Belysande för emigrationens omfattning
i den lilla österbottniska staden är, att av dessa normalskolans 43
gossar 22 (möjligen 23) eller drygt hälften hamnade i Amerika eller
annan utomeuropeisk världsdel. Av de övriga blev 5 folkskollärare [kursiverade ovan],
4 tjänstemän (befattningshavare) och 10 utövare av praktiska yrken.
Två dog unga. På hemorten (staden och dess närmaste omgivning)
kvarblev som vuxna och familjebildare endast 6 av de 43 skolpojkarna.
Den
gamla normalskolans läge vid älvstranden var idealiskt. För fristundernas
utnyttjande på sätt, som pojkar tyckte om, fanns de bästa förutsättningar
under skiftande årstider. Få intresserade sig för de vackra planteringarna,
även om dessa under årens lopp gjorde djupa intryck på pojksinnet.
Mera värde för stunden hade gräsmattor, som man fritt fick tumla
om på, och bollplanen för bollslagning (fotbollen var okänd).
Men mest lockade älvstranden oberoende av årstiden.
Seminariets huvudbyggnad och den förra normalskolan i fonden till vänster.
Vintertid var det endast i den värsta snöyran, som pojkarna
under fristunderna höll sig borta från åbacken. Alla hade skidor
med, enkla hemgjorda don med kraftigt uppböjd framända och simpla läder-
eller bandstroppar (”stroffor”). De kortaste var knappt en halv meter,
kallades ”prunnor”, tillverkades av brädbitar eller ”'kimbar”
[tunnlaggar] och användes endast på hård snöyta i väg-
och backsluttningar, men var mycket omtyckta. Sparkkälkar fanns ej. Skidstavar
var farliga vid åkning i älvbranterna och var därför strängt
förbjudna. Kappskidning i tävlingsspår i skog och mark förekom
ej. Tävlan oss pojkar emellan gällde att under vinande nedfart kunna
stå utan att falla i de högsta och brantaste backarna och att av farten
få skidorna att ränna längst ut på älvens is, om möjligt
ända till motsatta stranden. Backåkningen var pojkarnas främsta
vintersport, som lade beslag på en god del av deras söndagar och fritider.
Men blev det klingis på höstvintern, lades skidorna åt sidan
och träskridskorna med stål- eller malmskena surrades på fötterna
och pojkarna nästan flög över isfälten.
Som
följd av normalskolans intima lokala samhörighet med seminariet blev
kontakten daglig och givande i synnerhet för den förra. Skolan arbetade
i seminariets omedelbara hägn och air och under dess direktors och lektorers
uppsikt. Det var inte utan att vi pojkar kände oss intimt höra samman
med lärarutbildningsanstalten. Verkstadsrummen och dess verktyg var vi väl
förtrogna med. ”Kandidatstyckena”, som vanligen utgjordes av durabla
skrivbord, kom till under våra ögon. Vi hyste respekt för varje
god slöjdare i seminariet. I huvudbyggnaden kände de flesta av oss pojkar
till varje rum, dess funktion och inventarier. Svensk Lärartidnings dåtida
snirklade vignett tilldrog sig min uppmärksamhet, då den tidningen
ofta låg på direktors bord i konferensrummet. På samma bord
låg även en katekes med Luthers bild och kring denna födelseåret
1483 och dödsåret 1546 i cirkelrunt tryck på pärmen.
I gymnastiksalen höll vi till ej endast under veckans
två gymnastiktimmar, utan somliga av oss även på kvällar
och söndagar, då seminarister och pojkar ofta tillsammans på
egen hand övade sig i ”plintens” användning eller hoppade
höjdhopp över repet. På räckarna och de höga klätterstängerna
tränades armstyrka och vighet. Det var spännande att om kvällarna,
då salen låg i beckmörker, tysta som möss ligga högt
uppe under taket på ramen, som i runda hål höll klätterstängerna
på sina platser. Bäst det var kom någon gående i mörkret
genom salen. Då gällde det att genom mystiska ljud agera ”ramt”
["spöka"] utan att bli upptäckt. Att hastigt tända ljus
och avslöja spöket gick inte, ty man levde i petroleumlampornas tid
och de hängde högt under taket oåtkomliga utan stege. Men ofog
och åverkan på inventarier aktade pojkarna sig för.
Pojkarnas vistelse i seminariebyggnaden under kvällar och söndagar var
egentligen betingad av att de var ”pumpanpojkar”, d. v. s.
pumpade luft i stora pedalorgeln åt lärarkandidater på dessas
speltimmar. Varje kandidat hade engagerat sin pojke för 10 penni i timmen,
och det var nätt opp den enda stående och säkra inkomst, som stod
normalskolpojkarna till buds och den räckte ingalunda åt alla. Den
som hade tur kunde bli tingad för ett tiotal pumptimmar per vecka och hade
efter pojkars dåtida måttstock en betydande och avundsvärd inkomst.
Men så fick han ordentligt möda sig och slita för slantarna. Ett
sätt att hålla sig vaken under så sena speltimmar som kl. 21—22
var att hålla en spännande bok i ena handen, medan den andra förde
pumpspaken upp och ned. Var det spökhistorier, som man jagat upp sin fantasi
med, vilket hände, så blev hemvägen i höstmörkret kusligare
än vanligt, särskilt om lykttändaren hunnit släcka petroleumlyktorna
i gathörnen och vinden ven och prasslade lite varstans. Saken blev inte
bättre av att man måste gå tätt förbi kyrkan och kyrkogården,
förbi stadshäktet vid gamla
gravgården. Och det gick ej ens att springa för mörkrets och
gatugyttjans skull.
