J. L. BIRCK

MIN BARNDOMSSKOLA


Hågkomster från Nykarleby
Seminariums normalskola
1893—1901



Särtryck ur Skolhistoriskt Arkiv IV, 1957.

Ekenäs Tryckeri Aktiebolag, Ekenäs


Om man med begreppet  g o d  s k o l a  avser en inrättning, där lärjungarna bibringas relativt säkra kunskaper i föreskrivna lärokurser och därtill hyfs och pli, lydnad och respekt, och om skolan genom sitt läge och andra omständigheter bjuder barnen trivsel, lagom omväxling och ideell påverkan, så tvekar jag ej att beteckna min barndomsskola, normalskolan vid Nykarleby Seminarium, som en i dessa avseenden god, för att ej säga mycket god skola.

Den normala skolkursen var sjuårig: två år i småskolan, vanligen kallad barnkrubban, och fem år i den egentliga normalskolan. Avgångsklassen våren 1900 — min klass — bad att få gå ett år till i skolan, varför skolkursen den gången blev åttaårig och klassen bekom avgångsbetyg två år i följd. — I småskolan intogs både gossar och flickor, i normalskolan endast gossar. Småskolans flickor fortsatte i stadens folkskola för flickor.1)

Normalskolan var (till 1908 då övningsskolans nya hus vid torget togs i användning) inrymd i övre våningen av seminariets verkstadsbyggnad [nuvarande skolkansliet]. Undre våningen inrymmer än i dag seminariets verkstadsrum för trä- och metallslöjd samt vaktmästarbostad. Normalskolans våning omfattade fyra små klassrum à c:a 30 kvms golvyta, ett större klassrum, som tillika var samlingsrum vid morgon- och aftonbönen, samt ett lärarrum. Utrymmet var i knappaste laget, men elevantalet per klass översteg sällan 10 och i småskolan 20 per avdelning. Småskolan var placerad i ett stort rum i norra flygeln av seminariets' huvudbyggnad. För träslöjden begagnade normalskolan seminariets slöjdverkstad och verktyg, för gymnastiken seminariets gymnastiksal och redskap, för sångundervisningen användes ofta seminariets sångsal.



L
äsåret 1897—1898 hade småskolan 37 elever och normalskolan 43. Namnförteckningen erbjuder ett och annat av intresse utöver det rent lokala.

Småskolans lägre avdelning:
Andersson, Ellen Alexandra
Björklund, Anna Sofia
Björklund, Erik
Björklund, Hildur Emilia
Brunell, Emil Alexander
Ekroth, Karl Evert
Eriksson (Rydström), Johannes Alexander
Forsbacka, Sanna Alexandra
Forsman, Werner Johannes
Grönlund, Karl Alexander
Johansson, Signe Sofia
Karlsson, Elis
Markén, Adolf
Nilsson, Albertina
Nyman, Paul Evert
Sund, Anni Amanda

Småskolans högre avdelning:
Andersson, Anders August
Birck, Aurora Viktoria
Davidsson, Bernhard Napoleon
Eriksson, Fanny Maria
Forsberg, Alma Sevia Ingrid
Granlund, Elvi Virginia
Hellstrand, Helmi Maria
Johansson, Hugo Waldemar
Johansson, Signe Maria
Karlsson, Vendla Elisabet
Markén, Andreas
Nylund, Elna Johanna
Nylund, Ida Maria
Olin, Oskar Johannes
Rank, Ellen Elisabet
Renkonen, Emil Arvid
Skog, Anders Leander
Sund, Vendla Maria
Sundqvist, Maria Karolina
Wiljanen, Anni Emilia

Normalskolans första klass:
Blomqvist, Johannes
Forsström, Johan William
Holmström, Werner Walfrid
Hellstrand, Karl Johan Henrik
Jakobsson, Karl Julius
Johansson, Matts Elis
Rönnlund, Henrik Gideon
Winqvist, Erik Einar

Andra klassen:
Forsbacka, Emil Wilhelm
Johansson, Johan
Johansson, Karl Reinhold
Nyman, Anders Wilhelm
Rank, Johannes Wilhelm
Renkonen, Johannes Edvard
Sandell, Oskar Alexander

Tredje klassen:
Birck, Johannes Ludvig [författaren]
Granlund, Arne Frithiof Axel
Granlund, Helge Gustaf Alexander
Häggström, Herman Oskar
Isberg, Johannes Alexander
Karlsson, Karl Gustaf
Lingonblad, Johannes
Mattsson (Löving), Artur Waldemar
Nilsson, Karl Alexander
Nyman, Evald Johannes

Fjärde klassen:
Björklund, Bruno Reinhold
Forsberg, Axel Reinhold Sigismund
Forsberg, Johan Teodor
Johansson, Georg Wilhelm
Rank, Oskar Alexander
Sundberg, Karl Otto Mathias
Svanström, Paul Alexander
Öhrling, Werner Ferdinand
Nylund, Emil

Femte klassen:
Andersson, Otto Waldemar
Björklund, Alfred Waldemar
Hellstrand, Gustaf Werner
Johansson, Edvin Johannes
Johansson, Gustaf Leonard

Karlsson, Leander
Krut, Johannes William
Mattsson (Löving), Lennart
Thunberg, Alexis Leopold

 

Belysande för emigrationens omfattning i den lilla österbottniska staden är, att av dessa normalskolans 43 gossar 22 (möjligen 23) eller drygt hälften hamnade i Amerika eller annan utomeuropeisk världsdel. Av de övriga blev 5 folkskollärare, 4 tjänstemän (befattningshavare) och 10 utövare av praktiska yrken. Två dog unga. På hemorten (staden och dess närmaste omgivning) kvarblev som vuxna och familjebildare endast 6 av de 43 skolpojkarna.

Den gamla normalskolans läge vid älvstranden var idealiskt. För fristundernas utnyttjande på sätt, som pojkar tyckte om, fanns de bästa förutsättningar under skiftande årstider. Få intresserade sig för de vackra planteringarna, även om dessa under årens lopp gjorde djupa intryck på pojksinnet. Mera värde för stunden hade gräsmattor, som man fritt fick tumla om på, och bollplanen för bollslagning (fotbollen var okänd). Men mest lockade älvstranden oberoende av årstiden.


Seminariets huvudbyggnad och den förra normalskolan i fonden till vänster.
Seminariets huvudbyggnad och den förra normalskolan i fonden till vänster.


