Direktor
V. K. E. Wichmann död.

Den 21 januari avled i Helsingfors efter en längre tids sjuklighet förra direktorn vid Nykarleby seminarium Viktor Karl Emil Wichmann. Han var född i augusti 1856 i ett prästhem i Brahestad och var således vid sin död omkring 81 år gammal.

Redan som ung magister kom Wichmann till Nykarleby, och här utförde han sin största och mest betydelsefulla gärning. I trettiotre och ett halvt år har han som lärare varit fäst vid seminariet, först ett år som vikarie och därefter såsom lektor i historia, pedagogik och geografi, från år 1912 till sin avgång även som direktor. Under ofärdsåren i början av seklet ansåg han sig nödsakad att begära tjänstledighet och vistades denna tid två år i Stockholm, varunder han var verksam vid flera skolor därstädes.

Sedan han år 1916 på begäran erhållit avsked, flyttade han med sin familj till Åggelby invid Helsingfors och var lärare vid därvarande samskola en kortare tid. Senare skötte han under ett par år en lärartjänst vid Ålands lyceum i Mariehamn.

Som lärare var direktor Wichmann särskilt i sin krafts dagar i besittning av en stor skicklighet, vilket av sina ämnen han än hade att behandla. Men han ägnade sitt största och mest hängivna intresse åt historien. Han ägde omfattande och djupa kunskaper i detta fack, och han hade en glänsande framställningsförmåga. Därtill kom en livlig och glödande fantasi, som gav färg åt skildringen av de historiska tilldragelserna och karaktärerna. Eleverna värmdes av hans hänförelse och rycktes med av hans tändande framställning. Ehuru han i allmänhet var fordrande och stundom kunde använda rätt starka uttryck om dem, som inte lagt sig in i uppgifterna för dagen, följde dock envar gärna och intresserat med under lektionerna.

Hans läroböcker äro kända överallt i det svenska Finland och även i Sverige. Han har för folkskolan utgivit en sådan i allmän historia, en i Finlands historia och en i geografi, av vilka den förstnämnda nått en vidsträckt spridning och utgått i ett flertal upplagor. För lärdomsskolan har han skrivit flera historieböcker, och därutöver har han utgivit ett arbete, benämnt Pedagogisk läsebok, och ett annat under titeln Finlands uppfostrings- och undervisningsväsendes historia, vilket sistnämnda en tid använts som kursbok vid Helsingfors universitet. — Till Nykarleby stads 300-årsjubileum utkom en av honom utarbetad historik över staden, och senare har han på uppdrag skrivit flera andra skildringar av enahanda slag.

I yngre dagar gjorde sig Wichmann känd som en uppskattad, lovande skald, och under författarnamnet Gånge Rolf utgav han flera diktsamlingar.

Hans svenskhetssånger särskilt från 1880-talet ge uttryck åt en varm kärlek till hembygden, det fäderneärvda språket och den svenska stammen. Många av hans dikter ha blivit tonsatta och sjungas fortfarande Sådana äro »Österbotten» och »Nu sväller seglet», för att nämna endast dessa två.

I vänners och kamraters krets var han oftast den glada skämtaren, den medryckande berättaren och den alltid slagfärdiga debattören. Där trivdes han till synes lika bra, som då han befann sig i lärosalen framför små pojkar och för dem skildrade de stora fältherrarnas bedrifter eller de nordiska gudasagorna. Däremot hade han med sin skaldenatur inte i lika hög grad sinne för det praktiska livet; seminariedirektorstjänsten med sina sifferuppgifter, organisationsfrågor och dagliga göromål av allehanda slag beredde honom stundom avsevärda bekymmer.

Men genom sin lärargärning har Wichmann lämnat djupa spår efter sig vid Nykarleby seminarium. Och för svenskt språk och svensk kultur ute i bygderna har denna hans verksamhet haft en betydelse, som i detta sammanhang icke bör förbigås. Ty han har hos sina elever, de blivande lärarna, manat fram kärleken till den svenska odlingen, och denna känsla har därefter till väsentlig del genom deras arbete vuxit sig stark och blivit levande och fruktbringande i våra bygder.