Brandväsendet i Nykarleby var i början av seklet ordnat enligt
brandordningen av den 4 dec. 1800, gemensam för länets alla
städer. Tillämpningen varierade dock under olika tider.
Vid början av 1800-talet hade staden ej någon kvartersindelning.
Denna infördes först 1844, då staden indelades i 36 kvarter,
varav 6 i Nystaden (jfr s. 66). Tidigare talade man endast om norra,
respektive södra delen av staden. Ibland använde man
för den senare även benämningen Första stadsdelen eller Första kvarteret och för den norra motsvarande Andra stadsdelen eller Andra kvarteret (mag.prot. 11.7.
1840). Varje del bildade ett brandmästarskap, som i sin tur
var fördelat i ett antal rotmästarskap. Gränsen
mellan brandmästarskapen gick ungefär tvärs över torget
från älven till Repslagarbanan.
Magistraten utsåg brandmästarna och rotmästarna.
Alla i staden vistande sjömän, timmermän, arbets- och andra
försvarskarlar var indelade i rotar. Brandmästarna skulle
tillse, att de allmänna brandredskapen var i gott skick och att skorstenssotningen
förrättades på rätt tid. Vissa gårdar skulle
av dem avdelas till vattenbärande sådana.
Rotmästarna skulle övervaka skötseln av elden i husen
inom rotarna och anmäla missförhållanden till stadsfiskalen
eller brandmästaren. Vid uppkommen eldsvåda ålåg
det brand- och rotmästarna att med hjälp av sitt manskap rycka
ut med brandredskapen för att om möjligt släcka elden.
Alla brunnar fick härvid användas och rymliga brandvakar skulle
dessutom om vintern vara upphuggna i älven. Gårdsägarna
var skyldiga att hålla sig med vissa brandredskap, såsom stegar,
såar, läderämbaren, yxor, båtshakar, pytsar m.m.
Sprutor och brandredskap skulle provas två gånger i året:
i närvaro av en magistratsperson.
För stadssprutornas skötsel och bruk tillförordnades en sprut- och strålmästare för varje spruta.
Det ålåg f.ö. varje invånare att efter förmåga
bidraga till eldens släckande och bärgning av gods, som var
i fara. Kvinnorna skulle endast ösa och bära vatten. Allt tyngre
och grövre arbete skulle f.ö. skötas av ”de gemenare
af mankönet”, medan ”Handlande och hederlige Borgersmän
samt annat trowärdigt folk” skulle sysselsättas med flyttning
och bärgning undan elden samt vakthållning mot tjuvar.
Stadsfiskalen och stadsfogden samt rådhusvaktmästaren och
stadstjänarna skulle infinna sig till branden för nödig
handräckning. Om eldsvådan inträffade nattetid skulle
de, som bodde vid angränsande gator, hänga ut lyktor eller sätta
ljus i fönstren för att lysa brandmanskapet. Hus och byggnader,
som hotades av elden och ej kunde räddas med brandsegel eller på
annat sätt, fick rivas utan att ägaren fick hindra detta.
Enligt tidigare förordningar skulle staden avlöna ett par brandvakter,
som regelbundet patrullerade på gatorna. Antalet varierade. Vid
1800-talets början var sålunda brandväktarnas antal 4,
som erhöll 30 rbl i lön per man. Några ordentliga och
pålitliga karlar ville dock ej åtaga sig befattningen mot
så ringa lön. Då stadskassans små tillgångar
ej tillät att lönen ökades, hade brandväktarnas antal
minskats till 2 och lönerna sammanslagits, så att vardera brandvakten
på 1830-talet erhöll 60 rbl bco ass. i lön för året.
De s.k. brandvaktspenningarna utgick tidigare efter samma grund
som tomtörena, d.v.s. med 10 kopek för kapplandet. Från
1839 beräknades de efter de bebyggda gårdarnas samt magasins-
och andra byggnaders större eller mindre värde. Dessa medel
skulle samlas i en särskild brandkassa. Med denna skulle brandvakterna
avlönas och stadens allmänna brandanstalter underhållas
och nya anskaffas. Uppbörd och förvaltning skulle ske i likhet
med stadens övriga inträder. För ändamålet skulle
magistraten uppgöra ett förslag till klassifikation av gårdarna,
varefter brandkasseavgiften skulle bestämmas och från och med
1840 bokföras i räkenskaperna under särskilt konto. l)
I Nykarleby liksom i andra städer gick trumman kl. 4 om morgonen
och kl. 9 om aftonen (kl. 10 om sommaren). Den sköttes av en särskild
trumslagare, en stadstjänare eller rådhusvaktmästaren.
