Änkefru Christina Charlotta Poppius 28), änka 1833 efter
translatorn i Vasa, kapten Henrik Poppius, hade 1848 inflyttat till staden från
Kristinestad 29) och bodde 1849—1850 med sin son och dotter Lotten—30)
som hyresgäst i Lithén-Dyhrska gården i lilla byggningen. Hon
introducerades i stadens societet av mamsell Louise Kerrman 31) och flyttade
småningom till Hammarins lilla byggning vid Storgatan och senare till sjökapten
Olof Brunströms gård nr 66 och 67 i staden.
Kaptenskan Poppius hade, liksom tidigare mamsell
Sahlbom, vistats i Stockholm och lärt sig finare umgängesvanor.
Hon lät även gärna småstadsborna höra sina berättelser
från storstadslivet. För att understryka sin förnämitet
använde hon både inne och ute en lorgnett med fyrkantigt glas
och ”såg mera kritisk ut”. Hon höll skola i Nykarleby
minst ett decennium och uppfostrade sålunda en hel generation av
herrskapsfamiljernas söner och döttrar. Bland dem var de fem
flickorna Benzelstjerna 32), Sandra Falck, Inga Wennerholm, Hanna
och Mia Sundström, Thilda Kjellman, Hanna och Helena Berger, Betty
Barck, Mina Hedberg, Rosa Dyhr m.fl. Bland gossarna märktes Erik
Benzelstjerna 33), Frans Dyhr, Josef och Paul Collander, gossarna
Ekholm, Sundström och Sandström, Jackus Stenbäck m.fl.
Om huru en skoldag kunde förflyta hos kaptenskan
Poppius berättar f.d. eleven Rosa Backman 34). Barnen samlades kl. 9
på morgonen i skolrummet, mellan 20 och 30 till antalet. De hängde
upp sina överplagg på den långa klädhängaren och väntade
på lärarinnan. Fru kaptenskan visade sig sällan före kl.10-tiden.
Dottern Lotten tog i hennes ställe emot eleverna och ordnade handarbete eller
något annat lämpligt för dem, tills de egentliga lektionerna skulle
börja. Då det under tiden ej var så strängt med ordningen,
ägde stundom till först en liten byteshandel rum mellan gossar och flickor.
Sundströms och Ekholms gossar bytte av flickorna till sig bokmärken,
som dessa tillverkat av hoptvinnade brokiga sefirgarnsändar (garn för
tapisserisöm) o.dyl. mot bodgotta av varjehanda slag (främst sviskon,
russin, bröstsocker, lakrits o.dyl.). Skolgottat, som barnen hade med sig
och förtärde i skolan med hälsan, spelade en ej så liten
roll i barnens och skolans liv. Det var nära nog skolbarnens enda nöje.
Vid
10-tiden inträdde kaptenskan, tog sin bruna fajansmugg ur kakelugnens nisch,
satte sig vid bordsändan och — begynte mumsa på smörgåsarna,
som stod i blöt i mjölkmuggen; det var väl ej mera så helt
med tuggverktygen. Skolbarnen åsåg med intresse proceduren. Men det
var också en annan, som hade intresse för denna: den gråsvarta,
”dingliga” katten hoppade upp och lade sig på bordet framför
sin matmor och iakttog noga hennes tuggrörelser. Ofta avslutades även
frukosten med att fru Poppius tuggade brödet åt katten.
Sedan
skolbarnen sålunda vördsamt bevittnat kaptenskans morgonmål,
började det egentliga skolarbetet med bön, om denna ej hållits
redan förut. Alla elever ställde upp sig i en halvcirkel framför
bordet, som stod mitt i rummet, omgivet av bänkar. Fru Poppius läste
en morgonbön ur någon bönbok och sedan fick barnen uppläsa
var sin psalmvers utantill. För de yngsta var det en betydelsefull sak att
ha kommit så långt, att de vågade sig fram med versen. Det var
med bävan den lästes första gången. Sång förekom
under Rosa Backmans tid ej alls i fru Poppius' skola.
För kaptenskan
själv läste barnen språk — tyska och franska —, historia
och geografi samt svensk innanläsning, med psalmboken som läsebok. Hela
strofer stavades igenom förrän de renlästes. I skymningsstunder
om våren kunde lärarinnan låta eleverna roa sig extra med att
försöka stava krångliga ord, t.ex. ”vasserratri” (förvr.
av Vars herra tre = Vår Herres trä 1. kors, använt i betyd. ”bevars!”
o. dyl.).
