Nykarleby samskola femtio år

av

Erik Åhman



Den 30 november 1969 firade Nykarleby samskola sin femtioårsfest. Det kan därför vara på sin plats att ge en kortfattad redogörelse för skolans och dess ägares AB Nykarleby samskolas öden under det gångna halvseklet. Detta synes dess mer berättigat, som skolan med utgången av senaste läsår upphört att existera i sin gamla form och genom statsrådsbeslut av den 2 september 1970 övergått i statens ägo och från ingången av innevarande läsår verkar under namnet Nykarleby samlyceum i seminariets lokaliteter. [Topeliusgymnasiet, tidigare Nykarleby gymnasium är efterföljare till skolan.]

Det må vara författaren tillåtet att först i korthet beröra skolförhållandena på orten, innan Nykarleby samskola blev till. Nykarleby har ibland kallats en skolstad. Denna benämning är icke oberättigad, särskilt om vi tänker på de senaste årtiondena. Då existerade seminariet och dess övningsskola, samskolan och i stadens omedelbara närhet Kristliga folkhögskolan, vilka tillsammans hade ett elevantal, som uppgick till gott och väl en tredjedel av stadens hela invånarantal.

Men också om vi blickar bakåt i tiden, finner vi Nykarleby som en skolstad. Staden fick sitt första läroverk redan under Per Brahes tid då trivialskolan, Österbottens första lärdomsskola, med ”stor pomp” invigdes den 3 februari 1641. Tyvärr stannade den nya läroinrättningen icke länge i staden, ty redan år 1684 flyttade den till Vasa. Troligen ansågs Nykarleby för litet för en läroinrättning av detta slag. Dock hade skolan lämnat varaktiga spår ty enligt anteckningar både i Åbo akademis och i Uppsala universitets matriklar fanns ”studenter från Nykarleby skola!”. Sådana torde ha dimitterats till ett antal av minst 200. (Einar Hedström: Min barndoms och min ungdoms stad, Jakobstad 1958, sid. 28.) Att elevtillströmningen åtminstone vissa år torde ha varit rätt stor för den tidens förhållanden, framgår av att trivialskolan år 1657 synes ha haft 68 elever. Trivialskolan efterträddes på 1700-talet av en pedagogi eller barnskola, som dock icke synes ha haft någon större betydelse. Elevantalet höll sig runt 30 och undervisningen inskränkte sig i huvudsak till det allra elementäraste. Pedagogin uppgick år 1843 i elementarskolan. Efter Vasa stads brand 1852 återkom trivialskolan till Nykarleby, men bara för ett par år. Därefter syns staden ha varit utan läroverk tills den privata fruntimmersskolan, som trots sitt namn också undervisade pojkar, uppstod 1874. Skolan som bland sina lärare räknade flere seminarielektorer verkade till 1908, varefter staden endast hade den s. k. normalskolan eller seminariets folkskola. De ungdomar, som eftersträvade högre skolbildning, hade att söka sig till Jakobstad, Gamlakarleby eller Vasa. Också det avlägsna Uleåborg fick elever från Nykarleby.


Nykarleby samskola och dess förvaltning

Det är således icke märkvärdigt att man inom skolintresserade kretsar i staden och dess omnejd hyste planer på att grunda en mellanskola, som kunde förbereda sina elever för banor, vilka icke krävde studentbetyg, och också möjliggöra inträde i gymnasium för dem som önskade avlägga studentexamen. Ett synligt inslag för detta intresse finner vi i en annons, som ingick i stadens dåvarande tidning Österbottniska Posten för den 9 februari 1917, i vilken för ”samskolkurser” intresserade personer kallades till möte i stadens rådhus söndagen den 11 i samma månad. Några direkta följder fick detta möte icke. De orostider som följde gjorde att man för ett par år framåt hade annat än en mellanskola att tänka på.


Sedan förhållandena åter stadgat sig och landet vunnit sin frihet fick skolplanerna nytt liv. Vid ett sammanträde i rådhuset den 9 mars 1919 [annons] tillsattes en 13-mannakommitté under ordförandeskap av lektor Torsten Ström. Redan följande dag sammankom denna kommitté. Vid mötet föredrog ordföranden ett förslag till läroplan för de tre lägsta klasserna och en kalkyl över beräknade utgifter och inkomster. De senare skulle till en betydande del utgöras av understöd från staden och de närliggande landskommunerna. Dessutom skulle anhållan göras om fri lokal jämte värme och lyse från staden. Listor för aktieteckning skulle utsändas. Aktiens pris skulle vara 100 mark. Därmed hade man valt aktiebolagsformen som ekonomisk-juridisk grund för skolans verksamhet. Definitivt beslut om bildandet av AB Nykarleby samskola fattades vid konstituerande bolagsstämma den 21 april 1919. Vid detta tillfälle var 32 aktier representerade. Vid sammanträdet den 10 mars hade 13-mannakommittén delat sig på tre sektioner, nämligen en pedagogisk med uppgift att utarbeta läroplan, en ekonomisk för att sköta ekonomin och en elevsektion, vars uppgift var att söka skaffa elever till den nya skolan.



[A B Nykarleby Samskola
Aktiebrev
No 137
Handl. K. J. Pensar

har genom inbetalning av Fmk Etthundra blivit ägare
till en aktie i bolaget med de rättigheter och skyldig-
heter bolagsordningen angiver.
Nykarleby den 31 oktober 1919.
A B Nykarleby Samskola.
Hjalmar Björkvall Evert Sirviö
Karl Enander

Tillhör Lars Pensar.]


Vid sammanträdet den 2 april 1919 antecknades 53 elever, av dem 26 från staden. Skolans existens ansågs beträffande elevfrekvensen vara säkerställd. Den 21 april 1919 hölls konstituerande bolagsstämma, varvid beslöts grunda Aktiebolaget Nykarleby samskola med ändamål att inrätta en femklassig svensk samskola i Nykarleby. Bolagsordningen fastställdes av statsrådet den 18 september 1919 och rätten att inrätta samskolan gavs den 25 i samma månad. Detta sistnämnda datum kan således betraktas som Nykarleby samskolas egentliga födelsedag.

Då myndigheternas medgivande att inrätta skolan erhölls, hade denna redan verkat sedan den första september. 13-mannakommittén hade ordnat de praktiska detaljerna: skaffat lokal och inventarier, anställt lärare bland för saken intresserade seminarielektorer, övningsskollärare och andra i staden bosatta personer med pedagogisk utbildning, samt värvat elever bland folkskoleungdom med läshåg. Som lokal hade skolan fått rum för tre klasser, man började med klasserna I—III, i rådhuset. Nödiga pulpeter och annan utrustning hade ställts till förfogande ur stadens förråd. Detta arrangemang var självfallet provisoriskt. Då skolan utvidgades till femklassig fanns icke utrymme i rådhuset och dessutom var rummen där små. Det gällde att skaffa helst en egen gård och detta skedde redan under det första läsåret så att skolan hösten 1920 kunde flytta in i den gård Västra Esplanadgatan 10 [Topeliusesplanaden f.d. Sjöholms], där den sedan arbetade under hela sin tid som privatläroverk. Visserligen innehöll den nya gården endast rum för fem klasser jämte ett litet lärarrum och en större tambur, således icke ens en samlingssal, men så länge elevantalet höll sig kring 100 eller t.o.m. något under räckte utrymmena nödtorftigt till.




Nykarleby samskolas skolhus.
[Från sydost. Notera att esplanaden är nyasfalterad.]


När elevantalet visade tecken att börja växa, var skolan tvungen att bygga ett större skolhus, vilket skedde sommaren 1937. En tillbyggnad i två våningar uppfördes. I den nya delen inreddes fyra klassrum, en fest- och gymnastiksal samt en rektorsexpedition och ett litet kapprum för lärarna. Eftersom de äldre klassrummen alltjämt nyttjades, hade skolan sju elevrum och kunde använda två för specialändamål.

