Hösten 1869 skulle C. W. Sundströms måg, sjökapten Gustaf Lundqvist resa ut från Gamlakarleby med en fartygslast tjära. Sundström lät då döttrarna Hanna och Anna Elisabet (Betty) följa sin syster, fru Maria Lundqvist, i vagn till nämnda stad för att hon sedan inte skulle ha så ledsamt att komma ensam tillbaka. Själv följde han barnen till Sundby. Han åkte med en ny häst, som han köpt av pastor Törnudd i Alavo. Det var första resan med denna häst och han visste ej, att den var skygg.

Från Sundby vek han av till Jakobstad för att där göra upp om tjäran, som fartyget skulle lasta. Han for sent hem om kvällen den 4 okt. i mörkret. ”Man sover så gott i egen säng”, hade han sagt till fru Ahlbäck, som han besökt. Vid Gamla hamnen, närmare bestämt vid ”Råttbron”, ett djupt dike mellan staden och nuvarande gamla begravningsplatsen, skyggade hästen för två nya grindstolpar, vagnen, en schäs, välte och Sundström blev under och dog en kvalfull död genom kvävning efter att ha plågats länge. Dränggossen, som även låg under vagnen, kunde ingenting göra till sin husbondes räddning.

Olyckshändelsen väckte den djupaste beklämning. Sundström var en av stadens driftigaste och mest aktiva redare och köpmän och dessutom känd som en sant gudfruktig, särdeles hjälpsam och god människa. Han hade, heter det i en nekrolog, gjort de fattiga mycket gott och under nödåren utborgat spannmål och mjöl till ansenligt belopp, varav mycket ännu återstod vid hans död. Han efterlämnade änka och tio barn. 65) Vid graven talade bl.a. hans medredare, konsul Carl Grundfeldt, djupt rörd över den gode vännens, den framgångsrike redarens och den redbare affärsmannens för tidiga bortgång.