Petroleumlyktor på storbron.
Eldsvåda i stadskvarnen.
Mördade banvakten och hans hustru.
Historien om en högsinnad kommunalåtgärd.
Den långvariga torkan.

Nykarleby den 20 december 1875. Sedan slutet af november detta år belyses om aftnarne under den mörka tiden bron, som leder öfver ån inom staden, med tvenne lyktor. Lyktorna med sina präktiga petroleumlampor äro placerade en vid hvardera ändan af bron på lyktstolpar, liknande dem, som finnas i de städer, der gasbelysning bestås. Men ännu tills dato synas endast tvenne andra lyktor; dock skola småningom de öfriga, hvilka gårdsegarene frivilligt och på egen bekostnad lofvat hålla vid de större gårdarne, framstå; och sedan skola de resande, som hit ankomma eller passera en mörk och dyster afton, ej kunna säga, att Nykarleby är en sofvande stad.


I stadens qvarn, belägen i ån inom Nygård hemmans område, byggd af granit och skänkt af drottning Kristina, uppstod för kort tid tillbaka nattetid eldsvåda, men som dock strax af tillskyndande personer släcktes.
Hade branden i god tid ej blifvit upptäckt och vindstilla ej heller rådt, skulle Nygårds ölbryggeri med sina vedlager, ett större garfveri och två stora gårdar råkat i fara att blifva lågornas rof, emedan dessa alla äro belägna endast på få famnars afstånd i öster och norr om qvarnen.


Den invid Hangö stad mördade banvakten och hans hustru, om hvilket tidningarne länge vetat berätta, äro hemma, han ifrån Kofjoki [Gustaf Olin], och son till en der ännu lefvande sexman, samt hon ifrån Socklot, och dotter till nämdemannen Nikonen; båda byarna belägna i norra delen af Nykarleby socken, hvarföre ock själaringning för de aflidne härstädes försiggick i slutet af sistlidne november. De mernämnda aflidne reste i likhet med annat ungt folk här på landsbygden för ej många år sedan på arbetsförtjenst till södra Finland, der lyckan till en början tycktes le mot dem, men der ett hemskt och mystiskt öde slutligen träffade dem. De aflidnes fäder ha redan från Hangö eftersändt sina späda fader- och moderlösa barnabarn.

[Wiborgs Tidning den 20 november.
Österbotten den 18 december 1875.]

Vi hafva numera godt slädföre och god tillgång på snö, så att posterna inträffa mera normalt. Kölden har understundom varit ganska sträng: ända till —33°.


I Åbo Und. n:ro 281 för i år försöker en författare i ”Historien om en högsinnad kommunalåtgärd” föra läsarena bakom ljuset och nedsätta Nykarleby kommun. — Jag vill ej bevärdiga denna artikel med annat bemötande, än att citera följande deri förekommande rader och korrigera desamma. [I den hänvisade artikeln finns en hänvisning till nr 265.]

Det heter: ”Af supplikantens [den som ber om någonting] söner, till hvilka motionären hr Kaldén hänvisat, är den äldste, förut kronolänsman, med hustru ock barn stadd i tryckande omständigheter; en annan är stadsfiskal uti en närbelägen småstad och har redan talrik familj, men svag och dessa tider otillräcklig lön, och en tredje son är student, men för medellöshet urståndsatt att fortsätta sina studier vid universitetet (sorgligt!).” Bör dock heta: den äldsta sonen, förut länsman, ännu i mannaålderns fulla kraft, frisk och sund och ingalunda utan kunskaper, med hustru och barn, men, som han — historieskrifvaren — säger, stadd i tryckande omständigheter; den andra, stabskapten vid numera upplösta Vasa indelta bataljon med 1,400 mk i pension, disponent öfver en större såg samt privatforstmästare med ty åtföljande inkomster af 7,000 mk — och detta allt med rätta, emedan mannen, af allom kändt, är redbar och på sin plats; den tredje, fiskal i en af landets driftigaste sjöfarts- och handelsstäder, och hvilken inom några få år lyckades förskaffa sig en ej obetydlig förmögenhet; och den fjerde, auskultant vid Vasa hofrätt sedan närmare två år, biträde åt en större affärsfirma, och derföre med rätta uppbärande en lön, lika stor om ej större än dem våra läroverkslektorer hafva. Dessa tre de sistnämnda sönerna voro de personer Nykarleby kommun ansåg och ännu anser ”innehafva rätt lönande tjenster.”

Det är högst oangenämt, att så här offentligt måsta framhålla vissa enskilda menniskors ekonomiska förhållanden; men sådant har jag ju blifvit tvungen till, för att ej stå som en lögnare inför Åbo Und:rs läsarepublik; och de hederliga personer detta rörer veta väl hvem som är causa mali och måste hålla mig ursäktad.


Den långvariga torkan under sensommaren och hösten, samt köld utan blida, sedan vinter med snö inträdde, ha gjort, att de som ej bo invid hafsstränder eller åar äro i fullkomlig vattenbrist: deras brunnar äro längesedan torra och de, som ej ha dragare att släpa vatten med från långt aflägsna håll, nödgas nu smälta snö både för sitt eget och boskapens behof. Vattenqvarnarne ha på de flesta ställen stadnat för längesedan. Låt se huru och när detta skall taga en ända?