II Nykarleby forna stadsplan jämte några personhistoriska anteckningar om gårdsägarna från tiden kring 1775 till branden (1858)

av

Woldemar Backman

[1. Stadsplanen]

Stadsplanens tillkomstår. Då i det följande talas om den gamla stadsplanen före branden, menas icke den, som stadfästes 29/4 1844. Den då antagna planen, som dock knappast hann tillämpas i verkligheten, innehöll blott små förändringar i den stadsplan, som dittills varit gällande. Gatlinjerna justerades; samma gata hade nämligen under sin sträckning haft olika bredd. En del tomter sammanslogos och en del oregelbundenheter i tomternas konfiguration avlägsnades. En reglering väster om älven (i den s. k. Nystaden) kom också till stånd, dock endast på papperet. Likaså infördes en ny numrering av alla stadens tomter.

I flere privata personers ägo finnes en plankarta över det gamla Nykarleby, utgiven av C. W. Gyldén år 1841. Det torde på grund av det anförda årtalet allmänt antagits, att kartan återger förhållandena, sådana de voro vid sagda tid. Detta kan dock icke vara fallet, vilket jag här nedan skall visa.

C. W. Gyldén, som var lantmätare, senare chef för lantmäteristyrelsen, utgav i slutet av 1830- och början av 1840-talet en serie stadsplankartor över alla Finlands städer, till vilka han några år senare fogade en textbok, 1) och bland dessa kartor var då också den av 1841 över Nykarleby en. Det finnes dock flere omständigheter, som tyda på, att föreliggande stadsplan har vida högre ålder.

1) Claës Vilhelm Gyldén, Historiska och statistiska anteckningar om städerna i Finland. Helsingfors 1845.

På ifrågavarande karta, vilken är uppgjord i skala 1:3,000 och över vilken en avbildning här bifogas på omstående sida, funnos »inom stadens stakett», såsom det den tiden hette, 115 tomter. Vid tiden för kartans utgivning av Gyldén voro dessa minst 127 inom den egentliga staden. Så var t. ex. den vita fläck, som synes på kartans övre hörn, redan i slutet av 1700-talet ersatt av tomterna 116—123 (124), begränsad i väster och skild från tomterna 104—108 av Källbackgatan samt mot öster av en gata, som löpte längs stadens östra gräns från norr till söder, benämnd Repslagarebanan, senare omdöpt till Staketgatan. Den nedre vita fläcken på kartan upptages åtminstone i början av 1800-talet, troligen tidigare, av enskilda tillhöriga s. k. kryddgårdstomter. Strax öster om gränslinjen låg stadens begravningsplats, inrättad 1797. Om den ock år 1832 upphört att begagnas, fanns den dock kvar, och på en karta från 1840-talet hade man knappast kunnat undgå att utmärka densamma. På kartan finns bland stadens publika byggnader upptaget det med d betecknade tullhuset. Detta hus fanns dock icke mer såsom tullhus efter 1817, utan hade förvandlats till en gårdstomt (se tomten 130).

En stadsplan, uppgjord kring 1840, hade knappast kunnat undgå att intaga också de väster om älven belägna tomterna, vilka redan vid sagda tid voro rätt många (se sid. 52). Det kan visserligen invändas att de först 1844 formellt intogos i stadsplanen. De behandlades dock som vanliga gårdstomter. De hade sin tomtnummer och ägarna erhöllo av magistraten fastebrev på desamma, liksom innehavaren av gårdstomterna inom den egentliga stadsplanen. Åtkomstsättet av tomten avvek blott något från det sedvanliga. Önskade sig nämligen någon tomt i »Nystaden», utstakade han den, så som han behagade, varefter magistraten lät mäta upp den, och så var den hans egendom mot en ringa lösen.

På grund av dessa omständigheter, vartill ytterligare kunde fogas flere andra, måste tillkomståret för ifrågavarande stadsplan förläggas till en vida avlägsnare tid. Man torde t. o. m. kunna precisera dess tillkomst till år 1740 och är det i så fall lantmätaren Wistlander, [skall vara Wislander 1750] som uppgjort den. Då nämligen magistraten i Nykarleby i början av 1840-talet upptog frågan om en ny stadsplan till diskussion, gav den lantmäteriauskultanten Vilhelm Kjellman i uppdrag att avkopiera nämnda karta och sedan »å densamma uppdraga nya gatlinjer och tomtråer med skarpare kanter». 1) Skulle någon stadsplanekarta av senare datum funnits, hade magistraten naturligtvis lagt denna till grund för den nyprojekterade stadsplanen.