Vintertid var det endast i den värsta snöyran, som pojkarna under fristunderna höll sig borta från åbacken. Alla hade skidor med, enkla hemgjorda don med kraftigt uppböjd framända och simpla läder- eller bandstroppar (”stroffor”). De kortaste var knappt en halv meter, kallades ”prunnor”, tillverkades av brädbitar eller ”'kimbar” [tunnlaggar] och användes endast på hård snöyta i väg- och backsluttningar, men var mycket omtyckta. Sparkkälkar fanns ej. Skidstavar var farliga vid åkning i älvbranterna och var därför strängt förbjudna. Kappskidning i tävlingsspår i skog och mark förekom ej. Tävlan oss pojkar emellan gällde att under vinande nedfart kunna stå utan att falla i de högsta och brantaste backarna och att av farten få skidorna att ränna längst ut på älvens is, om möjligt ända till motsatta stranden. Backåkningen var pojkarnas främsta vintersport, som lade beslag på en god del av deras söndagar och fritider. Men blev det klingis på höstvintern, lades skidorna åt sidan och träskridskorna med stål- eller malmskena surrades på fötterna och pojkarna nästan flög över isfälten.

Som följd av normalskolans intima lokala samhörighet med seminariet blev kontakten daglig och givande i synnerhet för den förra. Skolan arbetade i seminariets omedelbara hägn och air och under dess direktors och lektorers uppsikt. Det var inte utan att vi pojkar kände oss intimt höra samman med lärarutbildningsanstalten. Verkstadsrummen och dess verktyg var vi väl förtrogna med. ”Kandidatstyckena”, som vanligen utgjordes av durabla skrivbord, kom till under våra ögon. Vi hyste respekt för varje god slöjdare i seminariet. I huvudbyggnaden kände de flesta av oss pojkar till varje rum, dess funktion och inventarier. Svensk Lärartidnings dåtida snirklade vignett tilldrog sig min uppmärksamhet, då den tidningen ofta låg på direktors bord i konferensrummet. På samma bord låg även en katekes med Luthers bild och kring denna födelseåret 1483 och dödsåret 1546 i cirkelrunt tryck på pärmen.

I gymnastiksalen höll vi till ej endast under veckans två gymnastiktimmar, utan somliga av oss även på kvällar och söndagar, då seminarister och pojkar ofta tillsammans på egen hand övade sig i ”plintens” användning eller hoppade höjdhopp över repet. På räckarna och de höga klätterstängerna tränades armstyrka och vighet. Det var spännande att om kvällarna, då salen låg i beckmörker, tysta som möss ligga högt uppe under taket på ramen, som i runda hål höll klätterstängerna på sina platser. Bäst det var kom någon gående i mörkret genom salen. Då gällde det att genom mystiska ljud agera ”ramt” ["spöka"] utan att bli upptäckt. Att hastigt tända ljus och avslöja spöket gick inte, ty man levde i petroleumlampornas tid och de hängde högt under taket oåtkomliga utan stege. Men ofog och åverkan på inventarier aktade pojkarna sig för.

Pojkarnas vistelse i seminariebyggnaden under kvällar och söndagar var egentligen betingad av att de var ”pumpanpojkar”, d. v. s. pumpade luft i stora pedalorgeln åt lärarkandidater på dessas speltimmar. Varje kandidat hade engagerat sin pojke för 10 penni i timmen, och det var nätt opp den enda stående och säkra inkomst, som stod normalskolpojkarna till buds och den räckte ingalunda åt alla. Den som hade tur kunde bli tingad för ett tiotal pumptimmar per vecka och hade efter pojkars dåtida måttstock en betydande och avundsvärd inkomst. Men så fick han ordentligt möda sig och slita för slantarna. Ett sätt att hålla sig vaken under så sena speltimmar som kl. 21—22 var att hålla en spännande bok i ena handen, medan den andra förde pumpspaken upp och ned. Var det spökhistorier, som man jagat upp sin fantasi med, vilket hände, så blev hemvägen i höstmörkret kusligare än vanligt, särskilt om lykttändaren hunnit släcka petroleumlyktorna i gathörnen och vinden ven och prasslade lite varstans. Saken blev inte bättre av att man måste gå tätt förbi kyrkan och kyrkogården, förbi stadshäktet vid gamla gravgården. Och det gick ej ens att springa för mörkrets och gatugyttjans skull.

Seminariets arbetsliv förlöpte jämsides med normalskolans, och vi pojkar rönte omedvetet ett fostrande och kultiverande inflytande därav. Seminariets planteringar, trädgården med dess mästare Thunberg, den nyanlagda Skogsparken med dess folkskolträdgård i miniatyrformat — där även vi pojkar var med i arbetet och där vi med den övriga publiken njöt av illuminationskvällen varje höst — allt detta och annat till gjorde seminariet inklusive normalskolan med dess omgivningar och den idylliska staden i övrigt till en harmonisk och mångsidigt berikande uppfostrings- och undervisningsmiljö för oss barn. Vår skolgång skedde inför ögonen på en skara hurtiga, ideellt sinnade ynglingar med lärarkallet som hägrande framtidsmål. De flesta såg på livet ljust och förhoppningsfullt och var fria från tjat och gnat. De hade vår intuitiva, kamratliga sympati som seminarister, och vi trivdes bra med dem som kandidater och våra lärare. För lektorerna, som titt och tätt gick in och ut i våra klasser och åhörde undervisningen, kände vi djup respekt. Deras studier, lärdom och samhällsställning gav dem en säkerhet och pondus i uppträdandet, som imponerade på omgivningen. Seminariestatens kulturella dominans i staden var både påtaglig och givande.

Märkligt nog fortsatte en och annan ”skolmoster” sin privata förberedande undervisning även efter tillkomsten av småskolan vid seminariet. Något större tillopp av elever hade hon icke, men somliga föräldrar ansåg, att en några veckors kurs hos skolmoster före den riktiga skolgångens början var till påtaglig nytta för ungarna, särskilt för pojkarna. Därav kom det sig att jag och andra pojkar i sjuårsåldern — vi var knappt ett tiotal — en sommardag år 1893 samlades hos ”moster” Katarina Jakobsson på Källbacken. Vi var försedda med en fint skuren bokpinne och med en tunn abc-bok av den gamla, ärevördiga sorten med bilden av den värpande tuppen, som stod på ett ben och var omgiven av flitens kringlor och lättjans ris. Sittande i ring kring mosters bord började vi ”stava och lägga ihop” enligt metoden ”i säger i” o. s. v. Bokpinnen hölls i högra handen och följde med från bokstav till bokstav, från ord till ord. Den var behövlig både för att man lättare skulle urskilja de enskilda krumelurerna i den krångliga tyska frakturstilen och för att varma, svettiga fingrar ej skulle smutsa och förstöra texten. Vi klarade stavningssvårigheterna med gemensamma ansträngningar i korus och läste behjälpligt bokens texter: Fader vår, Herrens välsignelse, Korpungar små, stycken ur Hustavlan m. m., när vi efter några veckor hemförlovades och våra mödrar betalt den goda skolmostern med ett par mark per pojke. Livligt står för mitt minne våra ystra lekar och språng på skolmosters gård med sina inbjudande, flata berghällar. Inför min nötta abc-bok, den med tuppen och bilden av barnet som gråter och grodan som kväker, m. fl. naiva träsnitt ur Orbis pictus, stannar tanken i begrundan och förundran, hur det kom sig att med en sådan bok i en olärd skolmosters regi på så kort tid så mycket kunde uträttas.


