Ordföranden, kyrkoherde Kullman, uppmanades av styrelsen i nov. att göra en ansökan hos guvernören om något bidrag till förstärkning av fattigkassan, ”i anseende därtill att de betalandes antal genom branden minskats och behövande däremot förökats”. l)

Inkomsterna i fattigkassan för 1858 upptar 866:3 1/2 rbl s:r, varibland 500: rbl från statsverket och 261:26 1/4 rbl uttaxerade medel. Utgifterna upptar 747:65 1/4 rbl, vilket jämte avkortade fattigavgifter och utestående rester för 1857 och 1858 gav en behållning av 65:53 3/4 rhl s:r. Bland utgifterna ingår 300:41 1/4 rbl för 23 utackorderade personer, 247:05 rbl för 32 personer i understöd, 103:80 rbl för 31 personer i extra understöd, 16:82 rbl för 5 personer i begravningshjälp, 6:15 rbl för 2 barns skolavgift, 2:65 rbl för skjutsmedel till lasarettet för 1 person, 3:91 rbl för böcker åt fattiga barn och 1:75 rbl i bidrag till hyresmedel åt fattiga m.m.

Bland privata välgörare framträdde nu för första gången även stadens fruntimmersförening. En sådan hade tydligen existerat redan tidigare, men från den 7 dec. 1858 är ett auktionsprotokoll bevarat, som visar föreningens verksamhet. Vid detta tillfälle utauktionerades 52 poster garn, vävnader m.m., som av ”stadens i behov stadda arbetsföra qvinnspersonal genom fruntimmersföreningens i staden försorg tillverkats”. Man utbjöd linnelärft, handduksväv, näsdukar, ”schertings skjortor”, strumpor, garn, säckar, lakan, sytråd o.s.v. Allt såldes och behållningen blev 138 rbl 31 kop. Anslutningen kring auktionen synes ha varit allmän, ty alla samhällsklasser var företrädda bland köparna, från borgmästarens och rådmännens hustrur till brandvakters, sjömäns och torpares kvinnor, pigor, väverskor och bonddöttrar. Protokollet fördes av borgmästare A. W. Montin själv.

Listan över fruntimmersföreningens utbetalda arbetslöner för 1859 upptar 87 namn på kvinnor. Som ett resultat av föreningens arbete tillkom den i aug. 1860 igångsatta ”Småbarns Fattigskolan för flickor”. I juli 1860 anordnades ett lotteri med 1037 lotter à 5 kop st. på Jeansborg. Den 14 febr. 1870 hölls en soaré, som inbragte 791: mk. Vidare sålde man böcker, anordnade karusellåkning, danser m.m. samt insamlade gåvor för föreningens ändamål. Från 1868 kallades skolan ”Fattig Småbarns skolan”. Den upphörde 1874 och uppgick i Nykarleby stads folkskola för flickor. Kassasaldot var då 3.785:72 mk, helt och hållet tillkommet genom privat välgörenhet. 2)

Bidraget från staden hade varit till avfsevärd hjälp efter branden. Missnöje med uttaxeringen visade sig först 1859. Taxeringen för detta år bestämdes den 11 febr. till hela 750 rbl s:r, den största uttaxering, som dittills företagits i Nykarleby. Över denna uttaxering anfördes besvär hos guvernören av 11 medborgare i staden, representerande främst skeppar- och hantverkarklasserna. 3) Dessa var patrullslupsuppsyningsmannen P. A. Engman, färgarna M. och C. P. Wahlberg, urmakaren J. Fellman, skräddarna A.  Forssell och E. Forsman, skepparna J. Silfvast och M. Brunberg, postiljonen Gustaf Eklund och skomakaren J. A. Thulin. I besvärsskrivelsen framhölls, att fattigvårdsstyrelsen alldeles tycktes förbisett den nyss övergångna branden och taxerat stadsinvånarna till mycket högre belopp än före densamma. ”Detta tyckes vara förunderligt efter en sådan olycka som oss nyligen händt; hvarföre i af skrift bifogade taxeringslängd öfver fattigmedlen i Nykarleby stad tydligen utvisar, att vi taxerats öfver alla gränser; hvarföre vi aller ödmjukast hos Eders Excellence vågar anhålla, att de Oss på förda fattigmedel måtte nedsättas Och enligt Hans Kejserliga Majestäts Höga beslut oss påföras; dock med ändring sålunda att icke en fattig handtverkare betalar lika med en handlande i femte klassen och en Gesell lika med en Bokhållare eller Handtverkare, samt att ny stämma måtte blifva utlyst för att jemka de nu ifrågavarande stridigheterna.

