Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman

II.   Geografisk översikt.

Nykarleby provinsialläkardistrikt, vars gränser från och med år 1860 sammanfaller med Lappo härads, ligger i mellersta delen av Vasa län och i södra delen av det historiska landskapet Österbotten. Som en blick på en karta utvisar har distriktet formen av en likbent triangel, dock något indragen på mitten, med Bottniska vikens kustlinje som bas och spetsen riktad mot sydost. Basens längd, i rät linje dragen från den nordligaste till den sydligaste delen, är 62 kilometer, medan avståndet från det nordvästra hörnet till spetsen utgör 106 kilometer. Vid kusten äro belägna Nykarleby landskommun, Munsala, Oravais, Vörå och Maxmo; inne i landet Jeppo, Ylihärmä, Alahärmä. Kauhava, Lappo och Nurmo kommuner.

Distriktet gränsar i väster till Bottniska viken, i söder och sydost till följande kommuner: Kvevlax, Lillkyro, Storkyro, Ylistaro, Seinäjoki, Ilmajoki och Peräseinäjoki, i öster till Alavo, Kuortane, Alajärvi, Lappajärvi och Kortesjärvi samt i nordost till Purmo och Pedersöre.

I tabell I är sammanställd arealen av distriktets kommuner. Av densamma framgår att totalarealen utgör 3419,3 kil². Den största kommunen är Lappo med 801,6 kil² eller 23,4 % av distriktets hela areal. Därnäst komma Kauhava och Vörå. Den minsta kommunen är Maxmo med 88 kvadratkilometer och upptagande endast 2,6 % av distriktets hela areal.

Distriktet är ett typiskt slättland. Marken höjer sig från den låga havstranden småningom mot det inre landet. Här och där finnas visserligen kringströdda små bärghällar, detta särskilt i kustsocknarna och i Nurmo, men nå dessa icke många meters höjd över omgivningen. En något större höjd har Karlsberget, på vilket Oravais kyrka är uppförd, och Karvatböte, också i Oravais, Grannas, Bagg- och Myrberget i Vörå samt några, tiotal meter höga åsar i Nurmo, såsom Rajamäki, Välimäki, Kimpimäki m. fl. Den jämnaste ytan har Yli- och Alahärmä, Kauhava och Lappo socknar. I västra delen av sistnämnda kommun finnes dock det enda verkliga berget i hela distriktet, nämligen Simsiövuori, som ligger 130 fot över havet och 80 meter över det kringliggande slättlandet samt är av flere kilometers utsträckning.

Denna flackhet hos marken är en följd av bärggrundens jämnhet. Urberget, som här huvudsakligen består av granit och gnejser, ligger i regel täckt av ett mer eller mindre djupt lager lösa jordarter, lämnande detsamma fritt i dagen endast här och där. De lösa jordlagren utgöras till stor del av lera eller lerblandad sand, nätformigt anordnad med anhopningar av grus och större och mindre stenar (s. k. morängrus), i regel bevuxna med skog. Leran är ställvis starkt uppblandad med förruttnade ämnen, som meddela densamma en mörk färg (s. k. svart lera); den är också ställvis kalkblandad, vilket i hög grad höjer dess användbarhet som odlingsmark. Tyvärr förekommer också i leran här och var alun, som förringar markens odlingsvärde. Av de från istiden härstammande sandåsbildningarna finnes inom distriktet endast en större, som tager sin början från mitten av Jeppo, och förlöpande öster om Nykarleby älv samt parallellt med denna, sträcker sig ända till mitten av Alahärmä. Längs denna ås är järnvägen i denna trakt dragen. Det ytligaste jordlagret utgöres till stor del av torv (mossar och kärr), som upptager 1/3—1/2 av distriktets hela areal. Stora sammanhängande sträckor av sådan mark förekomma i Jeppo, såsom t. ex. Stormossan och Kilismossan, i Vörå kring Kalapää träsk samt likaså stora ytor i Lappo, Kauhava och Alahärmä. Stora delar av dessa marker äro dock odlingsbara, främst på grund av den underliggande leran, och hava de också efter hand till stor del lagts under plogen. De största kärrodlingarna förekomma i Lappo och Kauhava.

In i kusten skjuta flere djupa vikar, bland vilka må nämnas Monäsviken eller Söderfjärden och Oravaisfjärden, givande upphov till långsträckta halvöar, vilka dock i tiden varit helt omflutna av havet. Utanför kusten ligger en lummig skärgård, bestående av cirka 600 större och mindre öar och holmar. Den största ögruppen har Maxmo med 279 öar, därnäst kommer Oravais med 155, Munsala med 97, Nykarleby med 72 samt Vörå med endast 28. Längst ute i havet ligger den stora arkipelag, som kallas Mickelsörarna, omfattande ett 100-tal öar och holmar.