Då de stora årskullarna efter senaste krig i början av 1960-talet kom i skolåldern, kunde samskolan inrätta en dubbel första klass år 1964 och året därpå en till. Därmed var åter allt tillgängligt utrymme i skolhuset utnyttjat och frågan om en eventuell nybyggnad blev aktuell. Preliminära ritningar till ett nytt skolhus på den gamla tomten hade uppgjorts, och därvid hade tagits hänsyn till möjligheten att inrätta gymnasialklasser. Kostnaderna steg dock till sådana belopp, att skolans ledning blev tveksam, helst som man icke hade gymnasierättigheter.

Situationen ändrades, sedan dessa rättigheter beviljats år 1966. Nu var det icke längre möjligt att inhysa hela läroverket under ett tak, om icke ett nytt skolhus kom till stånd. För att kunna utnyttja de nyvunna rättigheterna, måste skolan till en början hyra provisoriska skolrum ute i staden. [Bland annat i Frälsningsarmén, Missionshuset, Vernamo och Idrotts- och ungdomsgården.]

Olägenheterna med denna splittring av skolan framstod klart, men uppdelningen var som ovan sagts nödvändig. Det bör också sägas att systemet fungerade rätt väl, kanske främst beroende på att endast högstadiet placerats i de förhyrda lägenheterna. Byggnadsplanerna skrinlades, sedan den nya grundskolan kommit in i bilden, vilket betydde att samskolan i sin tidigare form troligen i en snar framtid skulle upphöra. Direktionen fastslog år 1965, att skolan skulle uppgå i en kommunal skola, sedan lagen om grundskolan hade blivit verklighet. Då skulle mellanskolan bli en kommunal inrättning och endast ett gymnasium kunde återstå för skolans ägare.

Frågan om samskolans framtid fick dock en helt ny vändning, sedan det blivit klarlagt att seminariet skulle upphöra. En redogörelse för hur samskolan kom att överta en del av seminariets byggnader och under namnet Nykarleby samlyceum som statsläroverk fortsätta sin verksamhet hör dock icke hit, då den skulle falla utom ramen för berättelsen om samskolans femtioåriga tillvaro. Det må likväl tilläggas att i och med att staten övertagit skolan, har också AB Nykarleby samskolas egendom tillfallit staten, vilket betyder att skoltomten med alla byggnader blivit statsegendom och att för bolaget endast återstår att upplösa sig. Det bör också sägas att nykarlebynejden är AB Nykarleby samskola mycken tack skyldig för dess insats för bildningen i bygden, för det intresse för ungdomens förkovran, som föranledde skolans grundande och för bolagets vilja att föra verket vidare till det skolan är i dag.

Som vi sett fick Nykarleby samskola sina skolrättigheter den 25 september 1919. Dessa kompletterades med dimissionsrätt för mellanskolan år 1922 och därmed hade skolan formellt tryggad existens. Man syns dock redan i ett tidigt skede ha siktat högre än till mellanskola ty redan den 3 juni 1931 hade skolans ledning lyckats utverka rätt för samskolan att bygga på med gymnasialklasser. Av påbyggnaden blev dock intet. Landet befann sig vid denna tid i den svåra ekonomiska kris som drabbade hela världen vid början av trettiotalet. Statsbidragen för privatskolorna sjönk och troligen som en följd av krisen visade också elevfrekvensen dalande siffror. Även om den ekonomiska sidan hade kunnat ordnas, hade elevantalet näppeligen räckt till för ett gymnasium. Då krisens verkningar i slutet av decenniet var övervunna kom kriget. Trots det levde utvidgningsplanerna upp igen oaktat skolan under vissa perioder av kriget nödgades arbeta i hyrd lokal med reducerad läroplan, då skolhuset hade tagits i bruk för statliga ämbetsverk [Statistikverket eller något liknande] och som militärförläggning. Under denna tid avled skolans rektor Vald. Westberg, som varit en ivrig påskyndare av planerna, och dessa ställdes åter på framtiden.

Under 1950-talet levde utvidgningsplanerna i skymundan. Det fanns många hinder att övervinna, innan man kunde tänka på en utvidgning. Först och främst måste skolhuset förstoras eller helst h.o.h. byggas om, och därtill saknades de ekonomiska resurserna. En större skuldsättning verkade avskräckande helst som man icke var säker på att elevunderlaget skulle räcka till för ett gymnasium, även om mellanskolan hade tillräckligt elever. Slutligen upplevde vi på femtiotalet den svåra lärarbristens år, då speciellt de små privatskolorna hade synnerligen besvärligt att få formellt kompetenta lärare, som krävdes för fortlöpande statsunderstöd. Visserligen visade man i nykarlebynejden intresse för ett fullständigt läroverk, men då ingen ansåg sig kunna ge ekonomiskt stöd var det icke heller nu möjligt att förverkliga planerna.

I och med den stora elevtillströmningen på 60-talet som ovan berörts blev frågan aktuell på nytt. Det föreföll nu säkert, att elevunderlaget skulle förslå också för ett gymnasium. Direktionen utgick nu med bolagsstämmornas stöd från att staten om möjligt borde överta mellanskolan, varigenom det skulle bli lättare för skolan att administrera gymnasiet. En ansökan därom inlämnades den 11 september 1961. Dessutom sändes till de österbottniska medlemmarna av den svenska riksdagsgruppen en anhållan om en motion i ärendet. En sådan inlämnades också av riksdagsman Albin Wickman, men den föranledde ingen åtgärd. Då emellertid elevantalet i skolan alltjämt var i stigande, gjordes läsåret 1965—66 anhållan om rätt för Nykarleby samskola att inrätta gymnasialklasser, vilken anhållan bifölls av statsrådet genom resolution av den 12 maj 1966. Skolan hade således fått rätt att inrätta gymnasialklasser, och direktionen beslöt att omedelbart utnyttja denna rätt, fastän skolan blev tvungen att hyra rum i staden för klass VI.

För det nya gymnasiet uppgjordes en läroplan, som fastställdes av skolstyrelsen den 1 september 1966. Enligt denna inrättades två linjer, en matematisk och en språklig. Den förra förutsatte att matematiken var obligatorisk i studentexamen, den senare hade tre veckotimmar matematik samt därutöver psykologi och latin. I övrigt arbetade båda linjerna efter samma läroplan. Klass VI började arbetet hösten 1966 och gymnasiet utvidgades därefter successivt så att skolan dimitterade sina första studenter våren 1969. Den gamla drömmen om ett fullständigt läroverk i Nykarleby hade således blivit verklighet just inför skolans femtioårsjubileum.

Då Nykarleby samskola grundades, gavs den form av ett aktiebolag. Det bör kanske också påpekas, att bolagsformen valdes av rent juridiska skäl och att man inte avsåg att ge aktieägare någon ekonomisk fördel. Antalet aktier fastställdes till 110 med möjlighet att höja summan till 200. Till medlemmar i en interimsdirektion med mandat tills bolagsordningen vederbörligen stadfästs, utsågs fru Fanny Appelberg samt herrarna H. Wik, E. Sirviö, K. Lenander, Hj. Björkvall, S. Ollus och O. Wilkman med fru Anna Bastman samt herrarna V. Bergman och K. Laurell som suppleanter. Sedan statsrådet fastställt bolagsordningen, valdes vid ordinarie bolagsstämma den 17 november 1919 den första ordinarie direktionen, som kom att bestå av överlärare Hjalmar Björkvall (ordf.), kronolänsman Evert Sirviö, bankdirektör K. F. Spolander, apotekare Oskar Wilkman, prostinnan Fanny Appelberg, affärsman Karl Lenander och bonden Gustaf Johansson (Grahn). Suppleanter var fru Anna Bastman, bonden Simon Ollus och handlande Wilhelm Fagerholm. Efter överlärare Björkvall, som fungerade som ordförande till år 1930 följde på denna post fil. dr Johannes Qvist 1930—1933, trädgårdsmästare Vald. Bergman 1933—35, seminariedirektor N. A. Fougstedt 1935—43, lärare John Sundkvist 1944—57 och kommunalrådet Ture Granqvist, som från år 1958 lett direktionen under år med mångahanda bekymmer i samband med skolans utvidgning och förvandling till statsläroverk. Samskolans sista direktion har utom av ordf. Granqvist bestått av apotekare Mikael Nylander, viceordf., bankdir. Allan Blom, kassör, stadsdir. Ernest Eklund, fabrikör Eliel Eng, lantm.ing. Georg Karlsson och med. lic. Torsten Sourander. Suppleanter har varit trädgårdsmästare Runar Asplund, bankdir. Yngve Blomqvist och lärare Ragnar Dahlstedt. Självskriven sekreterare var under bolagets hela tillvaro skolans rektor.

