2
I läsning höll Hagfors konsekvent och strängt på ett tydligt uttal. Felfri läsning var första villkoret för korrekt skrivning, riktig läsning en ofrånkomlig betingelse för gott språk, säker läsning var en nödvändig förutsättning för framgång i alla andra ämnen. I Österbotten uttalades många ljud orätt, många konsonanter bortföll i tal, t. ex. krisna i stället för kristna, foss i stället för fors. Ett effektivt sätt att motarbeta dialektegenheterna var en omsorgsfull mönstergill läsning. Konstnärlig läsning kunde man inte begära av barn, deras känsloliv var ännu för outvecklat.
På läseboken ställde Hagfors enorma krav. Här var han helt av samma åsikt som Weckman. Boken skulle inte bara vara det viktigaste hjälpmedlet vid undervisningen i modersmålet, den skulle också förmedla nationell, historisk, etisk och logisk bildning. Den skulle åtminstone till en del bära klassicitetens prägel och samtidigt vara så enkelt, så åskådligt skriven, att den passade barnets alla åldrar.
Talövningarna skulle vara kontroll på att det lästa var riktigt uppfattat, de skulle hos eleven uppöva förmågan att uttrycka sig logiskt och koncist, på korrekt talspråk. ”Vad barnet vet, det bör det kunna utsäga.” J. L. Birck skriver i sin ”Min barndomsskola”:
Kursorisk läsning sida efter sida, berättelse efter berättelse, läsebok efter läsebok, såsom nu allmänt praktiseras i folkskolan, var totalt främmande för normalskolan. Så gott som varje stycke blev innehållsbehandlat och vid första ögonkastet återgivet av eleven i förkortad och förenklad form. Lägges därtill en stunds grammatikexercis, så är det förklarligt att Boken om vårt land räckte 3—4 år att läsa och dissekera.
Boken om vårt land ansågs som den förnämsta läseboken i hela Norden och stod också i skarp kontrast mot de andra trista katalogmässiga läro- och läseböckerna. Den hade utkommit år 1875 och hade hälsats med entusiasm. ”200 läsestycken . . , 200 äkta pärlor, sammanbundna av den varma fosterlandskärlekens band”, skrev C. F. Wiberg i Pedagogisk tidskrift, och man kan ta hans utlåtande som en sammanfattning av den dåtida kritiken.
Det första allvarliga angreppet riktades mot Boken om vårt land av Elis Lagerblad år 1879, då den tredje upplagan trycktes. I tre långa uppsatser i Finsk tidskrift granskade han boken ingående. Varken som läsebok eller lärobok fyllde den enligt Lagerblad de krav som man hade rätt att ställa på en skolbok, så talrika var felen och inkonsekvenserna i språk, ortografi och interpunktion, i innehåll och disposition. Det var ett skarpt omdöme av den 33-åriga Lagerblad om den 60-åriga Topelius, som av de flesta älskades och vördades så högt, att han stod över allt klander.
Topelius beaktade visserligen Lagerblads recension och gjorde en del rättelser i fjärde upplagan av år 1883. Men man kunde knappast vänta sig att han skulle utföra en genomgripande omarbetning, då hade han förnekat sig själv. I 19 år hade Boken om vårt land varit en kär levnadsuppgift för honom. Genialiskt enkelt uttryckte han genom titeln sin huvudidé med boken. Den skulle fängsla inte genom mångfalden av ämnen. Hans bok talade bara om en sak, vårt land, omväxlingen fick barnen genom att se på landet ur de mest olika synpunkter. Den största svårigheten för Topelius hade varit att dra upp den ”rätta gränsen mellan läseboken, som anslår, och läroboken, som genomför det angifna ämnet”. Topelius hade valt att framför allt skapa en läsebok som anslår och så väcker fosterlandskärlek och längtan efter kunskap och vetande. Om den historiska avdelningen som omfattar halva boken, säger Topelius att den närmar sig läroboken. Men fastän Topelius var professor i historia, var han inte historiker i den meningen att han i källskrifter forskade efter nya okända fakta, han ville inte ”dissekera historien på en anatomisal”. Han aktade den historiska sanningen högt, men för honom fanns också en annan plikt, ”att uppväcka de döda, att göra historien lefvande”.
