Sedan förhållandena åter stadgat sig och landet vunnit sin frihet fick skolplanerna nytt liv. Vid ett sammanträde i rådhuset den 9 mars 1919 [annons] tillsattes en 13-mannakommitté under ordförandeskap av lektor Torsten Ström. Redan följande dag sammankom denna kommitté. Vid mötet föredrog ordföranden ett förslag till läroplan för de tre lägsta klasserna och en kalkyl över beräknade utgifter och inkomster. De senare skulle till en betydande del utgöras av understöd från staden och de närliggande landskommunerna. Dessutom skulle anhållan göras om fri lokal jämte värme och lyse från staden. Listor för aktieteckning skulle utsändas. Aktiens pris skulle vara 100 mark. Därmed hade man valt aktiebolagsformen som ekonomisk-juridisk grund för skolans verksamhet. Definitivt beslut om bildandet av AB Nykarleby samskola fattades vid konstituerande bolagsstämma den 21 april 1919. Vid detta tillfälle var 32 aktier representerade. Vid sammanträdet den 10 mars hade 13-mannakommittén delat sig på tre sektioner, nämligen en pedagogisk med uppgift att utarbeta läroplan, en ekonomisk för att sköta ekonomin och en elevsektion, vars uppgift var att söka skaffa elever till den nya skolan.
Då myndigheternas medgivande att inrätta skolan erhölls, hade denna redan verkat sedan den första september. 13-mannakommittén hade ordnat de praktiska detaljerna: skaffat lokal och inventarier, anställt lärare bland för saken intresserade seminarielektorer, övningsskollärare och andra i staden bosatta personer med pedagogisk utbildning, samt värvat elever bland folkskoleungdom med läshåg. Som lokal hade skolan fått rum för tre klasser, man började med klasserna I—III, i rådhuset. Nödiga pulpeter och annan utrustning hade ställts till förfogande ur stadens förråd. Detta arrangemang var självfallet provisoriskt. Då skolan utvidgades till femklassig fanns icke utrymme i rådhuset och dessutom var rummen där små. Det gällde att skaffa helst en egen gård och detta skedde redan under det första läsåret så att skolan hösten 1920 kunde flytta in i den gård Västra Esplanadgatan 10 [Topeliusesplanaden f.d. Sjöholms], där den sedan arbetade under hela sin tid som privatläroverk. Visserligen innehöll den nya gården endast rum för fem klasser jämte ett litet lärarrum och en större tambur, således icke ens en samlingssal, men så länge elevantalet höll sig kring 100 eller t.o.m. något under räckte utrymmena nödtorftigt till.
Då de stora årskullarna efter senaste krig i början av 1960-talet kom i skolåldern, kunde samskolan inrätta en dubbel första klass år 1964 och året därpå en till. Därmed var åter allt tillgängligt utrymme i skolhuset utnyttjat och frågan om en eventuell nybyggnad blev aktuell. Preliminära ritningar till ett nytt skolhus på den gamla tomten hade uppgjorts, och därvid hade tagits hänsyn till möjligheten att inrätta gymnasialklasser. Kostnaderna steg dock till sådana belopp, att skolans ledning blev tveksam, helst som man icke hade gymnasierättigheter. Situationen ändrades, sedan dessa rättigheter beviljats år 1966. Nu var det icke längre möjligt att inhysa hela läroverket under ett tak, om icke ett nytt skolhus kom till stånd. För att kunna utnyttja de nyvunna rättigheterna, måste skolan till en början hyra provisoriska skolrum ute i staden. [Bland annat i Frälsningsarmén, Missionshuset, Vernamo och Idrotts- och ungdomsgården.] Olägenheterna med denna splittring av skolan framstod klart, men uppdelningen var som ovan sagts nödvändig. Det bör också sägas att systemet fungerade rätt väl, kanske främst beroende på att endast högstadiet placerats i de förhyrda lägenheterna. Byggnadsplanerna skrinlades, sedan den nya grundskolan kommit in i bilden, vilket betydde att samskolan i sin tidigare form troligen i en snar framtid skulle upphöra. Direktionen fastslog år 1965, att skolan skulle uppgå i en kommunal skola, sedan lagen om grundskolan hade blivit verklighet. Då skulle mellanskolan bli en kommunal inrättning och endast ett gymnasium kunde återstå för skolans ägare. Frågan om samskolans framtid fick dock en helt ny vändning, sedan det blivit klarlagt att seminariet skulle upphöra. En redogörelse för hur samskolan kom att överta en del av seminariets byggnader och under namnet Nykarleby samlyceum som statsläroverk fortsätta sin verksamhet hör dock icke hit, då den skulle falla utom ramen för berättelsen om samskolans femtioåriga tillvaro. Det må likväl tilläggas att i och med att staten övertagit skolan, har också AB Nykarleby samskolas egendom tillfallit staten, vilket betyder att skoltomten med alla byggnader blivit statsegendom och att för