Nykarleby hälsokälla och Brunnsholmarna.

[Del II]

[Del I]

Året 1875 gjordes ett sista försök att rädda hälsokällan och vinna denna åt staden. Vid en till 6 oktober sammankallad rådhusstämma meddelade ordföranden, att till hans kännedom kommit, att ägaren av Nygårds hemman var sinnad att på sin mark i hälsokällans närhet uppföra ett garveri och därtill också använda Brunnsholmarna och då röster inom kommunen höjt sig för, att dessa skulle inlösas av staden såsom behövliga dels för anläggande av en ordentlig bads- och brunnsinrättning, dels ock för bibehållande av den restaurationslokal, som av ålder där funnits, önskade ordföranden inhämta rådhusstämmans yttrande i saken.

Sedan särskilda personer härvid uppträtt och förordat icke allenast det väckta förslaget utan även yrkat, att staden måtte inlösa de å nämnda holmar uppförda husen (dessa voro följaktligen icke vid denna tid stadens egendom), beslöt rådhusstämman enhälligt, att därest godvillig överenskommelse icke kunde träffas med ägaren till Brunnsholmarna vidtaga nödiga expropriationsåtgärder samt att inköpa de å holmarna befintliga husen.

Någon överenskommelse eller expropriation blev det dock ej heller denna gång av. Garveriet uppfördes. Endast byggnaderna övergingo i stadens ägo.

På 1880 uppkom trassel på den grund att äganderätten till marken och byggnaderna var på olika händer; så kunde det hända att staden uthyrt byggnaderna åt en person, medan markens ägare uthyrt denna åt en annan. Postförvaltar O. Järnefelt åstadkom år 1886 reda i förhållandena, i det han för en arrendetid av 5 år fick en överenskommelse såväl med staden som markägarna till stånd, varjämte han erhöll rätt att i sin tur överföra arrenderätten på annan person.

Antingen det berodde på byggnadernas bofälliga skick, på bristande intresse hos stadsborna eller på förnyade misshälligheter mellan staden och markägaren, alltnog staden gav en god dag i alltsammans och försålde byggnaderna på offentlig auktion 4 februari 1893, varvid brunnshuset för 66 mark inropades av ölbryggaren J. Herler, som också inropade broarna för 26 mark, varemot restaurationsbyggnaden för 94 mark tillföll handlanden S. A. Liljeqvist. Brunnshuset flyttades till Herlerska gården å Nygård, där det ännu finnes i behåll, utgörande en del av uthuslängan. Detsamma har en längd av 8,3 och en bredd av 5,4 meter. Å den ena långväggen, som i tiden vättat mot älven, finnes en dubbeldörr samt på vardera sidan om denna ett med lucka täckt fönster. På andra långväggen finnes endast en smal dörr. Väggarna inne äro tätt skrivna med anteckningar och vore dessa förtjänta av ett ingående studium. Restaurationsbyggnaden övertogs av kapten Sarlin och uppfördes redan samma år såsom sommarvilla på Djupsten (tillhör numera fröken Rosa Öhman).

Hälsokällans tid var nu definitivt förbi. Detta var däremot icke fallet med Brunnsholmarna, ty efter fyra års dådlös dvala väcktes dessa åter till liv. År 1897 kunde staden se sina förhoppningar och sina mångåriga strävanden förverkligade beträffande införlivandet av Brunnsholmarna med staden. Detta skedde på överenskommelsens väg. Nygårds hemmans ägare voro nämligen nu villiga till ägobyte, i det de för Brunnsholmarna fordrade odlad stadsjord, belägen i sammanhang med Nygårds till stadens mark stötande skiften, dock med villkor att holmarna, oaktat stenbundna och icke odlingsbara, skulle vid gradering räknas som odlad åkerjord, likaså skulle staden ikläda sig alla kostnader för ägobytet. Stadsfullmäktige i förstärkt antal godkände villkoren.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde 12 januari 1898 föreslogs av ett tillsatt utskott, att staden med utminuteringsbolagets vinstmedel skulle uppföra på Brunnsholmarna ett enkelt sommarvärdshus för en kostnad av 1800 mark. Vid sammanträdet 24 januari 1898 beslöto stadsfullmäktige, att icke detta år låta uppföra detsamma, enskilda eller ett bolag dock obetaget att inom året skrida till företagets realiserande, i vilket fall ett understöd av 500 mark skulle ges av utminuteringsbolagets vinstmedel.