Redan i Naturens bok, som utgör den första kursen av Boken om vårt land och som utkom år 1856 och är utarbetad ungefär enligt samma plan, bemötte Topelius de anmärkningar han förutsåg. Medvetet hade han behandlat vetenskapliga ämnen i den minst vetenskapliga formen, emedan barnens uppfattning var helt oövad. Stegvis hade han försökt ge barnet en föreställning om världsbyggnaden. ”Att jag sökt göra det kristligt läter den stränga vetenskapen förlåta mig . . . Från en barndom utan tro uppvexer en ungdom utan Gud och ett helt lif utan fast botten . . .”
I ortografi och interpunktion medgav han att han med avsikt varit inkonsekvent, men ”den stränga ordningen bör ej utesluta en viss grad af frihet”.
I sjätte upplagan genomförde Topelius motsträvigt och inte heller då följdriktigt rättstavningen enligt Svenska akademiens nyaste ordlista, men i de följande upplagorna som utkom nästan årligen, visade han allt mer en gammal mans omedgörlighet, t o. m. i detaljer var han konservativ. I rättskrivningen t. ex. ville han bibehålla q. Han gick inte in på att skriva Qvarken med K. Han ”hade skrifvit så från sin tidigaste ungdom och ville göra det till sin död”. Han ogillade det täta bruket av ä, ”som på vår finska tunga får ett bredt, ofta bräkande uttal.
Ju äldre Boken om vårt land blev, desto tydligare framträdde bristerna. Vetenskaperna hade gjort så stora framsteg sedan boken kom till, att en revision blev allt nödvändigare. Angreppen på 90-talet kom så pass tätt att förläggaren Edlund lät tryckta en broschyr, där han framhöll bokens förtjänster och samtidigt gav åtskilliga snärtar åt oppositionen.
I februari 1900 — två år efter Topelius' död — ingick en artikel av Hagfors i Nya Pressen, rubricerad: ”Boken om vårt land”. Alltför utförligt kunde Hagfors inte redogöra för boken i en dagstidning, han måste koncentrera sig på de mest iögonenfallande felen. Han klandrade de många föråldrade uppgifterna, i meteorologi, geologi, historia och geografi. I läsestycket ”Om samhället och styrelsen” t. ex. angavs i en not, att de anförda siffrorna var från år 1872. Och han frågade varför de gamla måtten användes, då barnen bättre kände till metersystemet. Mycket betänkligt var att myter och sagor framställdes som historisk verklighet, och Hagfors upprepade den kritik som redan efter första upplagan riktats mot Topelius' uppfattning om nationalitetsfrågan. Finlands folk var för Topelius inte bara en politisk, utan också en etnografisk enhet, Finland hade endast ett folk.
I rättskrivningen fanns alla tänkbara slag av inkonsekvenser. Topelius följde varken den konservativa statsortografin eller Freudenthals reformvänliga nystavning. På en sida trycktes sammansättningar i ett ord, på en annan i två eller med bindestreck; norrom och norr om, Nykarleby och Ny-Karleby. På samma sida stod folkslags och månaders namn med stor eller liten bokstav, Ryssar och ryssar, mars och November.
Topelius' språk fängslade genom sin originalitet, men saknade grammatisk enkelhet och fasthet. I läsestycket ”Fäderneslandet”, som hade intagits i Sveriges ”Läsebok för folkskolan”, hade man gjort c. 40 ändringar. Till jämförelse anförde Hagfors de inledande orden, först i Topelius' avfattning, sedan i den rikssvenska versionen, där han hade kursiverat det rättade.