Widare få vi anmärcka att Handlanderne uti Staden äga jord, hvaraf de sin näring erhålla, men vi arma stackare hafva icke något att skryta med utan tvertom blotta backen för Oss: också ett skäl till ändring i åfvanberörda beslut.”

I sin resolution av den 14 mars 1859 anmodade guvernören fattigvårdsstyrelsen att jämte utlåtande insända avskrift av stadens fattigvårdsreglemente och den resolution, varigenom detsamma fastställts.

Fattigvårdsstyrelsen blev icke svaret skyldig. Det var kyrkoherde Kullman, som höll i pennan. ”Skulle Klaganderne besinna hvarje samhälles pligt att, utan afseende å detsamma öfvergångne olyckor, sörja för sina fattigas underhåll och vård, samt derjemte tagit någon kännedom om det af dem tillhandahållna, förhandenvarande behof upptagande taxerings förslag, hade de bort inse, såväl nödvändigheten att bära den visserligen svåra, men oundvikliga tungan, som obehörigheten af sina klagomål.”

Styrelsen framhöll vidare, att taxeringen försiggått enligt fastställt reglemente. Av klagandena hade skräddaren Forsman, skepparen Silfvast och postiljon Eklund vid branden varit lyckliga att undgå all skada. Uppsyningsmannen Engman idkade utom sin tjänst sadelmakaryrket och urmakaren Fellman och målaren Gummerus drev ensamma sitt hantverk i staden. Det yrke färgarna Wahlberg idkade var ett av de mest lönande och skräddaren Forssell innehade stadskällarrättighet. Skepparen Brunberg var taxerad i likhet med första klassens sjömän. Skomakaren Thulin, ”som torde hafva till besvären uppäggat de öfriga klaganderne”, var stadens förnämsta skomakare och drev dessutom läderfabrik ”efter Engelsk method” samt begagnade sig vid försäljningen av sina fabrikat av öppen butik.

Endast på en punkt ändrade styrelsen uttaxeringen, nämligen för hattmakaren P. O. Wahlberg, Som nedflyttades från 3 till 4 hantverkarklassen. Den honom påförda fattigavgiften nedsattes från 2 rbl 9 kop. till 1 rbl 4 1/2 kop. Sluträkningen för året visar, att inkomsterna uppgått till 1094:57 rbl, varav 751:52 rbl — uttaxerats. Utgifterna uppgick för 25 utackorderade personer till 447:31 3/4 rbl, för 31 understödstagare till 240:13 rbl, för tillfälligt understöd till 11 personer 25:95 rbl, begravningskostnad för 2 personer 11:49 rbl o.s.v., tillsammans 810:77 1/4 rbl. Behållningen uppgick till 268:68 rbl s:r.