Seminariets arbetsliv förlöpte jämsides
med normalskolans, och vi pojkar rönte omedvetet ett fostrande och kultiverande
inflytande därav. Seminariets planteringar, trädgården med dess
mästare Thunberg, den nyanlagda Skogsparken med dess folkskolträdgård
i miniatyrformat — där även vi pojkar var med i arbetet och där
vi med den övriga publiken njöt av illuminationskvällen varje höst
— allt detta och annat till gjorde seminariet inklusive normalskolan med
dess omgivningar och den idylliska staden i övrigt till en harmonisk och
mångsidigt berikande uppfostrings- och undervisningsmiljö för
oss barn. Vår skolgång skedde inför ögonen på en skara
hurtiga, ideellt sinnade ynglingar med lärarkallet som hägrande framtidsmål.
De flesta såg på livet ljust och förhoppningsfullt och var fria
från tjat och gnat. De hade vår intuitiva, kamratliga sympati som
seminarister, och vi trivdes bra med dem som kandidater och våra lärare.
För lektorerna, som titt och tätt gick in och ut i våra klasser
och åhörde undervisningen, kände vi djup respekt. Deras studier,
lärdom och samhällsställning gav dem en säkerhet och pondus
i uppträdandet, som imponerade på omgivningen. Seminariestatens kulturella
dominans i staden var både påtaglig och givande.
Märkligt
nog fortsatte en och annan ”skolmoster” sin privata förberedande
undervisning även efter tillkomsten av småskolan vid seminariet. Något
större tillopp av elever hade hon icke, men somliga föräldrar ansåg,
att en några veckors kurs hos skolmoster före den riktiga skolgångens
början var till påtaglig nytta för ungarna, särskilt för
pojkarna. Därav kom det sig att jag och andra pojkar i sjuårsåldern
— vi var knappt ett tiotal — en sommardag år 1893 samlades hos
”moster” Katarina Jakobsson på Källbacken. Vi var försedda
med en fint skuren bokpinne och med en tunn abc-bok av den gamla, ärevördiga
sorten med bilden av den värpande tuppen, som stod på ett ben och var
omgiven av flitens kringlor och lättjans ris. Sittande i ring kring mosters
bord började vi ”stava och lägga ihop” enligt metoden ”i
säger i” o. s. v. Bokpinnen hölls i högra handen
och följde med från bokstav till bokstav, från ord till ord.
Den var behövlig både för att man lättare skulle urskilja
de enskilda krumelurerna i den krångliga tyska frakturstilen och för
att varma, svettiga fingrar ej skulle smutsa och förstöra texten. Vi
klarade stavningssvårigheterna med gemensamma ansträngningar i korus
och läste behjälpligt bokens texter: Fader vår, Herrens välsignelse,
Korpungar små, stycken ur Hustavlan m. m., när vi efter några
veckor hemförlovades och våra mödrar betalt den goda skolmostern
med ett par mark per pojke. Livligt står för mitt minne våra
ystra lekar och språng på skolmosters gård med sina inbjudande,
flata berghällar. Inför min nötta abc-bok, den med tuppen och bilden
av barnet som gråter och grodan som kväker, m. fl. naiva träsnitt
ur Orbis pictus,
stannar tanken i begrundan och förundran, hur det kom sig att med en sådan
bok i en olärd skolmosters regi på så kort tid så mycket
kunde uträttas.
Nykarleby, sett från stranden utanför normalskolan. |
Samma år den 1 september råkades vi pojkar igen i seminariets
”barnkrubba”. Ett tjugutal gossar och flickor började nu ordinär
skolgång i en riktig 2-årig småskola motsvarande den nutida
folkskolans två första klasser. Det missvisande namnet barnkrubba var
det enda, som länge dröjde kvar av Uno Cygnaeus' varmt omhuldade men
aldrig förverkligade förslag att vid seminarierna skulle inrättas
en vårdavdelning för barn, som ej uppnått skolåldern, men
som vore i behov av mönstergill omvårdnad. Meningen var att de blivande
folkskollärarna i vårdavdelningen skulle inhämta nödig kunskap
om barnen i förskolåldern.
Barnkrubban
disponerade ett stort rum i övre våningen av huvudbyggnadens norra
flygel (senare seminariets lärosal för naturvetenskapliga ämnen).
De båda årsavdelningarna var under somliga lektioner samtidigt närvarande,
under andra undervisades en grupp i sänder. Lärarinna var fröken
Lydia Sundström.2) Hon hade den för en pedagog så
utomordentligt värdefulla naturliga värdigheten, detta gyllene lagom
i sätt och umgänge med barnen. Hennes undervisning och disciplin var
mönstergill. Bestämd men vänlig och lågmäld var hon,
och vi tyckte alla bra om henne och har henne i tacksam hågkomst. Hon framstår
i minnet som en skolfröken med stort F.
Vår första bok i
hennes skola var Ny elementarbok av J. O. I. Rancken enl. ljud-, läs-
och skrivmetoden. Fröken demonstrerade ljud efter ljud, bokstav efter bokstav
av skilda typer och sammanställningar på lästavlan i klassen,
och på skrivtavlan blev det staplar och bokstäver, som vi efterbildade
så gott vi kunde. Vi pojkar tyckte Frökens metod var invecklad och
tråkigt långsam jämförd med Skolmosters, som gick rakt på
sak: ”stava och lägga ihop”.
Lärarkandidaterna hade
en och annan övningstimme även i småskolan och avlade sedan undervisningsprov
i närvaro av sina klasskamrater och lektorn i det ämne provet gällde.
Stundom var även seminariets direktor närvarande. Vid sådana tillfällen
med rampfeber hos provkandidaten ville lärogången bli så stelt
korrekt, att alla parter tacksamt anammade varje oavsiktligt tillfälle till
munter avspänning i högtidligheten, som kunde inträffa under lektionen.
Vid ett sådant prov hade lärarkandidaten att inlära bokstaven
c och vad därtill hörde. Lektionen hade fortskridit så långt,
att en liten grabb varit framme vid klasstavlan, visat sin förmåga
att skriva bokstaven och återvänt till sin pulpet. Kandidaten frågar
som sig bör klassen, om bokstaven är riktigt skriven. Allas ögon
är fästa på klasstavlans c för att upptäcka eventuell
felskrivning. Det ser redan ut som alla skulle gilla pojkens utformning av c,
då en flicka ivrigt markerar. ”Nå”, säger kandidaten,
”ser du något fel?” ”Jo”, svarar flickan, ”han
har glömt bort riston i röven på c!” Allmän munterhet,
men kandidaten tog kritan och försåg tavlans c med det lilla uppstreck
nedtill, som ännu den tiden hörde till varje korrekt skrivet c.