bolaget endast återstår att upplösa sig. Det bör också sägas att nykarlebynejden är AB Nykarleby samskola mycken tack skyldig för dess insats för bildningen i bygden, för det intresse för ungdomens förkovran, som föranledde skolans grundande och för bolagets vilja att föra verket vidare till det skolan är i dag. Som vi sett fick Nykarleby samskola sina skolrättigheter den 25 september 1919. Dessa kompletterades med dimissionsrätt för mellanskolan år 1922 och därmed hade skolan formellt tryggad existens. Man syns dock redan i ett tidigt skede ha siktat högre än till mellanskola ty redan den 3 juni 1931 hade skolans ledning lyckats utverka rätt för samskolan att bygga på med gymnasialklasser. Av påbyggnaden blev dock intet. Landet befann sig vid denna tid i den svåra ekonomiska kris som drabbade hela världen vid början av trettiotalet. Statsbidragen för privatskolorna sjönk och troligen som en följd av krisen visade också elevfrekvensen dalande siffror. Även om den ekonomiska sidan hade kunnat ordnas, hade elevantalet näppeligen räckt till för ett gymnasium. Då krisens verkningar i slutet av decenniet var övervunna kom kriget. Trots det levde utvidgningsplanerna upp igen oaktat skolan under vissa perioder av kriget nödgades arbeta i hyrd lokal med reducerad läroplan, då skolhuset hade tagits i bruk för statliga ämbetsverk [Statistikverket eller något liknande] och som militärförläggning. Under denna tid avled skolans rektor Vald. Westberg, som varit en ivrig påskyndare av planerna, och dessa ställdes åter på framtiden. Under 1950-talet levde utvidgningsplanerna i skymundan. Det fanns många hinder att övervinna,
innan man kunde tänka på en utvidgning. Först och främst måste skolhuset förstoras eller helst h.o.h. byggas om, och därtill
saknades de ekonomiska resurserna. En större skuldsättning verkade avskräckande helst som man icke var säker på att elevunderlaget
skulle räcka till för ett gymnasium, även om mellanskolan hade tillräckligt elever. Slutligen upplevde vi på femtiotalet den svåra
lärarbristens år, då speciellt de små privatskolorna hade synnerligen besvärligt att få formellt kompetenta lärare,
som krävdes för fortlöpande statsunderstöd. Visserligen visade man i nykarlebynejden intresse för ett fullständigt läroverk,
men då ingen ansåg sig kunna ge ekonomiskt stöd var det icke heller nu möjligt att förverkliga planerna. I och med den stora elevtillströmningen på 60-talet som ovan berörts blev frågan aktuell på nytt. Det föreföll nu säkert, att elevunderlaget skulle förslå också för ett gymnasium. Direktionen utgick nu med bolagsstämmornas stöd från att staten om möjligt borde överta mellanskolan, varigenom det skulle bli lättare för skolan att administrera gymnasiet. En ansökan därom inlämnades den 11 september 1961. Dessutom sändes till de österbottniska medlemmarna av den svenska riksdagsgruppen en anhållan om en motion i ärendet. En sådan inlämnades också av riksdagsman Albin Wickman, men den föranledde ingen åtgärd. Då emellertid elevantalet i skolan alltjämt var i stigande, gjordes läsåret 1965—66 anhållan om rätt för Nykarleby samskola att inrätta gymnasialklasser, vilken anhållan bifölls av statsrådet genom resolution av den 12 maj 1966. Skolan hade således fått rätt att inrätta gymnasialklasser, och direktionen beslöt att omedelbart utnyttja denna rätt, fastän skolan blev tvungen att hyra rum i staden för klass VI. För det nya gymnasiet uppgjordes en läroplan, som fastställdes av skolstyrelsen den 1 september
1966. Enligt denna inrättades två linjer, en matematisk och en språklig. Den förra förutsatte att matematiken var obligatorisk
i studentexamen, den senare hade tre veckotimmar matematik samt därutöver psykologi och latin. I övrigt arbetade båda linjerna efter
samma läroplan. Klass VI började arbetet hösten 1966 och gymnasiet utvidgades därefter successivt så att skolan dimitterade sina
första studenter våren 1969. Den gamla drömmen om ett fullständigt läroverk i Nykarleby hade således blivit verklighet just