Nykarleby, sett från stranden utanför normalskolan.
Nykarleby, sett från stranden utanför normalskolan.


S
amma år den 1 september råkades vi pojkar igen i seminariets ”barnkrubba”. Ett tjugutal gossar och flickor började nu ordinär skolgång i en riktig 2-årig småskola motsvarande den nutida folkskolans två första klasser. Det missvisande namnet barnkrubba var det enda, som länge dröjde kvar av Uno Cygnaeus' varmt omhuldade men aldrig förverkligade förslag att vid seminarierna skulle inrättas en vårdavdelning för barn, som ej uppnått skolåldern, men som vore i behov av mönstergill omvårdnad. Meningen var att de blivande folkskollärarna i vårdavdelningen skulle inhämta nödig kunskap om barnen i förskolåldern.

Barnkrubban disponerade ett stort rum i övre våningen av huvudbyggnadens norra flygel (senare seminariets lärosal för naturvetenskapliga ämnen). De båda årsavdelningarna var under somliga lektioner samtidigt närvarande, under andra undervisades en grupp i sänder. Lärarinna var fröken Lydia Sundström.2) Hon hade den för en pedagog så utomordentligt värdefulla naturliga värdigheten, detta gyllene lagom i sätt och umgänge med barnen. Hennes undervisning och disciplin var mönstergill. Bestämd men vänlig och lågmäld var hon, och vi tyckte alla bra om henne och har henne i tacksam hågkomst. Hon framstår i minnet som en skolfröken med stort F.

Vår första bok i hennes skola var Ny elementarbok av J. O. I. Rancken enl. ljud-, läs- och skrivmetoden. Fröken demonstrerade ljud efter ljud, bokstav efter bokstav av skilda typer och sammanställningar på lästavlan i klassen, och på skrivtavlan blev det staplar och bokstäver, som vi efterbildade så gott vi kunde. Vi pojkar tyckte Frökens metod var invecklad och tråkigt långsam jämförd med Skolmosters, som gick rakt på sak: ”stava och lägga ihop”.

Lärarkandidaterna hade en och annan övningstimme även i småskolan och avlade sedan undervisningsprov i närvaro av sina klasskamrater och lektorn i det ämne provet gällde. Stundom var även seminariets direktor närvarande. Vid sådana tillfällen med rampfeber hos provkandidaten ville lärogången bli så stelt korrekt, att alla parter tacksamt anammade varje oavsiktligt tillfälle till munter avspänning i högtidligheten, som kunde inträffa under lektionen. Vid ett sådant prov hade lärarkandidaten att inlära bokstaven c och vad därtill hörde. Lektionen hade fortskridit så långt, att en liten grabb varit framme vid klasstavlan, visat sin förmåga att skriva bokstaven och återvänt till sin pulpet. Kandidaten frågar som sig bör klassen, om bokstaven är riktigt skriven. Allas ögon är fästa på klasstavlans c för att upptäcka eventuell felskrivning. Det ser redan ut som alla skulle gilla pojkens utformning av c, då en flicka ivrigt markerar. ”Nå”, säger kandidaten, ”ser du något fel?” ”Jo”, svarar flickan, ”han har glömt bort riston i röven på c!” Allmän munterhet, men kandidaten tog kritan och försåg tavlans c med det lilla uppstreck nedtill, som ännu den tiden hörde till varje korrekt skrivet c.

I handarbete trädde vi smala pappersremsor av olika färger som inslag i pappersränning, så att resultatet blev små pappersmattor i vackra mönster. Eller sydde vi med rött garn djur- och blomkonturer på förtecknade kartonger. Under sångtimmen stod vi kring taffelpianot och sjöng då fröken spelade.

I räkningen var huvudräkning det väsentliga, och vi hade god hjälp av räkneramens kulor, men jag minns att jag hade all möda att klara huvudräkningsuppgifterna. För sifferskrivning och skriftlig räkning användes ej så mycken tid som i nutida småskolor.

Många händelser, som lärarinnan berättade ur bibliska historien, var spännande, och Sandbergs enkla bibliska planscher i svart och vitt förvandlades i vår fantasi till underbara skilderier, som vi ej kunde se oss trötta på.

Andra året läste vi utanläxor ur Steinmetz Biblisk historia för småskolan. De första var de svåraste, ty skapelsedagarnas händelser hade benägenhet att trassla sig om varandra i pojkminnet. Utom en för åldersstadiet väl lämpad läsebok, vars namn fallit ur minnet, gjorde vi bekantskap med Topelius Naturens bok och lärde oss åtskilliga av dess poem utantill. Kasper, som ingenting fick lära, och Dion, som ville skapa en människa, sysselsatte länge fantasin och eftertanken. Med allvar och möda stickade även gossarna strumpeband och muddar. Vintertid bar vi alla muddar om handlederna som skydd mot snö och köld.

I klassen satt gosse bredvid flicka i växling. Min sidokamrat var en nätt blondin med ett stillsamt sätt. Småningom mot vårterminens slut, när solen sken och fågelsången och vårens dofter trängde in genom det öppnade skolfönstret, började jag känna ett trevande tycke för sidokamraten. Ibland då hennes hand vilade på vår gemensamma sittbänk i klassen, vågade jag varsamt placera min hand på hennes. Och hon ryckte inte bort sin hand. Mera blev det inte, för vi bodde långt från varandra i den lilla staden, och när följande skoltermin började satt vi i skilda skolor. I 13-årsåldern emigrerade hon med sina föräldrar till Amerika, blev sedan gift med en norrman och mor till framstående barn. Som änka besökte hon för några år tillbaka barndomsstaden. Vi samtalade om skolåren i barnkrubban, och jag berättade för henne, att hon varit min första flamma i 8-årsåldern, men det hade hon inte haft någon aning om. Sade hon, men kanske minnet svek.

I normalskolan sköttes undervisningen nästan helt och hållet av kandidaterna. Skolans föreståndare hade vanligen endast hand om högsta klassen i kristendomskunskap och modersmålet. Kandidaterna gjorde sina lärospån i klassundervisning som ämneslärare med några veckors omlopp per ämne. De var visserligen nybörjare som pedagoger och saknade rutin, men de måste utarbeta och för lektorn på förhand uppvisa skriftlig disposition över lärogången och läroinnehållet för nästan varje lektion. Därutöver var deras undervisning underkastad flitig auskultering från lektorernas sida. Självfallet gjorde kandidaterna sitt bästa i förberedelse och undervisning för att då omloppet var till ända kunna avlägga ett lyckat undervisningsprov i lektors, kamraters och direktors närvaro. Av undervisningsvitsordet berodde i hög grad framtida tjänsteutnämningar.

