III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

Johan Adolf Lybeck och andra Lybeckar


Lybeckarnas liksom Lindqvistarnas släktutredningar har gjorts av Erik Kihlman i hans stora biografi över Mikael Lybeck, delvis efter P. W. Lybecks privatforskningar. Även Öhrnberg, Elgenstierna, och kanske tillförlitligast Wilskman och Backman har lämnat uppgifter om denna släkt. 40) Här skall endast lämnas några uppgifter och kommentarer rörande släktens i stadens historia mest bemärkta medlemmar, särskilt råd- och handelsmannen Johan Adolf Lybeck.

Rådman Lybecks far var skepparen Petter Johan Abraham Lybeck, ”starke kapten”, i Vasa (1771—1813). Modern hette Beata Christina Soller, härstammande från Sollerön i sjön Siljan i Dalarna (1777—1847). Släkten Lybeck var troligen av finländskt ursprung (Lybeck i Bråtö by i Kronoby enl. Wilskman). Johan Adolf föddes den 20 maj 1807 i Vasa. Föräldrarna var fattiga, och efter faderns död måste Johan efter några år avbryta sin skolgång i Wasa trivialskola, emedan modern ville, att han skulle lära sig något yrke. Han sattes i lära hos en målare och skulle härunder bl.a. måla tapeten i målarens eget rum. Tapeten återgav ett landskap med ruiner och Janne måste stå med högt uppsträckta armar och teckna och skugga varenda tegelsten i ruinerna. Härav fick han snart nog och blev så utled på hela yrket, att han i stället beslöt att fara till sjöss. Fadern hade önskat, att ingen av sönerna skulle ägna sig åt detta hårda och slitsamma yrke, men modern tyckte, att eftersom sonen nödvändigt ville, så kunde han pröva på.

Janne gjorde alltså som 14-åring en sjöresa med ett Vasafartyg till S:t Petersburg. All upptänklig otur följde fartyget på dess färd. Bl.a. seglade det mitt under ljusa sommarnatten på ett annat fartyg till följd av styrmannens ouppmärksamhet. Kaptenen lät Janne, som var skrivkunnig, införa i skeppsjournalen för dagen: ”Styrmans dagvakt ifrån kl. 4 på morgonen. Af vårdslöshet girade han på en holländsk brigg, hvarföre jag i skadeersättning nödgades utbetala en stor summa”.— När styrmannen någon gång därefter blev otidig mot Janne, påminde denne om vad som stod i skeppsjournalen. Då fick Janne lov att hastigt rymma upp i vanterna undan daggen.

Kaptenen var sjuklig och dog under resan. Styrmannen drack. Följden var att fartyget låg veckotal i S:t Petersburg utan att komma därifrån. Efter denna sjöresa blev Lybeck landkrabba.

Han ämnade nu söka plats på något ritkontor i Helsingfors, för vilket ändamål provritningar insändes dit. Avgörandet dröjde emellertid. Under tiden fick han erbjudande om anställning hos handl. Sergejeff i Vasa, vilket han antog. Till Nykarleby flyttade han 1825, kallad av sin äldre broder Petter Abraham. Denne hade flyttat dit 1817 och blivit bodbetjänt hos Johan Turdin för att sedan bli sin egen. Med honom slog släkten rot i Nykarleby.


Rådman Johan Adolf Lybeck.
27. Rådman Johan Adolf Lybeck.
Foto 1880-talet.


Petter Abraham Lybeck
var född i Vasa den 15 mars 1801. Sedan han lärt sig yrket hos Turdins, blev han småningom grosshandlare och rådman samt svensk och dansk vicekonsul. Han drev omfattande affärer på Tyskland, Danmark, Sverige och S:t Petersburg. År 1825 köpte han gården nr 19 av handl., rådman Johan Svahn. Han ägde 1/3 av barkskeppet Jupiter om 138 läster, 1/3 av fregattskeppet Juno om i 159 läster, briggen Paulina om 64 läster, 1/32 av beckbruket samt åbygggnader och en väderkvarn på Nybacka. Han var gift med Catharina Sofia Holmberg (f. i Vasa 26.10.1792,d. i Nkby 30.3.1859) och hade fyra barn, av vilka Pauline (f. 1829, d. 1921) och Petter August nådde vuxen ålder.