Direktionen har som sin främsta uppgift haft att handha bolagets ekonomi. En av direktionsmedlemmarna har fungerat som skolans kassör och bokförare, varigenom rektorn befriats från dessa omsorger. De ekonomiska problemen har sannerligen mången gång varit brydsamma. Det är ju klart att skolan icke hade kunnat verka utan de statsanslag lagen förutsätter för privatskolor. Dessa anslag har dock icke alltid utfallit automatiskt. Rätten till statsunderstöd har några gånger förnyats efter ansökan, beroende på att skolan icke uppfyllt kraven vad beträffar antalet kompetenta lärare — detta framför allt under den värsta lärarbristens år — och anslagen utföll reducerade under krisen omkring år 1930. Också elevbristen har tidvis varit ett hotande spöke, då det gällde bidragen. Detta var fallet under depressionen. Men också då understöden utbetalats normalt har skolan tvungits till sparsamhet. Nybygget år 1937 medförde skulder som dock klarades av rätt snart. Under krigen hade skolhuset rekvirerats för statens räkning bl. a. som militärförläggning, vilket gav inkomst i form av hyror, men då skolan under det senare kriget en tid arbetade i hyrda lokaler, medförde detta opåräknade utgifter. Under de senaste decennierna har skolan strävat till att hålla utgifterna små för att om möjligt kunna planera för ett nybygge som alltmer framstod som oundvikligt. Därför inskränkte sig skolan till att årligen utföra endast de nödvändigaste underhållsarbetena. — Det bör här som en parentes sägas att skolan haft som princip att hålla terminsavgifterna på samma nivå som statsläroverken. Man har inte önskat genom höga avgifter hindra mindre bemedlade barn att besöka läroverk. Om terminsavgiften är hög minskar elevfrekvensen och skolan tvingas till att öka antalet friplatser, vilket gör en eventuell vinst av höga avgifter skäligen illusorisk. Man bör då minnas, att en betydande del av eleverna kommer från hem med tämligen svag ekonomisk ställning. — Som en annan parentes kan nämnas att skolan också åtnjutit understöd från kommunalt håll, dvs. Nykarleby stad och landskommun, Jeppo, Munsala och på senaste tid Oravais kommuner eller det område som utgör samskolans egentliga rekryteringsområde. Dessa understöd har varit skolan till stor hjälp och utgör ju samtidigt ett bevis på kommunernas intresse för skolan, för vilket den är mycket tacksam.




[Nykarleby Samskolas kollegium hösten1930. Från vänster Otto G. Holmberg, Runar Still, G. A. Yrjäs, Elna Jäderholm, Ingrid Åkerblom, Åke Åström, Birgit Rostén.
Karl Åke Åström tillhandahöll. Stig Haglund bistod vid identifiering.
(Inf. 2007-04-11.)]


Skolans utbyggande till åttaklassigt läroverk har ställt direktionen inför nya bekymmer. Som ovan sagts räckte icke utrymmet till för flere klasser, varför man nödgades hyra lokaler i staden och dessutom skaffa skolutrustning till dem. Också antalet lärare måste avsevärt ökas, vilket medförde en kraftig stegring av utgifterna. Visserligen ersattes en del av dessa utgifter genom ökade statsbidrag, men boksluten, som tidigare varit gynnsamma för bolaget, visade en betydande årlig brist, som icke längre kunde täckas ur den fond skolan lagt upp för den planerade nybyggnaden.

Direktionen beslöt då (år 1969) ånyo pröva utvägen att vända sig till staten. Genom att seminariets indragning var omedelbart förestående och de stora och delvis nya seminarielokaliteterna skulle frigöras, syntes samskolans fortbestånd möjlig, om skolan förändrades till statligt samlyceum. På högsta skolhåll visade man mycken förståelse för en sådan lösning. Det slutliga avgörandet föll den 2 september 1970. Bolaget och dess direktion hade befriats från bekymren för skolans ekonomi.

Men direktionen har också haft en annan uppgift än den rent ekonomiska: att utse lärare för skolan. Denna uppgift har vissa perioder varit särdeles kinkig. Då det under tiden för den värsta lärarbristen visade sig omöjligt att få lärare med formell kompetens, vilket ju varit nödvändigt för statsunderstödets skull, gällde det att få tjänstförrättande lärare med bästa möjliga lärarförmåga. Direktionen har varit medveten om sitt ansvar inför föräldrar och elever i denna sak. Hur stora bekymmer en liten skola på en avsides belägen ort i detta fall har haft vet den, som i mer än två decennier varit med om att dela ansvaret i detta hänseende.

Vid sidan av direktionen har föräldrarådet intagit en mera undanskymd ställning. Detta behöver icke tolkas så, att rådet saknat intresse för skolan utan snarare så, att det haft föga orsak att ingripa åtminstone i sin egenskap av föräldrarepresentation. Några konflikter har aldrig föranlett ingripanden utan på sin höjd smärre tillrättalägganden och önskemål. Däremot har rådet verksamt ingripit för att skaffa skolan vissa ”nyttigheter”, detta särskilt under förra delen av 1950-talet, då föräldrarådet tog initiativ till att skolhuset fick vatten- och avloppsledning. Genom fester bl. a. i form av föräldramöten och träffar för forna elever lyckades föräldrarådet ge skolan en betydande ekonomisk hjälp samtidigt som det riktade föräldrarnas uppmärksamhet på och intresse för skolans mångahanda problem. Här må nämnas rådets ordförande vid denna tid fru Else Almqvist, på vars initiativ många av dessa fester och möten ordnades. En för ett par år sedan grundad föräldraförening har närmast som uppgift att ta hand om småklassernas elever.

Skolans första föräldraråd bestod av normalskollärare Alex. Björklund, ordf., trädgårdsmästare Vald. Bergman, handlande Aug. Casén, fru Maria Nordling och lektor Oskar Olin. Lärarrådet läsåret 1968—69 bestod av skogstekniker Fjalar Zittra, ordf., fru Elvi Bergfeldt, köpman Emil Fors, bagarmästare Holger Haglund och fru Greta Östman.

Redan under skolans tidigare år fanns vissa perioder skolläkare. Som den första fungerade stadsläkaren Elisabet Backman 1924—1931 och under en del av 30-talet innehade stadsläkare Curt Roos befattningen. Någon hälsovård enligt våra dagars noggranna regler var det dock ännu icke fråga om.


Kollegiet omkring 1950. Från vänster: Erik Ekman, Kaj Olin, Erik Åhman, Margareta Björkman g. Storå och Ragnar Storå.
[Kollegiet omkring 1950. Från vänster: Erik Ekman, Kaj Olin, Erik Åhman, Margareta Björkman g. Storå och Ragnar Storå. Rainer Virtanen tillhandahöll.
Arne Nylund identifierade.]


Innan obligatorisk hälsovård för läroverken trädde i kraft, hade skolan år 1960 efter instruktion från Samfundet Folkhälsan anställt skolläkare och sköterska, nämligen dåvarande andra stadsläkaren Torsten Sourander och hälsosyster Birgit Renvall [på vars tomt våghuset numera står och vars far William Knuts skrev Krigsfången]. Dessa har sedan dess skött sagda befattningar och verkställt de undersökningar, som åligger skolläkaren och -sköterskan. Något specialrum för ändamålet har tyvärr icke stått till buds utan undersökningarna har skett i något ledigt rum, vanligen rektorsexpeditionen eller i läkarmottagningen.

