XII. BRANDBEREDSKAPEN

Gators och gårdars underhåll och skick


Brandväsendet i Nykarleby var i början av seklet ordnat enligt brandordningen av den 4 dec. 1800, gemensam för länets alla städer. Tillämpningen varierade dock under olika tider.

Vid början av 1800-talet hade staden ej någon kvartersindelning. Denna infördes först 1844, då staden indelades i 36 kvarter, varav 6 i Nystaden (jfr s. 66). Tidigare talade man endast om norra, respektive södra delen av staden. Ibland använde man för den senare även benämningen Första stadsdelen eller Första kvarteret och för den norra motsvarande Andra stadsdelen eller Andra kvarteret (mag.prot. 11.7. 1840). Varje del bildade ett brandmästarskap, som i sin tur var fördelat i ett antal rotmästarskap. Gränsen mellan brandmästarskapen gick ungefär tvärs över torget från älven till Repslagarbanan. Magistraten utsåg brandmästarna och rotmästarna. Alla i staden vistande sjömän, timmermän, arbets- och andra försvarskarlar var indelade i rotar. Brandmästarna skulle tillse, att de allmänna brandredskapen var i gott skick och att skorstenssotningen förrättades på rätt tid. Vissa gårdar skulle av dem avdelas till vattenbärande sådana.

Rotmästarna skulle övervaka skötseln av elden i husen inom rotarna och anmäla missförhållanden till stadsfiskalen eller brandmästaren. Vid uppkommen eldsvåda ålåg det brand- och rotmästarna att med hjälp av sitt manskap rycka ut med brandredskapen för att om möjligt släcka elden. Alla brunnar fick härvid användas och rymliga brandvakar skulle dessutom om vintern vara upphuggna i älven. Gårdsägarna var skyldiga att hålla sig med vissa brandredskap, såsom stegar, såar, läderämbaren, yxor, båtshakar, pytsar m.m. Sprutor och brandredskap skulle provas två gånger i året: i närvaro av en magistratsperson.

För stadssprutornas skötsel och bruk tillförordnades en sprut- och strålmästare för varje spruta. Det ålåg f.ö. varje invånare att efter förmåga bidraga till eldens släckande och bärgning av gods, som var i fara. Kvinnorna skulle endast ösa och bära vatten. Allt tyngre och grövre arbete skulle f.ö. skötas av ”de gemenare af mankönet”, medan ”Handlande och hederlige Borgersmän samt annat trowärdigt folk” skulle sysselsättas med flyttning och bärgning undan elden samt vakthållning mot tjuvar.

Stadsfiskalen och stadsfogden samt rådhusvaktmästaren och stadstjänarna skulle infinna sig till branden för nödig handräckning. Om eldsvådan inträffade nattetid skulle de, som bodde vid angränsande gator, hänga ut lyktor eller sätta ljus i fönstren för att lysa brandmanskapet. Hus och byggnader, som hotades av elden och ej kunde räddas med brandsegel eller på annat sätt, fick rivas utan att ägaren fick hindra detta.

Enligt tidigare förordningar skulle staden avlöna ett par brandvakter, som regelbundet patrullerade på gatorna. Antalet varierade. Vid 1800-talets början var sålunda brandväktarnas antal 4, som erhöll 30 rbl i lön per man. Några ordentliga och pålitliga karlar ville dock ej åtaga sig befattningen mot så ringa lön. Då stadskassans små tillgångar ej tillät att lönen ökades, hade brandväktarnas antal minskats till 2 och lönerna sammanslagits, så att vardera brandvakten på 1830-talet erhöll 60 rbl bco ass. i lön för året. De s.k. brandvaktspenningarna utgick tidigare efter samma grund som tomtörena, d.v.s. med 10 kopek för kapplandet. Från 1839 beräknades de efter de bebyggda gårdarnas samt magasins- och andra byggnaders större eller mindre värde. Dessa medel skulle samlas i en särskild brandkassa. Med denna skulle brandvakterna avlönas och stadens allmänna brandanstalter underhållas och nya anskaffas. Uppbörd och förvaltning skulle ske i likhet med stadens övriga inträder. För ändamålet skulle magistraten uppgöra ett förslag till klassifikation av gårdarna, varefter brandkasseavgiften skulle bestämmas och från och med 1840 bokföras i räkenskaperna under särskilt konto. l)

I Nykarleby liksom i andra städer gick trumman kl. 4 om morgonen och kl. 9 om aftonen (kl. 10 om sommaren). Den sköttes av en särskild trumslagare, en stadstjänare eller rådhusvaktmästaren. Morgontrumman kallades ”larmtrumman”, emedan den störde folks sötaste morgonlur. Kvällstrumman gav order om uppbrott från visiter och dyl.: ”Va ska ni gå ännu, trummon ha ju int hörts!” Sedan trumman gått, skulle alla bege sig hem: Kl. 10 på kvällen började brand- eller nattvakterna sin vandring, och kl. 4 på morgonen skulle folk vara på benen igen.