Petter Abraham Lybeck dog i struplungsot ombord på ett fartyg på väg till Lübeck den 17 nov. 1836. Änkan köpte 1842 gården nr 11, d.v.s. kommerserådet Johan Turdins tvåvåningshus vid torget och senare granntomten nr 12. I stället sålde hon 1843 gården nr 19 till handl. Mathias Sandström.

Sonen Petter August Lybeck var född i Nykarleby den 25 febr. 1830. Han övertog faderns minutaffär och grosshandel 1836, men nedlade dem efter någon tid och blev skeppsredare samt exportör av tjära, beck och spannmål. Han ägde 20/100 av det 1856 grundade Nykarleby stads Warfsbolag och i de av detta byggda barkskeppen Alku, Toivo och Usko samt senare 1/5 i barkskeppet Alexander II och 1/2 av skonaren Wikingen. Han var en av de fyra direktörerna i Nordfinska Ångfartygs AB. Efter branden byggde han sitt nya hus på tomten nr 40 (nuv. Helsingfors AB [Nordea]), blev rådman, utsågs till dansk vicekonsul och var under många år medlem av stadsfullmäktige och ordf. i fattigvårdsstyrelsen. Han var även stadens representant i den stora deputationen 1899, då 500 valda representanter för Finland reste till S:t Petersburg för att för kejsaren framlägga en av 523.000 finländare undertecknad protestskrift mot februarimanifestet om rikslagstiftningen. P. Aug. Lybeck avled den 8 nov. 1903 i Nykarleby. Han var den siste av de Lybeckska affärsmännen och redarna i staden. Till det yttre påminde han starkt om en engelsk lord, alltid välklädd och sobert elegant och gärna spatserande till bjudningar och till kyrkan iförd cylinder och vita handskar. 41) Han var gift med Amanda Carolina Falck, född i Helsingfors den 21 jan. 1834 och död i Nykarleby den 30 nov. 1893, dotter till tullförvaltaren i Nykarleby Petter Jakob Falck.

Rådman Petter August Lybeck och Fru Amanda Carolina Lybeck, f. Falck.
28. Rådman Petter August Lybeck. Foto 1860-talet. 29. Fru Amanda Carolina Lybeck, f. Falck. Foto 1860-talet.

Kihlman 42) menar, att P. Aug. Lybecks merkantila begåvning ej stod i jämnhöjd med de krav hans affärsrörelse ställde på en man i hans ställning. Någon större driftighet och verkligt intresse för sitt yrke visade han ej heller och hans affärsverksamhet fick aldrig något större omfång. Hans godhjärtenhet och godtrogenhet invecklade honom däremot på äldre dagar i ekonomiska svårigheter. Han och hans glada och skämtsamma hustru utgjorde emellertid medelpunkten i det glada sällskapslivet i slutet av 1800-talet. På 1890-talet var han enligt Hagfors 34) bara ”en vacker dekoration” i staden, lång och smärt, med örnnäsa och vita polisonger.

Men låt oss återvända till släktens i Nykarleby stads historia mest kände medlem, Johan Adolf Lybeck.

Janne var först bodbetjänt hos brodern och måste bl.a. lära hans barn Pauline och Petter August bokstäverna. Efter två år flyttade Janne över till rådman Adolf Hammarins änka Maria, f. Aulin och skötte som bokhållare ensam husets affärer även sedan sönerna blivit fullvuxna.

Hos Hammarins hade Lybeck sålunda en betrodd ställning under gamla fruns regemente. Gumman Hammarin var stor och fet. Hon blev efter tidens sed ofta bjuden på bondbröllop i kundkretsen och kunde då bli borta i ett par tre dagar. Lybeck skulle skjutsa henne till gästabudsgården, dit hon om sommaren åkte i sin schäs. Han måste nästan lyfta henne ur åkdonet, ovig som hon var. Lyckligtvis var han stor och stark. Gumman dansade sedan menuett med brudfolket, så fet hon var.

Fru Hammarin var mycket mån om husets förkovran. Då Lybecks broder Petter Abraham lyckats få några bondkunder att flytta över till hans firma, utlät sig gumman med förtrytelse: ”Petter, den svinhunden, tager våra kunder”! 44)

