Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse
1870—1920
av
Woldemar Backman
I. Distriktets uppkomst och omfattning.
År 1749 inrättades den första provinsialläkartjänsten
i landet. Distriktet omfattade hela Österbotten, och var Vasa bostadsorten
för läkaren. Till sagda tjänst utnämndes BARTHOLD
RUDOLF HAST, son till den från Westfalen inflyttade HERMAN HENRIK
HAST, som från 1721 till sin död 1749 varit landsfältskär
i Österbotten. Efter det den förstnämnda beviljats avsked
från sin tjänst år 1783 (död följande år),
utnämndes till hans efterträdare sonen HERMAN RUDOLF HAST år
1785 (död 1821), således den tredje av samma släkt, son
efter far, som innehade en av staten avlönad läkarbefattning
med stationsort i Vasa. [Herman Rudolfs änkas död.]
Emellertid hade distriktet år 1773 delats i en nordlig och en sydlig
hälft med Uleåborg som stationsort för läkaren i
den förra.
Redan dessförinnan hade flere nya distrikt uppstått och likaså
tillkommo efteråt nya dylika, så att provinsialläkardistriktens
antal vid landets lösslitning från Sverige utgjorde 13, av
vilka dock det sist (år 1807) inrättade, nämligen Kajana
distrikt, blev obesatt ända till år 1815.
Genom ett kejserligt reskript av år 1811 ökades provinsialläkartjänsterna
i landet till 20. Vasa län delades då i fyra distrikt: Vasa,
Kristinestad, Nykarleby och Gamlakarleby.
Vid denna tidpunkt omfattade Nykarleby provinsialläkardistrikt,
utom de elva landskommuner, som nu bilda detsamma, också Storkyrö,
Lillkyrö och Kuortane socknar jämte Ylistaro kapell.
Genom en förordning av år 1819 sammanslogos
Nykarleby och Gamlakarleby distrikt, och skulle Jakobstad bliva bostadsorten
för den nya provinsialläkaren. Det räckte dock rätt
länge, innan denna sammanslagning i verkligheten kom till stånd.
Efter det den första innehavaren av Nykarleby provinsialläkartjänsten ZACHARIAS
TOPELIUS d. ä. avlidit år 1831, sköttes denna
tjänst jämte egen av provinsialläkaren i Gamlakarleby och
var det först genom CARL VILHELM FONTELLS utnämning till provinsialläkartjänsten
i Jakobstad år 1839 den tjugo år tidigare utfärdade förordningen
tillämpades. Till biträden åt den nya provinsialläkaren
utnämndes stadsläkarna i Nykarleby och Gamlakarleby, sedan medgivande
därtill utverkats av sagda städers »äldsta».
Genom ett kejserligt reskript av år 1857 delades Jakobstads provinsialläkardistrikt
i sina förra tvenne beståndsdelar.
Från det förra Nykarlebydistriktet avskiljdes dock Kuortane
med Ylistaro kapell. Den nya förordningen kom till verkställighet,
då stadsläkaren JAKOB BLANK den 9 juni 1858 utnämndes
till tjänsten. En förminskning av distriktets omfång gjordes
dock kort därpå, då Storkyrö och Lillkyrö år
1860 överfördes till Vasa distrikt.
Efter år 1860 har distriktet bibehållit sina sagda år
erhållna gränser, endast med den lilla förändringen
att Karby by, som tidigare tillhörde Nykarleby kommun, år 1877
överfördes till Pedersöre och sålunda kom att höra
till Gamlakarleby provinsialläkardistrikt.
Nykarleby provinsialläkardistrikt har sålunda under hela redogörelseperioden
omfattat utom Nykarleby stad följande elva landskommuner: Nykarleby,
Jeppo, Munsala, Oravais, Vörå, Maxmo, Ylihärmä, Alahärmä,
Kauhava, Lappo och Nurmo.
