Vad såldes på denna julbasar?
I 52 numrerade poster utbjöds till de mestbjudande linnelärft, handduksväv, halvlinnelärft,
näsdukar, »schertings skjortor», halvstrumpor, långstrumpor, strumpgarn, barnskjortor, säcktyg, säckar, lakan, lingarn,
sytråd i pasmar, blårgarn, ullgarn. Allt blev sålt och inbragte 138 rbl 31 kopek.
Inropen fördelar sig på alla samhällslager
från borgmästare och rådmän ned till brandvakter, sjömän och torpare. Både fina fruars och enkla hustrurs inrop antecknades
i mannens namn, endast om man saknades kom den kvinnliga inroparens eget namn till synes, t. ex. pigan Johanna Boman, väverskan Maria Dalabacka
och bondedottern Amalia Högbacka.
Protokollet är icke undertecknat av dess skrivare, men till skillnad från övriga köpares
namn, som är försedda med titel, saknar köparen Montin både förnamn och titel, vilket tyder på att fil.mag. Abraham Wilhelm
Montin varit protokollist, och han var ingen mer eller mindre än stadens borgmästare då för tiden.
Alltså inhämtar
vi den högintressanta upplysningen att i Nykarleby fanns en fruntimmersförening redan 1858. På 1840- och 1850-talen grundades frunt. föreningar
allmänt i Finlands städer. Nykarleby brand i januari 1858 vållade ökad fattigdom bland de mindre bemedlade stadsborna. En särskild
undsättningskommitté tillsattes och utrustades från stadsförvaltningens sida med 200 rbl som rörelsekapital. Kommittén
bestod visserligen enbart av manliga ledamöter, men vad skulle den ha kunnat uträtta utan stadens fruntimmer? På sin höjd förbruka
beloppet i form av allmosor åt de mest behövande. Men stadens fruntimmer visste bättre råd. De organiserade sig i all enkelhet utan
någon för eftervärlden känd reklam och propaganda till en fruntimmersförening i likhet med vad som skett i Borgå och Gamlakarleby
1846, i Kristinestad 1847—48, i Åbo 1849 och i Vasa 1851. I Jakobstad kom en sådan förening till stånd 1859 men först efter
en 5-årig propaganda. En frunt. för. skulle vara de nödställdas vän, icke allmosegivare. Dess huvuduppgift skulle bli — ansåg
dess målsmän — att anskaffa och ge ut material till spånads-, vävnads-, sticknings- och sömnadsarbeten åt arbetsbehövande
kvinnor samt att draga försorg om fattiga barns, särskilt flickors, skolgång.
Sådant blev även Nkby fruntimmersförenings
program, och det förverkligades med kvinnlig handlingskraft och förmåga att hitta på utvägar och att med små medel få
värdefulla resultat till stånd. Deras arbetsförmedling organiserades som hjälp till självhjälp. Som arbetsmaterial köptes
lin och hampa lispundtals, ull, bomullsgarn till vävskaft, linborstar, vetemjöl och lim till stärkelse, vit shirting, engelskt garn. Linet
häcklades, borstades, spanns och garnet byktes.
Lärft vävdes à 3½—5 kopek alnen, strumpor stickades för 12—25
kopek paret; handdukstyg vävdes för 5 kopek alnen. Hampa häcklades och spanns, vävdes sedan till säcktyg, och säckar syddes.
År
1858 utbetalades i arbetslöner och »rudematerier» (= arbetsmaterial) 189 rbl 76½ kopek, i »Bestyringsmans arvode» (för
bokföringen) betalades 10 rbl.
Redovisningen för 1859 skiljer mellan »Häckelblårsgarn» och »Borstblårsgarn».
Sjöman Janssons hustru, som både häcklat och spunnit hampa, begär och får även 5 kopek »för Borstans slitande».
Listan
över utbetalade arbetslöner för 1859 upptar 87 kvinnonamn och lika många utbetalningsposter envar post specificerad i detalj enligt
utförda arbeten.