Det var en prestationsspänning i sinnena inför och under en sådan provtimme. Även vi pojkar hade en smula känning av rampfebern och gjorde vårt bästa för att provlektionen skulle lyckas, ty sed var att kandidaten, då han efter provet lämnade ämnet och klassen, gav envar av eleverna muntligt vitsord i ämnet. En gång — det var under vårt nästsista skolår — gjorde vi dock en avvikelse från regeln att samverka med provkandidaten till hans bästa. Han hade förverkat vår sympati genom ett — såsom vi då tyckte — högfärdigt och struntviktigt uppträdande inför klassen. Då vi därtill nogsamt kommit underfund med att han ej var sadelfast i ämnet — historia — kom vi överens om att icke låta hans eventuella felsägningar under provlektionen gå oanmärkta förbi. Provtimmen kom, första felsägningen likaså. Vi markerade utan att bli åtsporda, och då kandidaten frågade en elev vad han ville, svarade den tillfrågade: ”Det var inte så som lärarn sade, utan så och så.” Lektionen gick vidare och åter gjorde kandidaten sig skyldig till ny felsägning och vi till ny markering och rättelse. Kandidaten blev alltmer konsternerad och gjorde ännu flera fel, men vi framhärdade i vår sataniska rättelseiver till timmens slut. Att vi som vuxna ogillat och ångrat detta pojkstreck är självfallet.

En annan kandidat — det var året innan föregående händelse ville förvissa sig om att provtimmen i zoologi skulle lyckas, fast hans håg inte låg åt det lärofacket. I denna avsikt bad han oss pojkar komma till skolan på uppgivet klockslag en lektionsfri eftermiddag, då inga andra klasser fanns i skolan. Vi lydde snällt och kandidaten gick igenom pensum för provlektionen, som skulle hållas följande dag. Vår gemensamma belöning blev en silvermark vid lektionens slut. Vi överlade en stund om hur gåvan skulle användas och resultatet blev, att två pojkar skickades på snabba ben till stadens största bageri, där de köpte fem kryddade vetelimpor av den speciella lösa och smakliga sort, som vi livligt uppskattade och som folkhumorn kallade ”jäsakladdor”. Läckerheten delades broderligt och avnjöts i god sämja vid älvstranden. På provtimmen dagen därpå gick det som smort med frågor och svar, och klassens och provkandidatens goda humör spred sig även till åhörarna.

Seminariegatan vintertid. [Vykort från 1920-talet.]

Den klass jag tillhörde bearbetades i undervisningsväg under sex år — småskolan icke medräknad — av inalles nittio lärarkandidater, vartill kom ett tiotal hospitanter [Tillfälliga åhörare av föreläsning.].

Föreståndare för normalskolan var Karl Fredrik Spolander.3) Han hade högrest, ståtlig gestalt med värdiga, avmätta rörelser, svart hår och genomträngande blick. Han disciplinerade pojkarna med blotta blickarna. Sällan behövde han för det ändamålet tillgripa sin ständiga följeslagare utomhus, promenadkäppen. Respekten för honom var stor. Dock verkade Spolander mera sträng än han i själva verket var. Som föreståndare var han fast, ordningsfull och praktisk. Som lärare var han klar, saklig och rätt fordrande. Glad förtrolighet visade han icke gentemot eleverna, men ibland använde han skämtsamt ironiska anmärkningar. Aldrig var han uppbrusande eller tjatig, städse kall och lugnt saklig i umgänget med stora och små.

I en tid då socialt betonade välfärdsanordningar i skolan, såsom fria böcker och annat skolmaterial, skolmåltider, hälsovård och tandvård etc., helt saknades, hade vår föreståndare sitt speciella och effektiva sätt att vänja pojkarna vid personlig yttre renlighet. Sedan den gemensamma morgonbönen hållits i det största klassrummet med psalmsång, bibelläsning och Herrens bön och pojkarna återvänt till sina respektive klassrum, följde — ibland, icke alltid — ritualen i personlig hygien. Den gick så till att föreståndaren gjorde en rond i klassrummen bärande morgonbönens bibel och den kommande religionstimmens katekes i handen. Pojkarna stod vid sina pulpeter och lade sina handflator på pulpetlocken när granskaren kom. Han gick från rad till rad, medan blicken fixerade pojktassarna. Hade någon otäckt svarta ränder under naglarna, fick fingrarna en dunk med bibelns ryggkant. Men även öronens ev. renlighetsbrister var föremål för argusblickarna, och där så var påkallat applicerades den mjukpärmade katekesen på det smutsiga örat med en dask, så måttfullt avvägd att all risk för trumhinnan var utesluten. Snabb och nästan ordlös var renlighetsronden, men att den förbättrade vår kroppsliga hygien kunde vi alla konstatera på varandra. De skolveckor vi kunde gå barfota, skyndade vi oss att förrän skolklockan ringde till samling vaska fötterna vid älvstranden.

Såsom betecknande för det respektfulla avståndet mellan en skolföreståndare av K. F. Spolanders typ och hans elever i en tid då den sociala rangskillnaden ej ännu visste av någon nivellering, må följande annoteras. Fotograf och fotografateljé fanns i Nykarleby åtminstone från 1890-talets början [Fotografer i Nykarleby], kanske redan några år tidigare, men fotografering av skolor och elevgrupper kom ej i fråga. I folkskolan för flickor fanns vid sekelskiftet två elever, som med sina mammor skulle resa till papporna i Amerika. Flickorna var företagsamma nog att beställa fotografen att taga en bild av skolans samlade elever. Lärarinnan var inte med. Detta foto torde vara det enda som finns från den skolan.

En lördag i maj 1901 överraskade normalskolans föreståndare sina elever i högsta klassen, där jag satt, med tillsägelse att vi följande förmiddag på bestämd tid skulle infinna oss i Stadsparken, för han ville fotografera klassen. Punkt och slut, ingen markerade för att göra någon fråga, och hössel och prat i klassen, vilket nuförtiden skulle vara en självfallen följd av ett sådant meddelande, var uteslutet. Men att vår klass var föremål för särskild välvilja från föreståndarens sida stod klart för oss. Aldrig hade något sådant hänt förut, fast det var allom bekant att K. F. Sp. länge sysslat med amatörfotografi.

Söndagen blev vacker. Solen sken, klockklang och fågelsång fyllde rymden, och med spänd förväntan infann vi pojkar oss punktligt i parken. Vår föreståndare som var lika punktlig, ställde upp sin stora stativkamera och satte in en ny plåt. Vi lägrade oss på tillsägelse i gröngräset i en ledigt formad, moltyst grupp. Rektorns mörka huvud dök under kamerans svarta duk, jämkade och ställde, handen knäppte. Så gick han tyst sina färde och vi lika. Därmed var det slut på denna i normalskolans historia unika episod. Något resultat av fotograferingen fick vi ej se, någon förklaring om orsaken därtill fick vi ej höra, och någon fråga vågade vi ej göra. Vi tvivlade ej på att en sevärd bild hade kommit till stånd, men vi började misstänka, att den ej alls var avsedd att visas för oss, och vi var smått skamsna över att ha tänkt på att begära att få köpa oss kopior.