De olika socknarna äro dock som kommunala enheter av vitt olika
åldrar. Det kan måhända vara av intresse att göra
en kort överblick av kommunernas uppkomst.
Österbottens på skriftliga urkunder grundade historia tager
sin början i mitten av 1200-talet. Vid denna tid var Syd-Österbotten
delat mellan tvenne socknar: Pedersöre i norr och Mustasaari i söder, från vilken sistnämnda kommun tidigt, troligen
redan i början av 1300-talet utbrutits som självständig
enhet den redan under stenåldern som ett viktigt kulturcentrum kända Kyro socken. Från delar av dessa trenne moderförsamlingar
leda distriktets kommuner sitt ursprung. Här nedan skall i kronologisk
ordning angivas tiden för de olika kommunernas (församlingarnas)
uppkomst samt deras ursprungskälla.
1:o) Lappo, omfattande till en början Kauhava, Yli- och Alahärmä
samt Nurmo, utbröts till huvuddelen ur Kyro socken. En del togs från
Pedersöre. Har bildat eget kapell, åtminstone sedan 1561, eget
pastorat sedan 1581.
2:o) Vörå,
inklusive Oravais och Maxmo, bildades av delar av Kyro, Mustasaari och Pedersöre. När Vörå
socken uppkom synes ej med säkerhet vara fastställt. [1535 enligt
Uppslagsverket Finland.] I administrativt hänseende skulle en betydande
del av Vöråbygden ännu år 1557 ha utgjort en utkant
av Kyro socken (»Wörs fierding») 1). Egen kyrka
hade bygden dock redan i början av 1500-talet.
l) T. E. KARSTEN, Svensk bygd i Österbotten II, Helsingfors
1923.
3:o) Nykarleby socken, omfattande Munsala och Jeppo, uppkom av
en förening av sydligaste delen av Pedersöre och nordligaste
delen av Vörå. Detta inträffade år 1607. Inom detta
område grundades år 1620 Nykarleby stad.
4:o) Kauhava utbröts som kapell från Lappo år
1643 och blev eget pastorat 1859.
5:o) Oravais avskildes från Vörå (den del, som
ursprungligen tillhört Pedersöre), såsom kapell 1676,
som eget pastorat 1859.
6:o) Härmä utbröts huvudsakligen från Lappo,
men fogades därtill delar (Wuoskoski och Heikkilä byar) av Nykarleby
landskommun. Kapellförsamling år 1676. Sedan denna tid ända
till 1859 lydde en del (nämnda byar) under Nykarleby landsförsamling,
resten under Lappo. Pastorat 1859. Sedan 1786 benämnd Alahärmä.
7:o) Munsala uppkom genom utbrytning ifrån Nykarleby landsförsamling.
Kapell redan före 1734. Egen kyrka redan 1687. Pastorat 1857.
8:o) Maxmo avskildes från Vörå såsom kapell
1775 (egen kyrka dock redan 1706). Blev eget pastorat år 1872.
9:o) Ylihärmä uppkom genom styckning av Härmä
bildande kapell 1816 (egen kyrka 1787) och pastorat 1867.
10:o) Nurmo avskildes från Lappo med en tillfogad del av
Ilmola. Blev kapell år 1816 (prädikogäll redan 1737),eget
pastorat år 1897.
11:o) Jeppo utbröts ur Nykarleby landsförsamling som kapell
1867. Bildat eget pastorat sedan år 1906.
Källor.
S t a t s a r k i v e t: provinsialläkarnas årsberättelser
1827—1869.
HJELT, OTTO E. A., Svenska och finska Medicinalverkets historia 1633—1812.
H:fors 1892.
RABBE, Finlands Medicinalförfattningar.
LEINBERG K. G., Finlands territoriala församlingars namn, ålder,
utbildning och utgrening. H:fors 1936.
SMEDS, K., Bidrag till Munsala historia. Österbottniska Posten N:o
39—42, 1925. |