I slutet av år 1861 tycks Undsättningskommittén ha avvecklat sin verksamhet. På redovisningen, som är
granskad, godkänd och underskriven av alla åtta ledamöterna, står antecknat att saldo 190 rbl 50 kopek inbetalas för »Fattigsmåskolans
räkning». (Inom parentes sagt så behörde skolan ej detta saldo utan det förblev i stadskassan.)
Därmed kommer vi in
på den andra sociala uppgiften, som stadens tappra fruntimmer anno dazumal tog sig för, nämligen att åstadkomma och upprätthålla
en skola för fattiga flickor. För pojkar fanns lägre elementarskola i staden. (Före 1842 hette skolan pedagogi och tog även in
flickor.) För hantverkslärlingar och med dem jämställda verkade sedan 1840-talet den s. k. söndagsskolan, vars namn 1886 ändrades
till hantverksskola.
Redan 1859 kom en »söndagsskola» även för flickor till stånd. Initiativet skall ha tagits av
en frk Kitty Åberg, som var hemlärarinna hos rådmansfamiljerna Berger och Dyhr. Skolans lokal var den gamla sockenstugan. Med hjälp
av unga damer i stan, bland dem Josefine Bergh, undervisades fattiga flickor i kristendom, läsning, skrivning och räkning på söndagarna.
Somliga elever uppges ha varit 16 —17 år gamla.
År 1860 var stadens fruntimmer i farten med att få till stånd en daglig
skola för, som det den tiden hette, »den fattiga folkklassens flickor.» Fröken Kitty Åberg var en drivande kraft och gick från
gård till gård för att samla bidrag. Resultatet återfinns i skolans bevarade kassabok som första inkomstpost och lyder: »Influtit
genom subskription enligt förteckning 165 rbl 50 kopek.»
I augusti 1860 börjar så »Småbarns Fattigskolan»
(den hette så) sin verksamhet. Namnet har denna omständliga och i vårt tycke onödigt klassbetonade form i skolans årliga kassakonton,
som är undertecknade av rådmanskan Hildegard Dyhr i sju års tid. År 1868 tar stadsläkaren dr Forsius hand om bokföringen
och kassaboken och svänger om orden i skolans namn och låter den heta »Fattig Småbarns skolan» till utgången av år
1874, då skolan upphör och överlåter sitt för en fattigskola anmärkningsvärt stora kassasaldo 3.785 mk 72 p åt
sin omedelbara efterföljare, Nykarleby stads folkskola för flickor.
Men utan nykarlebydamernas samfällda, ihärdiga bemödanden
och fyndighet att år från år hitta på inkomstkällor — ibland rätt kuriösa sådana — skulle fattigskolans
kassa säkerligen blivit bottenskrapad mer än en gång under de 15 år skolan ägde bestånd utan vare sig kommunalt eller statligt
understöd.
I behåll från år 1860 finns ett häfte benämnt »Lottlista», det innehåller 11 fullskrivna
blad i stor folio med namn på lottköpare. En stor del av stadens dåvarande medborgare och medborgarinnor passerar här revy, dels i
egenhändiga namnteckningar, dels i namn tecknade enligt uppdrag, såsom t.ex. Zachris Topelius och hans döttrars. Lotterna nr 767—772
köptes av en som tecknar sig »Christelig välvilia». Ingressen till Lottlistan lyder:
»Till allmänhetens deltagande
öfverlämnas härjämte en anteckningslista för bortlottning af diverse effecter, godhetsfullt lämnade af stadens respective
Damer, för bidrag till småbarnsskolans underhåll. Det vackra ändamålet torde här berättiga följande, en frejdad
skalds, bekanta ord:
»Menniskovän, vid himlens hot, låt ditt hjerta dig beveka!
Kan oss här ditt namn nu neka? Kan du
göra Gud emot?»