Morgontrumman kallades ”larmtrumman”, emedan den störde
folks sötaste morgonlur. Kvällstrumman gav order om uppbrott
från visiter och dyl.: ”Va ska ni gå ännu, trummon
ha ju int hörts!” Sedan trumman gått, skulle alla bege
sig hem: Kl. 10 på kvällen började brand- eller nattvakterna
sin vandring, och kl. 4 på morgonen skulle folk vara på benen
igen.
I början på 1800-talet var f. sjömannen Salenius trumslagare.
Hans dotter var ”Trumbars-Malena”, (f. 18.5. 1785), som 1812
utflyttade från staden, men senare återvände och 1822
gifte sig med glasmästaren Johan Gustaf Hägerström (se närmare d.a.s. 239 f.)
Trumman rördes i en viss takt, förmodligen densamma i Nykarleby
som i Jakobstad. Där tyckte man sig i trumljudet urskilja följande
ord av trumslagaren, ”Mommos-Erik”: ”Björkmans
bagarstugun brinder (da capo) och ”Ti' Messas (= Malmska gården)
gar ja', ja' gar int' na na länger, nejför ja' gar!”
Om vintern hördes trumman: ”Var ä', var ä' vantarna
mina” o.s.v. 2)
På 1830-talet upphörde trummandet i Nykarleby. Däremot
trakterades den ännu in på 1870-talet vid eldsvådor och
då viktigare kungörelser skulle meddelas. Trumslagare var sedan
1839 stadstjänaren, hattmakaren och rådhusvaktmästaren Petter Wahlberg (1808—1881), gemenligen kallad ”Pelle
W”. Trumman bars därvid av en annan person, vanligen en
brandvakt, men Pelle hanterade pinnarna. På Wahlbergs gamla dar
indrogs trumbäraren, så att Pelle själv måste ”konka”
på sin trumma från gathörn till gathörn, vilket
kostade på hans ambition. Trumman ersattes genom beslut av allmänna
rådhusstämman den 25 april 1875 av ringning med vanlig auktionsklocka
i stadens gathörn, då offentliga kungörelser skulle tillkännages.
Ringningen utfördes av den stadsbetjänt, som hade i uppdrag
att uppläsa kungörelserna. 3)
Brandvakten skulle tillse, att all eld i husen var släckt kl. 11
om kvällen. Under sin patrullering skulle han nattetid varje timme
i gathörnen sjunga ut klockslaget, t.ex.:
”Klockan är tio slagen!
Gud med sin milda och mäktiga hand
bevare vår stad för eld och brand !”
Det heter om brandvakten Anders Gädda, att han sjöng så
vackert, att man talade om det i huvudstaden.
Stadens brandvakter nyttjade som vapen en lyrformig gaffel, fäst
vid ett långt skaft och försedd med fjädrande hullingar
på inre sidan. Det var i egenskap av stadens nattvakter eller skyddsvakter
nattetid, som brandvakterna bar detta uråldriga vapen. Med detta
fasttog man rymmande tjuvar och illgärningsmän. Hullingarna
slöt sig stadigt om vederbörandes ben eller fot, vanligen bakifrån.
Dessa ”saxar” förvarades i stadshäktet i rådhuset.
På 1860-talet var det inrymt i en liten gulmålad byggnad helt
nära skolan vid torgets sydvästra hörn, strax söder
om stadsbrunnen. Fönstren var som sig bör försedda med
galler.
Uppkom soteld skulle brandvakten ropa ut eldplatsen, röra trumman
och klämta ett slag i rådhusklockan. Vid eldsvåda klämtades
tre slag isänder. En ny instruktion för brandvakterna utfärdades
av magistraten 1836, i huvudsak enligt tidigare bestämmelser. 4) [Vinteride av Mikael Lybeck.]
Under 1830-talet synes f.ö. en hel del förbättringar ha
skett i stadens brandberedskap, kanske mest beroende på att unga
krafter då övertog ledningen av stadens angelägenheter
samt att länet 1831 i landshövdingen, överste Carl Olof
Cronstedt fick en energisk ledare som mycket drev på reformer
inom brandväsendet.
