Den 14 sistlidne februari nåddes Nykarleby samhälle av det uppskakande meddelandet, att rektorn för Nykarleby samskola bankdirektören och prosten Valdemar Westberg hastigt avlidit till följd av hjärtslag. Han var vid sitt oväntade frånfälle endast 52 år gammal.

Westberg föddes i Maxmo den 22 april 1891. Prästvigdes 1914. Avlade fil. kand. examen 1917, tjänstgjorde som präst i Vasa till 1919, kapellan i Nykarleby 1919—22, i Vörå 1922—23. Kyrkoherde i Oravais 1923—31, de två senaste åren tjänstledig. Föreståndare för Nordiska Föreningsbankens kontor i Nykarleby var han från 1929 till sin död, rektor för Nykarleby samskola 1919—22 och 1934—44.

Detta är den trånga yttre ramen för Valdemar Westbergs rika livsgärning. Hans egentliga kall var prästens, men av hälsoskäl nödgades han övergiva prästämbetet redan 1929 för att ägna sig åt bankverksamhet. Med varmt intresse och betydande framgång tjänade han som präst de församlingar han verkade uti. Att han i stort mått ägde sina kollegers förtroende synes därav, att han redan som ung prästman utsågs till kontraktsprost i Korsholms prosteri.

När Westberg måste övergiva själasörjarens kall, blev han med liv och själ skolman vid sidan av sin bankmannagärning. Redan tidigare hade han gjort sig förtrogen med pedagogens yrke. Som ung kapellan kallades han att leda den år 1919 startade mellanskolan i Nykarleby och blev sålunda dess första rektor. Den unge pastorn visade sig äga det rätta greppet om uppgiften. Trots sin ungdom vann rektorn erforderlig respekt, utan stora låter, både hos eleverna och kollegerna. När han år 1922 flyttade från orten, var skolans ställning säkrad. När rektoratet vid skolan 1934 blev ledigt, föll det sig naturligt, att Westberg åter trädde till. Nykarleby samskola hade de närmast föregående åren lidit av en besvärlig elevbrist, och det gällde att taga några krafttag för den sakens skull. Det stora förtroende rektorn förskaffat sig hos bygdens folk kom nu väl till pass. Föräldrarna tvekade inte att sända sina barn till den skola, där Westberg förde spiran. Elevbristen övervanns snabbt, och rektorn kunde börja tänka på en om- och tillbyggnad av samskolans anspråkslösa lokaliteter. Ett par år före kriget var byggnadsföretaget även lyckligt i hamn.

Fastän Westberg inte hade pedagogisk utbildning, var han likväl en framstående lärare, som vid flera inspektioner erhöll de bästa lovord. I hans framställning var reda och klarhet, som fängslade lärjungen. Det var inga bentorra lektioner i historia, då rektor W. satt i katedern. Lektionen hade merendels karaktären av diskussion med eleverna, där händelserna i närvarande tid flätades samman med tidigare historiska tilldragelser. Klarheten och begreppsredan hade han visst lärt sig i Ciceros skola. Med sina elever stod han på god fot. Ironin kunde emellanåt vara bitande, men humorns balsam utplånade ärren. Med hemmen och föräldrarna sökte rektorn städse upprätthålla den bästa kontakt. Till alla större fester vid skolan inbjödos föräldrarna och målsmännen, då de fingo lära känna andan i den skola, där deras barn åtnjöto fostran och undervisning. Vid dessa tillfällen rörde sig rektorn som en fader bland de församlade; för alla hade han ett skämtsamt inpass eller ett allvarsord.

I skolan skulle icke endast goda kunskaper meddelas; den skulle även vara en god fostrare av de unga. Han sporrade också medlärarna att giva det bästa i arbetet. Vid morgonandakterna lade sig rektorn särskilt vinn om att rikta de ungas blickar mot höjden, varifrån hjälpen skulle komma. Dessa andaktsstunder blevo därför ofta högtidsstunder.

Vi ha här företrädesvis dröjt vid Valdemar Westberg som skolman, vilket förefaller oss naturligt, när hans livsgärning bringas i åminnelse i denna årsskrift. Hans övriga mångskiftande verksamhet förringas ingalunda härav. Hans utomordentligt klara och skarpa intellekt och rika kunskaper, parade med en ovanlig energi och arbetsförmåga, togos i anspråk på många av samhällslivets områden.

Tomrummet efter Westberg är ej lätt att fylla. Själv stod han, som han sade i sitt sista skoltal till sina elever, med sina rötter i evighetens mark och byggde på en grund, som håller i liv och död. Av en tillfällighet nedtecknade han detta tal över »den hållbara grunden». Vi anföra här slutorden i detsamma: »Den, som gör sitt bästa i livet, och den som är noggrann i varje detalj, i det minsta alltså, han står redan med sina livsrötter i evighetens mark. Jag hade dock en annan anledning, varför jag i dag valde texten om den hållbara grunden, Jesus Kristus. Det finns nämligen en fråga där man inte reder sig med fliten i det minsta, och den frågan rör sig om min själs frälsning. På frågornas port klappra vi, som professor Simolin uttryckt sig, livet igenom, men vår ande får frid, när vi funnit den äkta grunden, Kristus. Den håller för eder unga, liksom den höll för apostlarna och har hållit för alla troende efter dem till denna dag, som nu är inne. Personligen må jag säga, att den grunden är min ankargrund i livet, och jag hoppas och vet det även i dödens stund.»