|
|
Von
Törne
Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen från S:t Michel, gamle Törne?
Bland gråa hjältar
nämndes även han
Och förde Savolaks vargering
an.
Von Törne, vet du, var en äkta finne,
En gammal, knotig
björk med masur inne,
Det var ej lätt att över honom rå,
Det skulle vara hugg, som bet uppå.
Han visste av det själv
och trodde gärna,
När folket sade, att han hade kärna,
Att gamle Törne stod uppå sin kant
Båd' som major och överstelöjtnant.
Jag kände gubben under freden redan,
Då var han rund och trygg
som framgent sedan;
En främling kunnat tro sig sen en stock,
Som
man klätt sporrar på och krigsmansrock.
Men i den stocken
fanns ett hjärta slutet,
Ett hjärta, fläckat ej, ej heller
brutet,
Med starka pulsar och med eldat blod,
Ett kärnfriskt mannahjärta,
fullt av mod.
Och detta hjärta slog för fosterbygden;
Att
veta akta den, se det var dygden.
Varför? Jo, därpå gav han
det besked,
Att den var hans och hans vargering med.
Jag minns hur
ofta, när han var bland kända,
Det var hans lust att orda utan ända
Om detta land, "det bästa rakt, som fanns",
Och om dess folk,
"ett sådant folk som hans".
Han stod då gärna
bredbent mitt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida
världen, liten eller stor,
Förneka djärvts, att han var finsk
major.
Som denna ära höll han ingen annan,
Med den i hugen
lyfte stolt han pannan,
Och var beredd att gå fast mot en värld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
Ibland likväl,
när han var rätt i taget,
Beskrev han finnens enfald för gelaget,
Hur ärlig mången var, men dum också:
Han log var gång
ett jättelöje då.
Men kom en annan och försökte
klandra, —
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
Fick han tillbaka:
"Herre, håll er trut!
Jag frågar er, som är så
stolt i orden,
Var ni sett en nation på vida jorden,
Sett eller
läst om en i skrift, i bok,
Mer än den finska ädel, käck
och klok.
Försök att stå med den på tjänstens
vägnar,
Där kulan viner och där blod det regnar,
Och svara,
sen ni prövat själv och sett,
Om finnen saknar eld och har ej vett!"
Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp
den tiden
Och kunde nämna många andra drag,
Men vill blott
tala nu om Lappos dag.
Vi voro sända då att rensa skogen,
Vi ville fram, var man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra
halt,
"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".
"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd av träden
Och mejen skocken, som man mejar säden;
Skarpt korn, kall siktning! Här
får korpen stek,
Det här blir en fördärvat rolig lek."
Han kände varje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till
personen,
Gav akt, så långt han såg, på en och var
Och hade ord för alla som en far:
"Rätt så, Karl
Hurtig, det var träff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den som fått'et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, där
föll Per Pistol!
Nå, det var synd med stackars gossen käcka,
Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka."
Så var
hans språk, så förde han befäl,
En finsk major till
botten av sin själ.
Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera!
Framåt med bataljonen, skynda mera!"
Von Törne hörde
ganska lugnt därpå,
Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"
Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
Stod stolt och rund och bredbent
efter vanan,
Som om han ärnat stå till världens slut
Och
ment åt själva kulan: "Stopp, vet hut!"
Vart ville
budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen;
Han hade sprängt dit över sten och stock,
Och allt stod gubben kvar
mot order dock.
"Ryck framåt, herr major!" - "Tyst,
herre, bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara."
"Men
generaln befallt." - "Ja, leve han!
Karl Adlercreutz, han är
en ärans man."
Han sagt det knappt, när han från
närmsta tallen
Fick sig en sats av splittrad bark mot skallen:
"Åhå,
jag kunde vänta sådant här,
Det är en karl att sikta
bra, den där.
Det var så när att han mig träffat
hade;
Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
När kulan
strök förbi hans ögonbryn:
'Den djävuln aktar ju ej ens
folks syn'."
De orden hade ständigt gjort hans nöje,
Nu log han ock på nytt sitt stora löje
Och ställde sig helt
trygg, som nyss förut,
Med hand i sidan och med benen ut.
Gud
vet hur länge än han dröjt med slaget,
Men bäst han stod
där mitt i själva taget,
Paff, kom en kula åter och flög
hän
Rakt genom porten mellan gubbens knän.
Den gamle märkte
fladdret i syrtuten,
Så ned, såg på den, den var genomskjuten,
Höll upp ett skört, det andra likaså, -
Fördömt,
det syntes hål i båda två.
Nu blev han misslynt, tog
sig vid sitt öra:
"Här får Matts skräddare ett vackert
göra!
Men skynda, gosse, kära Janne, kom
Och se, om det står
bättre till bakom."
Och Jan, hans gamla dräng, steg fram:
"Ack herre,
Nu gick det tokigt, här är sjufalt värre,
Där framtill finns helst skörtet i behåll,
Men här en
trasa bara utan fåll."
Då blev von
Törne vred: "Nej, si en tocken,
Som tar och skjuter platt fördärvad
rocken,
Som jag i dag bär på mig andra dan!
Framåt här,
gossar! Fan skall ta den fan." |