Då Nykarleby samskola grundades ställdes den självfallet under skolstyrelsens inspektion. Den första ansökan om ett extra statsunderstöd föranleddes av den första inspektionen våren 1920. Den förrättades av prof. V.-T. Rosenqvist som visade mycken välvilja, men då skolan icke hade arbetat de två år som fordrades för att erhålla statsbidrag kunde sådant icke utanordnas trots skolstyrelsens förord. De bägge följande inspektionerna förrättades av skolrådet Alfons Takolander som besökte skolan såväl våren som hösten 1921. Som en följd av dessa får väl betraktas den dimissionsrätt skolan erhöll 9 april 1922. Följande allmänna inspektioner hölls av skolrådet Gustav Tegengren hösten 1928 och hösten 1930. Därefter följde två inspektioner av dåvarande skolrådet Karl Bruhn hösten 1935 och vintern 1941. En anhållan från skolan om förnyat statsanslag föranledde nästa allmänna inspektion som hölls på skolstyrelsens förordnande av lektor Börje Mattsson hösten 1951. Hösten 1953 verkställdes allmän inspektion av skolrådet Martti Mikander. Den sista inspektionen under skolans tid som privatläroverk hölls på skolstyrelsens förordnande av rektor Lennart Pensar hösten 1965. Utöver dessa inspektioner har skolan besökts av tillförordnade ämnesinspektörer och dessutom av skolstyrelsens inspektörer för övningsämnen. De sistnämnda besöken har i regel icke pågått längre än en dag medan allmäninspektionerna varat tre à fyra dagar. Om vi undantar de första åren har granskningarna av skolans verksamhet varit rätt sällsynta. Måhända har skälet varit att skolan som mellanskola icke erfordrat samma noggranna kontroll som de fullständiga läroverken eller kanske också att inga speciella problem gjort inspektioner nödiga.

Granskar vi inspektionsprotokollen, finner vi att utlåtandena i allmänhet varit positiva. I dem har gärna betonats skolans betydelse som kulturhärd för nykarlebynejden och som fostrare för de begåvade ungdomar i bygden, vilka efter mellanskolutbildningen här har kunnat söka sig in på en mångfald banor, för vilka studentexamen icke varit oviktig. Naturligtvis har de ord av erkänsla som uttalats i protokollen varit till uppmuntran för lärarna i deras arbete och förvisso också för direktionen till stöd i dess strävan att skapa en god skola.


Lärarna

Den inre ordningen i en skola är i hög grad beroende av skolledningen. Här spelar alltså föreståndaren eller rektorn, som han enligt privatskolförordningen av 1951 också officiellt kallas, en stor roll. Genom att han i privatskolor utses av direktionen, visserligen numera efter lärarkollegiets hörande, och icke som i statsläroverk väljs för femårsperioder, kommer han i en något annan ställning till sina kolleger än i statsskolorna. I privatskolorna fungerar han som en förbindelselänk mellan skolans ägare och lärarna. Han är självskriven sekreterare i direktionen — vilket kan förorsaka besvärligheter, ifall osämja skulle uppstå mellan ledning och lärare. Någon sådan har dessa raders författare lyckligtvis ingen erfarenhet av.

En fördel som de flesta privatskolrektorer har i jämförelse med deras kolleger i statsskolorna är att de förra som sin hjälp har en särskild kassör och bokförare, kanske också disponent för skolfastigheten, vilket i mycket hög grad lättar bördan för rektorn, som då kan ägna sig vida mer åt de pedagogiska uppgifterna. Detta har varit fallet under största delen av Nykarleby samskolas existens. Skolans ekonomi har i regel skötts av en direktionsmedlem.

Under sin femtioåriga tillvaro har Nykarleby samskola haft endast fem rektorer. Detta syns ge ett mycket jämnt medeltal vad beträffar tjänsteåren men i själva verket är differenserna här mycket stora. Skolans första rektor och ivriga främjare var prosten fil. mag. Vald. Westberg, vars första rektorsperiod inföll 1919—22, varefter han flyttade från orten. Han efterträddes av rektorn fil. mag. Gustaf A. Yrjas för tiden 1922—33. Följande rektor blev fil. mag. Holger Wikström, som dock stannade här bara ett år 1933—34, varefter rektor Westberg återkom. Han kvarstod i ämbetet till sin död vintern 1944. Nästa ordinarie föreståndare blev sedermera seminarilektorn Åke Åström 1944—46. Han följdes av rektorn fil. mag. Erik Åhman 1946—69. Rektorerna Åhman och Åström fungerade kortare perioder som t. f. föreståndare. Under skolans sista år som privatskola skötte lektor Holger Rajander posten som t.f. rektor. Prorektorer från 1951, då denna befattning genom den nya privatskolförordningen inrättades, har varit lektor Ragnar Storå 1951—58 [far till Rabbe Storå som var med om istagning på älven på 50-talet], teckn.lär. Margareta Storå 1958—67 och lektor Elna Holm från 1967.

Som tidigare har påpekats har Nykarleby samskola vissa perioder haft svårigheten att kunna anställa kompetenta lärare. Under tider av svår lärarbrist som t. ex. på femtiotalet är det naturligt att små skolor på avsides belägna orter råkar i svårigheter då det gäller att skaffa lärare. Om lärarna har möjlighet att välja mellan flere tjänster är det självfallet att de väljer större orter dels emedan tillfällena att följa med den pedagogiska utvecklingen är flere och dels helt enkelt emedan tillgången på övertimmar är större än på små orter. Och om en liten skola på en liten ort lyckas få en kompetent lärare siktar denna ofta på att snarast möjligt kunna flytta över till en större ort.

Med tanke härpå kan man säga att Nykarleby samskola varit rätt lyckligt lottad. Visserligen har skolan många gånger haft för få lärare med formell kompetens, vilket åter har betytt att lärartjänsterna har kunnat besättas med tillfälliga vikarier bara för ett år åt gången. Att ett sådant förfarande skapar en viss ojämnhet i undervisningen är klart, men trots det vågar skolan påstå, att den kunnat glädja sig åt stor formell kompetens hos tillfälliga timlärare och god lärarförmåga hos formellt inkompetenta lärare med långvarig anställning vid skolan. Detta har samskolan icke minst haft seminariet — och också folkhögskolan — att tacka för. Seminarielektorerna hjälpte skolan redan vid starten och utan deras direkta och indirekta stöd hade situationen mången gång varit prekär.




[Nykarleby samskolas lärarkollegium 1950 (eller 1949).

Övre raden från vänster:
Kaj Olin, bodde i Jakobstad — matematik, fysik kemi.
Runar Still, kaplan på Värnamo — religion och engelska.
Erik Åhman, rektor, bodde i nuvarande Nikonens gård — tyska, historia.
Ragnar Storå, bodde i byggmästare Björklunds gård vid Floraparken, nuvarande Sundstén — botanik, zoologi.
Erik Ekman, bodde i gårdsbyggnaden till elevhemmet, Synnerbergs gård — finska, svenska.

Nedre raden från vänster:
Helmi Nylund, föreståndare för elevhemmet i Synnerbergs gård — huslig ekonomi.
Ulla Andersson, bodde på Smedsbacka — sång och musik.
Margaretha Storå, gift med Ragnar Storå — teckning, kalligrafi, flickornas gymnastik.
Elna Siegfrids, gift med Mauritz, bodde på Borgaregatan — handarbete.

Timfördelningen varierade år från år. Pojkarnas gymnastik sköttes oftast av tillfälligt anställda.

Lars Pensar tillhandahöll och identifierade.]


Skolan har också haft god hjälp av seminariets folkskola, som med seminarierektorns och -lektorernas bifall kunnat ställa lärarkandidater till förfogande för längre eller kortare tid. Dessutom har skolan bland de nydimitterade lärarna kunnat anställa årsvikarier framför allt i mellanskolans matematik och tidvis i övningsämnen. Siffermässigt bäst med avseende på formell kompetens hos lärarna hade skolan i slutet av 30-talet, då ungefär 2/3 av lärarna var kompetenta. Under decenniet före krigen rådde nämligen överskott på lärare. Men vi bör också minnas, att samskolan då hade 9 à 10 lärare mot 19 under läsåret 1968—69. Att resultaten av lärarnas arbete i allmänhet har varit tillfredsställande framgår av de positiva omdömena efter de officiella inspektionerna dels också av att de elever, som efter mellanskolexamen i Nykarleby fortsatt skolgången på annat håll, i regel har klarat sig bra.