inför skolans femtioårsjubileum. Direktionen har som sin främsta uppgift haft att handha bolagets ekonomi. En av direktionsmedlemmarna har fungerat som skolans kassör och bokförare, varigenom rektorn befriats från dessa omsorger. De ekonomiska problemen har sannerligen mången gång varit brydsamma. Det är ju klart att skolan icke hade kunnat verka utan de statsanslag lagen förutsätter för privatskolor. Dessa anslag har dock icke alltid utfallit automatiskt. Rätten till statsunderstöd har några gånger förnyats efter ansökan, beroende på att skolan icke uppfyllt kraven vad beträffar antalet kompetenta lärare — detta framför allt under den värsta lärarbristens år — och anslagen utföll reducerade under krisen omkring år 1930. Också elevbristen har tidvis varit ett hotande spöke, då det gällde bidragen. Detta var fallet under depressionen. Men också då understöden utbetalats normalt har skolan tvungits till sparsamhet. Nybygget år 1937 medförde skulder som dock klarades av rätt snart. Under krigen hade skolhuset rekvirerats för statens räkning bl. a. som militärförläggning, vilket gav inkomst i form av hyror, men då skolan under det senare kriget en tid arbetade i hyrda lokaler, medförde detta opåräknade utgifter. Under de senaste decennierna har skolan strävat till att hålla utgifterna små för att om möjligt kunna planera för ett nybygge som alltmer framstod som oundvikligt. Därför inskränkte sig skolan till att årligen utföra endast de nödvändigaste underhållsarbetena. — Det bör här som en parentes sägas att skolan haft som princip att hålla terminsavgifterna på samma nivå som statsläroverken. Man har inte önskat genom höga avgifter hindra mindre bemedlade barn att besöka läroverk. Om terminsavgiften är hög minskar elevfrekvensen och skolan tvingas till att öka antalet friplatser, vilket gör en eventuell vinst av höga avgifter skäligen illusorisk. Man bör då minnas, att en betydande del av eleverna kommer från hem med tämligen svag ekonomisk ställning. — Som en annan parentes kan nämnas att skolan också åtnjutit understöd från kommunalt håll, dvs. Nykarleby stad och landskommun, Jeppo, Munsala och på senaste tid Oravais kommuner eller det område som utgör samskolans egentliga rekryteringsområde. Dessa understöd har varit skolan till stor hjälp och utgör ju samtidigt ett bevis på kommunernas intresse för skolan, för vilket den är mycket tacksam.
Direktionen beslöt då (år 1969) ånyo pröva utvägen att vända sig till staten. Genom att seminariets indragning var omedelbart förestående och de stora och delvis nya seminarielokaliteterna skulle frigöras, syntes samskolans fortbestånd möjlig, om skolan förändrades till statligt samlyceum. På högsta skolhåll visade man mycken förståelse för en sådan lösning. Det slutliga avgörandet föll den 2 september 1970. Bolaget och dess direktion hade befriats från bekymren för skolans ekonomi. Men direktionen har också haft en annan uppgift än den rent ekonomiska: att utse lärare för skolan. Denna uppgift har vissa perioder varit särdeles kinkig. Då det under tiden för den värsta lärarbristen visade sig omöjligt att få lärare med formell kompetens, vilket ju varit nödvändigt för statsunderstödets skull, gällde det att få tjänstförrättande lärare med bästa möjliga lärarförmåga. Direktionen har varit medveten om sitt ansvar inför föräldrar och elever i denna sak. Hur stora bekymmer en liten skola på en avsides belägen ort i detta fall har haft vet den, som i mer än två decennier varit med om att dela ansvaret i detta hänseende. Vid sidan av direktionen har föräldrarådet intagit en mera undanskymd ställning. Detta behöver icke tolkas så, att rådet saknat intresse för skolan utan snarare så, att det haft föga orsak att ingripa åtminstone i sin egenskap av föräldrarepresentation. Några konflikter har aldrig föranlett ingripanden utan på sin höjd smärre tillrättalägganden och önskemål. Däremot har rådet verksamt ingripit för att skaffa skolan vissa ”nyttigheter”, detta särskilt under förra delen av 1950-talet, då föräldrarådet tog initiativ till att skolhuset fick vatten- och avloppsledning. Genom fester bl. a. i form av föräldramöten och träffar för forna elever lyckades föräldrarådet ge skolan en betydande ekonomisk hjälp samtidigt som det riktade föräldrarnas uppmärksamhet på och intresse för skolans mångahanda problem. Här må nämnas rådets ordförande vid denna tid fru Else Almqvist, på vars initiativ många av dessa fester och möten ordnades. En för ett par år sedan grundad föräldraförening har närmast som uppgift att ta hand om småklassernas elever. Skolans första föräldraråd bestod av normalskollärare Alex. Björklund, ordf., trädgårdsmästare Vald. Bergman, handlande Aug. Casén, fru Maria Nordling och lektor Oskar Olin. Lärarrådet läsåret 1968—69 bestod av skogstekniker Fjalar Zittra, ordf., fru Elvi Bergfeldt, köpman Emil Fors, bagarmästare Holger Haglund och fru Greta Östman. Redan under skolans tidigare år fanns vissa perioder skolläkare. Som den första fungerade stadsläkaren Elisabet Backman 1924—1931 och under en del av 30-talet innehade stadsläkare Curt Roos befattningen. Någon hälsovård enligt våra dagars noggranna regler var det dock ännu icke fråga om.