Nej, det kunde det dåtida Nykarleby icke göra, lotterna 1037 st. blev alla sålda à 5 kopek st.
Lotteriet hölls i juli på prostgården Jeansborg, inbragte 52 rbl 65 k. och i inträdesavgifter 2:10. Frk. Rosa Dyhr (sedermera lektorskan
Backman) fick ihop 4 rbl genom bokförsäljning och fru C. Forssén genom »diverse småsakers försäljning och ett barnlotteri»
91 rbl 20 k. I oktober bokförs följande post: »Av smeden N. Bergsten gm Carusellåkning 22 rbl», en kuriös inkomstkälla
som även året därpå ger 25 rbl 50 k. enl. anteckningen: »Av smeden Bergsten inkomst av karusellen». Handl. A. Lybeck förärar
5 rbl och rådman Dyhr betalar i ränta för ett lån på 250 rbl fr. skolkassan 5 rbl 62 ½. kopek.
Förteckningen
över utgifterna för första skolterminen visar att man köpt ett skåp med lås, 4 sävmattor, 8 st. »bläckstakar»
(enkla ljushållare av bleckplåt)), 43 alnar lärft för flickornas sömnadsarbeten och 20 ex. av Leinbergs Bibl. historia. 5 mån.
lön åt fru Sofia Backlund blev 25 rbl och ½ års hyra för skolan till fru Cajsa Brunberg 15 rbl. Skepparänkan Maria Sofia
Backlund, syster till sjökapten Carl Oskar Olsson och målarinnan Hilda Olsson, var sål. skolans första lärarinna med en lön
av 5 rbl i mån.
Från 1866 räknades lönen i mark enl. kursen 1 rbl = 4 mk, och fru Backlund bekom halvårsvis 120 mk, vilket
gör 20 mk per månad. Hon var skolans föreståndarinna i 11 år och undervisade huvudsakligast i handarbeten. Det mesta av den
övriga undervisningen fördelades på stadens bildade ungdomar av båda könen, dock mest flickor, och sköttes utan ersättning.
Fruarna sände för skolan behövlig ved gratis. Skolans kassabok upptar inga andra bränsleutgifter under 15 år än vedhuggning,
t. ex. 1868 i juni »Huggning av 5 lass ved à 30 p = 1:50». Flickorna uppfostrades till enkelhet och arbetsamhet och blev skickliga
i linnesömnad, stoppning, lappning och annat handarbete, omvittnas av en samtida sagesman. År 1864 hade skolan 37 elever. En som varit med om
Fattigskolans sista läsår som elev är fröken Emelie Öhman på Frihemmet. Föreståndarinna och lärare de två
sista åren var fru Backlunds dotter Alma, sedan gift Hongell i Gamlakarleby
och mor till Ada Hongell, framstående rektor för Gkby läroverk på sin tid.
Var i staden var Fattigskolan belägen? Skepparänkan
Cajsa Brunbergs lilla gård nr 101 låg på Källbacken vid Gustaf Adolfsgatans norra ända, om jag ej tar fel. [Gård nr 101="Langraden.]
Från hösten 1871 var skolan inrymd i målarmästare Carl Haleins gård (nu urmak. Blomströms [nu riven]), där skolan rådde över sal, kammare och kök jämte vedbod för en hyra av 120 mk i året.
