Situationen hade nu mognat för ett avgörande.
Redan den 19 jan. [1918] hade strider utkämpats mellan vita och röda i Viborg och den 23 jan. hade de tidigare nämnda militärtågens
ankomst till Seinäjoki varit nära att framkalla krigsutbrottet. Under de följande dagarna inträffade oroligheter i Vasa. Den 25 jan.
legaliserade senaten skyddskårerna som regeringstrupper och natten till den 28 jan. skred skyddskåren i Österbotten till aktion under den
av senaten till överbefälhavare utnämnde generalen Gustaf Mannerheims ledning för att avväpna de ryska garnisonerna eller, som
det heter i ÖP:s ledare (P. Nessler), för ”landets befriande från den ryska militären och det inhemska huliganvälde, som
representerats av de röda gardena”.
Samtidigt utbröt det länge förberedda röda upproret i Helsingfors och södra
Finland. Härigenom förvandlades frihetskriget till ett inbördeskrig.
Österbotten var indelat i Uleåborgs
och Vasa skyddskårsdistrikt, av vilka Vasa distrikt omfattade Gamlakarleby, Jakobstads, Vasa, Sydösterbottens och Kristinestads kretsar. Till
Jakobstads krets hörde utom socknarna kring Jakobstad även Nykarleby med landsförsamling, Jeppo och Munsala, vilka bildade den södra
gruppen av kretsen. Här leddes befrielseverket av kontoristen Werner Labbart från Jakobstad, som genomgått Vindalakursen och redan i två veckor lett skyddskårens övningar i staden. Han återkom den 17 [skall vara 27] jan. kl. 23.45 från Jakobstad
med ”blixtorder” från kretsens ledning (jägarlöjtnant Lauri Tiainen), att ryssarna skulle avväpnas samma natt. Staben samlades kl. 24 i dåvarande Landtmannabankens direktionsrum (senare Wiks
hotell och sparbanken Deposita), varpå anfallsplanen uppgjordes. Skyddskåren alarmerades någon timme efter midnatt med order att samlas
vid seminariet. — F. direktorn Gustaf Hedström, som anat att något var i görningen och tillbragt en orolig natt, väcktes något
före kl. 5 av att det knackade på fönstret. Det visade sig vara poliskonstapeln August Johansson, som sedan ”fortuschkan” [vädringsfönstret]
öppnats meddelade: ”Det är inbördeskrig nu, vi ska samlas kl. 5 för att avväpna ryssarna. Soklot och Munsala skyddskårer
kommer till hjälp”. Sade och gick. ”Jag förstod”, berättar Hedström, ”att det var fråga om en folkresning”. —
Vid seminariet infann sig småningom ett antal skyddskårister, som vid uppropet i festsalen befanns räkna 65
man, beväpnade med 13 gevär ”plus Petter Blomqvists berömda lodbössa”. Soklot skyddskår (ledare Jakob Nikonen) alarmerades
samtidigt. Dess uppgift var att intaga reservkasärnen i byn och Gråsö batteri och sedan marschera till staden med de vapen som erövrats.
Med dem skulle Nykarleby skyddskår beväpnas innan anfallet skedde. Kovjoki skyddskår (ledare lär. Emil Kjellberg och L.J. Andersson)
skulle likaledes marschera till staden för att förena sig med Nykarleby skyddskår (ledare Oskar Wilkman och Aug. Jakobsson).
Soklotkasärnen
och Gråsö batteri hade efter kl. 5 tagits av skyddskåren där under Labbarts ledning. De 15 soldaterna logerade i byns
ungdomslokal, och överraskades i sömnen. De lugnade sig snart, ”tryckte sina befriares händer och menade, att de nu kanske skulle
slippa kriget och få fara till sina hem i Ryssland.”
En patrull sändes till Gråsö batteri, där två grova kanoner
var uppställda. En ryss medföljde som parlamentär. Batteriet bevakades av två soldater och dessa gav sig genast.
Bytet utgjorde
i Soklot 32 gevär, 2 kanoner, sprängämnen och ammunition. Med gevären och ammunitionen avtågade skyddskåren till staden.
En bit söder om Åminnegård gick truppen över den tillfrusna älven för att på västra sidan om densamma fortsätta
till seminariet.
Kl. 7 bröt den c:a 130 man starka kåren upp därifrån. C:a 1/3 var nu beväpnad med gevär, revolvrar
och hagelbössor och ungefär hälften av styrkan utgjordes av stadsbor. Målet var Ringska gården, rysskasärnen. [Scala.] Inga
vaktposter syntes till, ”svabodan” hade gripit omkring sig efter revolutionen och disciplinen hade upplösts. Från Jakobstadshållet
hördes en häftig gevärseld, men soldaterna reagerade inte utan sov lugnt vidare. Tydligen väntade man sig inga fientligheter från
de fredliga stadsbornas sida. Några soldater var dock uppstigna och sysselsatta med morgonbestyren, då kåren anlände. Truppens befälhavare
Labbart och skyddskåristen Lars Johannes Andersson från Kovjoki gick in och kommenderade ”händerna upp”! Då soldaterna
tvekade, tilldelade Andersson en av dem en kraftig örfil, varpå ordern åtlyddes. Detta var det berömda ”slaget i Nykarleby”.