Även över 1860 års taxering anfördes besvär. Vid fattigmönstringen den 17 nov. 1859 beslöts att utackordera 21 personer och utdela understöd åt lika många (164 rbl s:r). Avsigkomne skepparen Anders Felander beviljades dessutom den 6 dec. ett hyresbidrag om 5 rbl s:r. Andra bidrag utdelades även senare. Inkomsterna steg till 755:22  1/2, utgifterna till 650:12 rbl och behållningen var 100:24 1/4 rbl. 21 personer utackorderades för 308:49 1/4 rbl, 24 personer fick 179 rbl i understöd, 18 personer fick 44:60 i tillfälligt understöd och 2 fick sina begravningskostnader betalda med 8:93 rbl Taxeringen fastställdes 10 febr. 1860 till 300 rbl (300:30 1/2 rbl uttogs); alltså mindre än hälften mot föregående år. Det oaktat anfördes klagomål över taxeringen den, 4 juni till guvernören av tullförvaltaren Petter Jacob Falck och postmästaren, friherre J. A. Stromberg. 4)

I besvärsskrivelsen framhölls, att vid taxering av fattigavgiften en förvånande godtycklighet gjort sig gällande. De klagande nödgades därför anföra en protest däremot, emedan de annars kunde befara, att man för sagda avgift och övriga stadsutskylder ”en vacker dag beröfvar oss halfva eller kanske hela vår lön”.

Den antydda godtyckligheten framgick enligt de klagande av tre bilagda debetsedlar och en avskrift av fattigvårdsreglementet. Ehuru förhållandet mellan post- och tullförvaltarens fattig avgifter borde vara som 4 till 6, hade den förre för 1859 påförts 8 rbl 35 kop. och tullförvaltaren ej mindre än 16 rbl 67 kop. Denna summa var nära tre gånger så hög som nästföregående år påförda 6 rbl. Då reglementet eller billigheten lika litet iakttagits vid debiteringen av tjänstemän i förhållande till övriga stadsinvånare, anhöll de klagande, att guvernören för framtiden ville bestämma sagda avgift till 1/2 % av deras löner, vilken grund torde varit allmänt gällande.

Styrelsen å sin sida bestred genom prosten Kullman klagandenas anspråk. Förslaget skulle innebära en ändring av det för staden gällande fattigvårdsreglementet, och var dessutom både olämpligt och obilligt. Fattigvården ägde inga stående fonder att tillgripa, utan nödgades årligen fördela det erforderliga beloppet. De klagande önskade enligt styrelsen ej allenast undandraga sin förmögenhet all beskattning, utan även ”afskudda sig hvarje bättre lottads skyldighet att dela med sig af sitt goda. De tänka: då vi betala till fattigvården det som Herr Guvernören en gång bestämt och som ingalunda är någon obetydlighet, en half procent utaf deras ordinära löner — sportlarna naturligtvis undantagne — så hafva de fullbordat allan rättfärdighet, de fattiga må lefva eller dö, och om också mången af de öfriga betalningsskyldiga få uppoffra hälften af sin inkomst för året, qvittar det dem lika”.

Stromberg hade f.ö. årligen hänförts till rätt klass enligt lagen, medan Falck hade en skenbar anledning till missnöje genom att han för år 1859 oriktig uppförts i den andra i stället för den tredje av de betalandes klass. ”Men då året 1859, det nästföljande efter det den olyckliga branden öfvergick staden, var ett för Nykarleby fattigvårds samhälle tryckande år, och då vordne ledamöterna i styrelsen, stadsläkaren 5) och Apotekaren 6), ehuru kanske svårare hemsökta af brand olyckan, frivilligt och sjelfmant åtogo sig att draga andra klassens tunga, trodde styrelsen att Herr Tullförvaltaren Falck, såsom allmänt känd för en oegennyttig menniska, icke vore småaktig nog att klaga öfver en visserligen origtig, men dock obetydlig småsak”. Tullförvaltarens årliga inkomster och i synnerhet hans förmögenhet placerade honom ovillkorligen bland andra klassens betalningsskyldiga. Han hade visligen framhållit året 1858, då fattigavgiften var högst, men hemlighållit innevarande års avgift, som för honom uppgick till endast 4 rbl 33 kop. — Stromberg återkom i okt. 1862 med en ansökan till fattigvårdsdirektionen om att få betala med 1/2 % av sin lön; även denna gång utan resultat.