Jag ber Er
ej tröttna på Fattigskolans kassabok. Den ger många belägg för den energi och omtanke stadens fruntimmer lade i dagen för
skolans ekonomi, utom de redan nämnda. År 1861 var lotteri anordnat hos kaptenskan Maria Kerrman (i gården
nr 46). År 1862 insamlades bland »stadens medlemmar» ett vackert belopp, som inlevererades av fru Augusta Lybeck. 1865 var det igen
lotteri hos fru Kerrman. Att staden redan på 1860-talet hade en sångförening, som idkade körsång och kunde ge musikaliska soaréer,
och att detta ur kulturell synpunkt intressanta sakförhållande knappast blivit annorstädes bevarat för eftervärlden än i
Fattigskolans kassabok, är rätt anmärkningsvärt. Den 31 maj och 2 juni år 1867 gav Sångföreningen soaréer, som
inbragte 142 mk för skolkassan. Detta hände i de svåra nödårens tid. År 1868 gav Sångföreningen igen tvenne
och 1869 ytterligare en soaré för Skolan. Den 14 febr. 1870 hade stadens fruntimmer anordnat soaré och lotteri och skolan inhöstade
hela 791 mk 30 p. Även annars var 1870 ett för skolkassan givande år. En dans »för lägre borgerskapet» var anordnad
den 18 jan., men gav ej större behållning skolan till godo än 4 mk 5 p, medan fattigbössan på gästgiveriet gav 15 mk 52
p. Engelska firman John Good överraskade genom handelsmannen Gustaf Mauritz Hedström med en gåva stor 265 mk. Från ett dansbröllop
och tre danstillställningar bokfördes blygsamma belopp. 1871 anordnades ett slädparti, två dansgillen och en dans på skolan,
vilka tillställningar dock ej tillförde skolkassan mer än 15 mk. 1872 var soaré hos handl. Alfred Häggblom. Därutöver
var året rätt dansant: en dans för stadens gesäller, en dans för hantverkare och sjömän, två danser hos sjöman
Winqvist, en dans hos sjömanshustrun Löfsten och ytterligare två dansgillen är nämnda som inkomstposter i Fattigskolans kassabok.
År 1873 anordnar stadens damer åter soaré och lotteri, som ger skolan 685 mk, en dockteater gav 60 mk.
Skolans kassabehållning
växte och pengarna gjordes räntebärande genom att lånas ut åt råd- och handelsmän, åt apotekarn, åt studenter
och magistrar och till och med åt stadens fattigkassa. Det var den tiden då inga bankkontor fanns i staden, ej ens sparbanken, som grundades
först 1874. Penningknappheten och efterfrågan på lån var större än vi tror, och ingen kassa eller privat person behövde
ligga med oförräntade penningmedel.
Allt detta och annat till kan man läsa ut ur Fattigskolans nötta kassabok. Den är, som
vi sett, ekonomiskt och kulturellt upplysande på många vis. Samma kassabok fortsätter från 1875 att betjäna Folkskolan för
flickor och avslutas den 31 dec. 1897 med en kassabehållning av 4.677 mk 52 p.
*
Vi har följt nykarlebydamernas filantropiska
verksamhet från 1858, då deras fruntimmersförening första gången omnämnes, till 1875. Att föreningen fortsatte att
verka i någon form även sedan samhället nämnda år övertog fattiga flickors skolning får vi taga för givet, ehuru
verksamheten och dess form under ett tiotal år framåt ej numera torde kunna verifieras. Icke ett enda föreningsprotokoll eller skrivelse,
som kunde belysa saken finns veterligen i behåll. Man är hänvisad till ytterst sparsamma notiser och annonser i ortstidningen Österbottniska
Posten som började utkomma år 1882, dessutom till fördelningen av brännvinsutminuteringsbolagets vinstmedel och till en kassabok på
vars etikett står präntat »Nykarleby Fruntimmersförenings Huvudbok.» Boken börjar i febr 1896 med inköp till föreningens
»Arbetsbyrå» av ullgarn, halvylle till gosskläder, halvylleklädningstyg för flickor och bomullstyg. Bokens sista debetpost
i juli 1917 lyder: »Ett tekök sålt på auktion 8 mk» och den sista kreditposten 14 juli samma år låter en eventuellt
intresserad eftervärld veta följande: »Insatt i Sparbanken 15 mk 86 p.»
Vad först ÖP vidkommer, låter vi tidningen
ge oss några inblickar i stadsmiljön på 80-talet:
Österbottniska järnvägen bygges 1886, och vägen mellan staden
och Kovjoki förbättras och får delvis en ny sträckning.
Staden får gatubelysning 1883 från
ett 40-tal lyktor med petroleumlyse. Staden ger brännvinspengar till en hornmusikkår, som flitigt lät höra sig vid festliga tillfällen.
En ny sångförening bildas med skolföreståndare Spolander som skicklig
dirigent. Även nykterhetsföreningen försöker sig på egen sångkör på 80-talet, men den måste upphöra
i brist på ledare. Annars lägger man märke till nykterhetsföreningens s. k. Sibirienfester med Anders
Svedberg som föredragare.
Sjömansmissionssyföreningen och fruntimmersföreningen strävar med sociala arbetsuppgifter men
med snäv och begränsad anslutning, till stor del är samma personer medlemmar i båda.
Stadens store son Zachris Topelius kastar
glans över sin hemort genom ett och annat sommarbesök ännu på 80- och 90-talen. Så t. ex. 8 aug. 1887 är det stor sammandragning
av skolbarn från staden och omnejden på en gräslinda. Skalden talar till icke mindre än 600 skolbarn om Majföreningen som grundats
till småfåglarnas skydd. Efteråt är Z. Topelius inbjuden till Brunnsholmarna på supé. Dr Forsius utbringar hedersgästens
skål, And. Svedberg tackar honom för vad han gjort för folket och folkets barn. Fritz Olson, som den tiden startat ortens första mejeri
på Kuddnäs, framför en hälsning från Kuddnäs aspar och småfåglar, och skalden själv höjer en skål
för Nykarleby stad och dess framtid.
Men ännu har inga skålar hjälpt varken Nykarleby eller något annat samhälle framåt.
1880-talet var för folkets breda lager en svår tid, och emigrationen tog fart som aldrig förr i vår landsända. Arbetsbristen
och penningknappheten var svårare än vad vi känner till.
Från Nykarleby skrevs till Vasabladet 15 maj 1886: »Sinnena har
upprörts av de många konkurserna på orten ävensom den tryckta affärsställningen överhuvud. Tyngst har slaget drabbat
den fattigaste delen av befolkningen, i synnerhet genom stängningen av tändsticksfabriken,
som gav över 50 arbetare, män, kvinnor och barn, ett tarvligt levebröd. I benmjölsfabriken har dock arbetet varit i full gång,
och den därmed förbundna sågen har även begynt sin verksamhet.»
I ÖP för den 17 nov. 1887 ingår följande
annons: »Tisdagen den 29 nov. kl. 11 f.m. utaccorderas å rådhuset åt den därtill lämpligaste och minst fordrande särskilda
stadens fattighjon i avseende å desammas förseende med föda, kläder, husrum och nödig vård under nästkommande år.
Nykarleby den 15 november 1887. Fattigvårdsstyrelsen.»
I närmast följande nr av tidningen får vi i notisform veta, att
anslaget för fattigvården för 1888 är av drätselkammaren föreslaget att utgå med 2.800 mk eller omkring hälften
av vad som kommer att uttaxeras för kommunala behov. År 1886 användes fattigvården på följande sätt: beständiga
understöd gavs åt 10 personer, tillfälliga understöd åt 11 personer, utackorderade var 6 personer och dessutom var det diverse
utgifter, såsom begravningshjälp, medicin, skjuts och underhåll av i utlandet insjuknade sjömän m. m.
Men spritförsäljningsställen
var det gott om i Nykarleby på 1880-talet. Vi tar 1881 som exempel: I handelsbutiken i gården nr 19 såldes utom andra varor även
destillerade spritdrycker i minut. Samma rättighet hade Nykarleby vin- & spritvarubolag i gården nr 41. Konjak, rom m. m. såldes
i parti och minut i gården nr 40, brännvin i parti i gården nr 41 och i gården nr 12, brännvin i parti och minut i gården
nr 39 och i gården nr 44. Utskänkning av brännvin (suptals) försiggick i gården nr 2 och i gården nr 32. Jakobstadsöl
såldes i gården nr 79 och Nykarlebyöl i gården nr 22. Gästgiveriet hade självfallet rätt att utskänka brännvin
och destillerade spritdrycker åt resande och spisgäster. [Karta från 1877 över spritförsäljningsställen.]