1) Magistratens protokoll för 18/1 1843.

Denna stadsplan var således den, som uppgjordes efter stora ofreden, troligen baserad på förhållandena sådana de varit före denna. Under stora ofreden hade, såsom det uppges, flertalet invånare flytt, främst till Västerbotten, så att endast ett tiotal familjer stannat kvar. Oaktat freden slöts 1721, dröjde det flere år, förrän flyktingarna återvände och togo itu med att bygga upp sina av ryssarna uppbrända gårdar.

Stadsplanens utveckling från 1740 till stadens brand. Om man nu, såsom jag anser med fullt skäl, kan förlägga Gyldéns plankartas uppkomst till 1740, är det en lätt sak att fastställa stadsplanens utveckling från sagda tid till tiden före stadens brand år 1858. I något raskare tempo hade denna utveckling icke skett. Fullkomligt stilla hade den lilla staden dock ej stått under de gångna 118 åren. Redan tidigare framhölls tillkomsten av tomterna 116—124 under slutet av 1700-talet. Tomterna 125—127 (därav dock 126 aldrig bebyggd) tillkommo också kring sekelskiftet. Dessa lågo dock tätt norr om den egentliga stadsplanen. N:o 125, kallad den »Norra tullgården» (den nuvarande Sundska gården), användes som bostadstomt först efter år 1817, liksom också tullgården i söder, såsom redan tidigare omnämnts, samma år från statsverket övergick i privat ägo och apterades som bostadstomt under N:o 130. Dessa hade betjänat den s. k. lanttullen eller lilla tullen, vilken sedan 1622 förekommit i Sverges och Finlands städer, och genom vilken uppbars en avgift för alla förnödenheter, som från landsbygden fördes till stadens torg. 1) I Finland upphörde detta slags tull 1808. Tomten 136 (den nuvarande Heikelska gården [Kivinen]) tillkom först efter 1828, ehuru den varit bebodd sedan 1700-talet. Tomtplatsen hade tidigare tillhört staden och kyrkbyn gemensamt, men vid förenämnda år företaget skifte kommit i stadens ägo. Relativt sent fick gården 131 (fröken Lotti Dyhrs gård) natur av stadstomt. Den största nya bosättningen under 1800-talets förra hälft ägde rum väster om älven (»Nystaden»). Här hade redan på 1700-talet funnits en tomt (128), tidigt delad i tvenne, senare i tre tomter (Hofmanska, Heurlinska och Sundellska tomterna, den sista dock uppkommen först efter branden). Mellan åren 1816—1858 uppstodo här 14 nya tomter, nämligen 129, 132—135,137—139 samt sex utan nummer (se förteckningen i slutet).

1) Tietosanakirja VII, Helsinki 1915.

Jämföra vi den nuvarande »Nystaden» med den, som existerade vid branden, finna vi förändringarna vara relativt små. Denna del av staden undgick först och främst helt och hållet lågornas härjningar. Lika pittoreskt oregelbunden är stadsdelen ännu som fordom. Efter branden har främst tillkommit den Falck-Lindbohmska gården, nu tillhörig byggmästaren K. A. Björklund [Sjöskog/Övergaard]. Vid tiden för branden var denna gårdstomt ännu en åker, den s. k. Residenstomtåkern, tillhörig rådman Petter Abraham Lybeck. Efter dennes död såldes åkern år 1859 till tullförvaltaren Falck, som här uppförde nämnda gård med dess stora, vackra trädgård. De andra gårdar, som utom denna tillkommit efter branden, äro, utom de redan nämnda Sundellska gårdarna (den äldsta från 1858), fru Petterssons (1892), rådman Fagerholms (år 1910), och fiskaren Ceders gårdar samt ytterligare tvenne mindre i det nordvästra hörnet.