I
handarbete trädde vi smala pappersremsor av olika färger som inslag
i pappersränning, så att resultatet blev små pappersmattor i
vackra mönster. Eller sydde vi med rött garn djur- och blomkonturer
på förtecknade kartonger. Under sångtimmen stod vi kring taffelpianot
och sjöng då fröken spelade.
I räkningen var huvudräkning
det väsentliga, och vi hade god hjälp av räkneramens kulor, men
jag minns att jag hade all möda att klara huvudräkningsuppgifterna.
För sifferskrivning och skriftlig räkning användes ej så
mycken tid som i nutida småskolor.
Många händelser, som
lärarinnan berättade ur bibliska historien, var spännande, och
Sandbergs enkla bibliska planscher i svart och vitt förvandlades i vår
fantasi till underbara skilderier, som vi ej kunde se oss trötta på.
Andra
året läste vi utanläxor ur Steinmetz Biblisk historia för
småskolan. De första var de svåraste, ty skapelsedagarnas händelser
hade benägenhet att trassla sig om varandra i pojkminnet. Utom en för
åldersstadiet väl lämpad läsebok, vars namn fallit ur minnet,
gjorde vi bekantskap med Topelius Naturens bok och lärde oss åtskilliga
av dess poem utantill. Kasper, som ingenting fick lära, och Dion, som ville
skapa en människa, sysselsatte länge fantasin och eftertanken. Med allvar
och möda stickade även gossarna strumpeband och muddar. Vintertid bar
vi alla muddar om handlederna som skydd mot snö och köld.
I klassen
satt gosse bredvid flicka i växling. Min sidokamrat var en nätt blondin
med ett stillsamt sätt. Småningom mot vårterminens slut, när
solen sken och fågelsången och vårens dofter trängde in
genom det öppnade skolfönstret, började jag känna ett trevande
tycke för sidokamraten. Ibland då hennes hand vilade på vår
gemensamma sittbänk i klassen, vågade jag varsamt placera min hand
på hennes. Och hon ryckte inte bort sin hand. Mera blev det inte, för
vi bodde långt från varandra i den lilla staden, och när följande
skoltermin började satt vi i skilda skolor. I 13-årsåldern emigrerade
hon med sina föräldrar till Amerika, blev sedan gift med en norrman
och mor till framstående barn. Som änka besökte hon för några
år tillbaka barndomsstaden. Vi samtalade om skolåren i barnkrubban,
och jag berättade för henne, att hon varit min första flamma i
8-årsåldern, men det hade hon inte haft någon aning om. Sade
hon, men kanske minnet svek.
I normalskolan sköttes
undervisningen nästan helt och hållet av kandidaterna. Skolans föreståndare
hade vanligen endast hand om högsta klassen i kristendomskunskap och modersmålet.
Kandidaterna gjorde sina lärospån i klassundervisning som ämneslärare
med några veckors omlopp per ämne. De var visserligen nybörjare
som pedagoger och saknade rutin, men de måste utarbeta och för lektorn
på förhand uppvisa skriftlig disposition över lärogången
och läroinnehållet för nästan varje lektion. Därutöver
var deras undervisning underkastad flitig auskultering från lektorernas
sida. Självfallet gjorde kandidaterna sitt bästa i förberedelse
och undervisning för att då omloppet var till ända kunna avlägga
ett lyckat undervisningsprov i lektors, kamraters och direktors närvaro.
Av undervisningsvitsordet berodde i hög grad framtida tjänsteutnämningar.
Det
var en prestationsspänning i sinnena inför och under en sådan
provtimme. Även vi pojkar hade en smula känning av rampfebern och gjorde
vårt bästa för att provlektionen skulle lyckas, ty sed var att
kandidaten, då han efter provet lämnade ämnet och klassen, gav
envar av eleverna muntligt vitsord i ämnet. En gång — det var
under vårt nästsista skolår — gjorde vi dock en avvikelse
från regeln att samverka med provkandidaten till hans bästa. Han hade
förverkat vår sympati genom ett — såsom vi då tyckte
— högfärdigt och struntviktigt uppträdande inför klassen.
Då vi därtill nogsamt kommit underfund med att han ej var sadelfast
i ämnet — historia — kom vi överens om att icke låta
hans eventuella felsägningar under provlektionen gå oanmärkta
förbi. Provtimmen kom, första felsägningen likaså. Vi markerade
utan att bli åtsporda, och då kandidaten frågade en elev vad
han ville, svarade den tillfrågade: ”Det var inte så som lärarn
sade, utan så och så.” Lektionen gick vidare och åter gjorde
kandidaten sig skyldig till ny felsägning och vi till ny markering och rättelse.
Kandidaten blev alltmer konsternerad och gjorde ännu flera fel, men vi framhärdade
i vår sataniska rättelseiver till timmens slut. Att vi som vuxna ogillat
och ångrat detta pojkstreck är självfallet.
En annan kandidat
— det var året innan föregående händelse ville förvissa
sig om att provtimmen i zoologi skulle lyckas, fast hans håg inte låg
åt det lärofacket. I denna avsikt bad han oss pojkar komma till skolan
på uppgivet klockslag en lektionsfri eftermiddag, då inga andra klasser
fanns i skolan. Vi lydde snällt och kandidaten gick igenom pensum för
provlektionen, som skulle hållas följande dag. Vår gemensamma
belöning blev en silvermark vid lektionens slut. Vi överlade en stund
om hur gåvan skulle användas och resultatet blev, att två pojkar
skickades på snabba ben till stadens största bageri, där de köpte
fem kryddade vetelimpor av den speciella lösa och smakliga sort, som vi livligt
uppskattade och som folkhumorn kallade ”jäsakladdor”. Läckerheten
delades broderligt och avnjöts i god sämja vid älvstranden. På
provtimmen dagen därpå gick det som smort med frågor och svar,
och klassens och provkandidatens goda humör spred sig även till åhörarna.