Kort därpå inlämnade apotekaren I. Strandell och bankdirektör Hugo Grundfelt till stadsfullmäktige en ansökan om rätt att på en tid av 40 år få arrendera Brunnsholmarna för att där upprätta en restaurang jämte en kägelbana. Ansökan beviljades; dock blev arrendetiden nedsatt till 25 år, och arrendet fastställdes till 10 mark och berättigades arrendatorerna utan stadens hörande överflytta arrenderättigheten på andra. Arrendekontraktet är daterat 22 april 1899.

Den 15 april 1898 hade uppgjorts ett bolagskontrakt mellan 15 personer för Brunnsholmarnas bebyggande, på vilket bolag de ovannämnda tvenne personerna transporterade sin arrenderätt till holmarna. Enligt bolagskontraktets första paragraf var bolagets ändamål att på Brunnsholmarna uppföra en kägelbana för allmänt begagnande samt en sommarpaviljong. Bolaget skulle dessutom arbeta för nämnda holmars förskönande, så att de bleve till en prydnad för staden och en passande tillflyktsort under den vackra årstiden. Ett grundkapital sammansköts på 2,000 mark, fördelat på 20 andelar varav dock en andel aldrig blev inbetalad.
Härtill kom stadens bidrag av 500 mark varjämte bolaget nödgades taga ett lån på 1200 mark. Hela anläggningen, inbegripet kägelbana jämte klot och käglor (dessa togos från Åbo) och möbler kom sålunda att kosta 3,600 mark på några tiotal mark när.

Så kunde Brunnsholmslivet åter vidtaga utan de föregående slitningarna mellan staden och markägarna. Brunnsrestauranten stod på sin gamla plats, kägelbanan likaså. Borta var dock  „brunnssalongen” och förbindelsen med staden skedde över en flottbro, till vilken man kom genom Eng'ska gården. Förhållandet var dock annorlunda än på 1800-talets början och mitt, då brunnsdrickningen var intimt förbunden med Brunnsholmslivet och „brunnssocieteten” bildade publikens grundstomme. Från denna tid härleda sig flere alster av våra skaldar och prosaförfattare med motiv från Brunnsholmarna. Jag erinrar dock endast om Mikael Lybecks vackra, år 1902 daterade, dikt: Där älven rinner kring Holmens bro.

Efter det sålunda sommarlivet ostört fått fortgå på Brunnsholmarna under halvtannat åttionde, kom åter med världskriget en för Brunnsholmarna bekymmersam tid. Bolaget fick svårt att få någon att övertaga restaurationen. År 1914, då sångfest hölls här, övertog utminuteringsbolaget upprätthållande av restaurationsrörelse för sommarn samt också på stadsfullmäktiges önskan sommaren 1915, oaktat rörelsen gått med förlust. Från år 1916 var restaurangen stängd.

Slutligen anser sig Brunnhusbolaget nödsakat att hos Stadsfullmäktige anmäla, att det beslutit nedlägga sin verksamhet, men i en väl motiverad skrivelse hembjudes stället till inlösen åt staden, „som synes vara närmast att taga hand om detsamma, enär platsen utgör en synnerligen lämplig tillflyktsort för det större antal stadsbor, som under den varma årstiden nödgas vistas i staden". Såsom pris föreslogs 2,500 mark. Stadsfullmäktige behandlade frågan den 25 april 1918, men beslöt då införskaffa drätselkammarens utlåtande. Drätselkammaren ställde sig dock oförstående och utlät sig i den riktning, att stadens finanser för närvarande icke tilläte övertagande av paviljongen, då årliga kostnaderna för dess upprätthållande skattades till minst 500 mark. Vid sammanträdet den 21 juni 1918 enades också stadsfullmäktige om, att för närvarande icke reflektera på anbudet.

Brunnsholmsbolaget skred nu till försäljning av sin egendom, som försiggick på offentlig auktion hösten 1918. Auktionsinropen stego till 4,500 mark. Restaurationsbyggnaden inropades av poliskonstapel Johansson (Svanbäck), men försåldes sedan åt affärsmannen Lennander, som därmed förlängde sin bostadslokal i staden, det nuvarande gästgiveriet.

Härmed var mänskligt att se det sista bladet skrivet i Brunnsholmarnas historia. Ett ställe med hundraåriga traditioner, en plats med en naturskönhet av egenartad charm hade med ett penndrag praktiskt taget utplånats. Var detta en nödvändighet? En utomstående, med förhållandena icke fullt initierad person, har svårt att med övertygelse bejaka den framställda frågan.