Stadsplanens omfång, gator och torg. Om vi icke räkna med bosättningen väster om älven, hade den gamla stadsplanen enligt Gyldén ett omfång av 24 tunnland, således cirka 120,000 kv. meter. Dess största längd var 703 meter och största bredd 252 meter. Då densamma i norr och väster hade samma utsträckning som den nuvarande stadsplanen (efter branden uppgjord år 1858 av arkitekten A. Edelfelt), samt i söder ej sträckande sig så långt som den nuvarande, är det främst den östra gränslinjen, som skilde sig från den nuvarande stadsplanen. Vad först hela arealen av den nuvarande stadsplanen beträffar, häri icke heller inberäknat tomterna väster om älven, utgör denna cirka 430,000 kv. meter eller med andra ord, det nuvarande området är mer än 3  ½ gånger större än det forna stadsområdet. Då invånarantalet var åtminstone på 1800-talet lika stort t. o. m. tidtals större än den nuvarande, verkligen i staden boende befolkningen, så framgår därav att nu på varje person kommer 3 ½ gånger större areal än tidigare. Detta beroende dels på bredare gator, esplanader och parker, dels på större tomter. Det kan för det nuvarande Nykarleby vara av intresse att se, huru trångt man i verkligheten hade det i den forna staden, som 1858 gick upp i lågor. Om vi börja i söder, gick stadens rålinje eller det s. k. stakettet längs södra gränsen av »Döbelns gård» och den gamla skoltomten (den nuvarande rådhustomten) åt öster, skärande Kisors och Lagqvists [Esso och Lövhyddan, Sollefteågatan 5 och 7] gårdar i deras södra delar, varefter gränslinjen i en skarp båge vände sig först mot nordost, sedan mot norr, lämnande Nordlingska gården [Torghallen, Sollefteågatan 9] utom stadsplanen samt avskärande det sydvästra hörnet av torget ungefär på mitten av torgets östra gräns. Därefter skar gränslinjen esplanaden ungefär vid Bankgatan, lämnande Wikska [»Grönhuset», Topeliusesplanaden 11] tomten utanför samt halverande den Eklundska [?] tomten. Den fortsatte sedan till Grev Tottgatan, skjutande på sitt bredaste ställe obetydligt längre österut än Gustaf Adolfsgatan, d. v. s. den med esplanaden närmast åt öster och parallellt med den löpande gatan. Därifrån gick åter gränslinjen starkt i nordväst lämnande de steniga partierna i öster utom stadsplanen. Den nuvarande polisgården, som mellan åren 1797—1832, såsom redan tidigare omnämnts, var begravningsplats, låg således ett stycke utanför stadsplanen.

Av öppna platser förfogade staden över tvenne: salutorget och kyrktorget. Det förra hade dimensionerna 36 X 45 meter eller 1620 kvadratmeter. För jämförelse kan meddelas, att denna areal är något mindre än nuvarande apotekstomten samt att dagens salutorg är 3,6 gånger större än det gamla. Detta sammanföll nästan fullständigt med nuvarande apotekstomten. Genom att Ågatan icke hade fullt samma riktning som den nuvarande Kyrkogatan, utan tagande sin början ungefär från mitten av kyrkan (se kartan), samt löpande något mera i nordostlig riktning, kom den att korsa Kyrkogatan utanför apoteket och klöv sedan den nuvarande Castrénska tomten [De Gamlas Hem, Lybecksgatan 1]. Den dåvarande Södra torggatan hade följaktligen icke heller fullt samma riktning som nuvarande Borgargatan, utan löpte från torget i sydostlig riktning. Fastän således huvuddelen av torget föll inom apoteksgården, tillkom dessutom en kil såväl av Kyrko- som av Borgaregatan, och i stället kom det nordöstra hörnet av apotekstomten att ligga utom den gamla torgplanen.

Kyrkotorget var ett öppet område norr och öster om kyrkan, sträckande sig i den förra riktningen ej fullt till Holmströmska [Sandqvist, Bankgatan] gården, utan den dåvarande tomtgränsen låg 9 meter längre åt söder. I öster sträckte sig kyrktorget till normalskolans västra fasad. [Karta.]

Staden genomdrogs av fem i dess längdriktning gående gator. 1) Dessa voro, börjande från älven: Ågatan (enligt Gyldén samt också i en del handlingar kallad Strandgatan), Rådhusgatan, Östragatan (Östra storgatan), Östra lillgatan, år 1844 omdöpt till Trädgårdsgatan samt den såsom ovan omnämndes, längs hela stadsplanens gräns i öster löpande Repslagarbanan, senare omdöpt till Staketgatan. Ågatan avbröts av älven (vid »Nybron»).

1) Jfr Magistratens i Nykarleby protokoll av 16. 4. 1844.