I början på 1800-talet var f. sjömannen Salenius trumslagare. Hans dotter var ”Trumbars-Malena”, (f. 18.5. 1785), som 1812 utflyttade från staden, men senare återvände och 1822 gifte sig med glasmästaren Johan Gustaf Hägerström (se närmare d.a.s. 239 f.)

Trumman rördes i en viss takt, förmodligen densamma i Nykarleby som i Jakobstad. Där tyckte man sig i trumljudet urskilja följande ord av trumslagaren, ”Mommos-Erik”: ”Björkmans bagarstugun brinder (da capo) och ”Ti' Messas (= Malmska gården) gar ja', ja' gar int' na na länger, nejför ja' gar!” Om vintern hördes trumman: ”Var ä', var ä' vantarna mina” o.s.v. 2)

På 1830-talet upphörde trummandet i Nykarleby. Däremot trakterades den ännu in på 1870-talet vid eldsvådor och då viktigare kungörelser skulle meddelas. Trumslagare var sedan 1839 stadstjänaren, hattmakaren och rådhusvaktmästaren Petter Wahlberg (1808—1881), gemenligen kallad ”Pelle W”. Trumman bars därvid av en annan person, vanligen en brandvakt, men Pelle hanterade pinnarna. På Wahlbergs gamla dar indrogs trumbäraren, så att Pelle själv måste ”konka” på sin trumma från gathörn till gathörn, vilket kostade på hans ambition. Trumman ersattes genom beslut av allmänna rådhusstämman den 25 april 1875 av ringning med vanlig auktionsklocka i stadens gathörn, då offentliga kungörelser skulle tillkännages. Ringningen utfördes av den stadsbetjänt, som hade i uppdrag att uppläsa kungörelserna. 3)

Brandvakten skulle tillse, att all eld i husen var släckt kl. 11 om kvällen. Under sin patrullering skulle han nattetid varje timme i gathörnen sjunga ut klockslaget, t.ex.:


”Klockan är tio slagen!
Gud med sin milda och mäktiga hand
bevare vår stad för eld och brand !”


Det heter om brandvakten Anders Gädda, att han sjöng så vackert, att man talade om det i huvudstaden.

Stadens brandvakter nyttjade som vapen en lyrformig gaffel, fäst vid ett långt skaft och försedd med fjädrande hullingar på inre sidan. Det var i egenskap av stadens nattvakter eller skyddsvakter nattetid, som brandvakterna bar detta uråldriga vapen. Med detta fasttog man rymmande tjuvar och illgärningsmän. Hullingarna slöt sig stadigt om vederbörandes ben eller fot, vanligen bakifrån. Dessa ”saxar” förvarades i stadshäktet i rådhuset. På 1860-talet var det inrymt i en liten gulmålad byggnad helt nära skolan vid torgets sydvästra hörn, strax söder om stadsbrunnen. Fönstren var som sig bör försedda med galler.

Uppkom soteld skulle brandvakten ropa ut eldplatsen, röra trumman och klämta ett slag i rådhusklockan. Vid eldsvåda klämtades tre slag isänder. En ny instruktion för brandvakterna utfärdades av magistraten 1836, i huvudsak enligt tidigare bestämmelser. 4) [Vinteride av Mikael Lybeck.]

Under 1830-talet synes f.ö. en hel del förbättringar ha skett i stadens brandberedskap, kanske mest beroende på att unga krafter då övertog ledningen av stadens angelägenheter samt att länet 1831 i landshövdingen, överste Carl Olof Cronstedt fick en energisk ledare som mycket drev på reformer inom brandväsendet.

