Beckbruket hade anlagts 1643 (d.a. del I [Få se om den någonsin blir utgiven.]) och hade nedbrunnit flera gånger, men återuppförts på nytt. Det låg som bekant mitt emot Gamla hamnen och ägdes på 1840-talet av ett under olika tider ombildat aktiebolag, med bl.a. Johan Turdin d.y., Matts Lithén, J. A. Lybeck, C. J. Collander och C. W. Sundström som delägare. Becket kokades under 1800-talet ej kontinuerligt utan med långa mellanrum, ofta bara någon gång i året i mån av efterfrågan. Tjära, som ej kunde säljas eller som på grund av långvarig lagring och läckage hotade att förstöras, kokades till beck i en kopparpanna, rymmande 18 och senare efter nyanskaffning 36 och sist 60 tr tjära. För beredande av 1 tunna beck åtgick 1½—2 tunnor tjära. Som av Collanders brevväxling framgår (Bref Copie Bok, Herlers museum), försökte man vanligen dryga ut tjärlasterna med ett antal becktunnor och nästan tvinga köparna att emottaga denna mindre efterfrågade, men dyrare vara. Den dividend, som då och då utbetalades till aktieägarna under 1800-talet, var ej stor. På 1850-talet låg flera magasinsbyggnader invid beckbruket, bl.a. tillhörande rådmännen C. J. Berger, C. W. Sundström och C. J. Collander.

Stranden nedanför beckbruket kallades även ”Ölunds platsen” efter skepparen Johan Ölund, som på 1840-talet brukade lägga till där med sin brigg Elisabet.

Beckbrännandet upphörde på 1880-talet och huset revs omkring 1890. Numera är även det tjocka becklager borta, som täckte marken ännu före senaste krig, och hela området är igenvuxet. [Beck finns fortfarande på marken och doftar underbar tännu efter 120 år .]

Till beckbruket anknyter sig flera sägner. ”Den gamla beckbrännaren” är sålunda rubriken på en artikel i Helsingfors Tidningar den 3 sept. 1845 av Z. Topelius. Beckbrännaren, som skall ha stått i förbund med den onde, gick igen och kom alltid överst, nämligen i benhuset i sydvästra hörnet av Klockbacken. Detta stod kvar ännu efter 1788 års krig. Beckbrännaren i fråga skulle ha bott i en vacker stuga vid älvmynningen tätt invid det första beckbruket, som då låg ca 150 m längre söderut vid en biväg från Skatavägen ned mot stranden. Han skulle alltså ha levat vid slutet av 1600-talet, vilket överensstämmer med en anteckning i rådhusrättens protokoll för den 8 april 1701: ”Den 4 dennes föll beckbrännaren Per Mattsson i beckpannan och omkom med lifvet.”

Den förste kände beckbrännaren i staden var Jöran Clemetsson från Stockholm, som 1643 verkade i staden enligt kontrakt med sin husbonde Robert Schmitt, också han stockholmare. Schmitt upprättade det första beckbruket och införskrev den första beckpannan till staden. Han verkade i staden till 1651, varefter Joen Larsson vann burskap som beckbrännare 1652. Beckbruket drevs med Kgl Tjärukompaniets privilegium av Markus Andersson, Carl Bockmöller, dennes änka o.s.v. i tur och ordning från 1643. Från 1704 var Johan Johansson Beck (d. 1752 vid 79 års ålder) beckbrännare. Den första i Nykarleby kyrkas räkenskapsbok från 1747 nämnde beckbrännaren är ”Sjudaren Swarts”. På Högbacka området bodde 1734—40 bl.a. ”Hinric Beckbrännare” alias Hind. Wetterbom. Den 25 aug. 1808 avled beckbrännaren Thomas Saarman 53 år gammal och den 17 jan. 1813 beckbrännaren Carl Saarman i lungsot 31 år gammal. Den 7 juli 1856 fick beckbrännaren Johan Isaksson Sundqvist rätt att på södra ändan av dess ägande Ollbyggars åkerlinda ovanom stadens beckbruk uppföra en boningsstuga med nödiga uthus. [Sven Joensson var tunnbindare.]

”Klockbacken” antas av Z. Schalin ha varit platsen för 1600-talets kyrka, på platsen för senare ing. T. Heikels gård [Kivinen], dvs. tomten nr 136 före och nr 15—16 efter branden. Vid grävningar här har man funnit människoben, och det vore enligt Z. Schalin därför här, som gamle beckbrännaren äntligen ”sjunkit i mull och glömska”.