Liberaliseringen av näringslagstiftningen under 1800-talet medförde
stora förändringar i det burskapsägande borgerskapets ställning,
såsom vi tidigare konstaterat. Det var emellertid fråga om en
långsam process och borgerskapet försökte i det längsta
bevaka sina rättigheter. Missbruk av eftergifter i den tidigare så
stränga skråordningen bekämpades efter förmåga
(se d.a. del II s. 122 ff).
Ett sådant missbruk var, att hantverkare, som ej innehade burskap,
men likväl fått tillstånd att i likhet med mästarna
utöva hantverk i staden, ofta arbetade åt landsbor trots att
arbete fanns i staden. Det hände rent av, att de lämnade arbeten
för borgarna oåtgjorda till förmån för sådana,
som senare anmälts av landsbor. Magistraten beslöt därför
den 20 sept. 1847, att 1720 års Kgl. Skråordning skulle tillämpas,
och sådana hantverkare följaktligen befordras till ansvar.
1)
Hantverkare kunde, såsom tidigare nämnts, enligt 1859 års
förordning antagas mot s.k. självförsörjningsavgift.
Målargesällen Karl-Erik Halein fick sålunda den
11 juli 1864 tillstånd att idka målaryrket, men utan biträde
av legda arbetare. Halein skulle för tillgodonjutande av denna självförsörjningsrättighet
årligen från 1 juli till staden erlägga den taxa, som
länsstyrelsen fastställde för fem år i sänder.
Den utgick t.o.m. 1865 med 6 mk om året. 2)
Urmakarlärlingen Herman Fredrik Ahlstrand fick 1866 på
samma sätt rätt att idka urmakaryrket i staden intill utgången
av år 1870 mot årlig avgift till staden om 8 mk. 3) Däremot
avslogs sockenskomakaren i Gamlakarleby socken Johan Asplöfs (f. 10.2. 1840) anhållan av den 22 febr. 1866 om tillstånd
att få bosätta sig i Nkby stad ”såsom Bönhasare
eller Piex-skomakare och obehindrad förrätta detta arbete”. 4)
|