I maj 1836 förordnade magistraten handlandena C. J. Collander och J. A. Lybeck till brandmästare, medan rådman Petter Lybeck utsågs att förrätta brandsyn. Brandvakterna var då två till antalet, nämligen arbetskarlarna Anders Mårtensson Ropar (Westerlund) från Munsala och Henrik Limingo från socknen med samma namn. 5) I sept. s.å. föreslog magistraten, d.v.s. borgmästare Roundell, rådmännen Lithén, Lindqvist och Berger med fiskalen Victor Federley som adjungerad, för stadens borgerskap och äldste, att brandvakternas antal skulle ökas till 6. Av dessa skulle 3 varje natt vara i tjänstgöring sålunda, att två skulle vandra utefter stadens gator och den tredje placeras i något av de i staden befintliga tornen [kyrkan, klockstapeln eller rådhuset] för att därifrån observera, om elden komme loss på taket till någon av de högre byggnaderna.

Borgerskapet och stadens äldste var emellertid ohågade att öka utgifterna på detta sätt. En tornväktare ansåg de ”vara utan ändamål såvida här finnas endast få två våningar höga hus”. Brandvakternas antal borde ej heller ökas på grund av stadskassans ringa tillgångar. Däremot förklarade de sig villiga att på försök under ett års tid från varje gård lämna en karl, som skulle åtfölja brandvakten. Varje borgare borde vara skyldig att tjänstgöra på detta sätt. Borgerskapet var även villigt att vid uppkommande stormar vandra fyra i sänder omkring i staden.

Staden hade vid denna tid två brandsprutor. Handl. Collander åtog sig 1836 att anskaffa ett rymligare vattenkar till den större av dem och 4 st. glaslyktor, två för vardera sprutan.

För att brandsprutorna så mycket fortare skulle kunna fås ut vid förefallande eldsvådor, borde ytterligare 2 brandmästare väljas utom de 2 tidigare, handl. J. A. Lybeck och C. J. Collander. Därtill utsågs victualiehandl. Henrik Sund och vicestadsfiskalen Johan Henrik Forssén. Likaså borde 2 strålförare väljas för att biträda de förutvarande. Skräddaren Anders Forsell och hattmakaren Petter Wahlberg utsågs till strålförare.

De av Collander utlovade lyktorna av glas betraktades som ett provisorium. De tidigare använda var av bleck och motsvarade ej sitt ändamål. Man skulle därför nöja sig med de nämnda glaslyktorna tills sjöfarten öppnades om våren, då man skulle införskriva hornlyktor. 6)

Vid den allmänna rådhusstämman den 1 maj 1837 meddelade den nyvalde borgmästaren Johan Haeggström, att de förra brandmästarna J. A. Lybeck och C. J. Collander ävensom det övriga brandmanskapet skulle bibehållas oförändrade, tills han hunnit utarbeta en ny brandordning och den blivit antagen i behörig ordning. Rådman Hammarin utsågs att tillsammans med murarmästare och brandmanskap förrätta brandsyn den 24 maj. 7)

Till nya brandvakter antogs den 5 juni s.å. arbetskarlarna Erik Nygren och Gustaf Frill. Lönen skulle enligt tidigare nämnda beslut vara 60 rbl bco ass. Det ålåg dem, att varannan vecka gemensamt ombesörja brandvakten på bestämda terminer, den förra i norra och den senare i södra stadsdelen samt att sota eldstäderna mot fastställd lega. Apotekare Johan Benzelstjerna och handl. C. J. Collander förordnades till ledamöter av den tidigare bildade brandstodskommittén i stället för avlidne rådmannen Petter Lybeck och häradsskrivaren Jacob Nyman.

Nygren förblev ej länge i tjänst. Han avskedades den 31 juli för att han en natt försummat att utropa klockslaget 4 och att klämta i rådhusklockan av orsak att han övergivit sin vakt och uppehållit sig hemma. Lakan hade även försvunnit från stadshäktet, medan Nygren haft nyckel dit. I Nygrens ställe anställdes som brandvakt Jakob Jakobsson Gästgifvars eller Knuts från Munsala.8)

Gustaf Frill beviljades avsked på grund av sjuklighet den 1 maj 1838. Bland 4 sökande utsågs samma dag sjömannen Anders Gädda på tre års tid att bestrida tjänsten som brandvakt och sotare i staden. I juni fick han rätt att äga och besitta en tomt på västra sidan om älven. 9)



Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 533—537.


Nästa kapitel: Gator och brunnar iordningställes.
(Inf. 2004-04-09.)