Nykarleby
seminarium hade ett slag på 1880-talet abnormt lågt elevantal, och från finskt håll påyrkades indragning av seminariet.
Tidsbilden
av Nykarleby på 1880-talet har mera skuggor än dagrar, och detsamma gäller 90-talet. Som exempel på den ekonomiska depressionen i
staden kan nämnas, att handl. Isak Svedlins stora gårdsfastighet (nuv. ägare Axel Pensar [2004 Brage Nylund]) såldes på konkursauktion
1895 för 10.200 mk.
Stadens damer behövde ej sakna uppgifter f. social hjälpverksamhet. Beträffande deras användbarhet i
det kommunala vårdarbetets styrelseorgan kan påpekas, att först 1889 blev kvinna valbar till medlem i fattigvårdsstyrelsen.
Att
nykarlebydamer fortfor att denna tid ägna sig åt gemensam hjälpverksamhet, därom ger ÖP sparsamma besked:
15/12 -87 ingår följande annons: »Fruntimmers fattigföreningens och Sjömansmissionsföreningens arbeten försäljas
i fruntimmerskollokalen fredagen den 16 dennes kl. 5 e.m.»
Ett följande år annonseras: »Tisdagar och fredagar på f.m.
försäljas å fruntimmersföreningens arbetsbyrå tillverkade arbeten, såsom skjortor, kalsonger, linnen, i strumpor, arbetsblusar
o. s. v. genom Josefine Bergh.»
I nov. -94 annonseras: »Fruntimmersföreningens teafton för äldre tisdagen den
13 nov. kl. 7 e.m. i Hellmans gård. Josefine Bergh.»
24/11 samma år: »Bazar. Tisdag, onsdag, torsdag den 4, 5, 6 december
anställer Fruntimmersföreningen i Nykarleby uti sin arbetsbyrås lokal (guldsmed Hellmans gård) en bazar till försäljning
av under året förfärdigade arbeten. Obs! Det goda ändamålet och de nedsatta prisen.»
6/8 1898. »Nykarleby Fruntimmersförening
hade sitt årsmöte i april, varvid ordförande redogjorde för föreningens verksamhet och val av direktion i de avgåendes ställe
företogs. Därvid återvaldes fruar Lindbohm, Backman, Spolander och Lundqvist samt frk. Hanna Kjellman, samt till nya medlemmar i styrelsen
fru Rosa Petrell och frk. Aline Lybeck.» 1897 års bokslut balanserade på mk 955 mk 32 p.»
År 1904 annons: »Fruntimmersföreningens
samtliga medlemmar kallas härmed vänligen till årssammanträde hos undertecknad Josefine Bergh.»
»Resterande inbetalningar
för försäljningen i Bönehuset uppbäres tisdagen den 15 mars hos Josefine Bergh.»
Oktober 1904: »Föreningen
Ved åt de fattiga sammanträder förstkommande torsdag den 20 dennes på vanligt ställe.»
11/11 1904: »Arbetsbyrån
hålles öppen varje fredag kl. 11—12 f.m. Josefine Bergh.»
2/12 1904: »Föreningen Ved åt de fattiga försäljer
sina under året förfärdigade arbeten måndagen den 12 dec. kl. 5 e.m. å Rådhuset.
24/1 1908: »Fruntimmersföreningens
arbetsbyrå är öppen fredagar kl. 11—12. Josefine Bergh.»
26/11 1909: »Ärade medlemmar i föreningen Ved
åt de fatiga behagade sammanträda fredagen den 26 nov. kl 5 e.m. å rådhuset för att besluta om användande av återstående
medel. Selma Spolander.»
