Staden bidade nu resultatet av arkitekt Edelfelts stadsplanearbete i form av den nya plankartan över staden. Sjöfarten begynte i mitten av maj, då en fransk loggert anlöpte hamnen. Kaptenen bar 4 dekorationer och sade sig ha varit med vid Bomarsund och Sevastopol, där han var den åttonde, som besteg Malakofftornet. Även en norrman hade inkommit. Den 22 maj avseglade ett fartyg till Lissabon och ett till Stockholm med Vasaråg, som stod högt i pris. Utrikeshandeln började med andra ord komma i gång igen i den förödda staden. 11)

Även skeppsbyggeriet återupptogs. Svårigheterna var dock stora. Den 19 febr. skrev handl. Grundfeldt sålunda å Warfsbolagets vägnar till hr Edvard Boehm i Sordavala, att de för vintern tillämnade arbetena på det blivande barkskeppet Toivo på grund av den staden nyligen övergångna branden tillsvidare inställts. Den för arbetena engagerade skeppsbyggmästaren Kjäldström var därför för tillfället i avsaknad av sysselsättning. Grundfeldt rekommenderade därför Kjäldström såsom en i sitt yrke såväl i praktiskt som teoretiskt hänseende insiktsfull man, användbar för ritningars uppgörande och byggande av såväl segel- som ångfartyg. Av dessa sistnämnda hade han senast byggt ett för Päijänne sjö samt flera andra där befintliga farkoster, kajer m.m. Med anledning av att ett ångfartygsbolag nu bildats i Sordavala för fartyg på Ladoga, undrade Grundfeldt, om ej en sådan person vore lämplig (”passelig”) för dem. 12)

Warfsbolaget fortsatte dock sin verksamhet. ”Oacktadt den olyckliga branden samt om ej några nya olyckor tillstöta, är vårt Bolags verksamhet icke afbruten, utan fortgår i sin vidare utveckling, så snart bättre conjuncturer dertill gifva anledning”, skriver Grundfeldt till kapten C. P. Löfberg på barkskeppet Alku i Livorno den 26 febr. 13)

I mars 1858 synes situationen ha varit särskilt bekymmersam. Utom de av branden förorsakade stora förlusterna för handelsmännen inverkade härtill de dåliga sjöfartskonjunkturerna, såsom Grundfeldt även antyder i sitt nyss citerade brev. Gjorda beställningar av material för planerade fartygsbyggen måste annulleras eller finansieras genom utsträckt kredit, om sådan kunde utverkas. En rekvisition av tågvirke från S:t Petersburg uppsköts sålunda. l4) Från W. Bergman & C:o i Stockholm hade under hösten före branden metallbult och spik införskaffats. Genom den nu inträffade miserabla konjunkturen för sjöfarten, skriver Grundfeldt till Bergman den 25 mars 1858, hade Warfs-bolaget sett sig nödsakat att tillsvidare inställa sin vidare utvidgning och låg till följd därav med betydande lager av byggnadsmaterial av olika slag. Det var därför oaktat bästa vilja omöjligt för bolaget att betala Bergmans återstående fordran, varför det bad om anstånd mot ränta och förbindelse på 5 månaders tid, undertecknad av bolagets samtliga intressenter. Bolagets övriga kreditorer hade gått in på sådana villkor. ”Utom den olycksaliga branden, som i Januari månad härjade vår stad, och dermed äfven åtföljande förluster, hade Bolaget långt härförinnan varit i tillfälle kunna remittera HH tillgodohafvande,” försäkrar Grundfeldt. 15) Skulden uppgick till 2325 rdr riksmynt jämte 6 % ränta. Bergman beviljade anståndet.

Barkskeppet Alkus första resa till Livorno med plank och bräder hösten 1857 gav ett ytterst dåligt resultat. I april 1858 återvände Alku med 4000 tr salt från Cagliari. Saltet köptes av kapten Löfberg för lånade pengar från Tobler & C:o i förstnämnda stad. Genom kredit från handelshuset J. J. Wedel i Lübeck ordnades saken till ömsesidig belåtenhet, men bolagets bekymmer var stora. 16) Från Uleåborg gick sedan den andra resan, som beskrivits längre fram, till Poole i England med last av plank och bräder. Rederiet, som provisoriskt inrymts hemma hos Grundfeldt på Smedsbacka, var efter branden illa rustat för sina korrespondensuppgifter. Grundfeldt visste därför ej säkert, var ”Poole eller Pole” låg, men ville påminna sig, att hamnen låg väster om ön Wight i Kanalen. ”I saknad af någon tillförlitlig karta och sålunda osäker, om huru nämnda destinationsort rätteligen bör skrifvas, ber jag HH sådant efterse samt i närslutne bref för Capten Löfberg utföra och per posto, under adress Kejserliga Ryska Konsulatet (om sådant der finnes) låta afgå”, skriver Grundfeldt till J. J. Wedel i Lübeck den 24 sept. 1858.

Från Poole skulle Löfberg taga en kolfrakt till Marseille. Där var fraktläget osäkert, och Grundfeldt utbad sig den 6 dec. att vid behov få trassera ev. 3 månaders växlar på sin vän Wedel i Lübeck ”utan föregående förfrågan och då HH inom förfallotiden med säkerhet kan påräkna prompt remiss” på det bristande beloppet mellan återstoden av kolfrakten och en ev. saltlast.

Handelshusen Wedel i Lübeck, L. Engström & Browning i London och Schierlbeck i Köpenhamn kan nämnas bland dem, som vid denna tid ständigt var beredda att hjälpa på olika sätt.

Även på annat håll kom man småningom i gång. I juli löpte briggen Toimi om 146 läster av stapeln på Munkgrundet. Den ägdes av possessionaten Otto v. Essen, handlandena G. M. Hedström och Elias Roos och sjökapten Frans Hedström, och anslöt sig vad namnet beträffar till de tidigare byggda fartygen Kiirus, Pöllö, Onni, Alku och Rauha, ”ty det finska elementet tränger sig också här in i skeppskalendern”, konstaterar en korrespondent till Helsingfors Tidningar. Handelskonjunkturen var emellertid dålig, fraktrörelsen flau och bristen på exportartiklar, i synnerhet tjära stor. Tjärans pris hade det oaktat länge varit ovanligt lågt, men hade nu stigit från 2:45 till 2:55 rbl och en kappe salt per tunna, vilket även det var ett ringa pris. Hösten 1858 hade Nykarleby 14 fartyg à sammanlagt 1290 läster och låg på 14 plats bland landets rederistäder, före Gamlakarleby (13 fartyg, 1037 läster) och ej långt efter Jakobstad (14 fartyg, 1765 läster). Man beklagade mycket, att den västfinska kusten ännu ej fått telegraf och därför alltid måste göra den sämsta marknaden. Utan telegraf skulle hela detta driftiga områdes handel gå under, menade man. 17) [Staden fick telegraf år 1867.]

Följande förteckning ger en bild av påmönstringarna genom Nykarleby sjömanshus under ett par av åren efter branden, jämte befälhavarnas och redarnas namn och besättningarnas storlek: