Vårt land — Finlands nationalsång




[Första versen ur Vårt land.
Atelier Apollo, Helsinki. N.o 23.A. Illustration av Albert Edelfelt.]

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus 
och våra bäckars språng, 
den mörka skogens dystra sus, 
vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
allt, allt, vad här som syn, som sång 
vårt hjärta rört en gång. 

Här striddes våra fäders strid 
med tanke, svärd och plog,
här, här, i klar som mulen tid, 
med lycka hård, med lycka blid, 
det finska folkets hjärta slog, 
här bars vad det fördrog. 

Vem täljde väl de striders tal, 
som detta folk bestod, 
då kriget röt från dal till dal, 
då frosten kom med hungerns kval, 
vem mätte allt dess spillda blod 
och allt dess tålamod? 

Och det var här det blodet flöt, 
ja här för oss det var, 
och det var här sin fröjd det njöt, 
och det var här sin suck det göt, 
det folk, som våra bördor bar 
långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
här är oss allt beskärt; 
hur ödet kastar än vår lott, 
ett land, ett fosteriand vi fått; 
vad finns på' jorden mera värt 
att hållas dyrt och kärt? 

Och här och här är detta land, 
vårt öga ser det här; 
vi kunna sträcka ut vår hand 
och visa glatt på sjö och strand 
och säga: Se det landet där, 
vårt fosterland det är! 

Och fördes vi att bo i glans 
bland guldmoln i det blå, 
och blev vårt liv en stjärnedans, 
där tår ej göts, där suck ej fanns, 
till detta arma land ändå 
vår långtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land, 
där sång och trohet byggt, 
där livets hav oss gett en strand, 
vår forntids land, vår framtids land, 
var för din fattigdom ej skyggt, 
var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång; 
se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp 
och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång. 


Johan Ludvig Runeberg,
Fänrik Ståls sägner, första samlingen, 1848.


Vårt land, namnet på och begynnelseorden i Runebergs allkända, sköna hymn till Finland, af skalden anbragt (1848) som hans inledningssång i hans ”Fänrik Ståls sägner”. Den sjöngs första gången vid Helsingforsstudenternas vårfest 13 maj 1848 [på Gumtäkts ängar utanför Helsingfors, tror jag att jag skrev i mitt historiahäfte på sjuan hösten 1976] med musik, som för det tillfället komponerats af Pacius, och den är från den dagen Finlands folksång (den heter på finska Maamme). Äfven svenske kompositören J. A. Josephson tonsatte snart denna hymn, och i båda sättningarna har den städse varit högt älskad jämväl i Sverige. Runeberg själf hade skrifvit en melodi till hymnen, sjungen 1846 vid Borgå stads 500-årsfest i arr. för manskvartett af C. F. Blom; f.ö. har den tonsatts äfven af F. A. Ehrström, H. Wächter, R. v Böningh m.fl. finländare samt svenskarna A. F. Lindblad och A. Rubenson. Se K. Flodin, ”Om musiken till Runebergs dikter” (i ”Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk. i Finland”, bd LXXII, Runebergsfestskriften, 1904).



Nordisk familjebok (1921).


Läs mer:
Finlands namn skrevs av Topelius med anledning av festen.
(Rev. 2015-01-06 .)