Alön  och  Majniemi.

Ur avlidne direktor Gustaf Hedströms sammanställningar av
Topeliusminnen.

[En del ”nyheter” finns i berättelsen.]

Nykarleby stads läge vid en tämligen betydlig älv icke långt från dess mynning och den utanför liggande vackra skärgården har utan tvivel allt från början av stadens tillvaro lockat dess invånare till skärgårdsliv och fiske. Genom sitt läge just vid mynningen är  D j u p s t e n  den lättast tillgängliga av skärgårdens holmar och har väl tidigast varit besökt, helst som vattnen i dess närhet alltid erbjudit ett fiske, som i äldre tider torde varit än mera givande än nu för tiden. Där var även stadens skeppsvarv. Så länge skeppsbyggeriet blomstrade, var dock utan tvivel livet där något oroligt, och för att rätt kunna njuta av naturen sökte sig stadsborna ut till den lummiga vackra Alön.

På Alön fanns även sedan gammalt en för alla öppen tillflykt i den s. k. gamla stugan, sagans gamla stuga som stod på norra udden av ön högst på kullen.  G a m l a  s t u g a n  hade ofta flera gäster, än som bekvämligen kunde rymmas där. — Man låg vanligen över natten i syskonsäng på en lave längs stugans ena vägg. Efter hand började flera stadsbor skaffa sig en dylik, anspråkslös sommarstuga, så att det i medlet av 1830-talet fanns flera sådana på den vackra ön. En av dessa är ännu i behåll (n. v. Nordlings). Ursprungligen (1833) tillhörde den fru Backman, änka efter kaptenen och rådmannen R. Backman. Samtidigt nämnes i Topelius dagbok Hammarins stuga, som äldre stadsbor torde minnas under namn av „Myggan”. Dess utom funnos här Häggbloms, Högbackarnas och Brunströms stugor, alla ungefär av samma slag. Livet gestaltade sig mycket enkelt. Varje familj som var med där ute, hade sin matdag, då det gällde att bespisa alla de övriga i sällskapet. Var sällskapet stort, sökte sig herrarna till natten ut i någon hölada, medan damerna logerade i stugan.

I västra kanten av granskogen något söder om gamla stugans plats ligger ett minnesrikt ställe, det s. k. namnberget, som Topelius med hänsyftning på dess inskriptioner även skämtsamt kallar „runeberg”. Där finns ännu i dag många namn från den Topeliuska tiden såsom Zona, Aina, M. C. L. m. fl. — minnen från den tid, då ungdomen här ristade sina käras namn i graniten. På denna plats har även skalden Z. T. själv och hans ungdoms älskade svärmat i ungdomens vår.

Huru omtyckta Alö färderna voro vid denna tid intygas därav att sommaren 1834 antalet besökande en dag uppskattades till närmare 100. Följande år 1835 finnas på Alön utom de äldre små sommarstugorna även en ny, större sådan, tillhörig familjen Lithén. Det är den första egentliga villan. Z. T. tycker vid sitt första besök där, att villan är för mycket stadslik, mera lik ett hotell än en skäristuga. Men då han längre fram på sommaren är med om en utfärd dit, varvid sällskapet med betjäning består av 12 personer, lär han sig värdera den bekvämlighet och husliga trevnad, som följa med ett större utrymme. Sällskapslivet blomstrar som förut, och i „stugan på näset” samlas en dag 33 personer, därav 20 ungdomar. Z. T. skriver i trappan till övre våningen följande vers som ännu står kvar:

I hundra år skall stugan stå,
i hundra år var sommar då
skall mången lycklig mänska gå
långs trappan upp och ned igen,
vid handen ledande en vän.

Och när den fot, som vandrat här,
och när den hand, som tecknat här,
och skriften själv förbleknad är,
år nittonhundratrettifem
skall stugan stå ett glädjens hem.

I slutet av 1840-talet tillkommo flera nya villor, rådman Dyhrs (nyss bortflyttad), C. J. Bergers något norr om den förra tullförvaltar Falks „Emilienborg” och sist på holmens nordligaste udde kapten Petter Högdahls, som efter ägaren kallades Petersburg. Även åt söder på Lill-Alöns sydligaste udde byggdes en sommarstuga av handlanden Collander. Denna stuga blev det sedermera så ryktbara  M a j n i e m i.  Historien härom är som följer.

På en från Alön utskjutande landtunga, liksom andra dylika ställen i skärgården kallad „vattungen” var ett stycke ängsmark tillskiftat Kuddnäs. När gårdens folk där bärgade hö, gjorde herrskapet gärna en utfärd dit. Så skedde redan den 12 augusti 1837 och år 1840 tecknas i dagboken för den 22 augusti, att hela familjen är utrest till Alörs vattungen för att bärga hö. Resan räcker från morgon till kväll, vackraste sol skiner över gladaste grönska. Middag spisas i gröngräset, — hela sällskapet arbetare, bärplockare och metare, serveras kaffe. Utan tvivel var det en likadan utfärd som den 7 augusti 1853 framkallade Sylvia visan „Skördefolket dansar om kvällen på ängen” — „Nu låt sorgen fara, låt bekymren rymma”.

Vid en tidigare år 1838 företagen hallonfärd till platsen hade T. skrivit i dagboken: „Jag föreslår att vi här anlägga ett sommarslott. Stället förtjusande.” Denna plan upptogs och diskuterades säkert vid höbärgningen 1853 och så fick väl, antager Vasenius i sin biografi, det fantasislott man här ämnade bygga redan på förhand namnet Majniemi efter slottet i Fältskärns fjärde berättelse, som just hade offentliggjorts. Skördefolkets visa, daterad Alön den 7 augusti 1853, fick också följande år i Ljungblommor III just ortbeteckningen Majniemi.

