Självbiografisk – KARTA Över Staden Nykarleby
För många år sedan läste jag en bok av den kände svenske författaren Ola Larsmo. Av allt som stod i boken har en sak fastnat, och det är där han skriver om hur några kvarter i den stadsdel han växte upp i för alltid ristat sig in i honom. ”Viktiga skikt hos mig själv”, skriver Larsmo, ”är ordnade på samma sätt som tre–fyra kvarter i Solnas äldre delar”. Och så är det väl, miljön skriver sig in i oss. Och ibland är det också så att vi skriver in oss i miljön. Det här är en karta över Nykarleby. En småstad bland småstäder.


BORGAREGATAN 18 Högst upp i backen finns ett gult trähus i två våningar. Min faster bor där. För många år sedan brukade jag vara i det huset på somrarna för att hälsa på min jämnåriga kusin [Tom Johansson]. Vi låg på vinden och läste, ibland cyklade vi ner till stan. Två, tre minuter nerför backen. Större än så är inte Nykarleby. Folk tycktes alltid vara lediga. De cyklade, badade och gick omkring i träningsdräkt och skrev sina namn i häften som var utlagda i små lådor. Lådorna var utplacerade i skogarna runt staden. Om man skrev sitt namn i häftena tillräckligt många gånger kunde man vinna ett pris. Fast priset var inte det viktiga, det viktiga var att motionera och hålla sig frisk. Min kusin sa att i Nykarleby kunde man komma till skolan i röd träningsdräkt, ingen skulle reta en för det. Jag tänkte på det där. Röd träningsdräkt. Det verkade lättare att bo i Nykarleby än att vara finländsk invandrare i Sverige.


Så då vi äntligen flyttade tillbaka till Finland och BORGAREGATAN 3, samma gata, fast nere i backen, mot ån till, trodde jag att livet skulle bli lätt. Slut på slagsmålen, inte alltid behöva se sig över axeln, kunna gå på vilka gator man ville. Vi hyrde lägenhet i ett lågt trähus, gammalt, som fastväxt i marken. Det berättas att General von Döbeln, som tjänade den svenske kungen Gustaf IV Adolf, låg skadad i just i det huset en gång. [I ett hus som stod på den platsen.] Det var 1808, det år Finland lösgjordes från det svenska riket och blev del av det ryska imperiet. Det var svårt att tänka sig von Döbeln i vårt hus: kallt, dragigt, golven lutande mot gatan som om de velat kasta ut oss med möbler och allt. Det kanske det också ville. Stod man mitt på gården kunde man se hur huset, dag för dag, sjönk allt djupare ner i marken. Ett Nykarleby som sjönk undan, och ett nytt som växte fram.


Vi ville bo i det nya, så efter bara ett halvår på Borgaregatan flyttade vi till GUSTAF ADOLFSGATAN 11 där vi delade hus med en möbelaffär. Ägaren kallades Möbel-Kalle och hade bara en arm. Den andra hade han förlorat i kriget, i samma krig som Finland förlorade sin högra arm han hade. Då det kom kvinnor till affären skriade han som en hingst och sprätte med bakbenet. Jag och en kamrat arbetade i hans affär en sommar. Möbel-Kalle var, trots att de djuriska instinkterna låg nära ytan, en affärsman av den nya tiden. Så skadade möbler finns inte, sa han, så att de inte kan lagas med trälim och teakolja. Så det var vad vi gjorde, limmade spruckna möbler och strök teakolja på skarvarna. De blev som nya, och såldes också till det priset. Möbel-Kalle försökte få ut vår familj ur huset. Han stod i farstun och vispade med armen och skrek att han skulle köpa ut oss. Möbelaffären skulle expandera. Pappa sa att nästa gång får de hämta Kalle med ambulans. Men det behövdes inte.


Han dog alldeles av sig själv, och vi flyttade till BANKGATAN 11. Det huset delade vi med stadens bokhandel. Vi uppe, bokhandeln nere. Bokhandlaren [Ragnvald Thors] kallades Shakespeare. Han tyckte om katter. Vår hette Narjana och låg alltid i bokhandelns fönster. Den hade flyttat före oss, så man kan säga att det enda vi gjorde var att följa katten. Mittemot vårt hus låg Restaurang von Döbeln. Från mitt fönster kunde jag se rakt in. På helgerna såg jag mina fastrar dansa förbi, och innan jag visste ordet av satt jag själv där vid ett bord med svettiga händer och sökande blick. Så småningom flyttade mina föräldrar hemifrån, till Mellangatan 11, och jag blev ensam kvar på Bankgatan.


Åt gjorde jag på Källargrillen, som var mitt andra hem och låg på ÖSTRA ESPLANADGATAN 11. De få flickvänner jag hade arbetade på Källargrillen. Ska man vara riktigt noga, så var det bara en. Men det kändes som om hon var många, eftersom åren gick och hon förändrades. Jag och mina kamrater förändrades inte lika mycket. Vi drack vårt kaffe. Ibland satte vi oss i en bil och körde runt esplanaden, in på torget, och sedan tillbaka till Källargrillen [och spelade Pajazzo]. Min flickvän blev historiker, själv började jag berätta historier.

Och många år efter att jag lämnat Nykarleby, skrev jag en roman om staden, om just de här kvarteren. Jag kallade romanen DÖBELNS GRÄND. Och den platsen ligger här, vid ån, stadens själ och hjärta. Det berättas att vid Döbelns gränd, i ett gult hus, låg General von Döbeln skadad en gång. Det var 1809. Samma år Finland lösgjordes från det svenska riket och blev del av det ryska imperiet. Men i småstäder berättas det ju så mycket. Vad finns annat att göra? Nykarleby skrev in sig i mig, jag skrev tillbaka.



Robert Åsbacka (2014) Nykarleby Recall - Coming Back. Sidan 16 i Exhibition-Documentation.
Notera att tre av adresserna var nr 11! Styckebrytningar införda.
(Inf. 2018-11-28, rev. 2018-01-29 .)