvägens korsning är i dag känd för allmänheten som ”Pepparkakshuset”. År 1962 uppförde Rudolf Ström (1919–2007) den som gjuterifastighet med tillhörande bastu- och förrådsbyggnad.

Rudolfs passfoto togs i samband med att han
skaffade nytt pass när han fyllde 80 år 1999.

I byggnadsarbetet fick han stor hjälp av Joel Fagerholm, som var en mycket kunnig husbyggare. Ström drev sitt metallgjuteri i 20 år innan företaget såldes 1982 till Kanniston Metallivalimo Ky. Köparna fortsatte verksamheten endast några år innan fastigheten såldes till Nykarleby Bilservice, som i sin tur 1997 sålde till Nykarleby Spåntak. Sedan 2004 eller 2005 äger staden fastigheten och den används som ungdomslokal..

För råvaruleveranserna med tåg, i form av koks och järntackor, var närheten till järnvägen avgörande. I gjuteribyggnaden fanns förutom gjuterisalen också lager för koks och järn samt verkstad och kontor. I gjuterisalen fanns en ca 6 meter hög ugn (koksblästermasugn) där styckemetallen (tackjärnet) smältes för att sedan avtappas i en s.k. ”sänka” ur vilken det smälta järnet hälldes över i gjutflaskorna. I en gjutflaska är sanden (vattenglassand) formad efter en modell (oftast i trä) med hjälp av tryckluft med ett påfyllnadshål genom vilket den smälta metallen ingjuts och erhåller önskad form. För att skapa eventuella håligheter inne i gjutgodset fylldes modellen med en s.k. ”kärna” i sand. Att forma kärnorna var under alla år hustrun Kaarinas specialuppgift.

I det småskaliga gjuteriet gjordes det mesta för hand och med människokrafter. Arbetet var fysiskt tungt, smutsigt, detaljerat och krävde stor precision. Under gjutningen var hettan närmast olidlig när den smälta metallen skulle bäras och hällas med stor noggrannhet.

Gjuteriet levererade framförallt gjutgods till den inhemska industrin. Mest producerades gjutgods i järn, men också små serier i lättmetall tillverkades. I produktsortimentet ingick t.ex. stora mängder lagerrullar för sågindustrins transportband, tillverkare av jordbruksredskap (bl.a. harvar) och skjutdörrar. För andra lokala företag gjordes också en del mindre gjutarbeten såsom formar i lättmetall för styroxblomkrukor och andra produkter från Prevex och Elof Lindbloms metallföretag MT-Tehdas.

Gjuteriinteriör från slutet av 1970-talet. Koksblästermasugnen i mitten. Foto: Polis Gunnar Nylund. Förstoring.

Kaminen till höger köpte Rudolf av Munsala församling och den är en s.k. ribbugn tillverkad av  bröderna Friis i Gamlakarleby. Bröderna Friis levererade totalt 7 st. kaminer till Munsala kyrka. De monterades år 1903 och blev obehövliga efter 59 år när kyrkan försågs med centralvärme (oljeeldning) i samband med renoveringen år 1963. Kaminen användes förutom till uppvärmning av gjutserisalen också i samband med aluminiumgjutning åt främst Prevex och Lindblom. Bröderna Friis tillverkade även bron över Vedörssundet.

Gjuteri/Valimo R Ström var ett genuint familjeföretag. Under sin uppväxt deltog de hemmaboende barnen Carita och Leif i allt arbete vid sidan om skolgången. Efter avslutad skolgång arbetade Leif några år som heltidsanställd. Hustrun Kaarina hade en avgörande roll som Rudolfs ständiga arbetskamrat genom alla åren. Familjemedlemmarna, inklusive ingifta sådana, deltog alla på olika sätt i gjuteriarbetet. Likaså drog också både släktingar och Nykarlebybor sitt strå till stacken. Av de sistnämnda bör särskilt omnämnas Jens Sund, som var en godhjärtad, kunnig och duktig medarbetare under många år.

Rudolf Ström var född i Komossa by i Oravais där han också tillbringade en del av sin uppväxt tillsammans med morföräldrarna. Eftersom hans föräldrar arbetade vid Oravais Fabrik bodde han en stor del av barndomstiden där. Efter en tid med kortvariga diversearbeten sökte han sig till Svenska Kullagerfabrikens (SKF:s) gjuteriutbildning i Husqvarna i Sverige. Under kriget arbetade han inom den finska handelsflottan och överlevde som en av få två tyska torpederingar på Nordsjön/Atlanten.

Efter kriget arbetade han först vid Wärtsiläs metallgjuteri i Jakobstad och därefter som gjutmästare vid Joupers gjuteri i Nykarleby innan han startade sitt egna gjuteriföretag. Som arbetstagare betraktades han av sina förmän som otroligt snabb, händig och noggrann. Tack vare sin snabbhet var han rekordhållare av många tillverkningsackord. För Rudolf var fisket både ett fritidsnöje och tidigare i livet en födkrok. Han var gift med Kaarina (f. Palo) från Alahärmä och de fick tre döttrar och en son.

Intressant! Rudolf Ström var gjuterimästare på Joupers då jag sommarjobbade där. Min huvudsakliga sysselsättning bestod av att kärra gjuterisand till dem som gjorde formar. Arbetsdagen avslutades med att det smälta järnet hälldes för hand i formarna. Leif Söderlunds pappa Mauritz plus några till jobbade som gjutare. Kärrade även järnskrot till ugnen för smältning. Det gör fortfarande ont i öronen då jag tänker på den enorma trumman där vi tumlade gjutgodset rent från skräp. Tumlaren var delvist fylld med många små järnbitar som vid rotationen skulle penetrera gjutgodset. Att jag fortfarande har hörseln någorlunda i behåll efter denna ljudtortyr i tidig ungdom förvånar mig storligen. Skydd för öronen existerade inte ens i fantasin på den tiden. När trumman startade sände hjärnan ut signaler till benen att omgående fly. Men som det mesta här i livet så vande man sig med ljudtortyren.

R. Ström hade en sommarstuga på en holme, vid Andarsjön förmodligen, och en helg var jag med honom där och fiskade gäddor i arla morgonstund. Fiskelyckan var god och drog själv upp en gädda medan Rudolf håvade in en fem, sex stycken.

Ström hade sin stuga på Spitilinkgrundet = Spitilinkun. Den var en del av Brudholmarnas arkipelag och var ett litet albuskträd bevuxet stenröse med stuga och utedass. Vi (familjen Hjalmar Blomqvist) var grannar norrut på Barlastgrundet = Lövgrundet och Rolf Herler var granne västerut på Vekaskär. Detta under tiden 1955–1985.