Nykarleby hälsokälla och Brunnsholmarna.

Den, som en sommardag vill underkasta sig besväret, kan efter något letande på östra älvsluttningen strax söder om Engska garveriet upptäcka en till stor del igengrodd vattenfylld grop med starka järnavlagringar på botten och sidor. Detta är vad som återstår av Nykarleby hälsokälla, som en gång i tiden spelade en viss roll i stadens liv under slutet av 1700-talet och början och mitten av 1800-talet.

Dylika järnkällor, gemenligen kallade surbrunnar, funnos här och var i vårt land och användes flitigt för medicinska ändamål under ovannämnda tidsperiod. Närmast Nykarleby funnos anlitade källor i Jakobstad och Lohteå.

Tidpunkten för Nykarleby hälsokällas upptäckt och första användning har jag ej lyckats utreda. I alla händelser veta vi, att källan var i bruk redan på 1700-talet, ty kyrkoherde Johan Forshaell omnämner densamma i sin skildring av Nykarleby i Åbo Tidningar för år 1784 och säger »att den under flere år och med mycken förmån blivit utnyttjad för åtskilliga sjukdomar».

En stark utveckling synes hälsokällan genomgått under den tid doktor Zacharias Topelius var stads- och provinsialläkare i Nykarleby. [Stadsläkare 1811, provincialläkare 1812, död 1831.]

Hälsokällan skulle nämligen enligt sonens, skaldens utsago »under några år vuxit från intet till en av de mest besökta kurorter». I sina dagböcker ger oss skalden Zacharias Topelius d.y. livliga skildringar av brunnsdrickningen på 1830-talet. Brunnsgästerna, också de från andra orter, voro rätt talrika härstädes om somrarna. Man började sin vattendrickning tidigt — 7 tiden — på morgonen och mellan glasen roade man sig tappert med dans och lekar i det enkla brunnshuset. Över källan var nämligen uppfört ett rödmålat brädskjul av enklaste slag. I dettas golv fanns en lucka, genom vilken man längs en stege kom ned i källan. Golvet, på vilket dansen tråddes flitigt hade enligt skaldens utsago »mer tycke av en rännbacke än av en balsalong». Pretentionerna voro då ej så stora som nu. Roligt syntes man ha haft och det var ju huvudsaken.

I källans närhet fanns också en liten badinrättning, i vilken serverades badstu-, kar- , ång- och gyttjebad jämte duscher.

Enligt en av borgmästare Johan Haeggström till magistraten år 1844 inlämnad längre berättelse om förhållandena i Nykarleby vid denna tid, omnämner han beträffande hälsokällan, att vattnet i densamma icke var synnerligen »minerelt» samt att enligt verkställda undersökningar vad luftsyran beträffar övergå »Spaa samt egallera med Pyrmontervatten».[Spaa bekant kurort i Belgien, Pyrmont i Tyskland.]

År 1920 lät en för hälsokällan intresserad dam [Maria Castrén] på egen bekostnad undersöka källans vatten på Helsingfors stads laboratorium. Enligt analys visade sig detsamma vara starkt järnhaltigt [23 mg järn på en liter]. En påtänkt undersökning av källans radioaktivitet, som endast kunde ske på ort och ställe, förföll till följd av de med en dylik undersökning förenade stora kostnader.

Såväl i bokstavlig som andlig mening förenade med hälsokällan voro de tvenne i älven belägna, idylliska Brunnsholmarna, vilka också Topelius kallar ett »täckt ställe, romantiskt genom det eviga suset från forsen». Brunnsholmarna tillhörde, liksom också marken, där hälsokällan var belägen, Nygårds hemman. Från »Brunnssalongen» ledde en spångbro över till den större av de båda holmarna, som också genom en annan längs kvarndammen löpande bro stod i förbindelse med staden. På nämnda holme fanns åtminstone sedan början av 1800-talet, kanske redan tidigare, en liten enkel restaurang, tätt belägen vid vattenbrynet.

Apotekaren I. Benzelstjärna, som tillträtt sitt apotek år 1833, lät här uppföra en för allmänheten avsedd och flitigt använd kägelbana år 1836.

Så fortgick under medlet av 1800-talet brunnsdrickningen sommar efter sommar. Man drack sina bestämda glas, roade sig däremellan med kägelkastning och då och då gick en »brunnsbal» av stapeln och så njöt man av vad den lilla restaurangen under jungfruarna Bloms mångåriga och sakkunniga ledning hade att bjuda på.

Under 1850-talet inträffade dock en nedgång i kurgästernas antal. Sannolikt är det, att stadens år 1858 timade brand i hög grad bidrog härtill. År 1864 var enligt provincialläkarens [K. F. Forsius] uppgift de inskrivna kurgästernas antal blott 15. Följande år (1865) inträdde en för hälsokällan kritisk tid. Sagda år utgick nämligen det 50-årsarrende staden hade med Nygårds hemmans ägare. I och för förnyandet av kontraktet fordrade denna nu så högt arrende, att staden icke var villig betala detsamma. Vid denna tid begynner stadens försök att dels på överenskommelsens, dels på expropriationens väg komma i besittning både av den mark, å vilken källan är belägen och även av Brunnsholmarna, vilka försök dock först efter 32 år ledde till önskat resultat beträffande de senare.



Vid Brunnsholmarna. Akvarell av Margareta Storå.
[Vid Brunnsholmarna. Akvarell av Margareta Storå.
Birgitta Nars tillhandahöll. Förstoring.
Inf. 2007-09-20.]


Den första attacken gjordes av magistraten i Nykarleby den 4 april 1866. Denna dag beslöt nämligen magistraten på tillstyrkan av stadens äldste att på vederbörlig ort få exproprierat för stadens räkning ett stycke jord om 2 kapplands vidd omkring den å Nygårds hemmans mark invid stadens gräns belägna hälsokällan och en fyra famnar bred väg över samma hemmans åker till källan samt också de mittemot hälsokällan belägna Brunnsholmarna.

Det var dock något på tok med ansökningshandlingarna, ty vid magistratens sammanträde den 8 juli 1867 meddelande borgmästaren, att guvernören ej velat taga befattning med ärendet på den väg detsamma till honom inkommit. Med bifall av stadens äldste beslöt magistraten samma dag fullfölja ansökan, varvid rådman Dyhr och handlande Wasenius utsågos till ombudsmän. Ansökan synes inte ha lett till önskat resultat, ty den 2 maj 1869 beslöt magistraten att i händelse någon av stadsborna kunde i godo komma överens med ägaren om överlåtelse av en del av de s.k. Brunnsholmarna, skulle i ersättning lämnas ersättning till kreatursbete i stadens västra skogsskifte. Någon överlåtelse kom visserligen ej till stånd, men en överenskommelse måste dock ägt rum, ty hälsokällan som varit stängd för allmänheten åren 1865—1869, öppnades åter 1870 och var de inskrivna kurgästernas antal detta år 30. Antalet kurgäster hade dock redan 1872 nedgått till ett tiotal. Med detta år upphör också provincialläkarens omnämnande av hälsokällans verksamhet och är det sannolikt att efter detta år någon ordnad kursverksamhet icke vidare förekom, om ock stadsborna en tid framåt då och då betjänade sig av hälsokällans vatten.

W.B


Woldemar Backman, Österbottniska Posten den 25 mars 1927.
Lars Pensar digitaliserade, kommenterade och tillhandahöll.


Läs mer:
Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2006-06-14, rev. 2011-09-19.)