Vårt land,
vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej
lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs
en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra
fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra
sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt,
allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört
en gång.
Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog,
här, här, i klar som mulen tid,
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta
slog,
här bars vad det fördrog.
Vem täljde
väl de striders tal,
som detta folk bestod,
då
kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungerns
kval,
vem mätte allt dess spillda blod
och allt dess
tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
ja här för oss det var,
och det var här sin fröjd
det njöt,
och det var här sin suck det göt,
det folk, som våra bördor bar
långt före våra
dar.
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
här
är oss allt beskärt;
hur ödet kastar än vår
lott,
ett land, ett fosteriand vi fått;
vad finns på'
jorden mera värt
att hållas dyrt och kärt?
Och
här och här är detta land,
vårt öga ser det
här;
vi kunna sträcka ut vår hand
och visa
glatt på sjö och strand
och säga: Se det landet där,
vårt fosterland det är!
Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta
arma land ändå
vår långtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
där sång
och trohet byggt,
där livets hav oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom
ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång;
se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din
fröjd, ditt hopp
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.
Johan
Ludvig Runeberg,
Fänrik
Ståls sägner, första samlingen, 1848.
* * *
| Vårt land, namnet på och begynnelseorden i Runebergs allkända, sköna hymn till Finland, af skalden anbragt (1848) som hans inledningssång i hans ”Fänrik Ståls sägner”. Den sjöngs första gången vid Helsingforsstudenternas vårfest 13 maj 1848 [på Gumtäkts ängar utanför Helsingfors, tror jag att jag skrev i mitt historiahäfte på sjuan hösten 1976] med musik, som för det tillfället komponerats af Pacius, och den är från den dagen Finlands folksång (den heter på finska Maamme). Äfven svenske kompositören J. A. Josephson tonsatte snart denna hymn, och i båda sättningarna har den städse varit högt älskad jämväl i Sverige. Runeberg själf hade skrifvit en melodi till hymnen, sjungen 1846 vid Borgå stads 500-årsfest i arr. för manskvartett af C. F. Blom; f.ö. har den tonsatts äfven af F. A. Ehrström, H. Wächter, R. v Böningh m.fl. finländare samt svenskarna A. F. Lindblad och A. Rubenson. Se K. Flodin, ”Om musiken till Runebergs dikter” (i ”Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk. i Finland”, bd LXXII, Runebergsfestskriften, 1904). |
Nordisk familjebok (1921).
Läs mer:
Finlands namn skrevs av Topelius med anledning av festen.
(Rev.
2021-01-14
.)