M I N N E S R U N O R

ALEXANDER BJÖRKLUND.

Vår folkundervisning har förlorat en trotjänare. Den 25 juni 1934 avled i sitt hem i Nykarleby efter några veckors sjukdom läraren i sammansatta klassen vid Nykarleby seminariums övningsskola, Alexander Björklund. Sedan år 1900 verksam i den tjänst, som han vid sin död innehade, är Björklund känd av hela den skara av våra folkskollärare, som dimitterats under den förflutna tredjedelen av vårt sekel.

Född i Nykarleby den 12 januari 1868 var Björklund vid sitt frånfälle 66 år gammal. Före sin anställning vid lärarutbildningsanstalten i Nykarleby hade han efter erhållen utbildning därstädes sedan år 1892 arbetat i folkskolor i Nykarleby landskommun, först i Kovjoki, sedan i Forsby.

Alexander Björklund hade givmilt tilldelats flera goda naturgåvor. Man såg det på den ståtliga mannagestalten. Man hörde det på den vackra sångrösten och på den välljudande stämman, då han utövade sin berättarkonst. Lynnet var glatt och jämnt och bröts aldrig vare sig av sjukdom eller motgångar. Utrustad med lyckliga förutsättningar för utövning av lärarkallet, har Björklund under en lång tjänsteverksamhet låtit de medfödda gåvorna komma till sin rätt. På ett synnerligen angenämt sätt ha hans elever fått tillägna sig kunskaper. Han var för dem, utan att detta åsyftades, en ofelbar auktoritet i kunskapsfrågor. Fri från all skolmannaformalism visste han att sporra eleverna till glad självverksamhet och läsning på egen hand, varav vackra frukter framträtt. Helt naturligt var det därför, att hans elever föreföllo otröstliga efter dödsfallet. Saknande sin bortgångne lärare skola de kanske längst erinra sig honom såsom en varmt kännande människa, vars förståelsefulla medkänsla var omedelbart hjärtevinnande och vars sinne för det komiska var ägnat att accentuera alla fröjdberedande tillfällen i skolan.

En lång tid hade Björklund jämsides med sin huvudtjänst skött föreståndarskapet och en huvuddel av undervisningen vid Nykarleby stads yrkesskola. Därtill var han så mycket mer skickad, som han ägde en särskild fallenhet för att meddela sådana kunskaper, som voro användbara i vardaglig verksamhet.

För de forna lärarkandidaterna var Björklund en välvillig och sakkunnig handledare vid tillägnandet av undervisningskonsten, vilket var och en med sympati och aktning minnes. Vid lärarutbildningen i Nykarleby var Björklund dessutom på grund av sin ålder en kontinuitetens företrädare och upprätthållare, vilken, då han berättade om olika årgångar av lärarkandidater, icke glömde bort att glädjas däröver, att undervisningsskickligheten gått framåt.

Alexander Björklund hade förunnats att nästan hela sitt liv få verka i sin hemstad. På grund därav hade han bibehållit karaktären av äkta ortsbo, och med förtroende överlämnade samhället åt honom olika uppdrag. I hemstadens kommunala liv deltog Björklund som stadsfullmäktig och som ordförande i förmyndarnämnden och drätselkammaren. Hans verklighetssinne och goda kännedom om ortens förhållanden och befolkning gav honom nödiga förutsättningar därtill, på samma gång som den starka kärleken till hemstaden var för honom en sporre till arbete för dess välfärd. Och i farans stund, då Nykarleby under det utbrytande frihetskriget skulle befrias, var Björklund en av de behjärtade planläggarna av attackerna mot förtryckets företrädare.

Björklunds klädsamma lokalpatriotism besvärades ej av någon trångsynthet. Fosterlandets ära och välfärd låg honom varmt om hjärtat, på samma sätt som hemstadens. Vår frihetskamp har därför av honom betraktats som ett stolt och stålsättande minne, mer allvarstungt därför, att en av sönerna stupade i striden. Efter krigets slut verkade Alexander Björklund till sin död trots tilltagande ålder med största iver i skyddskåren. I marina avdelningen av Nykarleby skyddskår hade han, kännaren av skärgården, den förut så skicklige utövaren av segelsporten, sin naturliga plats bland ledarna.

Med rätta har Björklund räknats som en god sällskapsmänniska. Fängslande och intresseväckande och med något fint i hela sitt uppträdande erinrade han om en gången tids älskvärda gustavianer. Hans varma väsen skall dock skärast och bäst ha framträtt i hemmets krets, där han som en god make och far levde ett lyckligt familjeliv, kännetecknat av en alltjämt stegrad innerlighet och hjärtegodhet.

För visso skall man länge och med saknad minnas den bortgångne gentlemannen, som i vett och skick var sa fulländad, med hela sin rika personlighet så tilldragande.