Seminariegatan
vintertid. [Vykort från 1920-talet.]
Den klass jag tillhörde
bearbetades i undervisningsväg under sex år — småskolan
icke medräknad — av inalles nittio lärarkandidater, vartill kom
ett tiotal hospitanter [Tillfälliga åhörare av föreläsning.].
Föreståndare för
normalskolan var Karl Fredrik Spolander.3) Han hade högrest, ståtlig gestalt med värdiga, avmätta rörelser,
svart hår och genomträngande blick. Han disciplinerade pojkarna med
blotta blickarna. Sällan behövde han för det ändamålet
tillgripa sin ständiga följeslagare utomhus, promenadkäppen. Respekten
för honom var stor. Dock verkade Spolander mera sträng än han i
själva verket var. Som föreståndare var han fast, ordningsfull
och praktisk. Som lärare var han klar, saklig och rätt fordrande. Glad
förtrolighet visade han icke gentemot eleverna, men ibland använde han
skämtsamt ironiska anmärkningar. Aldrig var han uppbrusande eller tjatig,
städse kall och lugnt saklig i umgänget med stora och små.
I
en tid då socialt betonade välfärdsanordningar i skolan, såsom
fria böcker och annat skolmaterial, skolmåltider, hälsovård
och tandvård etc., helt saknades, hade vår föreståndare
sitt speciella och effektiva sätt att vänja pojkarna vid personlig yttre
renlighet. Sedan den gemensamma morgonbönen hållits i det största
klassrummet med psalmsång, bibelläsning och Herrens bön och pojkarna
återvänt till sina respektive klassrum, följde — ibland,
icke alltid — ritualen i personlig hygien. Den gick så till att föreståndaren
gjorde en rond i klassrummen bärande morgonbönens bibel och den kommande
religionstimmens katekes i handen. Pojkarna stod vid sina pulpeter och lade sina
handflator på pulpetlocken när granskaren kom. Han gick från
rad till rad, medan blicken fixerade pojktassarna. Hade någon otäckt
svarta ränder under naglarna, fick fingrarna en dunk med bibelns ryggkant.
Men även öronens ev. renlighetsbrister var föremål för
argusblickarna, och där så var påkallat applicerades den mjukpärmade
katekesen på det smutsiga örat med en dask, så måttfullt
avvägd att all risk för trumhinnan var utesluten. Snabb och nästan
ordlös var renlighetsronden, men att den förbättrade vår
kroppsliga hygien kunde vi alla konstatera på varandra. De skolveckor vi
kunde gå barfota, skyndade vi oss att förrän skolklockan ringde
till samling vaska fötterna vid älvstranden.
Såsom betecknande
för det respektfulla avståndet mellan en skolföreståndare
av K. F. Spolanders typ och hans elever i en tid då den sociala rangskillnaden
ej ännu visste av någon nivellering, må följande annoteras.
Fotograf och fotografateljé fanns i Nykarleby åtminstone från
1890-talets början [Fotografer i Nykarleby],
kanske redan några år tidigare, men fotografering av skolor och elevgrupper
kom ej i fråga. I folkskolan för flickor fanns vid sekelskiftet två
elever, som med sina mammor skulle resa till papporna i Amerika. Flickorna var
företagsamma nog att beställa fotografen att taga en bild av skolans
samlade elever. Lärarinnan var inte med. Detta foto torde vara det enda som
finns från den skolan.
En lördag i maj 1901 överraskade
normalskolans föreståndare sina elever i högsta klassen, där
jag satt, med tillsägelse att vi följande förmiddag på bestämd
tid skulle infinna oss i Stadsparken, för han ville fotografera klassen.
Punkt och slut, ingen markerade för att göra någon fråga,
och hössel och prat i klassen, vilket nuförtiden skulle vara en självfallen
följd av ett sådant meddelande, var uteslutet. Men att vår klass
var föremål för särskild välvilja från föreståndarens
sida stod klart för oss. Aldrig hade något sådant hänt förut,
fast det var allom bekant att K. F. Sp. länge sysslat med amatörfotografi.
Söndagen
blev vacker. Solen sken, klockklang och fågelsång fyllde rymden, och
med spänd förväntan infann vi pojkar oss punktligt i parken. Vår
föreståndare som var lika punktlig, ställde upp sin stora stativkamera
och satte in en ny plåt. Vi lägrade oss på tillsägelse i
gröngräset i en ledigt formad, moltyst grupp. Rektorns mörka huvud
dök under kamerans svarta duk, jämkade och ställde, handen knäppte.
Så gick han tyst sina färde och vi lika. Därmed var det slut på
denna i normalskolans historia unika episod. Något resultat av fotograferingen
fick vi ej se, någon förklaring om orsaken därtill fick vi ej
höra, och någon fråga vågade vi ej göra. Vi tvivlade
ej på att en sevärd bild hade kommit till stånd, men vi började
misstänka, att den ej alls var avsedd att visas för oss, och vi var
smått skamsna över att ha tänkt på att begära att få
köpa oss kopior.
Läroämnena i normalskolan
var givetvis desamma som i dåtida fullständiga folkskolor för
gossar. Timplanen och lärokurserna överensstämde likaså i
det väsentliga med folkskolornas. Normalskolans skoldag började med
gemensam morgonbön kl. 9. Förmiddagslektionerna var som regel tre och
räckte till kl. 12. Eftermiddagslektionerna vidtog kl. 15, sannolikt ett
par veckodagar kl. 14, och fortgick till kl. 17, då dagens skolarbete avslutades
med gemensam aftonbön. Onsdagseftermiddagarna var lediga; veckoschemat upptog
högst 30 timmar men ibland mindre. Utöver påskveckan och de s. k.
kejserliga lovdagarna minns jag endast marknadsdagarna (i mars och oktober) samt 1 maj som regelbundna lovdagar.