Liksom det österbottniska kustlandet över huvud är också distriktet rikt på floder, större och mindre. Namnet älv bär dock endast en av dessa: Nykarleby- eller Lappoälv. Denna har i tiden spelat en stor roll i dessa trakters bebyggelsehistoria, ty det är längs dess båda stränder den huvudsakliga bosättningen ägt rum. Bördiga åkrar och ängar följa älven åt. De flesta hemmans bostäder äro också allt ännu uppförda i älvens omedelbara närhet. Undantag härifrån förekomma endast i Ylihärmä. där till följd av strändernas låghet ofta översvämningar äger rum, vilka hindra bosättning. Älven måste förty anses som en riktig livsnerv för de trakter den genomflyter. Orsakerna till detta förhållande äro säkerligen flere. Älvdalen har den bördigaste marken, som här består av mäktiga lerlager. I brist på andra kommunikationsleder spelade älven säkerligen för urbefolkningen en stor roll som farled. MATHESIUS anför (år 1734) som orsak till den täta bosättningen älvens rikedom på fisk. I älven utmynna, förutom smärre tillflöden, två större bifloder Nurmo å och Kauhava å. En mängd forsar finnas här, vid vilka flere industriella inrättningar äro anlagda. Dessutom finnas inom distriktet en mängd åar. Dessa äro, utom vår- och hösttid, vattenfattiga och av mindre betydelse. Också i ådalarna visar sig jorden genom sin ler halt vara synnerligen bördig. — Några större sjöar förekomma ej i distriktet, men ett hundratal mindre träsk.

B y b i l d n i n g ar.  Gårdarna äro i regel sammanförda till byar. Några av dessa äro mycket stora, med tätt sammangyttrade byggnader, mera påminnande om ett förstadssamhälle än om en landsby. Detta gäller främst Lappo och Vörå. Redan år 1915 förklarades av Senaten den centrala delen av Lappo Kyrkoby (»Isokylä») såsom »ett samhälle med sammanträngd befolkning». Några praktiska åtgärder på grund av detta beslut hava dock ännu icke vidtagits.

Här nedan följer en förteckning över namnet på dessa byar:

Nykarleby landskommun: Kyrkoby, Forsby, Kovjoki, Markby, Soklot, Ytterjeppo.
Jeppo: Överjeppo, Jungar, Lassila.
Munsala: Kyrkoby, Harjux, Hirvlax, Jussila, Kantlax, Monå, Monäs, Pensala, Vexala.
Oravais: Oravais by, Karvat, Kimå, Komossa, Oxkangar, Österby.
Vörå: Andiala, Bergby, Bertby, Jörala, Kaitsor, Karvsor, Koske, Kovjoki, Lomby, Lotlaks, Lålaks, Miemois, Myrbergsby, Mäkipää, Palvis, Rekipelto, Rökio, Tuckur.
Maxmo: Kyrkoby, Kvimo, Kärklax, Teugmo.
Ylihärmä: Haapoja, Keskikylä, Kosola, Lehmäjoki, Pakankylä.
Alahärmä: Hakola, Heikkilä, Härmä, Vuoskoski.
Kauhava: Alakylä, Hirvenjoki, Kauhava och Ylikylä.
Lappo: Alanurmo, Haapakoski, Kirkonkylä, Liuhtala, Ruha, Tiistenjoki.
Nurmo: Kirkonkylä, Keskinurmo och Ylinurmo.

H i s t o r i s k a  m i n n e s m ä r k e n.  Inga minnen från den svenska tiden i form av adliga slott eller borgar finnas inom distriktet. Det fanns visserligen en tid, då adelsväldet vilade tungt över dessa bygder, nämligen då drottning Kristina delade Österbotten bland sina gunstlingar. Sålunda uppkom bland andra Carleborgs grevskap, som gavs åt CLAUS TOTT år 1652 och som slutligen omfattade hela Nykarleby stad och landskommun (med Jeppo och Munsala), Lappo (med Kauhava, Alahärmä, Ylihärmä och Nurmo) och halva Vörå socken, inalles utgörande 583 hemman. Av andra hälften av Vörå bildades ett friherredöme, som gavs åt baron general G. PAIKULL. Båda dessa herrar läto inom sina förläningar uppföra ett residens, som dock skattat åt förgängelsen, så att blott namnet kvarstår på det ställe, där dessa byggnader i tiden stått, i nämligen Residenstomten i Nykarleby, där folkskoleseminariet [Högstadiet och gymnasiet.] är uppfört, och Hovkullen i Karvsor (Vörå). I Vexala by hade enligt MATHESIUS riksrådet CLAUDIUS TOTT haft en egendom, Ladugård 1) kallad. Alla dessa förläningar indrogos genom reduktionen år 1674.