Läroämnena i normalskolan var givetvis desamma som i dåtida fullständiga folkskolor för gossar. Timplanen och lärokurserna överensstämde likaså i det väsentliga med folkskolornas. Normalskolans skoldag började med gemensam morgonbön kl. 9. Förmiddagslektionerna var som regel tre och räckte till kl. 12. Eftermiddagslektionerna vidtog kl. 15, sannolikt ett par veckodagar kl. 14, och fortgick till kl. 17, då dagens skolarbete avslutades med gemensam aftonbön. Onsdagseftermiddagarna var lediga; veckoschemat upptog högst 30 timmar men ibland mindre. Utöver påskveckan och de s. k. kejserliga lovdagarna minns jag endast marknadsdagarna (i mars och oktober) samt 1 maj som regelbundna lovdagar.

På grund av att elevnumerären per klass var låg (sällan över 10), att skolkursen var ett år längre än dåtida folkskolors och att lärokursen i varje ämne klass efter klass genomarbetades under kontroll med metodisk och didaktisk grundlighet, blev inlärningsresultatet i normalskolan i genomsnitt avsevärt bättre än vad fallet var i folkskolor i allmänhet. Detta gällde såväl kunskaps- som färdighetsämnena. Det var ett i kandidatkretsar omvittnat sakförhållande, att kandidaten-läraren, då han gick till lektioner i en del ämnen i normalskolans högsta klass var en aning ängslig för att icke för pojkarna framstå säker i kunskapsväg i vad som hörde till pensum för gången. Skolan var rätt väl försedd med kartor, planscher och diverse annan skolmateriel, och lån från seminariets materiel förekom vid behov.

Vidkommande undervisningen i skolans läroämnen förtjänar ett och annat att antecknas.

Bibliska historien och den kristna läran blev grundligt behandlade. Sundwalls lärobok Biblisk historia för folkskolan lästes utantill och repeterades utförligt. Psalmer memorerades. Luthers lilla katekes och Kristna läran i 1893 års utveckling förklarades och lästes utantill kapitel efter kapitel och kundes slutligen någorlunda utantill från pärm till pärm. Föreståndaren själv hade hand om undervisningen i Kristna läran i högsta klassen. Det var sakligt givande timmar, och jag har ännu i behåll små anteckningar över hans förklaringar till ett och annat bibelspråk. Sakligheten i normalskolans kristendomsundervisning kompletterades av värmen och innerligheten i kristen tro, livssyn och sång, som vi barn mötte i söndagsskolan, där vi allmänt samlades under många år i följd.

Modersmålsundervisningen i normalskolan — liksom även i seminariet — genomgick en grundlig reformation på 1890-talet. Lektorn i ämnet, fil. dr K. J. Hagfors (tjänstgörande från 1891 till 1930), var ung och energisk och hade satt sig före det stora målet att åstadkomma en kraftig uppryckning och effektivisering av den grundläggande beståndsdel av lärarutbildningen, som goda insikter i modersmålet och dess användning utgör. Det blev för den outtröttlige, hetlevrade och fordrande lektorn en livslång kamp, men så hade han även tillfredsställelsen att få uppleva påtagliga och betydande framsteg över hela linjen. Ett viktigt hjälpmedel var den språklära för folkskolan dr Hagfors utarbetade och före tryckningen utexperimenterade på oss pojkar i normalskolan. År 1897 utkom Folkskolans språklära del I ”Rättskrivning” och året därpå del II ”Form- och satslära”.

Det är med nöje jag erinrar mig de livaktiga och energimättade modersmålstimmarna under böckernas tillkomsttid med lektorn som trägen åhörare och ofta aktivt ingripande i undervisningen. Rättskrivningslärans regler samt ordförteckningarna, som exemplifierade de skilda ljudens teckning, lästes utantill, och pojkarna tävlade sinsemellan i övningarnas felfria skrivning efter diktamen. Sällan, om ens någonsin, har väl modersmålets grammatik på folkskolstadiet ägnats så mycket arbete och behandlats så grundligt som i normalskolan på denna tid. Hagfors Form- och satslära var i bokens första upplagor betydligt utförligare än i senare editioner. Men tråkigt hade vi ej under grammatiktimmarna, för vi utvann något av sport och spänning i det hela: vi klättrade utan bok med fart genom verbets böjning i aktiv och passiv form, i alla tempus och modus och personer, och satsanalysen var för oss lika tankespännande som korsordsgåtorna i våra dagar. Till varje lästimme hörde en stunds analys till ordklasser, satsdelar, former och tempus av någon mening i läseboken.

Kursorisk läsning sida efter sida, berättelse efter berättelse, läsebok efter läsebok, såsom nu allmänt praktiseras i folkskolan, var totalt främmande för normalskolan. Så gott som varje stycke blev innehållsbehandlat och prima vista [utan föregående inövning] återgivet av eleven i förkortad och förenklad form. Lägges därtill en stunds grammatikexercis, så är det förklarligt att Boken om vårt land räckte 3—4 år att läsa och dissekera. Sedan kom turen till den digra Folkskolans läsebok, utgiven i Sverige, och jämte den Fänrik Ståls sägner i sista klassen.

I uppsatsskrivningen behandlades vanligen ett av läraren bestämt ämne efter given disposition, men även ”fria uppsatser” efter elevens eget val koncepterades. Sedan konceptet rättats följde renskrivning i särskilt häfte. I min lilla ”notesbok” från skoltiden står bl. a. antecknat: ”Ämnesskrifning, V kl. 1899—1900. 1. Fönstret. 2. Knappnålen, ombildadt skelett, 3. Ekorren, 4. Celsius termometer, 5. Ett bref, ombildadt skelett, 6. Hästen och åsnan, återgifven berättelse, 7. Lejonet, 8. Björken, 9. Bref, 10. Sven Dufva, efter ett poem af J. L. R., 11. Gubben och äppelträdet, efter ett poem, 12. Räkning, 13. Skuldsedel med solidarisk proprie borgen, 14. Fullmakt, 15. Kvitto, 16. Satsanalys, skriftligt utförd, 17. Bref, ansökan om tjänst.”

Stor vikt fästes vid handstilens övning, men att i normalskolan idka vänsterhandsskrivning för en vänsterhänt pilt var otänkbart på den tiden, något som jag i egenskap av vänsterhänding är synnerligen tacksam för.