År 1833 uppsatte Janne Lybeck egen minuthandel i den av honom sedan 1831 ägda gården N:o 45 mellan Rådhusgatan och Östra gatan. Följande år köpte han den gamla Calamniuska gården N:o 16 & 17 vid torget, uppförde en ny flygelbyggnad och lät före branden riva den gamla byggnaden. I kompanjonskap med andra Nykarlebyköpmän slog han sig under de följande åren på rederirörelse med export av virke, spannmål, tjära och beck och import av salt, järn, kolonialvaror m.m. Han förvärvade i samband med Matts Lithéns konkurs dennes sommarställe på Alörn [Charlottenlund] och byggde där ett skeppsvarv. Han drev vidare sågar, tegelbruk och för en tid även ett bränneri. Jämte Gustaf Turdin och Matts Lithén och efter dessas konkurser C. J. Collander var han delägare till ½ i fregattskeppet Emelie om 180 läster till dess försäljning 1849, ägde 1/4 av briggen Paulina om 64 läster 2/5 i fregattskeppet Furst Menschikoff om 194 läster, hela skonaren Thetis (såld 1839), 2/5 av skonaren Activ och vid försäljningen 1872 en del av barkskeppet Alexander II om 263 läster. De flesta av dessa fartygsandelar hade övertagits i samband med de tidigare ägarnas konkurser.

Redan 1846 hade Lybeck fått besvär med sin hals. I maj 1848 insjuknade han i ”struplungsot” (brodern hade som vi sett avlidit i samma sjukdom) och började därefter småningom avveckla import- och exportaffärerna. I stället byggde han 1848—49 ut sitt 1840 grundade skeppsvarv på Alörn. Där byggdes och såldes 1849 barkskeppet Augusta om 226 läster, som han övertagit av hustruns farbror G. A. Lindqvist, såsom på annat ställe nämnts. Färdigbyggandet avbröts av hans sjukdom. Efter rådman Alb. Dyhrs konkurs 1869 övertog han dennes 15/100 av Nykarleby stads Warfsbolag och kvarstod som delägare till den 26 maj 1882, då han sålde sin andel i barkskeppet Usko till konsul Carl Grundfeldt för 7.500 mk. Han var även delägare i det 1873 grundade NyCarleby Ångbåts bolag, som hade 27 delägare och samma år byggde och utredde ångfartyget Zachris Topelius. 45)

Lybeck var som vi sett rådman från 1837 till 1879 och jämte sin vän, rådman Albert Dyhr, länge nästan allena bestämmande i stadens inre angelägenheter. Han erhöll även rätt att kontrollera guld- och silverarbetena i staden, tjänstgjorde vid olika tillfällen som brandmästare, t.f. stadskassör och postmästare och utsågs till dansk vicekonsul.

Liksom sin vän Topelius hade Lybeck, trots att han i sin ungdom var en ståtlig, munter och glad kavaljer, länge förgäves uppvaktat de unga damerna i Nykarlebysocieteten. Han fick såsom tidigare nämnts korgen av rådmansdottern Johanna Svahn, liksom senare av hennes syster, änkan Susanna Carolina Hammarin. Slutligen lyckades han i febr. 1846 vinna den 18 år yngre Isabella August Lindqvists hand. Hon var som bekant dotter till rådmannen Isak Lindqvist. 46) Den 19 maj 1846 firades bröllopet i Nykarleby. Brudgummen var då 39 och bruden endast 21 år gammal. Bröllopet var relativt enkelt med hänsyn till att ett stort dubbelbröllop, det Topelius-Haeggströmska 4½ månad tidigare hållits i Lindqvistska huset. Paret vigdes av prosten Gabriel Borg och de nygifta begav sig till Kuddnäs, för att visa sig för brudens syster Thilda Haeggström, som låg sjuk där. Brudparet åkte i vagn, men hade fått istadiga hästar, som ej drog sams. Herrskapet föredrog därför att stiga ur vagnen utanför tullen och fortsätta till fots. Detta missöde tyddes naturligtvis illa av ”klokt folk”, men störde sedermera ej den äktenskapliga lyckan.

Rådman Lybeck hemförde sin unga fru till den nya byggningen vid torget eller Strandgatan (Calamniuska tomten), där familjen sedan bodde till branden. Efter denna flyttade de till Nygård.