1) Senare Domarbacka häradshövdingboställe.

Under slutet av senaste århundrade uppfördes inom distriktet tre minnesstoder efter utkämpade slag under 1808—09 års krig, nämligen i Lappo till åminnelse av ADLERCREUTZ' seger över RAJEWSKI den 14 juli 1808, i Jutas till minne av VON DÖBELNS seger den 13 sept. 1808 över KOSATSCHOFFSKI, i Oravais till åminnelse av det olyckliga, för Finlands öde avgörande slaget vid Oravais den 14 sept. 1808.

På Lappo Kyrkoplan finnes sedan år 1922 uppförd en av skulptören YRJÖ LIIPOLA modellerad bronsstaty till de i 1918 års befrielsekrig stupades minne. På övriga kommuners begravningsplatser hava också av kommunerna uppförts minnesmärken för samma ändamål, vilka pietetsfullt och tacksamt tolka befolkningens känslor. På alla dessa kan man tillämpa skalden JACOB TEGENGRENS ord, som pryda minnesstoden i Vörå, nämligen:

Aldrig glömskans skugga kall
Skymmer stolta bragders ära
Genom sekler minnet skall
Ädla hjältenamnen bära.

Antalet av dem som fått sin sista viloplats under dessa stoder äro i Maxmo 3, i Vörå 5, i Oravais 4, i Munsala 7, i Jeppo 3, i Nykarleby stads och landsförsamling 15, i Ylihärmä 28, i Alahärmä 27, i Kauhava 18, i Lappo 52, i Nurmo 16, eller in summa 178 personer. De i frihetskriget stupades antal är något större, emedan icke alla blivit jordade i de gemensamma gravarna.

Genom insamling hopbragtes en summa, tack vare vilken år 1918 upprestes en minnessten över skalden ZACHARIAS TOPELIUS med hans av artisten T. SCHALIN modellerade medaljong på skaldens födelsegård Kuddnäs, tätt invid allmänna landsvägen.

O f f e n t l i g a  b y g g n a d e r.  Av dylika må här nämnas församlingarnas kyrkor och bönehus samt folkskolor, folkhögskolor och högre skolor jämte ungdomshus, av vilka flere finnas i varje kommun. En särställning intager det år 1924 i Lappo i två våningar av tegel uppförda kommunalhuset.

De nuvarande kyrkorna äro uppförda: i Nykarleby (gemensam för stads- och landskommun) år 1708, i Munsala år 1787 (denna kyrka är den enda kyrka av gråsten inom distriktet), i Jeppo år 1861, i Oravais år 1797, i Vörå år 1626, förändrad till en korskyrka år 1777, i Maxmo år 1824, i Ylihärmä år 1787, i Alahärmä år 1903 och är den uppförd av tegel (den tidigare år 1758 uppförda träkyrkan nedbrann år 1898), i Kauhava uppföres som bäst en ny kyrka av tegel, sedan den förra, uppförd 1756, nedbrunnit år 1921, i Jeppo år 1827 samt i Nurmo år 1778.

S. k.  h e r r g å r d a r.  Av sådana finnas tätt invid Nykarleby stad Kuddnäs, och Jutbacka gård, i Munsala det täcka vid en havsvik belägna Udden. I Jeppo ligger Keppogård, i Maxmo Tottesunds säteri samt i Nurmo Loukko egendom.

Kuddnäs 1), skalden Zacharias Topelii barndomshem, är beläget 1/2 kilom. norr om Nykarleby stad. Om gårdens tidigare öden är blott litet bekant. Liksom så många andra gårdar i trakten synes densamma under stora ofreden blivit bränd. Vid tiden för I808—09 års krig var kronofogden Carl Basilier egare till densamma. Han uppförde den nuvarande karaktärsbyggnaden. Då ägaren kom på affärsobestånd såldes gården på. exekutivauktion år 1812 och inropades av den nyssblivne stads- och provinsialläkaren Zacharias Topelius, som bebodde densamma till sin död år 1831. Efter honom innehades gården av hans änka till hennes död år 1868. Sonen, skalden Zacharias Topelius övertog därpå densamma, och stannade den i hans ego till år 1873. Sedan år 1930 är där inrättat Nykarleby landskommuns kommunalhem.

1) Z. SCHALIN, Kuddnäs, skalden Z. Topelii barndomshem, Österbottniska Posten 1914 N:o 26—28.

Å Jutbacka gård är den nuvarande karaktärsbyggnaden uppförd i början av 1820-talet av löjtnanten och handlanden Carl Backman.