27/11 1911 »Sjömansföreningens syförening samlas varje tisdag kl 5 e.m. hos J. Bergh.»
Notiser
och annonser om Fruntimmersföreningen syns ej vidare till i ÖP.
De enda understöd av allmänna medel, som kom Fruntimmersföreningen
till godo var anslag ur utminuteringsbolagets vinstmedel, i medeltal 250 mk per år under tiden 1890—1898, men endast 50 mk per år för
tiden 1900—1910.
Fruntimmersföreningens redan omnämnda kassabok upptar i detalj alla inköp av arbetsmaterial. Likaså detaljerad
är försäljningen av färdiga arbeten. Varje köpares namn, plagget som han köpte och priset som han betalade står antecknat
år efter år. Försäljningen är uppdelad i 4 grupper: 1) försålda arbeten till allmänheten, 2) försålda
kläder åt skolbarn till nedsatta priser (det erlagda priset och det efterskänkta beloppet på varje plagg antecknades i skilda kolumner),
grupp 3 bär överskriften Skänkta kläder åt skolbarn (barnen nämnda) och grupp 4 Skänkta kläder åt äldre
fattiga.
Bokslutet för 1896 upptar bl. a.: Anslag av brännvinsmedlen 200 mk, medlemsavgifter 64 mk, försäljning till allmänheten
105:75, åt skolbarn 122:25, skänkta plagg åt skolbarn för 64 mk, åt äldre för 46 mk 25 p., hyresutgifter för
arbetsbyrån 40:50, uppköp för verksamheten 327:65, l utbetalade arbetslöner 111:40 kassabehållning 448:07.
*
Den
drivande och sammanhållande kraften i Nykarleby Fruntimmersförening genom årens långa räcka var fröken Josefine Bergh.
Hon var född 1837 och brordotter till sjökapten Jakob Kerrmans fru Maria Albertina Bergh och upptogs som fosterdotter av de barnlösa makarna
Kerrman i Nykarleby. Som ung fick hon i Stockholm utbildning i pianospel och teckning och gav privata musiklektioner i Nykarleby till sitt 85:te år.
Hon idkade blomster- och trädgårdsodling och hade fröhandel. En lång tid var fröken Bergh lärarinna och föreståndarinna
i söndagsskolan. Jag minns så väl den välgörande, rofyllda sinnesstämning hon skapade bland oss barn när hon varje söndag
som avslutning på lektionen fritt föredrog en kort berättelse. Hon suggererade oss med sin goda, varma blick, så vi glömde hennes
magra ansikte. Folkhumorn gav henne namnet Magermamselln, men hon adlade namnet genom sitt nobla, hjärtegoda väsen och var allmänt aktad
av hög och låg.
Fruntimmersföreningen och Sjömansmissionens syförening var hennes skötebarn. Att ha varit aktivt med
i nykarlebydamernas filantropiska verksamhet ett drygt halvsekel är ett uthållighetsrekord som inger respekt. Hon dog i Nykarleby den 8 dec.
1928, 91 år gammal.
Josefine Bergh var fullödig representant för oegennyttig kvinnoverksamhet i den tjänande kärlekens tjänst
i vår stad i äldre tid. De gamlas hem, är ett nutida resultat av kvinnosträvanden med åldringsvården som mål, strävanden
präglade av samma höga etiska halt och ideella bevekelsegrunder, som den forna fruntimmersföreningens verksamhet på andra sociala arbetsfält.
»Varje
tid har sina behov, sina mål, sin egen kamp. Våra intressen är icke desamma som deras, vilka kommer efter oss.»
Som ett äreminne
över all osjälvisk och uppoffrande kvinnogärning i Nykarleby både förr och nu ville jag citera Topelii ord:
»Att ha levat för andras strider,
det är att leva för alla tider,
det lyser långt genom årens snö,
det kan förgätas, men kan ej dö.»
|