På grund
av att elevnumerären per klass var låg (sällan över 10),
att skolkursen var ett år längre än dåtida folkskolors och
att lärokursen i varje ämne klass efter klass genomarbetades under kontroll
med metodisk och didaktisk grundlighet, blev inlärningsresultatet i normalskolan
i genomsnitt avsevärt bättre än vad fallet var i folkskolor i allmänhet.
Detta gällde såväl kunskaps- som färdighetsämnena. Det
var ett i kandidatkretsar omvittnat sakförhållande, att kandidaten-läraren,
då han gick till lektioner i en del ämnen i normalskolans högsta
klass var en aning ängslig för att icke för pojkarna framstå
säker i kunskapsväg i vad som hörde till pensum för gången.
Skolan var rätt väl försedd med kartor, planscher och diverse annan
skolmateriel, och lån från seminariets materiel förekom vid behov.
Vidkommande
undervisningen i skolans läroämnen förtjänar ett och annat
att antecknas.
Bibliska historien och den kristna läran blev grundligt
behandlade. Sundwalls lärobok Biblisk historia för folkskolan lästes
utantill och repeterades utförligt. Psalmer memorerades. Luthers lilla katekes
och Kristna läran i 1893 års utveckling förklarades och lästes
utantill kapitel efter kapitel och kundes slutligen någorlunda utantill
från pärm till pärm. Föreståndaren själv hade
hand om undervisningen i Kristna läran i högsta klassen. Det var sakligt
givande timmar, och jag har ännu i behåll små anteckningar över
hans förklaringar till ett och annat bibelspråk. Sakligheten i normalskolans
kristendomsundervisning kompletterades av värmen och innerligheten i kristen
tro, livssyn och sång, som vi barn mötte i söndagsskolan, där
vi allmänt samlades under många år i följd.
Modersmålsundervisningen i normalskolan — liksom
även i seminariet — genomgick en grundlig reformation på 1890-talet.
Lektorn i ämnet, fil. dr K. J.
Hagfors (tjänstgörande från 1891 till 1930), var ung och energisk
och hade satt sig före det stora målet att åstadkomma en kraftig
uppryckning och effektivisering av den grundläggande beståndsdel av
lärarutbildningen, som goda insikter i modersmålet och dess användning
utgör. Det blev för den outtröttlige, hetlevrade och fordrande
lektorn en livslång kamp, men så hade han även tillfredsställelsen
att få uppleva påtagliga och betydande framsteg över hela linjen.
Ett viktigt hjälpmedel var den språklära för folkskolan dr
Hagfors utarbetade och före tryckningen utexperimenterade på oss pojkar
i normalskolan. År 1897 utkom Folkskolans språklära del I ”Rättskrivning”
och året därpå del II ”Form- och satslära”.
Det
är med nöje jag erinrar mig de livaktiga och energimättade modersmålstimmarna
under böckernas tillkomsttid med lektorn som trägen åhörare
och ofta aktivt ingripande i undervisningen. Rättskrivningslärans regler
samt ordförteckningarna, som exemplifierade de skilda ljudens teckning, lästes
utantill, och pojkarna tävlade sinsemellan i övningarnas felfria skrivning
efter diktamen. Sällan, om ens någonsin, har väl modersmålets
grammatik på folkskolstadiet ägnats så mycket arbete och behandlats
så grundligt som i normalskolan på denna tid. Hagfors Form- och satslära
var i bokens första upplagor betydligt utförligare än i senare
editioner. Men tråkigt hade vi ej under grammatiktimmarna, för vi utvann
något av sport och spänning i det hela: vi klättrade utan bok
med fart genom verbets böjning i aktiv och passiv form, i alla tempus och
modus och personer, och satsanalysen var för oss lika tankespännande
som korsordsgåtorna i våra dagar. Till varje lästimme hörde
en stunds analys till ordklasser, satsdelar, former och tempus av någon
mening i läseboken.
Kursorisk läsning sida efter sida, berättelse
efter berättelse, läsebok efter läsebok, såsom nu allmänt
praktiseras i folkskolan, var totalt främmande för normalskolan. Så
gott som varje stycke blev innehållsbehandlat och prima vista [utan föregående
inövning] återgivet av eleven i förkortad och förenklad form.
Lägges därtill en stunds grammatikexercis, så är det förklarligt
att Boken
om vårt land räckte 3—4 år att läsa och dissekera.
Sedan kom turen till den digra Folkskolans läsebok, utgiven i Sverige, och
jämte den Fänrik
Ståls sägner i sista klassen.
I uppsatsskrivningen behandlades
vanligen ett av läraren bestämt ämne efter given disposition, men
även ”fria uppsatser” efter elevens eget val koncepterades. Sedan
konceptet rättats följde renskrivning i särskilt häfte. I
min lilla ”notesbok” från skoltiden står bl. a. antecknat:
”Ämnesskrifning, V kl. 1899—1900. 1. Fönstret. 2. Knappnålen,
ombildadt skelett, 3. Ekorren, 4. Celsius termometer, 5. Ett bref, ombildadt
skelett, 6. Hästen och åsnan, återgifven berättelse,
7. Lejonet, 8. Björken, 9. Bref, 10. Sven Dufva, efter
ett poem af J. L. R., 11. Gubben och äppelträdet, efter
ett poem, 12. Räkning, 13. Skuldsedel med solidarisk proprie borgen,
14. Fullmakt, 15. Kvitto, 16. Satsanalys, skriftligt utförd,
17. Bref, ansökan om tjänst.”
Stor vikt fästes
vid handstilens övning, men att i normalskolan idka vänsterhandsskrivning
för en vänsterhänt pilt var otänkbart på den tiden,
något som jag i egenskap av vänsterhänding är synnerligen
tacksam för.
Undervisningen
i räkning och naturlära övervakades av lektor A. F.