Besväret föranledde ingen åtgärd. Däremot lyckades handlanden Abraham Westlin komma åt notarie Sandström för att denne ej ersatt honom för ett utlägg, stort 2 rbl 53 kop., som Westlin gjort för pigan Maria Forsbackas begravning i mars s.å. Kullman hade tillrått Sandström att ej betala. Hans vägran berodde på att pigan Forsbacka 1858 om hösten utflyttat till Storkyro och därifrån 1859 om våren till Munsala, där hon var skriven. Hon hade sedan insjuknat och avlidit under en resa till staden, varför Munsala kapell enligt Kullmans åsikt borde bekosta begravningen. Direktionen ansåg emellertid, att notarie Sandström bort utbetala beloppet och att Kullman ej ägt fog att avstyrka utbetalningen. Denna struntsak drogs inför guvernören, som även resolverade att fattigkassan skulle utbetala summan. Fallet visar, huru det handlande borgerskapet av missnöje med uttaxeringen ville komma åt de ledande — inom fattigvårdsstyrelsen. 7) Någon betydelse fick besväret ej. Prosten Kullman och handlanden Sandström fortsatte att leda fattigvården som om ingenting hänt. Bland annat kunde Kullman i sept. 1860 genomdriva, att 20 katekeser och 6 psalmböcker skulle uppköpas med medel från fattigkassan för den i staden av enskilda personer nyligen inrättade fattigskolan för att begagnas av medellösa barn. 8) Först med dec. månads utgång 1867 avgick Kullman som ordförande under förklaring, att han i avseende till hopade göromål med församlingsvården icke längre kunde fortfara med ordförandeskapet. Han hade utfört en kraftfull och välsignelserik gärning som fattigvårdens ledare i en för staden brydsam tid. 9)

— För 1861 beviljades 26 personer understöd med 198 rbl, medan 19 personer utackorderades; Antalet hjälpbehövande hade sålunda minskat betydligt. Till förekommande av missbruk från de behövandes sida uppdelades nu fattigvårdsdistrikten mellan distriktsuppsyningsmännen så att färgaren Magnus Wahlberg hade uppsikt över alla öster om Stora eller Rådhus Boulevarden boende fattiga, handlanden Alfred Häggblom över dem, som var bosatta väster om nämnda boulevard och handlanden Abraham Westlin över alla övriga jämte de fattiga på västra sidan om älven. 10) Denna indelning följdes tydligen även 1862, då på grund av inträffad missväxt och därav härrörande ökat arbete, till biträden åt uppsyningsmännen valdes hökaren Elias Roos i det västra, handlanden Ernst August Waselius i det mellersta och hökaren Robert Ahlqvist i det östra distriktet. ll) Kostnaden för de utackorderade visade sig vid auktionen den 4 dec. 1860 stiga till 268:40 rbl s:r för 18 personer. Taxeringen för 1861 fastställdes till 450 rbl.

Distriktsindelningen synes ha omändrats vid olika tidpunkter. Sålunda bestämdes den 17 febr. 1865 att färgarmästaren Theodor Wahlberg skulle ha uppsikt över det södra distriktet, vars gräns i norr utgjordes av Norra Torggatan [Bankggatan], och handlanden Anders Wilhelm Grenman i det norra distriktet, medan det tredje distriktet bestod av stadsdelen väster om älven samt alla utom staden bosatta och staden tillhöriga fattiga. 12)