Udden anlades år 1830 av vicehäradshövdingen Robert Sundius. Efter dennes sex år senare timade död innehades lägenheten under olika tidsperioder av särskilda personer, till dess densamma på auktion år 1885 inropades av häradshövdingen B. Hällsten.

Keppo gård 1) tillhörde på 1700-talets mitt rådmannen Samuel Litovius samt övergick sedan till den bekanta superkargören Johan Bladh samt vid sekelskiftet till fabrikören B. M. Björkman, adlad Björkenheim. Efter att en tid ha innehafts av rådman Lindqvist kom egendomen mot slutet av 1830-talet i brukspatron Otto von Essens och år 1877 i dennes son patron Otto von Essens händer. Mellan åren 1901 och 1936 ägdes lägenheten av fabrikör Hugo Grönlund, som avyttrade densamma åt A. B. Vilhelm Schauman, vilket bolag åter i sin tur försålde egendomen år 1918 åt dess nuvarande innehavare, godsegaren Viktor Schauman. Den nuvarande karaktärsbyggnaden är uppförd omkring år 1870, men ombyggdes, då den nuvarande egaren övertog densamma. Jordbruket har utvecklats till en mönsterfarm.

1) Enligt uppgift i Suomenmaa VII.

Tottesunds säteri 1) ägdes av kronolänsman Reinhold Bullich, förrän det år 1734 gjordes till översteboställe. Sedan denna tid har det under olika perioder varit bebott av släkterna Creutz, Gauschou, Carpelan, Cronstedt, von Würtenberg, Cronhjelm, von Numers, Lejonhufvud och Posse. Sedan 1921 innehas det av arrendator Nyman. Huvudbyggnaden av trä är uppförd i två våningar under tiden 1797—1800. Gårdens stort anlagda, men nu fullkomligt förfallna park härstammar från general Gustaf von Numers tid (år 1800).

Grundstommen till karaktärsbyggnaden på Loukko egendom uppfördes av egaren till Östermyra bruk, lantbruks rådet Gustaf August Wasastjerna, som år 1859 på offentlig auktion inropade 9/32 mantal av Alaloukko hemman. Åren 1862 och 1866 inköptes ytterligare andelar av såväl Ala- som Yliloukko, varigenom dess mantal steg till 261/320. År 1870 övertogs egendomen av överingenjören Alfred Wasastjerna, som i sin tur år 1881 försålde den till dess nuvarande egare, lantbruksrådet Alex. Wasastjerna. Av denne harkaraktärsbyggnaden fullständigt ombyggts i slutet av 1880-talet samt kompletterats år 1895. Den odlade markens areal är 200 ha 2).

2) Enligt upplysningar av lantbruksrådet Alex. Wasastjerna.

K o m m u n i k a t i o n s l e d er.  Distriktet är genomdraget med ett nät av landsvägar, vartill ansluta sig byavägar. Landsvägarnas längd i resp. kommuner framgår av nedanstående tablå, varvid också finnes uträknad väglängden till en areal av 100 kil.² Kommunerna äro här ordnade efter längden av landsvägarna per 100 kil.² och står den kommun främst, som har den relativt största väglängden.

Större delen av distriktets kommuner beröres av den år 1883 bygda norra stambanan, som går genom Nurmo (en station), Lappo (en station och en halt punkt), Kauhava (en station), Alahärmä (2 stationer). Jeppo (en station) och Jeppo Nykarleby landskommun (en station). Dessutom beröres Nurmo också av Vasabanan (haltpunkt). Mellan Kovjoki station och Nykarleby stad fanns i tiden en smalspårig järnväg; den hade byggts år 1899, men försåldes och bortflyttades år 1916.

Källor.

Överstyrelsens för lantmäteriets stora karta över Lappo härad, utförd åren 1900—1903.
Atlas över Finland 1910.
J. J. SEDERHOLM: De lösa jordlagren och Berggrunden.
K. R. v. WILLEBRAND: De inre vattnen. Det Svenska Finland Del l.
Geografisk översikt av J. J. SEDERHOLM. Suomenmaa VII. Vaasan lääni. Helsinki 1925.
MATHESIUS P. N.: Disputatio Geografica de Ostrobottnia, 1734. Översatt till svenska av J. Fr. Ticklén, Suomi 1843.
SCHULMAN, Hugo. Striden om Finland 1808—1809. Borgå 1909.
K. E. WICHMANN, Nykarleby stad 1620—1920.
E. W. BERGMAN. Några blad ur grevskapet Carleborgs historia; Svenska Litteratursällsk. Förh. o. uppsatser 8.
LYBECK, P. V. Blad ur Nykarleby stads historia; Österbottniska Posten år 1908 N:o 41 och följande.