Mennander, som i sina ämnen inte tålde avvikelser från den
konsekventa metodik han utformat. I räkning byggde hans metodik föga
på regler utan på åskådning, trägen övning och
logiskt utformade slutledningar, i naturlära på ordnad samverkan mellan
åskådning av verkliga föremål och planscher och beskrivningen
av byggnad, funktioner och liv. I fysiken skulle åskådning, experiment
och beskrivning av företeelserna med krita på skoltavlan kombineras.
I läxförhöret i fysik hade vi pojkar att med kritan i hand på
skoltavlan rita och beskriva pensum, t. ex. ljusets brytning, kraftens och
lastens verkan, m. m. Lärobok i naturlära var den i flera hänseenden
utmärkta Naturlära för folkskolan av de framstående rikssvenska
pedagogerna Hjalmar Berg och Anders Lindén. Inhemsk motsvarighet till denna
bok saknades.
I räkning inledde en stunds huvudräkning varje timme
och några exempel för hemräkningen skrevs upp. Griffeltavla användes
för skriftlig räkning i skolan. Märkligt nog var eleverna i normalskolan
under min tid utan läro- och exempelbok i räkning. Någon för
folkskolan utarbetad inhemsk räknebok fanns ej att tillgå, och antagligen
gillade lektor Mennander ingen av de i Sverige utgivna.
Då lösningen
av reguladetriexempel demonstrerades på klasstavlan eller utfördes
i hemräkningshäftet, skulle räkningen stegvis föras framåt
under formande av muntliga slutledningar och uppteckning av varje sådan
på skild rad. Var det fråga om sammansatt reguladetri ville klasstavlan
ej hinna till för uppskrivningen av alla deloperationer på skilda rader.
Förtjänsten av denna för nutida räknemetoder främmande
omständlighet i uppskrivningen var, att lösningens gång blev klar
och överskådlig och att eleverna tvangs att vänja sig vid att
tänka logiskt och forma slutledningar i st. f. att slå in på
den lockande bekväma vägen att turvis och gissningsvis på ömse
sidor av ett bråkstreck börja plocka in de talfaktorer, av vilka slutresultatet
beror. Till de episoder, som jag gärna minns från räknetimmarna
i normalskolan, hör en gång då överinspektor Floman från
dåtida Överstyrelsen för skolväsendet satt som åhörare
i klassen och jag kallades fram till klasstavlan för att muntligt och skriftligt
utföra lösningen av ett nytt exempel i sammansatt reguladetri. När
jag slutat var tavlan fulltecknad med slutledningsrader, förkortningarna
mellan de många faktorerna på ömse sidor av det slutliga bråkstrecket
utförda och det riktiga svaret utskrivet. ”Det där gjorde du bra,
min gosse”, lydde överinspektorns kommentar då timmen var slut.
En
stor reliefkarta av Finland var uppsatt i ett glasskåp på väggen
i första klassen, där vi började bekanta oss med geografins grundbegrepp
och Finland enligt Lagerblads Förberedande geografi och kartan. Reliefkartan
tilldrog sig länge vår uppmärksamhet. Dess höjdproportioner
var kraftigt överdrivna. Det visste inte vi pojkar då vi med ögonen
klev över de väldiga bergsryggarna eller sökte kartans blå
sjöar och stråtar eller åkte utför de krokiga älvdikena.
Österbottens vida slätter hittade vi ej. Och på den gamla och
ynkligt lilla Finlands-karta, som lärarn hängde upp på kartstället,
återfann vi samma sammanhängande långa bergskedjor. Inlärandet
av deras finska namn beredde oss nioåringar åtskilligt besvär,
likaså uppgiften att egenhändigt rita en igenkännbar bild av Finland
i det stora kartritningshäftet, som hade silkespapper mellan bladen. Kartbilden
utfylldes med bruna bergskedjor, blå älvar och sjöar, gröna
öar och röda numrerade städer med dito stadslista på sidan om kartan. Andra behövliga namn skrevs direkt på kartan,
och vi tyckte den blev grann och att vi visste mycket om Finland tack vare kartan
som vi ritat.
Lärobok i geografi från kl.
II genom hela skolan var den hart när klassiska Erslev-Modéens tunna
bok (bearbetning efter dansken Erslevs original), en sannskyldig ”lille Tabell”
i knapphändigt utformad geografisk elementarkunskap, en bok av minsta tänkbara
omfång för sitt fack. ”Non multa, sed multum” (icke mångahanda,
utan mycket), var bokens motto, tryckt på titelbladet. Boken hade emellertid
den stora förtjänsten, att den hann nötas in och gav hållbara
minnesknaggar att hänga geografiskt tillskottsvetande på (sista skolåret
lästes i min klass ”stora Lagerblad” i geografi). Lektorn i ämnet, V. K. E.
Wichmann lade stor vikt vid lärarens livfulla skildringar och vid elevernas
säkra kartkunskaper.4) Det var ej nog att rita kartor i
häftena efter som kursen framskred och nya länder och världsdelar
behandlades, utan till läxan om ett rike hörde även att envar i
klassen skulle vara beredd på att u r m i n n e t
rita rikets eller världsdelens karta på klasstavlan. Början gjordes
med rikets, världsdelens konfiguration, som utfördes av en elev utan
att denne på förhand visste att han skulle få uppgiften och utan
lov att se på någon karta eller förebild. En annan elev fortsatte
och målade berg och höjdförhållanden, en tredje floder och
sjöar, en fjärde satte ut städer, en femte elev skrev de namn,
som kartan gav vid handen. Envars prestation korrigerades under arbetet ifall
av behov. Det var en krävande uppgift att ur kartboken hemma inlära
och genom upprepad ”försöksteckning” inprägla så
säkra kartbilder, att de ur minnet kunde någorlunda riktigt utformas
och förses med tillhörande namn riktigt skrivna.