Kanske det också bör nämnas att det som ovan sagts om lärarnas flyktighet icke helt kan tillämpas för Nykarlebys del. Författaren vågar tyda detta så, att lärarna trivts med orten och med sin arbetsplats. Här antecknas de, som i 20 år eller längre har tjänstgjort i skolan: av de ordinarie lärarna lektor Ragnar Storå, teckn.lär. Margareta Storå och dessa raders författare, av timlärarna prosten Runar Still [döpte mig den 22 september 1963 och var då kapellan], handarbetslärarinnan Elna Siegfrids och elevhemsföreståndarinnan Helmi Nylund.

Följande lärare har under de femtio åren verkat vid skolan: (Lärarna uppdelas efter undervisningsämne, de ordinarie skilt för sig, och timlärare med minst ett läsårs verksamhet i skild kolumn. För tjänsteinnehavarna används de titlar de hade vid sin tjänstgöring i Nykarleby samskola.)


Religion:
t i m l ä r a r e, flerårig tjänst
pastor FM Vald. Westberg 1919—22
pastor Olav Schalin 1922—30
pastor Runar Still 1930—66

å r s v i k a r i e r
sem.lektor N. A. Fougstedt 1922—23
lärare Ture Granqvist 1931—32, 1964-67
sem.lektor Kurt Lobbas 1966—69
lärare Valter Nylund 1968—69

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Svenska:
o r d i n a r i e
FM Runar Lemberg 1921—22
FK Gustaf A. Yrjas 1922—33
FM Holger Wikström 1933—34
FM Erik Åhman 1934—69
FM Ines Svedman (Lindén) 1937—44 jämte finska
FM Ingegerd Wijk 1944—47 jämte finska
FM Elna Holm 1952 jämte finska ord. 1964
HuK Holger Rajander 1968—

å r s v i k a r i e r
FK Amanda Lassus 1919—22
lär. Ester Fougstedt 1936—37
lär. Erik Ekman 1948—52
lär. Ture Granqvist 1964—65
lär. Henry Grönlund 1964—65
stud. Margareta Herler 1965—66
stud. Britta Jakobsson 1966—69
stud. Gun-Britt Eriksson 1967— [gift Nybacka]

De flesta har undervisat endast i vissa klasser


Finska:
o r d i n a r i e
fortb.lär. Ingrid Åkerblom 1921—37
FM Ines Svedman (Lindén) 1937—44 jämte svenska
FM Ingegerd Wijk 1944—47 jämte svenska
FM Elna Holm 1952— jämte svenska, skött som vik. till 1964

å r s v i k a r i e r
sem.lektor N. A. Fougstedt 1919—22
lär. Ester Fougstedt 1919—22 FM
Birgit Rostén 1929—31
stud. Mona Granqvist 1947—48
lär. Erik Ekman 1948—52 stud.
Gun-Britt Eriksson 1966—69 stud.
Britta Jakobsson 1968—69

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Tyska:
o r d i n a r i e
FM Birgit Rostén 1929—32
FM Erik Åhman 1934—69

Båda har somliga år skött endast vissa klasser.

å r s v i k a r i e r
fortb.lär. Anna Henriksson 1919—27
fortb.lär. Maria Nylund 1922—24
FK Gustaf A. Yrjas 1924—28
lär. Ester Fougstedt 1928—29
stud. Ingeborg Nordling 1932—34
stud. Carita Forsgård 1967—68 [Sedermera rektor för Nykarleby gymnasium/Topeliusgymnasiet.]
stud. Gun-Britt Eriksson 1966—69 stud.


Engelska:
frivilligt ämne i kl. IV—V från 1949 tills skolan utvidgades, då engelskan blev obligatorisk från kl. VI och från hösten 1967 även från kl. II, då engelska infördes som första främmande språk.

frivilligt ämne
FM Erik Åhman kl. IV 1949—63
pastor Runar Still kl. V 1950—66

obligatoriskt ämne
[folkhögskole-]rektor Runar Hedberg kl. VI 1966—67
stud. Carita Forsgård 1967—69

å r s v i k a r i e r
lärare Henry Grönlund 1963—66
stud. Gun-Britt Eriksson 1966—67
rektor Runar Hedberg 1966—67
stud. Carita Forsgård 1967—69

Engelska förekom redan på 1930-talet, men närmare uppgifter saknas. Lärare var då lär. Ellen Backman.


Franska: 1923 förefaller franska ha införts som frivilligt ämne, några närmare uppgifter står icke att få. Lärare var fortbildn.lär. Maria Nylund.


Latin:
FM Erik Åhman 1966—69


Historia:
o r d i n a r i e
FM Runar Lemberg 1921—22
FK Gustaf A. Yrjas 1922—33
FM Holger Wikström 1933—34
FM Erik Åhman 1944—68
HuK Holger Rajander 1968—

t i m l ä r a r e  o c h  å r s v i k a r i e r
FK Amanda Lassus 1919—22
FK Runar Lemberg vt 1921
FM Vald. Westberg 1934—44
stud. Margareta Herler 1965—66
sem.lekt. C-J. Palm 1966—68
stud. Gun-Britt Eriksson 1966—67
stud. Britta Jakobsson 1967—69

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Geografi:
o r d i n a r i e
FM Gunnar Forsander 1931—37 (39)
FK Ragnar Storå 1937 (39)—58
FK Verna Häll 1958— skött som vik. till 1968.

t i m l ä r a r e  o c h  å r s v i k a r i e r
FK Amanda Lassus 1919—21
fortb.lär. Ingrid Åkerblom 1921—31
sem.lekt. Sigurd Sahlberg 1923—31
stud. Britta Jakobsson 1966—68
FK Henrik Österholm 1967—68
DE Kristina Österholm 1968—69

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Naturalhistoria:
o r d i n a r i e
FM Gunnar Forsander 1931—37 (39)
FK Ragnar Storå 1937 (39)—58
FK Verna Häll 1958— skött som vik. till 1968.

t i m l ä r a r e  o c h  å r s v i k a r i e r
FK Amanda Lassus 1919—21
sem.lekt. Sigurd Sahlberg 1921—3
övn.sk.lär. Otto G. Holmberg 1922—31
fortb.lär. Ingrid Åkerblom 1922—31
stud. Margareta Herler 1965—66
stud. Britta Jakobsson 1966—68
DE Kristina Österholm 1967—68

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Matematik, fysik och kemi:
o r d i n a r i e
FM Odin Jansson 1922—27
FM Maud Spolander 1927—28 ht 28
FM Maria Meinander vt 29
FM Åke Åström 1929—46
FM Kurt Holm 1956—57

å r s v i k a r i e r
sem.lekt. N. A. Fougstedt 1919—22
lär. Ester Fougstedt 1919—22, 1946—47
stud. Gabriel Biaudet 1925—26
stud. Karl Finnström 1931—32, 1946—7
lär. M. L. Granö 1947—8
stud. Kaj Olin 1948—56
stud. Jan-Erik Levlin 1957—58
lär. Thor Nordqvist 1958—59
lär. Bror Ahlfors 1959—60
lär. Pehr Lillkvist 1960—61
stud. Kristina Wistbacka (Österholm) 1961—62
lär. Henry Grönlund 1962—
DE Kristina Österholms 1967—69
sem.lekt. Vald. Westerlund 1966—67, 68—69
FL Lars Käld 1968—

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Timlärartjänst i fysik har åren 1920—22 skötts av sem.lektor Niilo Böök. [Bodde i mitt barndomshem på Gustav Adolfsgatan 41.]