Topelius' Boken om vårt land:
En morgon stod jag högt på stegen, som var rest emot taket af vår stuga. Jag kunde der se vida omkring, långt från vår gård såg jag andra gårdar. Långt från vår beteshage såg jag ängar, åkrar, vägar, berg, skogar och sjöar. Jag visste väl, att verlden är stor, men jag trodde icke, att hon är så stor. Och åter rann mig i hågen den underliga tanken, att allt detta skulle vara vårt land, vårt stora hem. (Tredje upplagan)
Sveriges Läsebok för folkskolan:
En morgon stod jag högt uppe på en stege, som var rest emot taket på vår stuga. Jag kunde där se vida omkring. Långt ifrån vår gård såg jag andra gårdar. Långt ifrån vår beteshage såg jag ängar, åkrar, vägar, berg, skogar och sjöar. Jag visste väl, att världen var stor, men jag trodde icke, att den var så stor. Och då uppstod hos mig den tanken: ”Är det möjligt att alt detta är vårt land, vårt stora hem.
Liksom Lagerblad betonade Hagfors att Boken om vårt land var en skolbok där varje stycke, varje mening, varje uppgift noga analyserades och diskuterades. Dessutom var den i tusende hem den enda uppslagsboken man hade. I och med den nionde upplagan år 1899 fanns i folkets händer 200.000 exemplar. Ansvaret att sända ut nya oförändrade upplagor till en så vidsträckt och i många fall mycket okritisk läsekrets var stort. Lärobokskommittén hade redan föreslagit att en alldeles ny läsebok för folkskolan skulle utarbetas. Om och när det kunde ske var ovisst. Men gjorde man ingenting för att avhjälpa bristerna i Boken om vårt land, blev boken snart obrukbar.
Den förgrymmade Edlund gav sig inte tid att läsa recensionen, i sin häftighet sände han utan ord försvarsskriften till Hagfors. Men sedan han hade insett att Hagfors' anmärkningar var befogade och rättelser nödvändiga, ångrade han sig och på tillrådan av Weckman bad han Hagfors omarbeta boken.
Hagfors var villig. I ett decennium hade han använt Boken om vårt land som läsebok. Han kände noga till den. Han ville gärna att den skulle kvarstå som skolbok. I själva verket ställde han den mycket högt. I sin tidningsartikel kallade han den trots bristerna ett snilleverk. Det var den första bok som han hade ägt. Den hade förhäxat honom och lockat honom ut i världen. Som seminarist hade han blivit bekant med Sveriges främsta författare, men ingen hade överträffat Topelius i enkelhetens stora konst. Fortfarande ansåg Hagfors att Topelius som prosaförfattare nådde högst i Boken om vårt land.
Uppdraget att förbättra Topelius var hedrande. Men var det inte att förgripa sig på en stor författare och hans verk? I sitt förord till Boken om vårt land säger Topelius att han gett det bästa han förmått. ”Men det bästa jag förmår är så långt från det bästa önskvärda, att jag betraktar denna bok som ett underlag, på hvilket efterträdare må bygga någonting bättre, behållande det som duger deri och lemnande resten åt glömskan.”
Det var en fullmakt in blanco. Men Hagfors var osäker om huru mycket han skulle rätta. Slutligen gjorde han upp följande plan:
1) Konsekvent statsortografi införs enligt Svenska akademiens ordlista.
2) Språket rättas i lexikaliskt hänseende enligt ordlistan.
3) Interpunktionstecknen utsätts enligt Sundéns grammatik.
4) Texten ändras, där den i sakligt avseende är oriktig.
Andra frågor var svårare. ”Vad skall man göra med Topelius' satser, då de är 'vingliga', d. v. s. något slags talspråk?”, skrev Hagfors till Heikel, och han hänvisade till provbiten i Nya Pressen ur berättelsen Fäderneslandet, där Topelius antagligen av konstnärliga skäl låter gossen begagna något slags talspråk. Hagfors var böjd för att låta Topelius' satser kvarstå i ursprungligt skick.
