IX. HANDEL OCH SJÖFART 1810—1858

Det förändrade läget efter 1809.

För Nykarleby liksom för de övriga österbottniska städerna innebar fredsslutet 1809 stora förändringar, särskilt vad handel och sjöfart beträffar.

Efter revolutionskrigets utbrott år 1793 erbjöd sig goda konjunkturer för de neutrala ländernas fartyg på grund av de krigförandes efterfrågan på krigsförnödenheter och frakter. De goda åren varade till år 1797, då engelsmännen genom sin hänsynslöshet och fransmännen genom en lag av 1798, som gav dem rätt att under godtyckliga omständigheter uppbringa neutrala fartyg, åstadkom att fraktfarten inskränktes. Med Napoleons makttillträde 1799, då den ovannämnda lagen upphävdes, blev konjunkturerna åter bättre till 1806, då kontinentalblockaden mot England proklamerades. Läget försvårades ytterligare genom Sveriges inträde i kriget 1805. Efter krigsutbrottet mot Ryssland 1808 rekvirerade svenska kronan de finländska fartygen för trupptransporter, varefter ryssarna i sin tur i maj 1809 lade alla finländska fartyg under beslag. Den civila sjöfarten stagnerade på grund härav helt under kriget.

Vid Borgå lantdag lyckades borgarståndet, där Jakobstad och Nykarleby representerades av Pehr Malm d.ä. 1), utverka, att produktplakatet, som utestängde främmande länders fartyg från fraktfart på Finland, bibehölls. Efter freden mellan England och Ryssland 1812 kunde sjöfarten utom Östersjön åter upptagas i full utsträckning med goda konjunkturer. Wienfreden 1815, som gjorde slut på Napoleonkrigen, åstadkom dock en ny nedgång. Den viktiga salthandeln med Medelhavsländerna upphörde dessutom, emedan Ryssland ej ingått något fördrag med barbareskstaterna om fri sjöfart. Saltet togs i stället från Portugal. Depressionen inom sjöfarten pågick till 1830-talet, då en ny uppgång började. 2)

[Barbarésker, innebyggarne i Berberiet eller de för ej länge sedan s. k. sjöröfvarestaterna: Algier, Marocko, Tripolis och Tunis.
Främmande ord och namn (1878).]

Denna hade sin orsak i freden 1829 mellan Ryssland och Turkiet, som öppnade Svarta havet för sjöfarten. Följande år erövrade fransmännen Algeriet, vilket gjorde slut på barbareskstaternas sjöröveri på Medelhavet. Salthandeln öppnades därmed åter för de finländska sjöstäderna. Samtidigt steg frakterna och efterfrågan på tjära och trävaror ökade. 3) Koleraepidemin 1831—1837 avbröt emellertid denna gynnsamma utveckling och försvårade fraktfarten i synnerhet på Medelhavet. Kolfrakterna från England i samband med den pågående industrialiseringen i Europa kom emellertid snart att spela en lika stor roll som saltlasterna. Efterfrågan på trävaror var även stigande och 1838 var konjunkturerna åter goda.

Nykarleby exporterade vid denna tid årligen c:a 17.000 tunnor tjära, 1 700 tunnor beck, 3 100 tolfter plankor och 3 000 lispund pottaska. En del av exporten gick genom grannstäderna. Sålunda sålde handlandena Petter Lybeck och Adolf Hammarin år 1834 den förre 1 500 och den senare 500 tr tjära till ett pris av 6 rdr tunnan till Petter Malm i Jakobstad. Även Nykarleby följde sålunda den allmänna trenden åt.

Större delen av tjäran, becket och pottaskan gick till Lübeck och England, trävarorna till Medelhavsländerna. Den svenska marknaden spelade ej mera någon nämnvärd roll, sedan svenskarna 1838 höjt införseltullarna på finländska varor. Däremot hade de tyska hamnarna betydelse för importen av kolonialvaror, socker, viner och spirituosa, spannmål och skeppsbyggnadsmaterial.

Föreningen med Ryssland 1809 förändrade även handelsförhållandena mellan östra och västra delen av Finland. Under svenska tiden var västkusten den mera lyckligt lottade. Större delen av dess export hade sin naturliga avsättning på Sverige, medan sydkusten och östra delen av landet hämmades i sin naturliga trafik på Ryssland. Finlands östgräns var så gott som spärrad för handeln. På Kajana, S:t Michels, Kuopio och Tammerfors samt de karelska marknaderna ägde dock ett varuutbyte rum mellan ryska handelsmän och österbottniska köpmän. Östra Finlands behov av kolonialvaror och lyxartiklar fylldes på dessa marknader eller hämtades från de österbottniska städerna. Dessa var de enda avsättningsorter, som var öppna för östra Finlands produkter. Detta föranledde en betydande införsel till nämnda städer och gynnade i hög grad deras handel. Smör och talg var de viktigaste artiklarna, men även betydande partier spannmål släpades till städerna på 30 till 50 mils håll inifrån landet genom mestadels väglösa marker. Varje ”släpa” tog två tunnor tjära eller ett par säckar salt.