Timlärartjänst i kemi har året 1921—22 skötts av övn.skollär. Otto G. Holmberg


Gymnastik och hälsolära:

Hälsolära:
sem.lekt. Niilo Böök 1921—29
övn.sk.lär. Otto G. Holmberg vt 1930, 1930—31
FM Gunnar Forsander 1931—39
FK Ragnar Storå 1939—58
Gymn.lär Anna—Liisa Nyman 1949—50 (flickor)

FK Verna Häll 1958—65 (flickor) 1965—67)
sem.lekt. C-J. Palm 1965— (pojkar)
lär. Göta Lundqvist 1967—69 (flickor)

Gymnastik för flickor:
(timlär.tj.)
sång.lär. Maria Castrén 1919—29
lär. Ester Fougstedt 1927—28
lär. Märta Stenfors 1928—30 ht
FM Birgit Rostén 1931—32
stud. Gerda Nordling 1932—34
lär. Linnea Österlund 1934—38
lär. Meri Granqvist 1938—39
sånglär. Regina Stark 1940—45
sånglär. Ulla Anderson (Eklund) 1946—49
gymn.lär. A—L. Nyman 1949—50
teckn.lär. Margareta Storå 1950—64
lär. Göta Lundqvist 1964—

Gymnastik för gossar:
(timlär.tj.)
lär. Henrik Wik 1919—20
sem.lekt. Niilo Böök 1921—28
överlär. Hj. Björkvall 1928—29
FM Åke Åström 1930—36
sem.lekt. Runar Ingberg 1936—37, 1940—42
lär. Lars Wikberg 1937—38
löjtnant Eugen Miller 1938—39
FK Ragnar Storå 1942—45
aff.man Armas Pihlainen 1945—47
lär.kand. C-G. Bjon 1947—48
lär.kand. Ole Jakobsson 1947—48
lär.kand. Gösta Karlsson 1947—48
lär.kand. Olof Karlsson 1947—48
lär.kand. Georg Söderlund 1947—48
lär. Erik Ekman 1948—52
lär.kand. L-E. Antila 1952—53
lär.kand. Göran Nylund vt 1955—56
lär. kand. Holger Snickars 1956—57
kantor-org. John Witting 1957—
sem.lektor C-J Palm 1965—

Somliga har undervisat endast i vissa klasser.


Teckning och välskrivning:
o r d i n a r i e
teckn.lär. Margareta Storå 1938—67
teckn.lär Carl Wargh 1968—

å r s v i k a r i e r
teckn.lär. Karin Rosenberg 1919—22
teckn.lär. Elna Jäderholm 1922—36
lär. Lars Wikberg 1936—38
sem.lekt. Torsten Korsström 1945—46
lär. Ester Fougstedt 1945—46
konstn. Ulla-Brita Ståhle 1967—68


Sång:

(timlärartjänst)
sånglär. Ester Larsson 1919—20
sånglär. Maria Castrén 1920—27
lär. Märta Stenfors 1927—30 ht
FM Åke Åström 1930—38
mus.lär. Ulla Anderson (Eklund) 1938—39
sånglär. Regina Stark 1940—46
mus.lär. Ulla Anderson (Eklund) 1946—51 ht
lär. Göta Lundqvist 1952—54
kantor-org. E. Strömblad 1954—55
lär.kand. Bror Mattbäck 1955—56
lär.kand. Roger Broo 1956—57
kantor-org. John Witting 1957—


Handarbete:
(timlärartjänst)
teckn.lär. Elna Jäderholm 1927—36
lär. Dagny Hedström 1936—38 [Gift medl Einar Hedström som skrev Nykarleby Min barndoms och ungdoms stad.]
teckn.lär. Margareta Storå 1938—39
sånglär. Regina Stark 1940—46
mus.lär. Ulla Anderson (Eklund) 1946—47
lär. Meri Granqvist 1947—48, 1964—65
lär. Elna Siegfrids 1948—
lär. Göta Lundqvist 1964—65


Bokföring:
(timlärartjänst)
dipl.ekon. Inga Westberg 1936—44
lär. Dagny Hedström 1944—45


Huslig ekonomi:
(timlärartjänst)
frk Helmi Nylund 1945—65
hush.lär. Ebba Fors 1965—


Yrkesvägledning:
lär. Henry Grönlund 1962—


Läsåret 1937—38 förekom frivillig slöjdundervisning för pojkarna i samband med folkskolans fortsättningsklasser.

Vaktmästarbefattningen som förenades med städersketjänst sköttes under skolans första tid av A. Lövholm (1920—24), sedan av Selma Sjöblom (1924—48) och slutligen vaktmästartjänsten av arb. Uno A. Hill (1948—70). Under den sistnämndes tid var tjänsten uppdelad på vaktmästare-gårdskarl och städerska.


Eleverna

Vid utgången av läsåret 1968—69 upptog skolans matrikel 1.992 nummer. Detta skulle således jämnt fördelat betyda en årskull på 40 elever. Så har det naturligtvis icke varit. De första åren var tillströmningen något större, men i allmänhet stannade antalet nya elever kring 20 och t. o. m. därunder. Allra svagast var nyrekryteringen under depressionsåren kring 1930 och det var nog mera än ett år skolan med nöd klarade den för statsbidraget kritiska gränsen 100 elever i mellanskolan. Det är egentligen först efter de senaste krigen elevantalet började skjuta i höjden. Detta framgår av statistiken, som visar att talet 200 överskreds första gången år 1960. Toppen nåddes läsåret 1966—67, då skolan vid avslutningen räknade 295 elever. De senaste åren har åter visat en sjunkande tendens, vilket dock som senare skall påvisas icke beror på minskat intresse för skolgång. Vid utgången av läsåret 1968—69 var elevantalet 281. Man bör dock beakta att skolan vid det laget hade elva klasser mot endast nio två år tidigare. I alla fall är detta ett vackert resultat med tanke på elevbekymren 40 år tidigare.

Frågar vi varpå de stora fluktuationerna i elevantalet beror är svaret icke svårt att ge. Då samskolan grundades var antalet barn från grannkommunerna litet och utgjordes nästan helt av barn från Nykarleby landskommun. Landsbygden var fattig: man hade helt enkelt icke råd att sända barnen till en ”lärd” skola. Fastän terminsavgiften var skälig — den har ju aldrig överstigit statens — måste eleverna ändå skaffa logi, mat och böcker, vilket ifall de icke lyckades bli frielever innebar en betydande utgift för föräldrarna. De elever som icke bodde i själva staden eller i dess omedelbara närhet var tvungna att skaffa sig bostad i staden. Kommunikationerna var dåliga och bestod helt enkelt av hästskjuts eller cykelfärd på skrala vägar. Därför kunde eleverna icke besöka hemmen annars än till lovdagarna och icke alltid ens då. Husrummet var billigt men också primitivt efter våra dagars måttstock. Mången åldring hade som sin främsta inkomst att hyra ett rum till skolelever för en billig penning. Maten ställde sig dock tämligen dyr. Detta var före tillkomsten av de matserveringar, som senare räknat stora skaror av samskolelever bland sina kunder.

Här må inskjutas att det således var en god idé, då skolan år 1933 ställde upp ett eget elevhem i en privatgård som hyrdes för ändamålet och tjänstgjorde som elevhem praktiskt taget ända tills gården fick ge vika för ett modernt våningshus. Som föreståndarinna fungerade under hemmets hela existens fröken Helmi Nylund. Elevhemmet kom omedelbart att ha rummen fullbelagda — till en början både pojkar och flickor, senare endast flickor — och flere tiotal elever intog sina måltider i hemmet, som hade som princip att ta emot sina gäster för så billigt pris som möjligt. Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne gav härvid hemmet en kännbar hjälp. Efterhand visade sig dock elevhemmet mindre nödigt: stadens matserveringar drog rätt många elever och kommunikationerna förbättrades. Det var icke längre nödigt att bo i skolstaden och eleverna kunde föra med torrskaffning till skolan varje dag. Elevhemmet blev överflödigt och upphörde år 1966, då också föreståndarinnan avgick med pension.

I detta nu reser största delen av landsbygdsbarnen hem efter slutad arbetsdag, vilket faktum medför en vida mindre efterfrågan på rum men å andra sidan skapar betydande disciplinslättnader för skolan, som ju icke längre behöver hålla reda på dessa elever efter skoldagens slut.