Fennicismerna ville han gärna utmönstra, men genom långvarigt bruk av Boken om vårt land ansåg han att hans eget gehör hade förslöats. Uttrycket ”detta landet” t. ex. som Topelius använde nio gånger i Fäderneslandet för att nå en högtidligare stämning stötte honom inte mycket, men själv skulle han inte skriva så.
Punkt 4 var mest problematisk. Om endast sakliga fel ändrades, skulle mycket av författarens ”sirap” kvarstå. Med författarens sirap avsåg Hagfors troligtvis den moraliska tendens Topelius gärna lade in i sina berättelser, men framför allt den religiösa och fosterländska prägel han strävade efter att ge hela boken, t. o m. på bekostnad av historisk trohet. Lagerblad anförde i sina uppsatser i Finsk tidskrift flera exempel på huru den historiska berättelsen hos Topelius ofta fick karaktär av biblisk historia, bl. a. i ”Vägen till Pultava”, där Gud direkt ingriper i historiens gång: ”Men Herren Gud såg, att ära och hjelterykte hade blifvit kung Karls lust och att mycket oskyldigt blod hade flutit i Polen. Derför satte Gud, som är starkare än den starkaste hjelte, ett mål för konungens segrar och förblindade honom genom hans framgång.”
Heikel rådde: ”Då afgjordt sakliga oriktigheter förekomma, som ej genom t. ex. ett ords, en sifferuppgifts ändring kunna ställas till rätta, så stryk helt enkelt hela meningen eller hela stycket, men författa ej nytt, . . . ty Du blir utsatt för en kritik, som så oförnuftig den än kan vara, ändå sist behåller fältet, då den åberopar sig på Z. Topelius auktoritet!”
Topelius' fennicismer eller finlandismer ansåg Heikel inte farliga. ”De gamla herrarna, som växte upp på en tid då svenskan enbart var de bildades språk, hade vida bättre gehör än de nyare författarna, och Topelius' finlandismer hade en sådan auktoritet, att de kunna göra anspråk på att gälla som riksspråk.”
Utom Heikel understödde Weckman och Bernhard Estlander Hagfors i hans åsikt att ändringarna måste göras med lätt hand. Topelius' personliga stil fick inte gå förlorad, då miste Boken om vårt land sin största förtjänst.
Möjligheten att genomgripande omarbeta Boken om vårt land fanns väl knappast. Det hade stött på för stort motstånd hos Topelius' arvingar, döttrarna Aina Topelius-Nyberg, Eva Topelius-Acke och Toini Topelius samt svärsönerna lektor Berndt Nyberg och konstnären J. A. G. Acke. De godkände Hagfors' plan, emedan den var moderat och emedan de ansåg att ändringarna skulle öka bokens livslängd. I ett brev till Hagfors stöder sig Eva Topelius på Verner von Heidenstam, som hade beundrat Topelius varmt. Han hade läst ”den angripande artikeln om Boken om vårt land i Nya Pressen”, där han fann en del anmärkningar obefogade. Men främst skrev han ”för att vi för ingen del skulle tillåta att den personliga stilen i läseboken skulle afplanas, emedan just den verkar starkt på barnet”. Också i en så väsentlig sak som nationalitetsfrågan höll arvingarna fast vid Topelius' uppfattning. Den fick inte förändras. ”Huru kunde det också ske utan brott mot den historiska sanningen?” Innan boken trycktes önskade arvingarna att få granska manuskriptet. De gick uppmärksamt och i minsta detalj igenom det och kom med sina önskningar och krav.
