Den s.k. hallrätten gällde privilegierade manufakturer,
fabriker och hantverksföretag, utom sågverk, järnbruk, kvarnar
och grafiska industriföretag. Hallrätten reglerades under 1800-talet
av K.M:ts förnyade hallordning av den 2 april 1770, vars föregångare
var hallordningen av 1739.
Under hallrätten i Nykarleby stad lydde till 1861, då hallrättsinstitutionen
officiellt upphörde, alla hantverkare, fabriker och manufakturer
i staden och dess närmaste omgivning. Hallrätten utövades
av magistraten och fortsatte i Nykarleby att åberopas långt
efter det att institutionen officiellt upphört. Det sista målet,
som handlades inför denna rätt, torde ha varit följande
från våren 1876.
Garvargesällen Johan Monsin från Kyrkoby i Nykarleby
socken hade instämt garvarfabrikanten Jakob Eng 5) från
samma ort. Monsin anförde, att han för 4½ år sedan
tagit lärlingstjänst hos Eng på dess ägande Nygårds
läderfabrik. Efter uttjänta lärlingsår, och sedan
han den 15 nov. 1874 blivit gesäll, hade han förbundit sig att
tjäna Eng per vecka och viss avlöning hade bestämts. Monsin
ansåg sig under dessa förhållanden ej bunden att vidare
kvarstanna i Engs tjänst, men Eng hade vägrat honom att bortflytta.
Monsin yrkade nu att emedan ifrågavarande fabrik ”jämväl
underlydde magistraten såsom Hallrätt”, magistraten måtte
förplikta Eng att avstå från Monsins tjänst samt
betala lön för tjänstetiden och lämna honom flyttningsbetyg.
Eng påstod att Monsin till en början varit anställd per
vecka, men då denne efter åtnjuten ledighet den 4—8 nov.
återvänt, hade man överenskommit om ett års tjänstetid
mot 300 mk årslön och ”ett par stöfvelverk”.
Monsin hade även uppburit lön för sin tjänstetid,
och Eng vägrade därför avstå från dennes tjänst
och utbetala lön annat än efter tjänstetid.
Monsin sade, att Eng lovat 300 mk, men Monsin hade fordrat 400 mk vid
legoårets början. Någon ”statlig” överenskommelse
hade ej träffats, varför Monsin kvarstannat mot veckolön.
Då han ej hade sig bekant, huru stor hans fordran hos Eng var, återtogs
käromålet. Eng däremot anhöll om uppskov för
att inkalla gesällen Richtman och garveriarbetaren Stefanus Salonen
som vittnen.
Den 8 maj 1876 återupptogs saken, men parterna meddelade, att de
träffat förlikning. 6)
De hallrätten underlydande hantverkerierna, fabrikerna och manufakturerna
var vid utgången av 1856 följande: |