Granskar vi inspektionsprotokollen, finner vi att utlåtandena i allmänhet varit positiva. I dem har gärna betonats skolans betydelse som kulturhärd för nykarlebynejden och som fostrare för de begåvade ungdomar i bygden, vilka efter mellanskolutbildningen här har kunnat söka sig in på en mångfald banor, för vilka studentexamen icke varit oviktig. Naturligtvis har de ord av erkänsla som uttalats i protokollen varit till uppmuntran för lärarna i deras arbete och förvisso också för direktionen till stöd i dess strävan att skapa en god skola.
Den inre ordningen i en skola är i hög grad beroende av skolledningen. Här spelar alltså föreståndaren eller rektorn, som han enligt privatskolförordningen av 1951 också officiellt kallas, en stor roll. Genom att han i privatskolor utses av direktionen, visserligen numera efter lärarkollegiets hörande, och icke som i statsläroverk väljs för femårsperioder, kommer han i en något annan ställning till sina kolleger än i statsskolorna. I privatskolorna fungerar han som en förbindelselänk mellan skolans ägare och lärarna. Han är självskriven sekreterare i direktionen — vilket kan förorsaka besvärligheter, ifall osämja skulle uppstå mellan ledning och lärare. Någon sådan har dessa raders författare lyckligtvis ingen erfarenhet av. En fördel som de flesta privatskolrektorer har i jämförelse med deras kolleger i statsskolorna är att de förra som sin hjälp har en särskild kassör och bokförare, kanske också disponent för skolfastigheten, vilket i mycket hög grad lättar bördan för rektorn, som då kan ägna sig vida mer åt de pedagogiska uppgifterna. Detta har varit fallet under största delen av Nykarleby samskolas existens. Skolans ekonomi har i regel skötts av en direktionsmedlem. Under sin femtioåriga tillvaro har Nykarleby samskola haft endast fem rektorer. Detta syns ge ett mycket jämnt medeltal vad beträffar tjänsteåren men i själva verket är differenserna här mycket stora. Skolans första rektor och ivriga främjare var prosten fil. mag. Vald. Westberg, vars första rektorsperiod inföll 1919—22, varefter han flyttade från orten. Han efterträddes av rektorn fil. mag. Gustaf A. Yrjas för tiden 1922—33. Följande rektor blev fil. mag. Holger Wikström, som dock stannade här bara ett år 1933—34, varefter rektor Westberg återkom. Han kvarstod i ämbetet till sin död vintern 1944. Nästa ordinarie föreståndare blev sedermera seminarilektorn Åke Åström 1944—46. Han följdes av rektorn fil. mag. Erik Åhman 1946—69. Rektorerna Åhman och Åström fungerade kortare perioder som t. f. föreståndare. Under skolans sista år som privatskola skötte lektor Holger Rajander posten som t.f. rektor. Prorektorer från 1951, då denna befattning genom den nya privatskolförordningen inrättades, har varit lektor Ragnar Storå 1951—58 [far till Rabbe Storå som var med om istagning på älven på 50-talet], teckn.lär. Margareta Storå 1958—67 och lektor Elna Holm från 1967. Som tidigare har påpekats har Nykarleby samskola vissa perioder haft svårigheten att kunna anställa kompetenta lärare. Under tider av svår lärarbrist som t. ex. på femtiotalet är det naturligt att små skolor på avsides belägna orter råkar i svårigheter då det gäller att skaffa lärare. Om lärarna har möjlighet att välja mellan flere tjänster är det självfallet att de väljer större orter dels emedan tillfällena att följa med den pedagogiska utvecklingen är flere och dels helt enkelt emedan tillgången på övertimmar är större än på små orter. Och om en liten skola på en liten ort lyckas få en kompetent lärare siktar denna ofta på att snarast möjligt kunna flytta över till en större ort. Med tanke härpå kan man säga att Nykarleby samskola varit rätt lyckligt lottad. Visserligen har skolan många gånger haft för få lärare med formell kompetens, vilket åter har betytt att lärartjänsterna har kunnat besättas med tillfälliga vikarier bara för ett år åt gången. Att ett sådant förfarande skapar en viss ojämnhet i undervisningen är klart, men trots det vågar skolan påstå, att den kunnat glädja sig åt stor formell kompetens hos tillfälliga timlärare och god lärarförmåga hos formellt inkompetenta lärare med långvarig anställning vid skolan. Detta har samskolan icke minst haft seminariet — och också folkhögskolan — att tacka för. Seminarielektorerna hjälpte skolan redan vid starten och utan deras direkta och indirekta stöd hade situationen mången gång varit prekär. |