Efter branden inropade Lybeck de nya tomterna nr 45 och 63 på auktionen. Den förra såldes. Lybeck ritade själv sin nya bostadsbyggnad på tomten nr 63 vid Nybro Boulevarden. Familjen flyttade in i det färdiga huset 1864. Byggnaden var uppförd på en stenfot av släthuggna block i en våning med frontespis och tretton fönster i rad i fasaden mot älven i norr. Huset omfattade 10 rum, varav gavel kamrarna på vinden nyttjades endast då och då som sommarbostad. ”Frontkammaren” eller ”Fronten” därstädes hade husets vidaste utsikt, och där ville Topelius alltid bo under sina sommarbesök hos sin svåger. Mellan västra gaveln och älven låg tidigare Lithénska Fåfängan, som nu var en liten parkdunge. Från samma gavel löpte en vinkelbyggnad med bastu-, tvätt. och drängstuga längs Kyrkogatan och parallellt med karaktärshuset begränsades gårdsplanen på södra sidan av en stor magasins-, stalls- och ladugårdsbyggnad. Den sistnämnda inrymde vanligen tio kor och tre till fyra hästar. [Det fanns även ett lusthus.] Från husets fönster hade man en storartad utsikt över älven mot Kuddnäs och Ragnörn. Särskilt berömd var utsikten från den stora, nästan kvadratiska salen med dess tre fönster mot norr. ”Oförglömlig var den syn som mötte ögat, när man första gången trådde in i detta ljusa och luftiga rum: ej det minsta av gata eller väg syntes; älven tycktes gå ända fram till fönstret och fortsatte bred och lugn i ett långt perspektiv mellan lummiga stränder.” — Vid fönstret i den nyssnämnda frontkammaren i vindsvåningen har Topelius med blyerts antecknat:


”Tack för morgonljus,
tack för aftonfrid,
tack för forsens brus
vid min barndoms stränder,
Tack för vänsällt bo,
tack för sommarro,
tack för kärlek, hopp och tro.”


Här vistades den Lybeckska familjen från 1864. De åtta barnen var då redan födda på annat håll. De yngsta, sönerna Paul Werner och Mikael, föddes på Nygård, där familjen ju bodde efter branden.

Den Lybeckska gården var på sin tid jämte det Grundfeldtska huset stadens ståtligaste privatbyggnad, ”en värdig boning för en småstadspatricier”. 47) Den finns kvar ännu (1978), men i ombyggt och förvanskat skick och med utsikten över älven helt förstörd av kraftverksbyggnaden 1926 och den kommunala badhusbyggnaden, som tillkom under 1940-talet, på sin tid betecknad som en kulturskandal av landsomfattande mått. 48)

Nygårds hemman inköptes av Lybeck år 1844 i samband med rådman Matts Lithéns konkurs och förblev i släktens ägo till 1927.

Något år före branden avvecklade Lybeck sin minuthandel. Efter branden ägnade han sig mest åt fastighetsaffärer och bankirrörelse. Han lånade ut pengar mot hög ränta och kort frist eller på obestämd tid att inlösas vid anfordran. I det banklösa Österbotten var det ont om krediter och en hänsynslös affärsman kunde här skära guld med täljkniv. Lybecks gyllene tid inföll under nödåren 1861[7?]—1869, då han genom lån till de nödlidande bönderna förskaffade sig minst 40 st inteckningar i fastigheter av olika slag, av vilka åtminstone ett 30-tal resulterade i fastighetsförvärv genom exekutiva auktioner. Även inom staden bedrevs denna verksamhet, varigenom Lybeck genom köp av fordringar och skuldsedlar, uppsagda lån och indrivningar förvärvade sig åtskilliga stadsgårdar och ägor, som han behöll för längre eller kortare tid.

De sålunda överkomna fastigheterna, hypoteken och skuldsedlarna etc. såldes av Lybeck vid lämplig tidpunkt, vanligen med avsevärd vinst. På detta sätt förkovrade han sin före branden grundlagda förmögenhet, trots att han samtidigt avvecklade större delen av sin rederi- och handelsverksamhet. Under senare delen av sin levnad var han den jämte konsul Grundfeldt rikaste mannen i staden. Hänsynslöshet, hårdhet och girighet utmärkte hans affärsmetoder under de särskilt för allmogen svåra hungeråren, och i folkets mun kallas han ännu i dag girig-buk och ”procentare”. 49)

Det bör framhållas, att Lybeck i denna verksamhet ej skilde sig från de flesta andra köpmännen i staden och på annat håll. I en tid, då bonden svalt ihjäl vid de fyllda spannmålsmagasinen i brist på kontanter, var det lätt att göra affärer av detta slag. Den hederlige C.W. Sundström hade vid hösttinget 1864 13 fordringar hos bönderna i trakten, den mindre nogräknade Abraham Westlin 9 sådana vid hösttinget 1865, Matts Sandström 10 fordringar vid vintertinget 1867 och 13 vid vintertinget 1868 och C. J. Berger 9 fordringar vid hösttinget 1867. Flera andra exempel kunde nämnas. Den som mest figurerar i tingsrätts- och rådstugurättsprotokollen vid denna tid i samband med inteckningar, lagfarter, avträdelser, fordringar och fastebrev är dock på ett frapperande sätt J. A. Lybeck. Flera av de långivande borgarna i staden gick f.ö. i konkurs till följd av sina lånetransaktioner, såsom de nyssnämnda Westlin, Sandström och Berger, medan Lybeck däremot blev rikare och rikare ju mera nöden tilltog.

