Hej!

Jag tror att munkarna kom hit under krigstiden. Själv var jag ett år när de dog. Bosse [Kronqvist] brukar ha deras grav med när han guidar på gravgården. Han brukar berätta att när den första dog så orkade inte den andra leva längre, så en dag låg han död på graven och där bredvid låg också deras döda hund. Men jag vet ej om detta är sanning. Prova med LP om han har hört det från någon annan källa. Busstationen var belägen i Glassbaren-Gulf, nuvarande Alko. Barbro hade fått en kamera så hon gick omkring och fotograferade — hon tyckte att det mest blev björkar. Perrongen är utanför busstationen och det var en på andra sidan också för södergående bussar. Lars Pensar vet säkert något mer om munkarna.

Samuel Arvid Stoor-Ehrola f. 2.7.1897, d. 8.9.1954 och Alarik Vilhelm Engberg f. 17.5.1883, d. 1.4.1954 poserar vid busstationsperrongen vid korsningen esplanaden-Borgaregatan. Mot nordost, Grundfeldtska gården skymtar.

Hej, visst känner jag till Ehrola och Engberg. Om du tittar på videon med det bandade SF-filmavsnittet om Nkby 1946 ser du dem i rörelse vid busstationen som fanns där glassbaren sen uppstod men i tillbyggnaden på norra ändan. Den skymtar också i filmen. De är begravda i nordligaste gången närmast branten på södra sidan. Stoor-Ehrola var den invigde munken som efter Engbergs död inte orkade med livet utan tog sitt liv på Engbergs grav. Minnesstund hölls på Juthbacka och ortodoxa prästen från Vasa jordfäste. Detta i korthet om dem.

Läste om herrarna Ehrola och Engberg. Då jag har klara minnen av detta verkligen originella par får jag kanske bidra med lite komplettering:

Inne på den trista busstationen som vanligen stank av kessurök (kessuna = hemodlad tobak) och andra dunster satt de på varsin stol och vegeterade mellan de fåtaliga ärenden som förekom.
     Engberg var den som svarade i telefon då Ehrola var dålig på svenska, men det hände att Ehrola måste svara om Engberg var ute, och då blev det ”Hallå pusstatson”.
     Engberg föreföll att vara arbetsledaren och den 14 år yngre Ehrola springpojken, eftersom den senare fick sköta alla godstransporter medels en trehjulig flakförsedd cykel. Han syntes dagligen trampa omkring i staden, en rätt tragikomisk gestalt, på något sätt helt felplacerad i denna sin roll. Att bägge herrarna hade bildning visas bl.a. av att Engberg, när jag var inne för att fråga om ett försenat paket, gjorde en minnesanteckning där han skrev ”Wenelii paket”, med användande av latinskt genitiv! Ehrola åter besökte ofta konserter, och var då uppklädd i klassisk aftondress, bonjour, eller vad det nu var. De bodde nära granne till oss i Winters hus vid Lybecksgatan, och när Engberg hade dött föranstaltades auktion på deras tillhörigheter på gårdsplanen. Ehrola tassade omkring och ordnade sakerna, och hans ansiktsuttryck av oförställd sorg och uppgivenhet var gripande att se.
     Någon tid senare hördes att han tagit sitt liv på Engbergs grav, och att han
gjort ett försök dessförinnan men räddats genom någons ingripande.