Vad rekryteringen av elever beträffar gör det av stadsfullmäktige tillsatta utskottet för hantverksskolan några reflexioner, som är belysande för bildningsförhållandena bland den lägre befolkningen på orten. Flertalet av de lärlingar, som fanns i staden, ägde icke de kunskaper, som behövdes för att med framgång kunna deltaga i undervisningen, eller ens för intagning i skolan. Någon ändring till det bättre var ej heller att vänta inom närmaste framtid. Lärlingsplatserna i staden söktes nämligen i allmänhet av ynglingar från grannsocknarna, som förut ej besökt någon skola. Endast en del av de redan förut fåtaliga lärlingarna skulle därför kunna intagas. Elevfrekvensen skulle därför bli så ringa, att statsbidrag kunde förvägras. För ev. kvinnliga elever gällde detsamma. En förberedande skola borde därför inrättas i överensstämmelse med skolöverstyrelsens rekommendation. I denna skulle undervisas i modersmålets läsning, räkning i hela tal och stilskrivning. Förslaget godkändes av stadsfullmäktige den 12 mars 1890.

I dec. 1916 godkändes ett på basen av den statliga yrkesutbildningskommitténs betänkande utarbetat förslag till omorganisation av skolan. Veckotimmarnas antal skulle ökas från 6 till 10. Modersmålet med skrivövningar skulle få veckotimmar, räkning, kalkylation och bokföring 3, geometri och geometriska beräkningar 1, teckning och yrkesritning 2, materiallära 1 och med borgar kunskap 1 timme.

Under 1. världskriget togs hantverksskolans lokal 1917 i anspråk för inkvartering av rysk militär. Inkvarteringsnämnden fick av stadsfullmäktige i uppdrag att anvisa skolan lokal i handl. Pensars gård.

I jan. 1920 väcktes i stadsfullmäktige på nytt frågan om hantverksskolans indragning. Direktionen för skolan framhöll emellertid, att kommunen visserligen ej var förpliktigad att upprätthålla skolan, men att det var känt, att sådana skolor fanns i alla landets städer. Att skolan fyllt ett behov också i Nykarleby, framgick av att i skolans matrikel under de 5 senaste åren 64 elever varit inskrivna, av vilka 38 efter genomgången kurs erhållit avgångsbetyg. Av dessa hade 15 under skoltiden haft anställning hos hantverkare, inom handeln eller på tryckeriet, utom de elever, som efteråt fortsatt på praktiska banor. Sedan undervisningen år 1914 omlagts i praktisk riktning hade skolan enligt direktionens åsikt fortfarande en viktig uppgift att fylla, varför en indragning ej borde ifrågakomma, i synnerhet som kostnaderna för skolan var synnerligen blygsamma. I varje fall borde Handels- och industristyrelsens begivande först utverkas, emedan skolan stod under dess inseende.

Fullmäktige beslöt den 8 mars s.å. att ”utan meningsskiljaktighet” låta förslaget om indragning förfalla.

Handels- och industriministeriet utfärdade emellertid i sept. 1920 en förordning, enligt vilken hantverksskolorna skulle ersättas av allmänna yrkesskolor inom tre år. De skulle omfatta två klasser med minst 10 undervisningstimmar i veckan och deras syftemål skulle vara att främja inom hantverk och industri sysselsatta unga personers utbildande till skickliga arbetare och att utvidga de i deras arbete erforderliga fack- och medborgerliga kunskaperna. Fullmäktige beslöt med anledning härav meddela ministeriet att en sådan skola ej kunde upprättas på orten, ”emedan så kvalificerade elever icke finnes i tillräckligt antal”.

I okt. s.å. anmälde sig endast 5 flickor och 2 gossar till skolan. Direktionen ansåg därför, att skäl ej förelåg att upprätthålla den mera. Lärarna Hj. Björkvall och Alex. Björklund hade även tagit avsked, varför skolan nu var utan lärare. Fullmäktige beslöt därför den 18 okt., att skolan ej skulle hållas i verksamhet under året, men att direktionen nästa år på nytt skulle upptaga frågan till behandling. Så skedde dock ej och hantverksskolan hade härmed upphört. 66—73)