Ett delikat ärende dök upp i dec. 1860. Soldathustrun Maria Mickelsdotter Remischeffski, född Falck och hemma från Bonäs i Kyrkobyn, hade utan tillstånd uppfört en liten stuga åt sig å stadens utmark. Hon befann sig nu med sina två minderåriga barn i den mest nödlidande belägenhet. Hon var sjuk och saknade, som det heter i protokollet, ”alla utvägar till livets nödtorftigaste behofver”. Stugan var i obrukbart skick och hennes yngre gosse var sjuk. Maria Falck hade ej tillhört stadsförsamlingen, utan före sitt äktenskap med ryssen R. varit skattskriven som torparänka på Bonäs hemman i kyrkbyn. Styrelsen kunde dock, med Kullmans ord, ”icke låta henne och hennes tvenne gosse barn förgås af hunger och köld”. Distriktsuppsyningsmannen Westlin fick därför i uppdrag att anskaffa lämpligt rum åt Falck och hennes barn för en månad, eller att utackordera barnen. Landsförsamlingen vägrade taga befattning med den sjuka. Styrelsen beslöt därför i maj 1861 att bevilja henne 1 rbl i veckan tillsvidare och att ansöka hos guvernören om landsförsamlingens förpliktande att draga försorg om henne och hennes barn samt återbetala de gjorda utläggen till stadens fattigkassa; Den 23 juli 1861 hänvisade guvernören emellertid direktionen till nådiga förordningen av 29 mars 1858 rörande avskedade ryska soldater och deras änkor och barn. Direktionen beslöt då låta tvisten med landsförsamlingen falla och i stället med stöd av nämnda förordning låta magistraten förpassa och återsända Maria Remischeffski, som var urståndsatt att livnära sig och sina barn till Ryssland. 13)

Så skedde emellertid icke. Ännu 1873 var Maria Remischeffski boende i en stuga å stadens utmark. Hon led av bröstjukdom och var så utblottad, att hon utan hjälp skulle omkommit i sitt elände. Ordföranden, dr K. Fr. Forsius, hade därför ej kunnat underlåta att tilldela henne understöd. Man skulle dock i ämbetsskrivelse uppmana kommunalstyrelsen i landsförsamlingen att foga anstalt om hennes försörjning samt att återbetala till stadens fattigkassa det förskott man givit henne. Kommunalstyrelsen vägrade dock att ersätta kostnaderna, som utgjorde 43 mk 5 pi, under förebärande, att hon, sedan hon för länge sedan varit skattskriven i Bonäs i Kyrkobyn, tillåtits att vistas i staden och jämväl ägt gård där, samt att hon icke varit skattskriven i moderkyrkoförsamlingen sedan hon gift sig.

I maj 1873 hade Maria avlidit, varför fattigvårdsstyrelsen beslöt att låta saken bero och nöja sig med vad försäljningen av hennes stuga kunde inbringa. 14)

Ett liknande fall inträffade i sept. 1867. Styrelsen beslöt då avsända sinnesrubbade ryska soldathustrun Cajsa Greta Jakoleff, f. Wärner, och hennes tre minderåriga barn till vederbörlig ort i Ryssland genom magistratens försorg. Hustru Jakoleff hade ej varit skattskriven i staden sedan år 1846 och hennes barn hade aldrig tillhört stadsförsamlingen. De hade uppehållit sig i staden från 10 maj till 28 sept. 1867 på fattigkassans bekostnad. Det utgivna underhållet, 255 mk 60 pi, som betraktades som dyrt, skulle återkrävas av vederbörande myndighet i Nikolaistad, dit Jakoleff förpassades. Därifrån återsändes hon och barnen emellertid i okt. av guvernören med förständigande för stadsförsamlingen att taga vård om henne och barnen, tills svar ingått från generalguvernören över Finland i anledning av gjord framställning om soldat Jakoleffs skyldigkännande att taga vård om henne och deras barn, eller annan församling blivit till deras underhåll lagligen förpliktad.