Om således förbättrade ekonomiska villkor och dito kommunikationer kraftigt har bidragit till att öka elevantalet får vi ingalunda förbise en annan faktor: det växande bildningsbehovet. Man har numera överallt insett att högre skolbildning är nödvändig för att ungdomen skall få tillträde till de många levnadsbanor vår tid har att bjuda. Detta var ett faktum redan innan den nya skolreformen blivit dagsaktuell. Det var de stora efterkrigsårgångarna, som hade uppnått skolåldern. Detta framgick också för Nykarleby samskolas del, då direktionen år 1964 såg en möjlighet att inrätta två första klasser. Också de två följande åren hade skolan parallellklasser och utan tvivel hade tendensen fortsatt om icke den kommunala försöksmellanskolans tillkomst ändrat elevtillströmningen. Samskolan som numera blivit statsskola får räkna med att småningom uppgå i det nya skolsystemet.

Låt oss slutligen se var Nykarleby samskolas elever varit hemma. Riktigheten av vad som nyss sades om landsbygdens ställning till läroverken bevisas om vi granskar elevmatrikeln från 1920-talet. Under skolans tre första år dominerar stadsbarnen på ett påfallande sätt. Den första årsberättelsen utgavs år 1922 och upptar 115 elever, av dem 72 eller 62,6 % antecknade som stadsbor. Jämfört med senare år verkar detta antal häpnadsväckande högt. Ännu större var antalet stadsbarn enligt årsberättelsen för 1923—24, då av 101 elever hela 77 var stadsbor. Detta ger procenttalet 76,2. Det vore intressant att förklara denna markanta stadsdominans, som i t. o. m. vida överträffar de senaste årens siffror. Kan vi tolka detta stora antal så, att i staden bildats en viss ”reserv” som nu då tillfälle gavs att besöka läroverk på hemorten tog tillfället i akt? Detta kan möjligen i någon mån bestyrkas av det faktum att elevernas medelålder var något högre än vad fallet i allmänhet är i mellanskolor. Under en rad av de följande åren höll sig antalet stadsbor i skolan vanligen kring 40 för att sporadiskt stiga till 50. Vi bör också lägga märke till att totalantalet elever alltjämt var endast cirka 100, varför stadsborna utgjorde omkring hälften av elevantalet. Under denna period var elevantalet i skolan lägst och talet 100 underskreds någon gång. Botten vad antalet stadsbarn beträffar nåddes läsåret 1936—37 med endast 29 inskrivna elever. Sedan dess har tendensen varit stigande så att stadsbarnen 1956—57 var 42. Procentuellt var däremot stadseleverna endast 23,3, vilket tillfullo visar den ökade tillströmningen av barn från landsbygden. Läsåret 1965—66 var stadsborna 58 men procenttalet var ännu lägre än 1957 eller 23,1. Orsaken till detta är parallellklasserna, som icke nämnvärt ökat stadsbarnens antal men väl landsbornas. Under skolans femtionde verksamhetsår var stadseleverna 47, vilket motsvarar endast 16,7 % av alla elever. Detta antal är procentuellt minimum under de 50 år skolan verkat ehuru det totala antalet hållit sig ungefär normalt. Vi kan konstatera att under de senaste åren ungefär 1/5 av eleverna varit stadsbor. Detta tal visar tillfyllest huru samskolan från att ha varit en skola för huvudsakligen stadsbarn blivit alltmer ett läroverk för omnejden.

Samskolans grundare var stadsbor och invånare i landskommunen. Det är alltså naturligt om dessa kommuner skulle stå för en avsevärd del av elevantalet. Likväl visar statistiken att landsborna då den första årsberättelsen utgavs var endast 20 eller 17,4 % men 1923—24 hade de sjunkit till 10 eller 10 %. Totalantalet var nämligen detta år endast 101 antecknade elever. Året 1930—31 nåddes antalet 32 av totalt 104 eller 31,7 %. Under följande tioårsperiod var landskommunen företrädd av ca 40 barn per år, vilket betyder ungefär 1/3 av elevantalet. Läsåret 1956—57 var antalet 46, eller 27,7 %. Sedan ökar antalet barn från landskommunen, kanske just på grund av de tidigare nämnda stora årskullarna eller också på grund av bättre ekonomiska villkor och bättre kommunikationer. Läsåret 1965—66 var de 65 och läsåret 1968—69 52. Detta betyder i procent 18,5 av totalantalet 281. Således kan vi iaktta, huru antalet elever från staden och landskommunen löper tämligen jämsides under de senaste åren om ock landskommunens barn är något flere än stadens. Därmed har den jämvikt mellan staden och landskommunen nåtts, som motsvarar deras invånartal och likaså torde motsvara vad skolans grundläggare åsyftat: en skola för nykarlebynejden.

Större intresse än stadens och landskommunens inbördes tävlan erbjuder egentligen den snabba frammarsch, som de båda övriga kommunerna i nykarlebyblocket, Munsala och Jeppo, visat. Framför allt den förstnämnda kommunen har bidragit med elever, vilka rentav för vissa år gjort Munsala till den största elevleverantör till skolan. Under 20-talet var barnen från dessa kommuner fåtaliga i Nykarleby samskola. Orsaken därtill har vi tidigare tolkat. I allmänhet hade skolan endast ca fem elever från sagda kommuner. I början av 30-talet ökade munsalaborna något och utgjorde ca 12 per år, vilket med det låga totalantalet elever likväl betydde 11 à 12 % av hela elevnumerären. Först efter kriget steg antalet raskt så att munsalaborna något år som sagt utgjorde det största antalet elever i skolan. 1965—66 var de 63 eller 24,5 %, dvs. var fjärde elev var munsalabarn. Procenttalet höll sig sedan mellan 20 och 25 under de återstående åren av 50-årsperioden.

Jeppo företräddes under skolans första år av ca 10 elever men antalet sjönk på 30-talet och nådde botten läsåret 1935—36 då summa en jeppobo besökte skolan. Också här skedde ett omslag efter kriget. 1948—49 var jeppobarnen redan 14 och två år senare 18. Läsåret 1956—57 var de 37 eller 22,3 % och läsåret 1965—66 41. Procenttalet utgjorde då 16,3. Som synes hade antalet elever stigit sedan 1957 oaktat procenttalet sjunkit. Orsaken är naturligtvis det kraftigt ökade totalantalet elever.

De intressantaste svängningarna i elevkurvan visar dock Oravais. Under samskolans tidigare år var oravaisbarnen tidvis rätt många, men efter det Vörå samskola blivit dimissionsberättigat lärovrk sjönk antalet oravaisbarn i Nykarleby till ett ensiffrigt tal. Under de senaste åren skedde dock en radikal omsvängning, delvis av orsaker som icke hör hit. Ännu 1965—66 var oravaiseleverna bara nio men läsåret 1969—70 hela 45 eller 17,8 %. Oravaiseleverna är nu flere än jeppoeleverna.

Parentetiskt kan nämnas att antalet munsalaelever och likaså jeppoelever i viss mån påverkats av Vörå samskola, då avståndet icke mer spelar någon roll och det för många ställer sig fördelaktigare att resa söderut än norrut.

Övriga kommuner än de här uppräknade har icke spelat någon större roll i Nykarleby samskolas historia. Skolan har visserligen särskilt under tidigare skeden besökts av icke så få vöråbor, vika dock självfallet sedan 40-talet varit få eller inga. Också Terjärv gav vissa år ett icke obetydligt tillskott framför allt till klass V men terjärvborna har numera sökt sig andra vägar, främst till Gamlakarleby. Ett mindre antal purmobor besökte skolan på 60-talet.

Numera torde skolan i Pedersöre ha övertagit purmobarnen. Under en följd av år har skolan också haft pedersöreelever, främst från Karby och Sundby, vilka ligger bra till för skolgång i Nykarleby.

Också ett mindre tal jakobstadsbarn har kommit till Nykarleby, ehuru de ju ingalunda hör till samskolans rekryteringsområde. Orsaken till flyttningen till Nykarleby har främst varit platsbrist i Jakobstads samlyceum eller också har eleverna av olika privata skäl önskat byta skola. Dessa elever har — främst de som av utrymmesskäl flyttat till Nykarleby — återgått till Jakobstad så snart tillfälle givits.