Rådhusgatan, Östra gatan och Östra lillgatan förenade sig i norr till en bredare gata, Storgatan, som sedan fortsatte i den åt norr ledande allmänna landsvägen. Av kortare längsgående gator, som icke funnos utsatta på kartan, har tidigare omnämnts Källbacksgatan. En kort gata, som ej heller återfinnes på kartan är Skolgatan, gående öster om skolhuset och tagen från dess tomt (N:o 50). Denna gata mötte i sin södra ända den till kyrkoherdebolet gående vägen, som sedan gammalt lett mellan Heikelska tomten och nuvarande rådhustomten samt sedan ungefär, där järnvägsbanan gick upp mot kyrkoherdebolet. Av tvärgatorna, börjande från söder må nämnas: Södra gatan, Södra torggatan, Norra torggatan, Norra gatan, Nybrogatan (mellan tomterna 25 och 26), samt dess fortsättning öster om Östragatan, Lillkällgatan, som gjorde en vinkel åt norr och utmynnade på mitten av nedan nämnda Källgatan, Vattengången (mellan 26 och 29) med deras fortsättning öster om Storgatan, Källgatan, utmynnade i Källbackgatan.

Gatorna voro i allmänhet smala med undantag av Storgatan, vars bredd dock något minskades av den längs densamma i en del av dess sträckning löpande stadsbäcken (se kartan). Bredden på huvudgatorna synes icke, att döma av kartan, ha överstigit 9 meter. Gatorna, liksom salutorget, voro sedan år 1767 stenlagda; tidigare hade de varit belagda med trädkavlar. 1)

1) Borgmästar Hæggströms berättelse i magistratens protokoll för 12/2 1844.

Tomternas beskaffenhet, antal och storlek. Såsom av plankartan framgår, utmärkte sig flertalet av de gamla tomterna genom sin oregelbundna konfiguration och genom sina inom vida gränser varierande storleksförhållanden.

Tomternas antal var före branden 145, nämligen 124 inom den egentliga stadsplanen, tre (125—127) norr om och 2 söder om denna (130, 136) samt 16 väster om älven (i Nystaden). Av dessa voro dock ett antal obebyggda; de användes som träd- eller kryddgårdar av enskilda personer. Dessa obebyggda tomter hade dels varit sådana under hela den period denna undersökning omfattar (1777—1858), dels uppkommit tid efter annan genom att byggnaderna på en tidigare bostadstomt förfallit och bortskaffats. Till den förra kategorin hörde tomterna 15, 46, 85, 111 och 126, till den senare tomterna 71 (efter 1810), 80 (1843), 82 (1810), 85 (1795) 94 1802), 98 (1817), 102 (1834) samt 112 (1802). Inalles voro således 13 tomter obebodda.

Av dessa obebodda tomter är skilt att framhålla N:o 15, den genom skalden Zacharias Topelius dagböcker så bekanta »Fåfängan», rådman Matts Lithéns vackra trädgårdsanläggning. Denna har intet, vare sig med avseende på storlek eller läge att skaffa med nutidens »Fåfänga» [Floraparken], planteringen längs älvstranden mitt emot apoteket. Den gamla »Fåfängan» hade blott en gatlinje av 30 meter mot nutidens plantering med samma namn, vars längd utefter gatan överstiger 100 meter. Den verkliga »Fåfängan» låg norr och öster om den nuvarande. Ågatan, vid vilken den var belägen, hade såsom ovan framhållits en något annan riktning än den nuvarande Kyrkogatan.

Bostadstomterna reducerades följaktligen till 132. Med beaktande av att en del tomter sedan länge varit sammanslagna (1—3, 4—5, 6—9, 17—18 och 21, 22—23, 95—96) samt att en del andra tomter blivit delade (inalles 27 tomter), var i själva verket bostadstomternas antal vid tiden för stadens brand 149.

Från hygienisk synpunkt är en undersökning av tomternas storlek av ett visst intresse. Från lagfartshandlingarna har jag för de flesta fått upplysning om tomtarealen, uttryckt i kappland eller kvadratalnar, sedermera omräknad i kvadratmeter. 1 För några tomter har jag varit tvungen hålla mig till en approximativ beräkning efter kartan. För en del tomter, som icke finnas på kartan, har icke ens denna metod kunnat tillämpas. Tomterna i »Nystaden» äro icke medtagna.

För dessa omräkningar är jag lektor A. F. Mennander tack.

Hos 135 tomter är arealen följande:

Tomterna voro följaktligen små, i det nästan hälften icke överstego en areal av 500 kvm. samt 78 % voro under 800 kvm. Såsom jämförelseobjekt kan anföras, att av stadens nuvarande, odelade tomter de större hava en areal av 2,200, en del av 1,575 kvm. De mindre tomternas areal röra sig kring 1,000 kvm. Därvid är dock att ihågkomma, att några, också av de mindre tomterna, nu äro delade.