Hagfors kunde inte ensam utföra omarbetningen. I många fackfrågor saknade han kompetens. Han bildade därför en arbetsgrupp av vetenskapsmän som skulle rätta sakliga fel, var och en på sitt område. Doktor J. J. Sederholm åtog sig att genomgå det geologiska materialet, professor A. Osw. Kihlman det botaniska, doktor A. Heinrichs det klimatologiska. Doktorerna A. V. Forsman och Yrjö Wichmann skulle kontrollera de folkloristiska läsestyckena och professor M. G. Schybergson de historiska berättelserna. Hagfors' andel blev störst, av de 195 läsestyckena som nu finns i Boken om vårt land har han granskat 91, främst styckena i det första, andra och tredje avsnittet eller ”Läsningen” som Topelius säger, ”Landet”, ”Folket”, ”Hednagudar och hjältesagor” 1) De tre sista avsnitten blev i huvudsak Schybergsons uppgift (69 st.).
1) Första läsningen. Landet. (33 st.) 1—10, 11, 13, 16, 18, 20—24, 25, 29—33, 37—40, 47, 50—57. Andra läsningen. Folket. (29 st.) 60—67, 68, 69, 71, 73—78, 79—82, 83—94. Tredje läsningen. Hednagudar och hjältesagor. (16 st.) 97—113. Fjärde läsningen. Berättelser från Finlands katolska tid. (3 st.) 113—116. Femte läsningen. Berättelser från Finlands krigiska tid. Intet stycke. Sjätte läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid. (10 st.) 186 t. o. m. 195.
Ansvaret för den nya upplagan föll helt och hållet på Hagfors. Det sista avgörandet i tvivelaktiga fall berodde på honom och det var han som skulle vaka över att språket förblev enhetligt och att grundstämningen förblev oantastad, trots att så många deltog i omarbetningen.
”Jag har haft som princip att ändra så litet som möjligt”, skrev Hagfors till Schybergson. Hans ändringar gällde främst interpunktion och ortografi, för ortografi valde han den ljudenligaste som var tillåten — först år 1907 i den elfte upplagan kunde nystavning införas. Böjningsformer och språkfel rättade han. I stället för det inkonsekventa bruket av -a och -e i substantivets slutartikel och i adjektivet, dels svenskarna och den gamla, dels svenskarne och den gamle, genomförde han överallt ändelsen -a; -e kvarstod endast i högre stil, då det så att säga hörde till uttrycket, t. ex. gode Gud. Regeln om användning av reflexivt pronomen iakttog Topelius i allmänhet inte. Så skriver han om de svenska skepparna (st. 90) att de segla på deras skutor, eller leva i sin fiskarbåt, som om det var likgiltigt vilket pronomen man använde. Detta korrigerade Hagfors.
Själva innehållet rörde Hagfors mycket försiktigt vid och där hade man av honom väntat djärvare grepp. Självfallet ersatte han föråldrade statistiska uppgifter med färska. Han moderniserade också några läsestycken genom att tillfoga aktuella namn, såsom i läsestyckena ”Skalder och konstnärer” och ”Den vetenskapliga forskningen”, men på så sätt förlängde han bara en uppräkning som redan hos Topelius var tröttsam och obegriplig för ett barn och därför utan pedagogisk nytta. Svenskarnas gudalära rättade han till på ett lyckligare sätt, ändå förefaller Eva Topelius-Ackes anmärkning befogad och hennes förslag klokt: ”Kapitlet om Svenskarna, gudaläran, synes mig både för kort och för långt; der blir en mängd namn för barnen att minnas utan tillräckligt skarp bild för hvart. Huru vore det att taga endast en vacker myt ur gudasagorna?”
I läsestycket 96, ”Om Kalevala och Elias Lönnrot”, lät Hagfors historikerna A. V. Forsman och Yrjö Wichmann hålla fast vid Topelius' framställning att Kalevalasångerna var en stor finsk folkdikt, fastän han ungefär samtidigt i en artikel i Dagligt Allehanda (1. 11. 1901) redogjorde för en helt annan uppfattning, som de senaste Kalevala-forskningarna hade kommit till. Sångerna var inte ursprungligen finska, utan lånade från, andra folk, och Lönnrot hade skapat sammanhanget mellan dem.