I geografiläsningen hade hon onsdag och lördag
ett slags repetition med de större eleverna, varvid de på sina kartor
fick visa de orter och länder, som de under de föregående dagarna
läst om. Katekes och biblisk historia läste barnen för dottern
Lotten. Handarbetsundervisningen leddes av kaptenskan själv och blott i hennes
frånvaro av Lotten.
Man läste från kl. 9—12 och på
e.m. från 14—17. Onsdag och lördag lästes på f.m. till
kl. 13, varefter det var ledigt på e.m. — Medan skolan höll till
hos Hammarins, stod barnen ofta på fristunderna och iakttog med häpnad,
huru fru Hammarin på sin höga gårdstrappa som en respektingivande
matrona utdelade sina befallningar till pigor och drängar. ”Gubben”
Hammarin var liten i jämförelse med henne, beskedlig och stillsam, nickade
alltid leende åt skolflickorna, då de neg för honom. Även
fru Hammarin var vänlig mot barnen.
Kaptenskan meddelade barnen ej
blott goda kunskaper, utan lärde dem även såsom tidigare nämnts,
huru de skulle skicka sig enligt god ton, ”savoir vivre”. Därtill
hörde t.ex. att stiga upp, då någon äldre person i närheten
nös. Fru kaptenskan måste ofta nysa, ibland t.o.m. flera gånger
efter varandra. Det var tillsagt att barnen då skulle resa sig endast en
gång, nämligen vid första nysningen. Men de odygdiga pojkarna
reste sig gärna för varje gång, såsom det ock tidigare torde
varit sed. De gjorde det stundom så häftigt, att bänken de suttit
på flög bakut och med en duns slog i golvet. Kaptenskan hoppade till
av förskräckelse och utbrast: ”Har jag inte sagt, att ni skall
resa er endast en gång”!
Vid påklädningen lärdes
barnen att gå skickligt tillväga. Flickorna fick ej vårdslöst
slänga duken framifrån över huvudet, utan den skulle föras
sirligt från vänstra sidan bakåt och sedan fram upp mot hjässan.
Ännu efter många år fröjdade sig den gamla lärarinnan
synnerligen, då hon såg en av sina forna elever (Rosa B.) kläda
sig på detta sätt. Flickorna lärdes även att niga nätt
och gossarna att bocka artigt. Detta var att lära sig ”skick och fason”
och att vara mån om sin ”paryr” (yttre prydnad).
Ibland
tog eleverna vägkost med sig till skolan att spisa under förmiddagsrasterna.
Betty Barck 38) hade t.o.m. någon gång med sig buljong i en flaska,
andra medförde annat i matväg. Några flickor satte sig en gång
stjälandes bakom klädhängaren, som var fristående, för
att förtära sina läckerheter. Plötsligt föll klädhängaren
med hela sitt påhäng omkull och scenen där bakom blottades till
det ätande sällskapets stora häpnad.
Matvaror av alla slag,
i synnerhet varmbröd vid bakning i hemmen, hämtades till present åt
lärarinnan. Charlotta-dagen, kaptenskans och hennes dotters namnsdag, firades
som en högtidsdag av lärarinnan och hennes elever.
Augusta Wahlström 36),
vars far avlidit 1855 som tulluppsyningsman, var såsom kaptenskans guddotter
frielev. Detta fick hon höra av i synnerhet om hon var ostyrig, som väl
emellanåt hände. En frielev hade ju bort förhålla sig bättre ...
Under den sista skoltiden slapp hon den bördan, då Augustas förmyndare,
apotekare Malmberg, betalte skolavgiften för henne.
Kaptenskan Poppius
verkade i Nykarleby som ungdomens uppfostrarinna med stor framgång ända
till stadens brand. Därefter flyttade hon åter till Vasa. 31)
Lotten började ge privatlektioner, men höll ej mera någon skola.
Hon blev alltmera ensam, dyster och ”virrig” och gjorde slutligen av
med sig. Staden var nu utan privatskola för societetsfamiljernas barn.
Brandvintern bjöd fru Pauline Collander, som efter mannens död
1855 flyttat till Jakobstad med sina söner, flickorna Hanna och Mia
Sundström till sig för att gå i skola där hos fru
Wörsten och hennes syster 38). Mia fick ledsamt och återvände
hem, men Hanna fortsatte. Det var en skola för både flickor
och pojkar liksom Poppius' skola. |