|
Döbeln
vid Jutas, vers 1
Herr prosten talte: »Döbeln
är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning
och han, han ligger tyst
en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
,Driv ut prelaten', ropar han åt drängen.
,och akta dig, om han
släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som,
nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst,» |