Sedan de förskräckta soldaterna fått klart för sig, att ingen ville dem illa, lugnade de sig och lämnade med beredvillighet ifrån
sig vapen och ammunition. ”En och annan uttryckte utan omsvep sin tillfredsställelse över att utsikter öppnats att få återvända
till hemlandet”.
De ryska fångarnas antal var här 60. Sedan vakter utställts kring Ringska gården,
marscherade kåren inåt staden igen. Två i Ylönenska gården (tomt nr 22 vid Köpmansgatan [östra grannen till f.d. Blomströms]) boende officerare väcktes och uppmanades att avlämna sina vapen. Då detta ej skedde
omedelbart, uppställdes skyddskåren i två led på gatan framför byggnaden. Härunder smällde plötsligt ett skott.
Man trodde först, att någon av officerarna skjutit inifrån byggnaden. Det var emellertid skyddskåristen Werner
Blomström, som enligt ortstidningen något ovarsamt handskats med sitt vapen, så att detta gav eld. Geväret var ett s.k. Graftongevär och mannen bredvid Blomström stötte till det på något sätt så att skottet gick av och tog bort en bit av Blomströms
ena näsvinge, med mycken blodförlust som följd. Officerarna gav sig nu och överlämnade sina vapen. De fick liksom andra officerare
i staden tillsvidare gå fria på hedersord och bo kvar i sina bostäder. De ryska soldaterna fick stanna kvar i Ringska kasärnen.
Strandbatteriet vid Andra sjön bevakades av 14 artillerister. Det bestod av 2 kanoner och 2 haubitsar. Vid 5-tiden på
morgonen avskars telefonledningen till hamnen. En patrull sändes längs den gamla järnvägsbanken mot Andra sjön, medan en större
avdelning marscherade längs landsvägen. Även här överraskades soldaterna och gav sig utan motstånd. ”Deras tillfredsställelse
syntes till och med större än den hos kamraterna i staden; de hjälpte skyddskåristerna att oskadliggöra kanonerna och utlämnade
bomber, granater och artilleri ammunition utan att det klickade.
Det är betecknande för aktionens civila karaktär, att de oerfarna
skyddskåristerna lät ryssarna avlägsna och tydligen förstöra eller gömma undan slutstyckena och därigenom göra
kanonerna odugliga för vidare användning. Vid expeditionen till Gamlakarleby medfördes kanonerna, men utan slutstycken! — Ett stort
lager pyroxylin [bomullskrut] sänktes även beredvilligt av ryssarna i havet. Artilleristerna fördes till staden och placerades på Ringska
kasärnen.
Därmed var avväpningen av den ryska militären i Nykarleby slutförd. Den hade tagit c:a 3 timmar och försiggått
utan blodsutgjutelse. Det enda skottet som sköts var Blomströms vådaskott och den enda blessyren dennes sargade näsa. Antalet tillfångatagna
ryssar, officerarna inberäknade, i staden och vid Andra sjön var c:a 80. Rapport om den lyckade aktionen ankom till överbefälhavaren
i Ylihärmä kl. 8.45. Från Jakobstad, där motståndet varit hårt, inlöpte motsvarande rapport kl. 10.30 och från
Vasa kl. 15. Redan den 21 jan. hade avväpningen skett i Sordavala och den 24 jan. i Joensuu och Nyslott. Dessa tre var de första fria städerna
i Finland 1918.
I Munsala avväpnades under stud. Erik Wiklunds ledning den dåvarande i två byar förlagda ryska posteringen om
c:a 50 man tidigt på morgonen. Fångarna fördes till kyrkbyn och efter ett par dagar till fånglägret
i Nykarleby.
Krigsbytet i Nykarlebynejden blev ansenligt. I Ringska kasärnen togs omkring 200 gevär, av vilka större delen anlänt
till orten norrifrån endast några dagar tidigare. Uppgifter förelåg att dessa vapen var avsedda för de röda, som dock var
fåtaliga på orten. Någon motsättning mellan vita och röda förefanns enligt uppgift inte i staden, men inom arbetarföreningen
hade ett deltagande i upproret dock diskuterats redan under storstrejken i nov.
Finnarna ville nu, att föreningen skulle ansluta sig till röda gardet och gå med i upproret. Svenskarna motsatte sig detta. Diskussionen
skall ha varit häftig och slutade med att arbetarföreningen splittrades och svenskarna bildade en egen förening, medan finnarna anslöt
sig till röda gardet. Meningen var, att rödgardisterna skulle beväpnas av ryssarna i syfte att gemensamt med dem övertaga makten i staden
måndagen den 28 jan., den dag då de vitas aktion började på morgonen. Liknande aktioner var planerade att genomföras även
i de andra vita landsortsstäderna. De i Nykarleby påträffade 200 gevären, som dolts i denna fredliga stad, men till största delen
liksom vapengömman i Soklot var avsedda för Jakobstad och ev. Gamlakarleby, talar sitt tysta språk härom. Undersökningar verkställdes
i februari bland de ryska fångarna av särskilda utifrån delegerade myndigheter, men resultatet är okänt. Inga häktningar
företogs, men ledarna hölls under observation. ”Röda gardet” i Nykarleby lät i varje fall ej höra av sig under kriget,
men upplöstes först efter detsamma.
Utom de 200—250 gevären togs som krigsbyte 4 kanoner och haubitsar, ammunition (bl.a. 16.000
patroner), handgranater, bomber och sprängämnen till ”tiotals hästlass”. Munsala och Soklot skyddskårer beväpnades med
därstädes påträffade gevär. |