Man förstår gott att Hagfors inte ville utmönstra den förträffliga ”Matti”, men genom en liten retuschering skulle han ha strukit bort det skeva i bilden. Matti är typen för en tavastländsk bonde, långsam och trumpen, men styv i arbetet och ”när vår Herre vill bryta stenar på jorden, skickar han Matti till stenbacken”. Men Topelius låter honom framstå som representant för hela befolkningen i Finland, för karelare, lappar och svenskar o. s. v., alltså för vitt skilda folkelement med stora olikheter i lynne, seder och levnadssätt.
Lagerblad hade i sin kritik i Finsk tidskrift raljerat över Topelius' skildring av Helsingfors universitet i stycket ”Universitetets jubelfest 1840”, ”en hufvudbyggnad, stor, ljus och lätt, värdig och vacker . . . Dertill kommo sedan andra vackra och rymliga byggnader; för biblioteket . . . för observatorium, der himlakropparnas gång undersökes med stora kikare; . . . för vexter från alla verldsdelar; för stora sjukhus, der läkarekonsten inläres.” Och Lagerblad frågade: ”så ville vi gerna veta, hvar alla dessa vackra och rymliga byggnader . . . äro belägna i vår goda hufvudstad.” Hagfors lät stycket kvarstå oförändrat.
Ännu svårare var kontrollen av de historiska uppgifterna, som måste vara vetenskapligt fullt pålitliga. På den punkten hade Topelius ofta gett sin konstnärliga fantasi för fria tyglar eller så hade forskningen senare kommit till andra resultat. Berättelsen om Första korståget till Finland börjar Topelius åskådligt och detaljerat:
Det var tidigt på sommaren 1157 efter vår Frälsares födelse, när konung Erik drog ut på sitt korståg till Finland. Han förde med sig en stor flotta, en välrustad här och många prester. Konungens närmaste höfding var Guttorm Jarl, och Fale Bure anförde Helsingarne, som vara de styfvaste män i korshären.
Schybergson angav med orden ”man har trott”, att traditionen inte var pålitlig, och Hagfors sammandrog hela första stycket till en mening, ty resten i stycket var enligt Schybergson ”idel fantasier”.
Vilket stort arbete konflikten mellan det konstnärligt verkningsfulla och det historiskt autentiska vållade arbetsgruppen, visar läsestycket om ”Finnarne vid Demmin”. Där berättar Topelius huru Gustav II Adolf red ut på en farlig rekognoscering med endast 70 finska ryttare och huru den ena efter den andra stupade för den fientliga övermakten. När svenskarna som hade hört skottlossningen kom till hjälp, levde av de 70 finnarna blott några få. ”Den store Gustaf Adolf betraktade med rördt hjärta de tappre, hvilka så trofast gifvit sitt lif för honom. 'Huru mången bragd', sade han, 'skulle icke desse hjältar hafva utfört, därest icke en oförsiktighet hade fört fram dem till en förtidig död.'”
Schybergson som hade talat med många om berättelsen, tillrådde att den skulle få stå kvar, emedan den var så stämningsfull. Hagfors ville gärna göra den till en sägen. Men Eva Topelius och ”topelianerna” avgjorde frågan: ”De sjuttio vid Demmin må hellre försvinna, än att man omtalar för barnen att det inte är riktigt sant.”