Bönderna i Savolax lagrade smör från sommaren, den enda årstid, då de fick smör i sådana mängder, att det lönade sig att sälja. Smöret fördes sedan av bönderna själva i väldiga foror till städerna Nykarleby, Jakobstad o.s.v. Detta skedde under vintern, då föret var gott och transport möjlig. Ost var en annan viktig artikel, som lagrades och fördes till städerna på samma sätt vintertid.

Även tjäran lagrades upp och transporterades under vintern med släpor, då det gällde mindre partier, och slädar, när det var fråga om större sådana, till städerna. Där lagrades den upp i tjärhov vid hamnarna, i Nykarleby vid Åminne o.s.v. Endast de nära staden belägna orterna levererade tjära under sommaren. Varorna exporterades sedan med fartyg till olika orter i utlandet.

Köpmännen for inte själva ut med foror till längre bort belägna orter, men sände däremot folk emot fororna och försökte få dem till sig. De reste även upp till Savolax och Karelen, köpte upp varor där och hyrde hästar och formän, som sedan transporterade varorna till Nykarleby. I motsatt riktning medförde dessa sedan salt, järn och stadsvaror av olika slag.

Med marknaderna var det en annan sak. Köpmän och hantverkare förde då ut sina varor, som de ”arbetat på lager”, till marknadsplatserna, som för Nykarlebys del låg i Lappo, och tidigare även i Vörå och Pedersöre.

Alla större handelshus i Nykarleby hade sin ”finnstuga”, där savolaxare, karelare; tavaster och bönder från närmare liggande finnsocknar kunde taga in vid sina handelsbesök i staden. Behovet av det oumbärliga saltet var orsaken till att det handlande borgerskapet i städerna tvangs att hålla ett saltnederlag, som noga bestämdes för varje handelsman. Saltpriset stegrades till det otroliga i inlandet och östra Finland, emedan priset vid försäljningen ökades med kostnaderna för släpningen, vilket gjorde det möjligt att överhuvudtaget få spannmålssläpningen att bära sig. I Nykarleby var saltpriset 1823 11 rbl i parti och 12 i minut, d.v.s. lika dyrt som i Åbo och dyrare än i grannstäderna. Detta gällde såväl det franska, spanska och portugisiska saltet som det något billigare Liverpool-saltet. År 1842 var medelpriset på salt 2 rbl 23 kopek silver. 4) Detta var ett onaturligt förhållande, som visserligen bidrog till att öka liv och rörelse i de österbottniska städerna, men på bekostnad av de östra delarna av landet. Den långa släpningen gjorde, att spannmålen under gynnsamma år knappt hade något värde i Savolax och Karelen. De mindre tunga, men dyra produkterna, såsom smör och talg förlorade också i pris på grund av de långa vägarna, men i något mindre grad.

Allt detta verkade hämmande på östra Finlands välstånd och gynnade i motsvarande grad de österbottniska städerna. Efter fredsslutet 1809 öppnades den östra gränsen och därmed den ryska marknaden för de östfinländska produkterna, samtidigt som saltet blev lättare tillgängligt än genom resorna till Österbotten. Handeln riktade sig nu mot Vi borg och S:t Petersburg. Då Saima kanal öppnades 1856 försvann de sista resterna av ”Sawo-handeln”, de österbottniska städernas handelsrörelse minskades och i synnerhet saltavsättningen och smörtillförseln. I stället lyckades en Nykarlebyköpman grunda sig en förmögenhet på handel med vin och spirituosa, icke minst med de tidigare östra handelsområdena (Grundfeldt). Handeln med skogsprodukter, såsom tjära, beck och trävaror och med fartyg, som var oberoende av det nya läget, upprätthölls dock och växte till en betydande exportnäring, som emellertid minskade allt eftersom skogarna utöddes. Ännu vid mitten av 1800-talet upprätthölls dock en livlig handel på avlägsna utrikes orter med dessa produkter.

Samtidigt minskade Stockholms betydelse som handelscentrum för de österbottniska städerna. Som ersättare erbjöd sig Köpenhamn och inom riket utom Åbo och Helsingfors Viborg och S:t Petersburg. Där kunde smör, lax och sik avsättas i obegränsad mängd liksom trävaror, järn m.m. För detta ändamål behövdes emellertid regelbunden ångbåtstrafik och sådan infördes även under 1800-talets senare del. Österbottens isolering från södra Finland kunde därigenom också brytas. Som det tidigare var, vände sig Österbotten h.o.h. västerut. Nästan alla behovsvaror hämtades från främmande länder. Det var vida lättare att i de österbottniska städerna få varor från England, Frankrike, Danmark och Sverige än från södra Finland. Behovet av kommunikation mellan Österbotten och denna del av Finland var således påfallande. Ännu viktigare var kanske forsrensningarna, som i den mån de genomfördes gjorde de vidsträckta ödemarkerna kring älvarna tillgängliga och därigenom även höjde skogarnas värde och gjorde det möjligt att exploatera dem. 5)

Ju mera handel och övriga näringar avtog, desto viktigare blev de nämnda städernas jordbruk och boskapsskötsel. Exporten av lantmannaprodukter drabbades dock hårt av den svenska tullförhöjningen 1838 och inriktade sig därefter mest på Östersjöländerna och Ryssland. Även hantverkets ställning påverkades, som vi i det följande skall se.