Det hände
i min klass att en kamrat för att klara en sådan kartritningsläxa
hemma ritade en diminutiv bild av landet på en papperslapp, som han sedan
höll inne i handen, då han otursamt nog i klassen kallades att rita
landets konfiguration i stort format på skoltavlans baksida. Att utföra
ett dylikt förstoringsarbete skulle ju i en modern skola vara en icke föraktlig
prestation, men i normalskolan var det fusk och bestraffades som sådant,
ty det blev upptäckt.
Undervisningen
i historia låg lektor Wichmann varmt om hjärtat, boren historielärare
som han själv var. Huvudvikten lades vid att lärarens framställning
av det historiska skeendet blev levande, vilket nogsamt behövdes, ty Petrus
Nordmanns läroböcker, en i allmän och en i Finlands historia,
var skäligen torra och utan flykt. En förtjänst, som senare läroböcker
i historia för folkskolan näppeligen uppnått, hade dock Nordmanns
böcker: texten var koncis och så kortfattad, att tid och krafter räckte
till att nöta in det väsentliga i minnet. Särskilt hans Finlands
historia var ur den synpunkten ett utmärkt kompendium, och jag kan ännu
påminna mig den kunnandets glädje och tillfredsställelse vi pojkar
erfor, när vi sista skolåret kunde hela raden med kungar och kejsare
och visste något om vars och ens tid och dess händelser. Knappast kan
den roll överskattas, som de historiska berättelserna i Boken om vårt
land spelat för många generationer skolbarn landet runt i fråga
om väckande av intresse för och läggande av elementär kunskapsgrund
i fäderneslandets historia. Lyckliga vi som fått njuta och näras
av Boken om vårt land under episk ro och inlevelse.5)
Teckningsundervisningen
bedrevs på det gamla maneret att avrita tråkiga figurer och mönster
på rutiga och delvis förtecknade papper. En ljuspunkt var linjalritningen
med användning av ritbräde, vinkellinjal och ritbestick. Geometriska
figurer och enkla konstruktioner samt lättare projektionsritning utfördes.6)
Träslöjden
i normalskolan övervakades under min skoltid först av verkmästare
Isak Thors och efter hans avgång av verkmästare Anders Holmqvist. Lärarkandidaternas
roll i slöjden syntes vara rätt obetydlig, åtminstone kan jag
ej påminna mig något effektivt ingripande från kandidatens sida,
och någon provlektion i hans undervisningsförmåga i slöjd
lade vi pojkar ej märke till.
Sannolikt följde vi i slöjden
någon modellserie med frihet till avvikelser. Men vad vi än slöjdade,
så skulle det utföras väl. Det var rätt påkostande
att ta om igen från början med samma arbetsuppgift, när ens förra
arbetsstycke blivit en ”varg”. Men sådant fostrade till tålamod
och uthållighet, till större omsorg och noggrannhet i utförandet
och motarbetade ombytlighet, vårdslöshet och fusk. Att för en
pojke i 11—12 års åldern slöjda ett öskar (för
båtar) av en grov björkhalva var en krävande uppgift. Det kunde
räcka en hel termin och längre, innan pojkens öskar tålde
jämförelse med den linjevackert formade modellen. Men då var han
också glad och stolt över att ha lyckats, och ansträngningarna
var glömda. Han hade fått blick för skönhet i former och
linjer på ett nyttoting, han hade fått krav på sig själv
i utförandet av arbeten, hans samvete ogillade slarv och fusk. Och verkmästaren
menade, att om en pojkes förmåga ej hann till att åstadkomma
en plan yta, en rak kant eller den rätta böjningen på en linje,
så var det bättre att en skickligare slöjdare, läraren, hjälpte
pojken till målet med några hyveltag eller penndrag, för huvudvikten
var att felen, bristerna korrigerades och att arbetet sedan kunde gillas. Slöjden
i normalskolan var icke lustbetonad på nutida vis, den var karaktärsfostrande.
Gymnastiken
i normalskolan var en kopia av den i seminariet med övningsserier, stav-
och redskapsgymnastik efter tyskt mönster: militäriskt stram hållning
och kantiga rörelser. Idrott och sport hörde ej till det dåtida
skolschemat.7)
Skolsången och
sångtimmarna tyckte vi pojkar om oberoende av att målbrottet hann
fördärva en och annans röst. Psalmmelodier lärde vi oss efter
gehör vid morgon- och aftonbönerna. Skolsångerna inövades
omständligt med notskrivning, formelsjungning, tonträffning och slutligen
textsjungning. Musikens elementer präntades in i små portioner. Tvåstämmiga
sånger var vanliga i de högre klasserna. Första adventsöndagen
medverkade vi i Hosianna-kören i kyrkan. Grunden till skolsångens relativt
höga nivå både i seminariet och normalskolan hade lagts av lektorn
i sång och musik F. V.
Illberg, som även själv komponerade sångmelodier. Den mest
kända är melodin till Skärgårdsgossens
visa ”Nu sväller seglet och böljan slår”, orden
av V. K. E. Wichmann. Det var visst på examensdagen 1897, lektor
Illbergs avgångsår, som sången hade premiär utförd
av normalskolans elever inför stor publik, som livligt uppskattade både
ord och melodi. Lektor Illbergs efterträdare blev 1898 lektor I. E.
Koskimies, som moderniserade undervisningen och bildade en stråkorkester
vid seminariet.
Seminariets och normalskolans årsavslutningar sammanföll
länge till tiden, och examensdagen i juni hade en solenn prägel.8) I normalskolan var det 20 minuters lektioner inför främmande åhörare,
uppvisning i flerstämmig sång, utställning av slöjdarbeten
och betygsutdelning under spänd förväntan. Några premiebelopp
à 5 mk utgavs åt därtill förtjänta elever. Häggblomstrens
doft vid seminariets port, lärksången över fälten och den
friska försommargrönskan bildade yttre ram kring examensdagen. Kyrkan
och Storbron skulle alla passera till och från skolan. Solblänket över
älvens vatten, forsens brus, ja, själva kyrktuppen hörde med till
dagens stämningsmelodi. Älven symboliserar livets röda tråd
i den lilla staden, och barndomsälven rinner genom alla nykarlebypojkars
liv till deras sista examensdag.