Distriktsuppsyningsman Karl Björkman fick nu i uppdrag att söka träffa överenskommelse med någon, som åtoge sig att föda och vårda familjen tillsvidare. Ordföranden, prosten Kullman, skulle skriva till Kristinestad och anhålla om utredning, när hustru Jakoleff blivit intagen och avflyttad från denna församling. Viceordföranden, borgmästare Höckert androg härvid, att då Jakoleff återkommit den 5 okt., hade han genom stadstjänaren låtit tillsäga Björkman att taga vård om och skaffa rum åt henne, varvid Björkman ”givit sturska svar”. Höckert hade då låtit tillsäga honom, att han i egenskap av viceordförande i direktionen befallde Björkman att anskaffa rum och värme åt Jakoleff. Björkman hade svarat, att han icke tager någon befattning med nämnda soldathustru. Höckert yrkade nu, att Björkman med stöd av 16 § i Kejs. förordningen av 22 mars 1862 för visad sidovördnad och uppstudsighet mot herr borgmästaren, skulle åläggas betala 5 rbl eller 20 mk till fattigkassan. Sjömannen Karl Jacob Björkman, som valts till distriktsuppsyningsman den 20 febr. 1866, försvarade sig med att nämnda personer enligt hans tanke ej hörde till stadens fattighjon och således icke heller till hans distrikt. Han hade därför, missbelåten över att denna skyldighet skulle åvälvas honom ensam, visserligen svarat stadsfogden Lingonblad, att han icke stode under Lingonblads kommando. Då han redan hade sig bekant, att Katarina Jakoleff vid sin återkomst bleve mottagen av sin syster, sjömanshustrun Sanna Lisa Nyholm, hos vilken hon förut varit inackorderad, och hört att fattigvårdsstyrelsen skyndsammast skulle ha sammanträde om saken, hade Björkman förklarat, att han icke tar ett steg för bemälda soldathustru, ”utan må hon förblifva der hon är, tills fattigvårdsstyrelsen haft sitt sammanträde”.

Höckert anhöll att senare få återkomma med bevisning. Saken förföll emellertid den 23 jan. 1868, då Höckert förklarade sig icke vidare vilja fullfölja sin talan mot Björkman, sedan denne erkänt, att han missförstått stadsfogden Lingonblads befallning, och att hans mening aldrig varit att sätta sig upp mot herr borgmästaren. 15)

Vad soldathustrun Jakoleff beträffar, blev hon stadens fattigvård till last. I juli 1868 meddelade guvernörskansliet, att oaktat brevväxling med åtskilliga auktoriteter, kunde någon upplysning om avskedade underofficeren Jefcin Jakoleffs nuvarande vistelseort ej erhållas. Fattigvårdsstyrelsen, som ej ansåg sig skyldig att åtaga sig hennes och barnens vård, anhöll hos magistraten, att den ville befria styrelsen från deras framtida underhåll. Hustru Jakoleff hade vidare i Nykarleby framfött ett barn, som ännu ej blivit döpt av skäl, att någon grekisk-katolsk kyrka eller pastor ej fanns på orten.

I dec. 1870 utackorderades Jakoleff och tre barn till bonden Mickel Johansson Finskas i Jeppo för 275 mk. samt i dec. 1871 till klockaren Matts Sarlin [*] därstädes för 200:— mk. I jan. 1872 anmäldes, att Finskas ej tillhandahållit Jakoleffs nödiga kläder. Finskas hustru erkände, att barnens skor var mindre användbara. Styrelsen avdrog då 20 mk från den ersättning Finskas bort erhålla, vilket belopp tillställdes familjen Jakoleffs vårdare för 1872, nämndeman Matts Sarlin [*] i Överjeppo. Denne ägde anskaffa erforderliga klädesplagg för beloppet. Hustrun Finskas anmälde missnöje med utslaget.

[* Skall vara Sarelin och både klockaren och nämndemannen är samma person, meddelade Birgitta Sarelin.]