Nämnda år bodde makarna Topelius på skilda håll. Zackris som redigerade Helsingfors tidningar, bodde i huvudstaden, medan professorskan med barnen vistades i Nykarleby för det då pågående rysk-engelska krigets skull. Fru Emeli skriver härifrån den 15 juni till mannen, som hon nu snart väntar honom hem, har hon beslutit fira midsommar först efter hans hemkomst. Och så tillägger hon en nyhet, en stoooor, stooooooor nyhet. „Jag får det nöjet att niga allra djupast och gratulera min egen gubbe att vara egendomsherre och furste till Majniemi. Gratulerar, håll till godo! Present av din maka som i största hast på par dagar blåst ihop all denna härlighet.” Med dessa ord meddelar fru Emeli att hon för familjens räkning inköpt Collanders lilla Alö-stuga. Priset var 140 rubel. I sitt svarsbrev uttalar Z. T. sin glädje över köpet och lugnar sin hustru för köpesumman, vilken de ej behöver låna. Betalningstiden var två månader. Priset är billigt, säger han, och pengarna hämtar jag med. Han försäkrar även, att läget är det bästa för fiske och därtill det närmaste. Tapeter skall du få till kammare och rum, gädda till stekugnen heter det även i brevet.

Beträffande Majniemi uppfylldes alla Topelii förväntningar. Han tillbringade i denna enkla byggnad tolv lyckliga somrar, som även blevo Alöns blomstringstid. Då våren kom och arbetet i huvudstaden var slut för terminen, lastade sig familjen, stora och små, på skjutskärror, och så gällde det att skramla den långa vägen upp till Österbotten. Vanligen anlände man till midsommar. Med stor glädje återsåg alltid skalden och hans maka den fagra hemstaden. Med ömhet hälsade han sin mor, gamla doktorinnan på Kuddnäs. En vecka ungefär vistades familjen T. i staden, besökande släkt och vänner. Dock längtade skalden ut till Majniemi, såsom han nu officiellt benämnde sin skärgårdsstuga. Och dröjde det av någon orsak med utflyttning, ställde skalden gärna om, att han kunde fara ut, förrän den övriga familjen kom.

Vid ett dylikt tillfälle hade han mycket svårt att få nödig uppassning med sig. Efter mycket parlamenterande beslöts då, att han skulle få sin äldsta dotter Aina och dennas goda vän Rosa D. med för att sköta hushållet. De bägge flickorna voro mycket roade av färden och betraktade med glädje de kända kära ställen, som man under färden passerade. Så uppstod dem emellan en livlig diskussion bl. a. med anledning av att en trevlig nymålad stuga upptäcktes på „skatan”. Någon tid efteråt, då flickorna fingo barntidningen Eos, märkte de där en historia om „den röda stugan”, vilken de kände igen, och i vilken de bägge voro hjältinnor. Farbror T. hade lyssnat på deras prat och avmålat det i tidningen. — På Alön kokade de två små matmödrarna engång „löskokta” ägg i 10 minuter. Sedermera funderade professorn, att hans små flickor ännu skulle få orlovssedlar, och så skrevs följande lapp, som ännu finns i förvar. „Härmed intygas att Alörsjungfrun Rosa Kaffeskinn uppfört sig trogt och ärligt i min tjänst, såväl mot girsar och mörtar, som kissar och kajor samt för närvarande är från denna tjänst ledig. Majniemi 3 sept. 1859.” — Alörsgubben.

På Majniemi tog man tidigt morgon för fiskets skull. Fisket skedde med nät, krok och mete. Tidigt rodde man ut för att vittja, varvid näten först togos upp. Så följde krokarna och sist undersökte T. med kännaremin moln och vindförhållanden för att utröna var man skulle meta. Först sent på f. m. återvände man till hemmet, vanligen med riklig fångst. På fiskefärderna var T. alltid klädd i bruna vadmalskläder med en blanklädershatt på huvudet; i båten fanns även en vit rock att påtaga, när det var mycket varmt.

I hemmet upptogs tiden av läsning, och så diktades väl även något. I den lilla vindskammaren med utsikt åt nordväst har skalden suttit många vackra aftnar. Här hägrade för honom Fjäderholmarna och i närheten av dem såg han Per-Matts sten avteckna sig mot synranden, där hav och himmel mötas. Och från detta fönster kunde han beundra „den spegelklara kvällens frid, som vilar över himmelsblåa fjärdar”.

Efter gamla doktorinnans död upphörde familjen T. att regelbundet komma upp till Nykarleby. Majniemi stod tomt, och när skalden någon gång besökte hemorten, var han gäst hos sin svåger, rådman J. A. Lybeck. År 1877 såldes Majniemi och flyttades bort. Men så kommo en dag under hösten 1895 seminariets lärare och elever på en utfärd till Alön, och Majniemi udde besöktes. Då beslöts att återköpa stugan och uppföra den på dess förra plats. Detta skedde två år senare, 1897. Majniemi blev samma år den 15 juli överlämnat till dess förre ägare, som vid tillfället fick mottaga stugans nycklar. Det var ett festligt tillfälle. Frukostmiddag var anordnad av stadsborna och skalden firades med sång och tal. Han hade tidigare samma sommar varit på Gottland och där blivit vackert firad. Nog var där trevligt, sade han, men nog är det här ändå roligare.

Då skalden efter Alöfesten kom till staden, hyllades han av stadens och landsortens barn, varvid tvenne småttingar överräckte åt honom en lyra av ljung. Det var den sista hyllning han mottog i sin hembygd. Han återvände aldrig mera till Österbotten.