Min
barndoms skoljulfester var två, normalskolans fest Luciadagen den 13 december
i seminariets gymnastiksal och flickfolkskolans i rådhuset någon dag
senare. Vår egen julfest började alltid med ”Av himlars höjd”
och ”Hosianna” sjungna av seminarister och pojkar till ackompanjemang
av pedalorgeln. Direktor Zachris
Schalin höll bön och tal. Julgranen stod alltid på samma plats,
lika hög och lika klädd. Devisbandet med dess gyllne skrift ”Ära
vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja”
var på samma sätt virat kring granen år från år.
Programmets enda men av pojkarna och publiken med spänning motsedda variation
var stycket, som pojkarna spelade. Än var det Olle på skidor, än Björken och stjärnan eller någon
annan av Topelius barnpjäser. De sceniska anordningarna var av enklaste slag:
inget upphöjt scengolv, ingen ridå, några små granar, vita
skynken över kullstjälpta stolar, om så behövdes, men aktörernas
inövning och kostymering lade regissörerna, ett par lärarkandidater,
större omsorg på. På främsta bänken satt vördige
direktorn och smålog, men modersmålslektorn och hans ståtliga
fru hade skrattande roligt åt pojkarnas dramatiska lärospån och
gav efter spelets slut personligt erkännande åt goda prestationer.
Till
programmet hörde givetvis för pojkar lämpliga lekar, såsom
Haren uti gropen, Jakob, var är du?, Kvarnen hon malar, Här kommer kissekatten
m. fl. ta-fatt och springlekar. Roligt var det, och svettiga blev vi. Så
vankades enkel traktering, vanligen en bulle och en konfektkaramell i papper.
Julgubben infann sig varje julfest och begåvade envar med en jultidning
och därtill någon småsak, såsom en penna, notesbok eller
dylikt. För en och annan pojke, vars föräldrar ej hade för
sed eller ej hade råd att ge julklappar, blev skolans små julgåvor
de enda han fick och hade därför så mycket större affektionsvärde.
Bland de mest intresserade bland publiken ute i den fullsatta salen fanns en och
annan äldre man, som inte hade någon anhörig i skolan, men som
år efter år infann sig till julfesten för att njuta av pojkarnas
program och minnas sin egen barndoms julfester.
— Men både Nalles
dans och Fjällkungens och blindbocksleken, hur roliga de än var, lämnade
både morska pojkars och drömmarpiltars innersta väsenssträngar
oberörda. Därför hängde normalskolans pojkar kring väggarna
på flickornas julfest i folkskolan och rådhussalen med den påföljd
att vi var på något sätt i olag de närmaste dagarna efteråt.
Ständigt ringde i våra öron flickornas vackra lekmelodier. För
vår inre syn såg vi älvlika varelser, som med mjuka rytmiska
rörelser lekte räfserskor på ängen, svävade som flyttfåglar
med lyfta vingar eller agerade det skrämda mösset, som fångades
i fällan. Flickornas kinder blossade, ögonen lyste, och hårflätorna,
prydda med nya rosetter, svängde i kapp med kjolarna i ringen. Och allt försiggick
sirligt och mjukt under sång. Höga skratt och stoj hördes ej ens
från oss åskådare, som med hungriga ögon följde med,
ty flickornas Fröken, även hon en fröken med stort F, var allestädes
närvarande. Hennes ansikte uttryckte visserligen julfestvänlighet, —
men så väl avvägd, att den utestängde varje uppsluppenhet,
som ej stämde med värdighetsnormerna i hennes skola. 9)
Barndomstidens
skolfester lämnar kvar i minnet en solgata, som strålar och värmer
livet långt. Ännu i ålderns dar kan man bli lyrisk vid minnet
av lekmelodier och ord: ”Gräset meja gossarna av på våra
ängar, efter komma flickorna räfsa lätt i strängar”,
flyttfågelleken ”Lyft nu vingen, liten vän, flyg till Finlands
stränder” eller ”O, mösset du, o, mösset du, du går
ju rakt förlorad nu”. Och icke minst fängslas minnet av den vackra
blomleken: ”Av skogens täcka blommor vill jag plocka åt mig en
frisk och skön bukett. Jag vill den röda rosen bryta och där en
smultronblomma nätt. Den bleka ljungblomman jag ej glömmer och blå
violen jag gärna gömmer. Men ibland alla jag väljer en, som blir
min käraste vän allen'. Linnean vill jag till vän begära och
henne glatt vid mitt hjärta bära. Jag henne gömmer fast år
förgår som dyrbart minne från barndomsår.” Där
var ingenting av ”Stina, här har du mej” eller av bullrande klitsch-klatsch-filibom-mentalitet
över våra flickors julfest. Dess romantik var av finare slag och utövade
ett förädlande inflytande på normalskolans pojkar, utan att de
visste det.
I livets slutskeden sublimeras barndomsminnen stundom till visioner.
Såsom för R. R.
Eklund, drömmarpilt och normalskolpojke från Nykarleby, som betagande
vackert beskriver sig själv, när han
stod vid orgelpumpen försjunken i ljuva minnen och möjligheter.
Han upplever på nytt lakritsbiten, som Fanny smög till honom en av
de första gångerna de hade biblisk historia i barnkrubban. Han får
än en gång tag i blicken hon gav honom på en övning några
år senare. Säkert menade hon någonting med den.
”—
— — Edgar pumpar och sjunker i sin vrå. Fanny är omkring
honom. Hennes ögon är milda som altarljus. Han känner sig som i
kyrkan där han står. Mörkt som altartavlan bakom ljuslågorna
är Fannys hår. Orgeln brusar. Men plötsligt är det slut.
Lärarn stiger upp, skjuter in pedalerna, Edgar låter spaken sjunka.
Han känner sig smått besviken.”
Edgars Fannyvision fastnade
på pränt, andras har flutit förbi som forsens skum på älvens
vatten. |