I gruppen var svårigheterna kanske störst för Sederholm, Heinrichs och Kihlman, som skulle granska flera stycken i ”Första läsningen, Landet”. De var vetenskapsmän, vana vid teoretisk tankegång, men nu skulle de kort och lättfattligt för barn framställa så pass invecklade saker som ”Vårt lands tillblivelse”, ”Finlands klimat” och ”Växternas utbredning”, och de skulle i Topelius' berättelser åskådligt foga in naturvetenskapernas nyaste resultat utan för många sifferuppgifter och förståndsargument. ”Cementet syns”, beklagade sig Sederholm för Hagfors. Det hade varit mycket lättare att skriva alldeles nya uppsatser. Men fastän dessa specialister oroade sig över att det i deras nya versioner fanns för mycket geologiskt, meteorologiskt och klimatologiskt stoff, förvånar man sig vid en jämförande läsning över med vilken skicklig och varsam hand de i samråd med Hagfors nästan omärkligt rättat till de talrika felen. De två första styckena i berättelsen ”Vårt lands begynnelse” lyder enligt Topelius i tredje upplagan av Boken om vårt land:
Detta är sagdt af kunnige män, som utforskat tingens begynnelse i enlighet med Guds ord: vårt land har icke alltid varit sådant det nu är. Det har undergått många omskiften af eld, vatten och is, innan det fått sin nuvarande skapnad.
Jorden var först ett flytande klot af eld, der bergen och andra ämnen voro uppsmälta af hettan. Efterhand lät Gud detta eldklot svalna af kölden i verldsrymden. Då har jordens yta småningom stelnat som ett skal öfver hennes smältande inre; men två mil under våra fötter är ännu i dag eld, som stundom utbrister i jordbäfningar och eldsprutande berg. Närmare jordens kalla poler är skalet tjockare, och derför känna vi här endast sällan ett lindrigt jordskalf.
I tionde upplagan har Sederholm formulerat texten så här:
Vårt land har icke alltid varit sådant det nu är. Det har undergått många förändringar genom inverkan af luft och vatten, värme och köld, innan det fått sin nuvarande skapnad.
Jorden var först ett glödande klot, i hvilket alla de ämnen, som nu bilda bergen, voro uppsmälta af hettan. Efter hand lät Gud detta eldklot svalna af kölden i världsrymden. Då stelnade jordens yta småningom och bildade ett skal kring den smältande massan. Djupt under våra fötter är dock hettan ännu i dag så stark, att stenarna kunna blifva flytande som slaggen i en ässja. En sådan flytande stenmassa frambryter stundom ur jordens inre genom eldsprutande berg och utgjuter sig öfver jordytan. I de trakter, där detta sker, inträffa ofta jordbäfningar. I vårt land finnas inga eldsprutande berg, och här förekomma inga starkare jordbäfningar. Vi känna endast någon gång ett lindrigt jordskalf.
Berättelsen ”Om att förutsäga väderleken” utgör hos Topelius en lång förteckning på märken och tecken som gammalt folk omtalat, men som till stor del bara är väderleksspådomar utan betydelse, t. ex. ”Som regnmärken anses: om jorden hastigt upp torkar efter regn; . . . om tuppen galar på eftermiddagen, eller om hundar och kattor äta gräs.” Heinrichs redogjorde endast för de tecken som grundar sig på iakttagelser i naturen och som kan ha ett ganska stort värde. Men sedan övergick han snabbt till meteorologi och förklarade huru den meteorologiska anstalten arbetade. Mot dessa rätt stora förändringar på ett område som är främmande för lekmän, gjorde Topelius' arvingar inga invändningar. Eva Topelius skrev till Hagfors: ”Berättelsen n:o 40 — 'Om att förutsäga väderlek', ingår naturligtvis enligt Heinrichs, eftersom Herr Lektorn anser den saklig.”
På våren 1901 var det långa mödosamma arbetet färdigt och Edlund sände boken för en sista granskning till Eva och Toini Topelius, som då vistades i Norge. I juni kom tidningarna med den sensationella nyheten, att manuskriptet stulits på sträckan Nordstrand—Kristiania och att polisen inte fått upp något spår. Systrarna Topelius hade lämnat in sin resväska med manuset vid järnvägens godsexpedition och de försvarade sitt handlingssätt med att de inte visste att manuskriptet fanns i endast ett exemplar. Samma ansvar hade de som sänt manuset per post-ångbåt-järnväg till Norge, ansåg de.