I maj 1836 förordnade magistraten handlandena C. J. Collander och J. A. Lybeck till brandmästare, medan rådman Petter Lybeck utsågs
att förrätta brandsyn. Brandvakterna var då två
till antalet, nämligen arbetskarlarna Anders Mårtensson
Ropar (Westerlund) från Munsala och Henrik Limingo från socknen med samma namn. 5) I sept. s.å. föreslog
magistraten, d.v.s. borgmästare Roundell, rådmännen Lithén,
Lindqvist och Berger med fiskalen Victor Federley som adjungerad, för
stadens borgerskap och äldste, att brandvakternas antal skulle ökas
till 6. Av dessa skulle 3 varje natt vara i tjänstgöring sålunda,
att två skulle vandra utefter stadens gator och den tredje placeras
i något av de i staden befintliga tornen [kyrkan, klockstapeln eller
rådhuset] för att därifrån observera, om elden komme
loss på taket till någon av de högre byggnaderna.
Borgerskapet och stadens äldste var emellertid ohågade att
öka utgifterna på detta sätt. En tornväktare ansåg
de ”vara utan ändamål såvida här finnas endast
få två våningar höga hus”. Brandvakternas
antal borde ej heller ökas på grund av stadskassans ringa tillgångar.
Däremot förklarade de sig villiga att på försök
under ett års tid från varje gård lämna en karl,
som skulle åtfölja brandvakten. Varje borgare borde vara skyldig
att tjänstgöra på detta sätt. Borgerskapet var även
villigt att vid uppkommande stormar vandra fyra i sänder omkring
i staden.
Staden hade vid denna tid två brandsprutor. Handl. Collander
åtog sig 1836 att anskaffa ett rymligare vattenkar till den större
av dem och 4 st. glaslyktor, två för vardera sprutan.
För att brandsprutorna så mycket fortare skulle kunna fås
ut vid förefallande eldsvådor, borde ytterligare 2 brandmästare
väljas utom de 2 tidigare, handl. J. A. Lybeck och C. J.
Collander. Därtill utsågs victualiehandl. Henrik Sund och vicestadsfiskalen Johan Henrik Forssén. Likaså
borde 2 strålförare väljas för att biträda de
förutvarande. Skräddaren Anders Forsell och hattmakaren Petter Wahlberg utsågs till strålförare.
De av Collander utlovade lyktorna av glas betraktades som ett provisorium.
De tidigare använda var av bleck och motsvarade ej sitt ändamål.
Man skulle därför nöja sig med de nämnda glaslyktorna
tills sjöfarten öppnades om våren, då man skulle
införskriva hornlyktor. 6)
Vid den allmänna rådhusstämman den 1 maj 1837 meddelade
den nyvalde borgmästaren Johan Haeggström, att de förra
brandmästarna J. A. Lybeck och C. J. Collander ävensom
det övriga brandmanskapet skulle bibehållas oförändrade,
tills han hunnit utarbeta en ny brandordning och den blivit antagen i
behörig ordning. Rådman Hammarin utsågs att tillsammans
med murarmästare och brandmanskap förrätta brandsyn den
24 maj. 7)
Till nya brandvakter antogs den 5 juni s.å. arbetskarlarna Erik
Nygren och Gustaf Frill. Lönen skulle enligt tidigare
nämnda beslut vara 60 rbl bco ass. Det ålåg dem, att
varannan vecka gemensamt ombesörja brandvakten på bestämda
terminer, den förra i norra och den senare i södra stadsdelen
samt att sota eldstäderna mot fastställd lega. Apotekare Johan
Benzelstjerna och handl. C. J. Collander förordnades
till ledamöter av den tidigare bildade brandstodskommittén
i stället för avlidne rådmannen Petter Lybeck och häradsskrivaren
Jacob Nyman.
Nygren förblev ej länge i tjänst. Han avskedades den 31
juli för att han en natt försummat att utropa klockslaget 4
och att klämta i rådhusklockan av orsak att han övergivit
sin vakt och uppehållit sig hemma. Lakan hade även försvunnit
från stadshäktet, medan Nygren haft nyckel dit. I Nygrens ställe
anställdes som brandvakt Jakob Jakobsson Gästgifvars eller Knuts från Munsala.8)
Gustaf Frill beviljades avsked på grund av sjuklighet den 1 maj
1838. Bland 4 sökande utsågs samma dag sjömannen Anders
Gädda på tre års tid att bestrida tjänsten som
brandvakt och sotare i staden. I juni fick han rätt att äga
och besitta en tomt på västra sidan om älven. 9) |