Undervisningen i räkning och naturlära övervakades av lektor A. F. Mennander, som i sina ämnen inte tålde avvikelser från den konsekventa metodik han utformat. I räkning byggde hans metodik föga på regler utan på åskådning, trägen övning och logiskt utformade slutledningar, i naturlära på ordnad samverkan mellan åskådning av verkliga föremål och planscher och beskrivningen av byggnad, funktioner och liv. I fysiken skulle åskådning, experiment och beskrivning av företeelserna med krita på skoltavlan kombineras. I läxförhöret i fysik hade vi pojkar att med kritan i hand på skoltavlan rita och beskriva pensum, t. ex. ljusets brytning, kraftens och lastens verkan, m. m. Lärobok i naturlära var den i flera hänseenden utmärkta Naturlära för folkskolan av de framstående rikssvenska pedagogerna Hjalmar Berg och Anders Lindén. Inhemsk motsvarighet till denna bok saknades.

I räkning inledde en stunds huvudräkning varje timme och några exempel för hemräkningen skrevs upp. Griffeltavla användes för skriftlig räkning i skolan. Märkligt nog var eleverna i normalskolan under min tid utan läro- och exempelbok i räkning. Någon för folkskolan utarbetad inhemsk räknebok fanns ej att tillgå, och antagligen gillade lektor Mennander ingen av de i Sverige utgivna.

Då lösningen av reguladetriexempel demonstrerades på klasstavlan eller utfördes i hemräkningshäftet, skulle räkningen stegvis föras framåt under formande av muntliga slutledningar och uppteckning av varje sådan på skild rad. Var det fråga om sammansatt reguladetri ville klasstavlan ej hinna till för uppskrivningen av alla deloperationer på skilda rader. Förtjänsten av denna för nutida räknemetoder främmande omständlighet i uppskrivningen var, att lösningens gång blev klar och överskådlig och att eleverna tvangs att vänja sig vid att tänka logiskt och forma slutledningar i st. f. att slå in på den lockande bekväma vägen att turvis och gissningsvis på ömse sidor av ett bråkstreck börja plocka in de talfaktorer, av vilka slutresultatet beror. Till de episoder, som jag gärna minns från räknetimmarna i normalskolan, hör en gång då överinspektor Floman från dåtida Överstyrelsen för skolväsendet satt som åhörare i klassen och jag kallades fram till klasstavlan för att muntligt och skriftligt utföra lösningen av ett nytt exempel i sammansatt reguladetri. När jag slutat var tavlan fulltecknad med slutledningsrader, förkortningarna mellan de många faktorerna på ömse sidor av det slutliga bråkstrecket utförda och det riktiga svaret utskrivet. ”Det där gjorde du bra, min gosse”, lydde överinspektorns kommentar då timmen var slut.

En stor reliefkarta av Finland var uppsatt i ett glasskåp på väggen i första klassen, där vi började bekanta oss med geografins grundbegrepp och Finland enligt Lagerblads Förberedande geografi och kartan. Reliefkartan tilldrog sig länge vår uppmärksamhet. Dess höjdproportioner var kraftigt överdrivna. Det visste inte vi pojkar då vi med ögonen klev över de väldiga bergsryggarna eller sökte kartans blå sjöar och stråtar eller åkte utför de krokiga älvdikena. Österbottens vida slätter hittade vi ej. Och på den gamla och ynkligt lilla Finlands-karta, som lärarn hängde upp på kartstället, återfann vi samma sammanhängande långa bergskedjor. Inlärandet av deras finska namn beredde oss nioåringar åtskilligt besvär, likaså uppgiften att egenhändigt rita en igenkännbar bild av Finland i det stora kartritningshäftet, som hade silkespapper mellan bladen. Kartbilden utfylldes med bruna bergskedjor, blå älvar och sjöar, gröna öar och röda numrerade städer med dito stadslista på sidan om kartan. Andra behövliga namn skrevs direkt på kartan, och vi tyckte den blev grann och att vi visste mycket om Finland tack vare kartan som vi ritat.

Lärobok i geografi från kl. II genom hela skolan var den hart när klassiska Erslev-Modéens tunna bok (bearbetning efter dansken Erslevs original), en sannskyldig ”lille Tabell” i knapphändigt utformad geografisk elementarkunskap, en bok av minsta tänkbara omfång för sitt fack. ”Non multa, sed multum” (icke mångahanda, utan mycket), var bokens motto, tryckt på titelbladet. Boken hade emellertid den stora förtjänsten, att den hann nötas in och gav hållbara minnesknaggar att hänga geografiskt tillskottsvetande på (sista skolåret lästes i min klass ”stora Lagerblad” i geografi). Lektorn i ämnet, V. K. E. Wichmann lade stor vikt vid lärarens livfulla skildringar och vid elevernas säkra kartkunskaper.4) Det var ej nog att rita kartor i häftena efter som kursen framskred och nya länder och världsdelar behandlades, utan till läxan om ett rike hörde även att envar i klassen skulle vara beredd på att  u r  m i n n e t  rita rikets eller världsdelens karta på klasstavlan. Början gjordes med rikets, världsdelens konfiguration, som utfördes av en elev utan att denne på förhand visste att han skulle få uppgiften och utan lov att se på någon karta eller förebild. En annan elev fortsatte och målade berg och höjdförhållanden, en tredje floder och sjöar, en fjärde satte ut städer, en femte elev skrev de namn, som kartan gav vid handen. Envars prestation korrigerades under arbetet ifall av behov. Det var en krävande uppgift att ur kartboken hemma inlära och genom upprepad ”försöksteckning” inprägla så säkra kartbilder, att de ur minnet kunde någorlunda riktigt utformas och förses med tillhörande namn riktigt skrivna.

Det hände i min klass att en kamrat för att klara en sådan kartritningsläxa hemma ritade en diminutiv bild av landet på en papperslapp, som han sedan höll inne i handen, då han otursamt nog i klassen kallades att rita landets konfiguration i stort format på skoltavlans baksida. Att utföra ett dylikt förstoringsarbete skulle ju i en modern skola vara en icke föraktlig prestation, men i normalskolan var det fusk och bestraffades som sådant, ty det blev upptäckt.

Undervisningen i historia låg lektor Wichmann varmt om hjärtat, boren historielärare som han själv var. Huvudvikten lades vid att lärarens framställning av det historiska skeendet blev levande, vilket nogsamt behövdes, ty Petrus Nordmanns läroböcker, en i allmän och en i Finlands historia, var skäligen torra och utan flykt. En förtjänst, som senare läroböcker i historia för folkskolan näppeligen uppnått, hade dock Nordmanns böcker: texten var koncis och så kortfattad, att tid och krafter räckte till att nöta in det väsentliga i minnet. Särskilt hans Finlands historia var ur den synpunkten ett utmärkt kompendium, och jag kan ännu påminna mig den kunnandets glädje och tillfredsställelse vi pojkar erfor, när vi sista skolåret kunde hela raden med kungar och kejsare och visste något om vars och ens tid och dess händelser. Knappast kan den roll överskattas, som de historiska berättelserna i Boken om vårt land spelat för många generationer skolbarn landet runt i fråga om väckande av intresse för och läggande av elementär kunskapsgrund i fäderneslandets historia. Lyckliga vi som fått njuta och näras av Boken om vårt land under episk ro och inlevelse.5)

Teckningsundervisningen bedrevs på det gamla maneret att avrita tråkiga figurer och mönster på rutiga och delvis förtecknade papper. En ljuspunkt var linjalritningen med användning av ritbräde, vinkellinjal och ritbestick. Geometriska figurer och enkla konstruktioner samt lättare projektionsritning utfördes.6)

Träslöjden i normalskolan övervakades under min skoltid först av verkmästare Isak Thors och efter hans avgång av verkmästare Anders Holmqvist. Lärarkandidaternas roll i slöjden syntes vara rätt obetydlig, åtminstone kan jag ej påminna mig något effektivt ingripande från kandidatens sida, och någon provlektion i hans undervisningsförmåga i slöjd lade vi pojkar ej märke till.