Självfallet har Nykarleby samskola haft elever också från andra orter än de nämnda, bl. a. från södra Finland, men de har aldrig utgjort mer än en bråkdel av elevantalet. Oftast har det då varit fråga om barn som haft förbindelser med Nykarleby och sålunda kunnat ordna bostadsfrågan på ett bekvämt sätt.

Som synes är frågan, vilket Nykarleby samskolas egentliga verksamhetsområde är, mycket lätt att besvara. Detta är tämligen skarpt avgränsat: Nykarleby stad och landskommun, Munsala, Jeppo samt Oravais. Den sistnämnda kommunen kan dock icke räknas lika fast till skolans rekryteringsområde som de övriga. Detta område bildar otvivelaktigt ett tillräckligt underlag för ett gymnasium, om blott kommunerna själva visar intresse för saken. Det var således ett fullt motiverat steg Nykarleby samskola tog då den beslöt anhålla om rätt att utvidga mellanskolan med gymnasialklasser.

I detta sammanhang skall också några frågor som berör elevernas intressen inom och utom skolan beröras. Självfallet har samskolan haft ett elevkonvent, som isynnerhet under skolans tidigare år visade en betydande livaktighet. Detta låg väl i tidsandan och kanske också i småstadens brist på övriga sysselsättningar för skoleleverna. Konventsmötena var rätt seriösa med många av lärarna som gäster och med ett vidlyftigt program av både högstämt och roande innehåll. Någon dans förekom icke förrän i slutet av 40-talet, utan man roade sig med ringdanser eller liknande. Efter krigen har intresset för konventsarbete i gammal mening dalat betydligt. Om sammankomster hållits, har huvudvikten lagts på dansen medan programmen blivit allt torftigare. Orsaken härtill är nog den intressesplittring som märks på så många områden av föreningslivet. Ett vanligt konvent är måhända för trivialt för att locka någon. Däremot bör naturligtvis nämnas att konventet som organisation deltagit i flere av de aktiviteter som ordnats för bl. a. internationella ändamål. Elevernas intressen är otvivelaktigt mer utåtriktade än förr.

Nykarleby samskola har varit och är ännu en idrottsskola, framförallt inom vinteridrotten. Detta kan tyckas självfallet för en liten ort, där naturen finns inpå knutarna och där skidorna således hör till den vanliga vinterutrustningen. Särskilt under tiden kort efter krigen var Nykarleby samskola känd på skidlöpningsbanorna, vintern 1955 placerade sig skolan som Svenskfinlands främsta skidskola, vilket var rätt märkligt för en liten mellanskola. Också senare har skolan hävdat sig bra i skidsammanhang, likaså har den inom friidrotten haft goda företrädare som gjort väl ifrån sig på idrottsarenorna.

Någon föreningsverksamhet att tala om har inte funnits om vi frånser den kristliga skolungdomsverksamheten, som tidvis varit rätt livlig i skolan.

Vi har sett, att skolans matrikel efter 50 år av skolans tillvaro upptog 1.992 nummer. Det skulle otvivelaktigt vara av intresse att veta vad det blivit av denna skara men tyvärr är detta en ganska svårlöst uppgift att utreda. Nykarleby samskola har icke följt sina forna elevers öden. Men om vi ville göra ett försök att se, vad det blivit av samskoleleverna efter avslutad skolgång i Nykarleby, får vi då främst nöja oss med dem som slutat efter mellanskolexamen. Vi kan genast konstatera att ingalunda alla inskrivna fått dimissionsbetyg; Antalet av dem som avbrutit sin skolgång före mellanskolbetyget är icke obetydligt. Enligt matriklarna kan vi uppskatta antalet till ca 30 % av de immatrikulerade. Detta tal är högt, men vi bör väl akta oss för att dra några förhastade slutsater om svåra kurser och bristande läshåg. Visserligen är i en del fall det sistnämnda orsaken — § 29 i skolordningen [hur lyder den?] finns några gånger angiven som avgångsorsak — men då inget skäl för avgång finns utsatt är det heller icke möjligt att fastställa ett sådant, helst som vitsordsmatrikeln icke heller ger ett tydligt svar. Matrikelanteckningarna från senare år anger ofta skälet till avgång vara bortflyttning; ett vanligt fenomen som en liten ort tyvärr ofta får brottas med. Ibland har sjukdomen varit skälet, ja också döden har då och då gjort sin skörd bland eleverna. Ofta har skolan tappat kontakt med dem, som avbrutit skolgången i de lägre klasserna och har endast sporadiska uppgifter om deras levnadsöden.

Vi kan säga att mången efter absolverad mellanskola [avlagd examen] sökt sig på den merkantila banan: antalet merkonomer är betydande, särskilt under de senare åren då antalet handelsläroverk avsevärt växt. En merkonomexamen har fört till kontorstjänster både inom den kommunala och den privata sektorn. Många, särskilt pojkar, ägnat sig åt tekniska yrken efter vidareutbildning i olika tekniska läroverk. Sjuksköterskebanan har varit mycket lockande för flickorna, likaså apoteksbanan. Folkskollärarbanan har lockat rätt många, särskilt vad pojkarna beträffar är det ganska naturligt, då de fått gå i seminariet på sin egen skolort. Självfallet är också de många, som icke fortsatt skolgången efter absolverad mellanskola utan sökt sig in på det praktiska livets mångfald av banor. I allmänhet kan man säga att de gamla nykarlebyeleverna rett sig bra oberoende av om de fortsatt sina studier eller icke.

Det vore också intressant att se huru många, som fortsatt sin skolgång i gymnasiet på annan ort efter avslutad skolgång i Nykarleby. Författaren har icke haft några klara uppgifter från skolans tidigare år men vi vågar anta att antalet elever som övergått till gymnasium varit ganska ringa. Det är egentligen först under det senaste decenniet ett större antal elever fortsatt skolgången i gymnasiet. Toppen nåddes år 1962 med 20 av 41, alltså praktiskt taget hälften. Vi bör kanske anteckna att detta var innan skolan fått eget gymnasium. För övrigt har antalet varierat starkt, fem år tidigare var antalet bara 8 % av elevantalet. Detta tal har naturligtvis växt sedan skolan fått eget gymnasium. Det sista året av femtioårsperioden fortsatte i gymnasiet i Nykarleby 27 elever av 58 eller 46,5 %. De som fortsatt skolgången på annan ort har ju i regel varit de bättre eleverna i klassen men självfallet har trots det icke alla avlagt studentexamen. Antalet av dem som avbrutit skolgången i gymnasiet har kanske blivit något större sedan skolan fått gymnasialklasser. Man har helt enkelt gått sjätte klassen medan man planerat sin framtid utan studentexamen och avbrutit skolgången när man nått tillräcklig ålder för att intas i fackskola. I en del fall har kanske icke heller förmågan och krafterna räckt till för studentexemen.

Skarorna av äldre nykarlebyelever har redan börjat glesna. De äldsta är uppe i pensionsåldern och många av dem har gått ur tiden. Men också många av de yngre har slutat vandringen. Kriget har tagit sin tribut. Nykarleby samskola har förlorat bortåt ett tiotal av sina forna elever. Men nya skaror har trätt till för att föra verket vidare. Och ser vi rent siffermässigt på våra forna elever, måste vi säga att de har hedrat sig. Nykarleby samskola har hört till de små läroverken men det räknar bland sina forna disciplar många kända namn. Det vore utan tvivel intressant att räkna upp några, men inför risken att glömma någon, som borde ha nämnts, avstår författaren från försöket. Vi har bland dem teologer, jurister, medicinare, filosofer, ingenjörer, agronomer ... Vi har kända professorer och forskare, kompositörer och författare. Det har varit gott gry i Nykarleby samskolas elever. De har tagit sin uppgift på allvar och därmed har de hedrat sig själva, de har hedrat sin bygd — och de har hedrat Nykarleby samskola.


Erik Åhman (1971) Nykarleby samskola 50 år, sid 5–28 i Skolhistoriskt arkiv XI.
”Forna elever! Skriv ner och era minnen och skicka till mig!” Skrev jag för länge sedan. I maj 2005 hörsammade Folke Holmström min uppmaning.


Läs mer:
Samskolan i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur Skolhistoriskt arkiv.
(Rev. 2019-02-26 .)