Efter nödåren slog sig Lybeck ej till ro för att leva på räntorna av sitt hopbragta kapital. Han fortsatte sin bankirrörelse, ehuru i mera diskreta former. Sin verksamhet som partsredare avvecklade han först 1882. Hans halsåkomma kunde ej definitivt botas och gjorde honom till halv invalid. Han vågade knappast gå ut under vintern och bar alltid kalott på huvudet och duk kring halsen även inomhus. Vid kall och blåsig väderlek om sommaren hade han alltid en duk även för munnen. Han talade med hes och låg röst, klagade över att livet kändes ”tungt och nedtryckt”, vände sig helt från all världslig flärd och blev, liksom en viss potentat, religiös på gamla dagar. Den tidigare hetsigheten, hårdheten och brutaliteten i affärsmetoderna hade nu ersatts av fryntlighet, hjärtlighet och självbehärskning. Flera donationer till staden och hjälpverksamhet i det tysta vittnade om förändringen. Allmänheten mildrade även under denna tid sitt omdöme om honom till ”hjärtlig och girig”. 50)

Sin verksamhet som privatbankir fortsatte Lybeck dock till dödedagar. Bouppteckningen 1895 upptog sålunda bland utestående fordringar skuldsedlar hos 24 personer till ett belopp av 32.168:36 mk och inteckningar hos 25 personer i staden och på landsbygden till ett värde av 97.178:62 mk samt osäkra fordringar hos 8 personer 1.113:40 mk. I bank deponerade medel uppgick till 37.182:69 mk, värdepappren till 41.600 och fastigheterna till ett värde av 16.300 mk. Hela behållningen av boet uppgick efter avkortningarna till 233.873:62 mk, en oerhört stor förmögenhet för tidens förhållanden, och jämte Carl Grundfeldts ungefär lika stora ett bevis för att man vid denna tid även i Nykarleby kunde ”göra pengar”.— Som jämförelse kan nämnas, att Lybecks gamle vän Alb. Dyhr 1887 efterlämnade endast 1.097:90 mk. P. Aug. Lybecks bouppteckning 1903 upptog 32.793:58, sjökapten M. E. Sarlins 1904 11.809:41, och bankdirektör Hugo Grundfeldts 1904 2.020:34 mk för att nämna några av stadens ”vanliga” invånare.

Rådman Lybeck hade sålunda med sina metoder lyckats bättre än kanske någon annan Nykarlebybo dittills. 51)

Sin främsta insats för staden gjorde J. A. Lybeck, då han 1873 jämte Z. Topelius och Carl Grundfeldt aktivt bidrog till att seminariet placerades i Nykarleby.

Lybeck överlevde sin hustru i tjugotvå år. Hon dog, som vi sett, redan 1873 och Johan Adolf den 11 febr. 1895. Systern Emilia (Mimmi) Lybeck bodde i gården till sin död 1924, varefter huset såldes och gick ur släkten. I våra dagar, sedan 1933, är det inrett till hem för stadens gamla. — Det berättades länge i Nykarleby, att gamle rådman gick igen i hemmet; man hörde hans tunga steg i rummen, spanskrörskäppen stötte mot golvtiljorna, kakelugnsluckor och spjäll öppnades och stängdes av sig själva och en och annan tung suck kunde höras i nattmörkret. Man tolkade detta som om gamle rådman haft svårt att finna ro i sin grav, plågad av samvetsnöd och ruelse över alla de människor han bragt till tiggarstaven. 52)



Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 195—203.


Nästa kapitel: En annan släkt Lybeck?


Läs mer:
J. A. Lybeck av Erik Kihlman.
J. A. Lybecks rådmanskalas av Erik Kihlman.
Minnesruna i Österbottniska Posten.
Abraham Andersson Gästgivars var J. A. Lybecks ”skäridräng”.
De gamlas hem av J. L. Birck.
(Rev. 2013-11-19.)