Sannolikt följde vi i slöjden någon modellserie med frihet till avvikelser. Men vad vi än slöjdade, så skulle det utföras väl. Det var rätt påkostande att ta om igen från början med samma arbetsuppgift, när ens förra arbetsstycke blivit en ”varg”. Men sådant fostrade till tålamod och uthållighet, till större omsorg och noggrannhet i utförandet och motarbetade ombytlighet, vårdslöshet och fusk. Att för en pojke i 11—12 års åldern slöjda ett öskar (för båtar) av en grov björkhalva var en krävande uppgift. Det kunde räcka en hel termin och längre, innan pojkens öskar tålde jämförelse med den linjevackert formade modellen. Men då var han också glad och stolt över att ha lyckats, och ansträngningarna var glömda. Han hade fått blick för skönhet i former och linjer på ett nyttoting, han hade fått krav på sig själv i utförandet av arbeten, hans samvete ogillade slarv och fusk. Och verkmästaren menade, att om en pojkes förmåga ej hann till att åstadkomma en plan yta, en rak kant eller den rätta böjningen på en linje, så var det bättre att en skickligare slöjdare, läraren, hjälpte pojken till målet med några hyveltag eller penndrag, för huvudvikten var att felen, bristerna korrigerades och att arbetet sedan kunde gillas. Slöjden i normalskolan var icke lustbetonad på nutida vis, den var karaktärsfostrande.

Gymnastiken i normalskolan var en kopia av den i seminariet med övningsserier, stav- och redskapsgymnastik efter tyskt mönster: militäriskt stram hållning och kantiga rörelser. Idrott och sport hörde ej till det dåtida skolschemat.7)

Skolsången och sångtimmarna tyckte vi pojkar om oberoende av att målbrottet hann fördärva en och annans röst. Psalmmelodier lärde vi oss efter gehör vid morgon- och aftonbönerna. Skolsångerna inövades omständligt med notskrivning, formelsjungning, tonträffning och slutligen textsjungning. Musikens elementer präntades in i små portioner. Tvåstämmiga sånger var vanliga i de högre klasserna. Första adventsöndagen medverkade vi i Hosianna-kören i kyrkan. Grunden till skolsångens relativt höga nivå både i seminariet och normalskolan hade lagts av lektorn i sång och musik F. V. Illberg, som även själv komponerade sångmelodier. Den mest kända är melodin till Skärgårdsgossens visa ”Nu sväller seglet och böljan slår”, orden av V. K. E. Wichmann. Det var visst på examensdagen 1897, lektor Illbergs avgångsår, som sången hade premiär utförd av normalskolans elever inför stor publik, som livligt uppskattade både ord och melodi. Lektor Illbergs efterträdare blev 1898 lektor I. E. Koskimies, som moderniserade undervisningen och bildade en stråkorkester vid seminariet.

Seminariets och normalskolans årsavslutningar sammanföll länge till tiden, och examensdagen i juni hade en solenn prägel.8) I normalskolan var det 20 minuters lektioner inför främmande åhörare, uppvisning i flerstämmig sång, utställning av slöjdarbeten och betygsutdelning under spänd förväntan. Några premiebelopp à 5 mk utgavs åt därtill förtjänta elever. Häggblomstrens doft vid seminariets port, lärksången över fälten och den friska försommargrönskan bildade yttre ram kring examensdagen. Kyrkan och Storbron skulle alla passera till och från skolan. Solblänket över älvens vatten, forsens brus, ja, själva kyrktuppen hörde med till dagens stämningsmelodi. Älven symboliserar livets röda tråd i den lilla staden, och barndomsälven rinner genom alla nykarlebypojkars liv till deras sista examensdag.

Min barndoms skoljulfester var två, normalskolans fest Luciadagen den 13 december i seminariets gymnastiksal och flickfolkskolans i rådhuset någon dag senare. Vår egen julfest började alltid med ”Av himlars höjd” och ”Hosianna” sjungna av seminarister och pojkar till ackompanjemang av pedalorgeln. Direktor Zachris Schalin höll bön och tal. Julgranen stod alltid på samma plats, lika hög och lika klädd. Devisbandet med dess gyllne skrift ”Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja” var på samma sätt virat kring granen år från år. Programmets enda men av pojkarna och publiken med spänning motsedda variation var stycket, som pojkarna spelade. Än var det Olle på skidor, än Björken och stjärnan eller någon annan av Topelius barnpjäser. De sceniska anordningarna var av enklaste slag: inget upphöjt scengolv, ingen ridå, några små granar, vita skynken över kullstjälpta stolar, om så behövdes, men aktörernas inövning och kostymering lade regissörerna, ett par lärarkandidater, större omsorg på. På främsta bänken satt vördige direktorn och smålog, men modersmålslektorn och hans ståtliga fru hade skrattande roligt åt pojkarnas dramatiska lärospån och gav efter spelets slut personligt erkännande åt goda prestationer.

Till programmet hörde givetvis för pojkar lämpliga lekar, såsom Haren uti gropen, Jakob, var är du?, Kvarnen hon malar, Här kommer kissekatten m. fl. ta-fatt och springlekar. Roligt var det, och svettiga blev vi. Så vankades enkel traktering, vanligen en bulle och en konfektkaramell i papper. Julgubben infann sig varje julfest och begåvade envar med en jultidning och därtill någon småsak, såsom en penna, notesbok eller dylikt. För en och annan pojke, vars föräldrar ej hade för sed eller ej hade råd att ge julklappar, blev skolans små julgåvor de enda han fick och hade därför så mycket större affektionsvärde. Bland de mest intresserade bland publiken ute i den fullsatta salen fanns en och annan äldre man, som inte hade någon anhörig i skolan, men som år efter år infann sig till julfesten för att njuta av pojkarnas program och minnas sin egen barndoms julfester.