I jan. 1872 gjorde fattigvårdsstyrelsen en ny framställning till guvernören. Det framgick nu att det yngsta barnet framfötts i maj 1867 under familjens hitväg från Nikolaistad. Fattigvårdsstyrelsen hade tills nu fött och vårdat modern och barnen, men ansåg sig ej skyldig att göra det. Det var orätt mot samhällets betalningsskyldiga medlemmar att stillatigande pålägga dem denna tunga. I stöd av kejs. förordningen av 22 mars 1825 §§ 24 och 25, jämförda med §§ 6 och 63, ävensom i enlighet med generalguvernörens brev till guvernören i Viborgs län angående försörjandet av obotligt sjuka änkor efter soldater vid de i länet förlagda ryska trupperna av den 23 aug. 1853, anhöll direktionen, att nämnda personer genom guvernörens åtgärd bleve befordrade till närmaste fattigförsörjningskommitté i Ryssland. Nykarleby stadsförsamling borde dessutom få sina utlägg för familjen eller 1664 mk 30 pi gottgjorda.

Skrivelsen föranledde ej heller nu någon åtgärd. 1873 var Jakoleff inackorderad hos bonden Anders Holm för 240:— mk. Vid 1874 års fattigmönstring i nov. antecknas för henne endast två barn. För 1875 utackorderades hon hos bonden Erik Stenbacka för 99 mk, sonen Konstantin hos skräddaren Erik Forsman för 45: mk och sonen Emanuel hos bonden Abraham Granlund på Holm för 46 mk. Skräddaren Forsman ålades att hålla ryska soldatgossen Konstantin Jakoleff i söndagsskola. I febr. 1875 fick Forsman 6 mk för anskaffande av skoplagg åt Konstantin, som då skulle börja i lägre folkskolan. I nov. 1877 återfinns endast Katarina och minderåriga sonen Emanuel i fattigförteckningen. Dessa kvarstod som utackorderingshjon ännu 4 dec. 1880. Den 10 febr. 1881 avled emellertid Katarina Jakoleff, och sonen Emanuel, som var utackorderad hos bonden Erik Lillas, antecknas s.å. som ”borta”. 16) Som ett sista farväl till den ryska underofficershustrun betalade fattigkassan hennes begravning med 12 mk. 17)

Gripande början på ett levnadsöde som jag hört min mor berätta slutet på.
     ”Kola-Maanu” som Emmanuel kallades framlevde sina sista år i en liten stuga, närmast ett skjul, i närheten av min mors barndomshem i Jeppo ”mellan Lussis och Bässas, skogsbrynet österut mittför Bertil Engstrands växthus. Karl Sandås gift med min moster bodde där sedan.”
     Han var trägen gäst i deras hem och fick hjälp med ett och annat av morfar och mormor.
     Som tack lärde han min morfar kolandets konst. Enligt sägen hade han varit kolare i Finnskogarna i Sverige.
     ”Maanu” hade många träffande uttryck med ett litet ”vårdat” språk.
     Som liten pojke fick jag vara med morfar när han brände en mila enligt ”Maanus” recept!
   Minnen rann mej i hågen när jag läste om hur familjen Jakoleff blev behandlad.
(Inf. 2010-01-10.)

Hej!
Läste just om Emanuel Jakoleff, ”Kola-Manu” kallad, och kom att tänka på att han fanns i Nykarleby i min barndom. Han var inhyst i fattiggården på Kuddnäs, och bör ha varit minst en 75 år gammal på 30-talet. Ofta sågs han komma vandrande till staden stödd på två käppar, och hans ena fot släpade i marken, troligen till följd av en tidigare stroke. Han hade ett originellt sätt att hälsa på folk: han skrek i falsett ett gällt ”hii-hii”. Jag minns att jag tyckte synd om honom när han en snöslaskig dag kom gående med den lama foten täckt av blöt sörja ända upp på byxkanten.  Men han var alltid på gott humör och pratade gärna med oss småpojkar.
      Det måste ju vara fråga om samma Kola-Manu som i inslaget i vyerna, för föga troligt kan det ha funnits två med det namnet i nejden.
(Inf. 2010-01-13.)