Arbetsgruppen Schybergson, Sederholm, Heinrichs, Forsman hade sitt originalmanuskript i behåll, men boken måste på nytt sammanställas.
Följande år, i december 1902, låg boken för andra gången färdig till tryckning, men igen såg det mörkt ut. Censuren hade skärpts, censorn vägrade att godkänna fem stycken, och Edlund befarade att hela boken skulle förbjudas. De politiskt farliga styckena talade alla om Finland efter föreningen med Ryssland år 1809. 1) Ord som konstitution, motionsrätt, lantdagsordning och grundlagar skulle nu vara bannlysta ur våra läroböcker. Det tjänade ingenting till att Edlund försökte övertyga senator Boehm om att våldet mot en bok, som i 28 år använts som skolbok skulle väcka stort uppseende bland allmänheten. Edlund inlämnade också en besvärsskrift till Kejserliga senaten. Mera än där kunde han inte anföra i sak och ”bugningar kan jag ej göra”, skrev han till Hagfors. Av de förbjudna berättelserna fick slutligen dock en stå kvar, läsestycket ”Om 1808 års krig”.
1) St. 180 ”Om 1808 års krig”, st. 185 ”Alexander I och Borgå lantdag”, st. 189 ”Kejsar Nikolai och kriget”, st. 190 ”Alexander II och Helsingfors lantdag”, st. 191 ”Om vårt lands grundlagar”.
På våren 1903 utkom den reviderade upplagan av Boken om vårt land. Också till det yttre var boken förändrad. De föregående upplagorna hade slutat med Runebergs Psalm för fäderneslandet, men nu följde även en kort biografi över Topelius, omarbetad efter Alta Dahlgrens levnadsteckning i ”Läsebok för folkskolans högre klasser” i Sverige. Allra sist kom en historisk karta över Finland i ljusa, vackra färger med riks- och landskapsgränser, städer och slagfält. Många av bilderna var ersatta med nya.
Redan vid den första omarbetningen hade Eva Topelius skrivit till Hagfors att hennes syster och hon glatt sig över att Topelius' egenartade stil blivit bevarad. Efter den andra omarbetningen skrev hon: ”Skulle boken få vara i fred för våra fiender, så är det min tro, — att den kan lefva länge, ty der är en lefvande ande i den, som förgäfves sökes i de sammanplockade läseböckerna.” Eva Topelius blev sannspådd. Boken om vårt land levde ännu ett halvt århundrade och behöll sin förmåga att fascinera. I ett brev från år 1929 till Hagfors talar den 15 år yngre Alfons Takolander om huru outsägligt kär Boken om vårt land alltid varit för honom. ”Jag vet ej, vad Topelius förmådde inlägga för trollmedel i den boken. Jag har försökt mig på en analys, men resultatet av dessa spekulationer ställa mig icke till freds.” Sedan fastslår han helt kort: ”Z T. var en trollgubbe.” Den 20 upplagan år 1942 blev den sista på svenska, på finska kom boken ut i 57 upplagor, för sista gången år 1965. Då hade över en miljon finska exemplar tryckts och ungefär 200.000 svenska. Näst bibeln har Boken om vårt land varit den mest lästa boken i Finland under generationer.
Men utan omarbetning hade Boken om vårt land helt säkert inte så länge hållit sig som skolbok. Att detta skedde måste väl anses som Hagfors' förtjänst. Flera gånger före Hagfors hade det varit fråga om ändringar, men allas löften hade runnit ut i sanden. Att en revidering trots svårigheter och motigheter kom till stånd, är Hagfors' största insats för Boken om vårt land.
[Inf. 2008-06-02.] |