— Men både Nalles dans och Fjällkungens och blindbocksleken, hur roliga de än var, lämnade både morska pojkars och drömmarpiltars innersta väsenssträngar oberörda. Därför hängde normalskolans pojkar kring väggarna på flickornas julfest i folkskolan och rådhussalen med den påföljd att vi var på något sätt i olag de närmaste dagarna efteråt. Ständigt ringde i våra öron flickornas vackra lekmelodier. För vår inre syn såg vi älvlika varelser, som med mjuka rytmiska rörelser lekte räfserskor på ängen, svävade som flyttfåglar med lyfta vingar eller agerade det skrämda mösset, som fångades i fällan. Flickornas kinder blossade, ögonen lyste, och hårflätorna, prydda med nya rosetter, svängde i kapp med kjolarna i ringen. Och allt försiggick sirligt och mjukt under sång. Höga skratt och stoj hördes ej ens från oss åskådare, som med hungriga ögon följde med, ty flickornas Fröken, även hon en fröken med stort F, var allestädes närvarande. Hennes ansikte uttryckte visserligen julfestvänlighet, — men så väl avvägd, att den utestängde varje uppsluppenhet, som ej stämde med värdighetsnormerna i hennes skola. 9)

Barndomstidens skolfester lämnar kvar i minnet en solgata, som strålar och värmer livet långt. Ännu i ålderns dar kan man bli lyrisk vid minnet av lekmelodier och ord: ”Gräset meja gossarna av på våra ängar, efter komma flickorna räfsa lätt i strängar”, flyttfågelleken ”Lyft nu vingen, liten vän, flyg till Finlands stränder” eller ”O, mösset du, o, mösset du, du går ju rakt förlorad nu”. Och icke minst fängslas minnet av den vackra blomleken: ”Av skogens täcka blommor vill jag plocka åt mig en frisk och skön bukett. Jag vill den röda rosen bryta och där en smultronblomma nätt. Den bleka ljungblomman jag ej glömmer och blå violen jag gärna gömmer. Men ibland alla jag väljer en, som blir min käraste vän allen'. Linnean vill jag till vän begära och henne glatt vid mitt hjärta bära. Jag henne gömmer fast år förgår som dyrbart minne från barndomsår.” Där var ingenting av ”Stina, här har du mej” eller av bullrande klitsch-klatsch-filibom-mentalitet över våra flickors julfest. Dess romantik var av finare slag och utövade ett förädlande inflytande på normalskolans pojkar, utan att de visste det.

I livets slutskeden sublimeras barndomsminnen stundom till visioner. Såsom för R. R. Eklund, drömmarpilt och normalskolpojke från Nykarleby, som betagande vackert beskriver sig själv, när han stod vid orgelpumpen försjunken i ljuva minnen och möjligheter. Han upplever på nytt lakritsbiten, som Fanny smög till honom en av de första gångerna de hade biblisk historia i barnkrubban. Han får än en gång tag i blicken hon gav honom på en övning några år senare. Säkert menade hon någonting med den.

”— — — Edgar pumpar och sjunker i sin vrå. Fanny är omkring honom. Hennes ögon är milda som altarljus. Han känner sig som i kyrkan där han står. Mörkt som altartavlan bakom ljuslågorna är Fannys hår. Orgeln brusar. Men plötsligt är det slut. Lärarn stiger upp, skjuter in pedalerna, Edgar låter spaken sjunka. Han känner sig smått besviken.”

Edgars Fannyvision fastnade på pränt, andras har flutit förbi som forsens skum på älvens vatten.



J. L. Birck i Skolhistoriskt Arkiv IV (1957).
Stig Haglund tillhandahöll.


Läs mer:
Normalskolan i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur Skolhistoriskt arkiv.
(Rev. 2013-09-01 .)






 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


1) Från hösten 1901 intogs även flickor i normalskolan, och stadens folkskola för flickor avvecklades. Småskolan inkluderades med normalskolan, vars namn ändrades till övningsskola med klassbeteckningen I—VI. Hela skolkursen blev ett halvsekel framåt sexårig i st. f. sjuårig. En odisputabel försämring i likriktningens och nivelleringens namn blev denna reform. Kursen i vanliga folkskolor var då sexårig, och det ansågs kantänka onormalt, att normalskolorna vid seminarierna var sjuåriga.


2) Lydia Sundström, född 1857 i Nykarleby, fadern handlande och rådman, dim. från Ekenäs sem. 1881, lär. i frunt.sk. i Tavastehus 1881—1884, lär. i fsk. i Nääs, Sverige 1884—1885, i Nkby sem:s övn.skola 1887—1915; univ. ex. i ped. o. didaktik, i bibelkunskap, dogmatik och etik 1886; död i Nkby 17/7 1942.


3) Karl Fredrik Spolander, född 24/10 1858 i Kronoby, fadern klockare; dim. från Nkby sem. 1880, lär. i Ekenäs fsk. 1880—1883, lär. o. föreståndare (överlärare) vid Nkby sem:s normalskola (övningsskola) 1884—1910; avlagt univ.examen i pedagogik, psykologi, svenska språket och musikens teori; som kommunal förtroendeman handhaft ett otal komm. poster, bl. a. ordf. i stadsfullm. 18 år, politiskt engagerad i sv. folkpartiet o. medlem av förstärkta centralstyr., ordf. för sv. folkp:s norra krets; föreståndare för Nord. För.bankens Nkbykontor; död 24/9 1928 i Nkby.


4) Lektor Wichmann arbetade själv på en läro- och läsebok i geografi för folkskolan. Boken utkom 1903 med titeln Folkskolans geografi och kartbok, en läro- och läsebok med kartor. Boken var fyllig, innehållet omväxlande och intresseväckande, men besvärades av diverse felaktiga sakuppgifter och korrekturfel, varför boken ej fick önskad spridning och framtid.


5) År 1902 utkom Allmän historia, läro- och läsebok för folkskolan av V. K. E. Wichmann och 1908 av samme förf. Finlands historia, läro- och läsebok för folkskolan.


6) År 1903 blev Otto Nylund teckningslärare vid seminariet och reformerade teckningsundervisningen i grund enligt moderna principer både i seminariet och normalskolan.


7) Lektorn i gymnastik Gustaf Hedström hade studerat gymnastik i Tyskland 1875 och var en av föregångsmännen för gymnastiken i Finland.


8) Åren 1896—1900 var examensdata resp. 10, 18, 16, 12, 9 juni. Från 1901 började normalskolan (övningsskolan) avsluta vårterminen vid maj månads utgång, medan seminariet fortsatte till 9—10 juni liksom allt ännu är fallet.


9) Rosa Dahl, f. 1849 i Helsingfors, fadern sekreterare vid poliskammaren; genomgått H:fors fruntimmersskola 1861—66, dim. från Ekenäs sem. 1875; lär. i Gamlakarleby fsk. 1875—78, i Nykarleby h. fsk. för flickor 1878—1903, på indr.stat 1903, pensionerad 1905, d. i Vasa.