Under 1800-talet var det liksom även tidigare vanligt, att personer med något högre allmänbildning eller med examen av något slag bedrev privatundervisning eller öppnade ”skolor” för utkomstens skull. Denna undervisning omfattade främst förskolåldern, men spelade en viktig roll även i stadens högre bildningsliv. Den utgjorde ofta den enda möjligheten för ungdomen att uppnå nödig allmänbildning, kunskaper i främmande språk och ”education”, eftersom undervisningen i stadens pedagogi härvidlag var mer eller mindre bristfällig. Vägar öppnades på detta sätt för flitiga privatister att börja sina studier vid högre läroinrättningar eller att kvalificera sig för utbildning och befattningar inom praktiska yrkesområden. I det följande skall vi närmare redogöra för dessa numera merändels bortglömda skolor och privatlärare, i den mån tillgängliga källor tillåter detta.

	[Moster Sahlbom. Teckning av Hilda Olson i Från Kuddnäs till Björkudden s. 16. (Inf. 2009-09-27.)]

Redan på 1820-talet höll byggmästardottern Anna Sanna Sahlbom skola i Nykarleby, bl.a. för familjen Topelius' barn. Mamsell Sahlbom var dotterdotter till handlanden och postmästaren i Nykarleby Henric C. Nyman 1) och Anna Kempe. Hennes mor Anna Maria (f. 29.7.1757) var gift med byggmästaren i Lempäälä Nils Sahlbom. Anna Sanna var född den 6 jan. 1784 därstädes. Hon avled ogift den 29 sept. 1840 i Nykarleby. 2)

Mamsell Sahlbom skildras av samtida som en lång och smärt kvinna, något böjd till växten. ”Hon var en amper gumma, sådan som skolmästarinnor stundom blifva, när de länge käxa med lata gossar. Mössa hade hon och brun kofta och ett par gröna glasögon med mässingsbågar, som knepo henne om näsan ...”, berättar Topelius. Hon hade fått ett visst mått av ”education”, hade vistats en tid i Stockholm och hade ett fint sätt och ett gott hjärta. Hon kunde dock enligt sina elever nog vara sträng vad disciplinen beträffar. Ostyriga pojkar saknades ej heller bland hennes abcdarier, berättar fru Johanna Sofia Schalin (f. Topelius 1.3.1820). 3) Hon mindes, huru skolkamraten Abraham Svahn en gång lekte med en beckboll, som han trillade mellan händerna och även lade på huvudet, tills den fastnade i håret.

Lärarinnan tillät sig små vitsar emellanåt, t.ex. då hon om ett slarvigt handarbete sade till Johanna Stenroth från Smedsbacka: ”Hva' ä' de' här för bocksprång? Tror du att de' ä' som att hoppa öfver Smedsbacka gärdesgårdarna, då man syr?”

Moster Sahlbom bodde och höll sin skola i en större vindskammare hos snickare Josef Werfving, vars röda tvåvåningshus med överbyggd port låg i den smala gränd, som från torgets sydöstra hörn ledde österut mellan apoteket och Jutheska gården, i vilket hus general v. Döbeln under kriget 1808 var inkvarterad. 4) Gränden krökte sig mot gamla begravningsplatsen, där det spökade. Skollokalen och dess omgivning var således mättad av historia och mystik. Ej underligt att Topelius här hämtade stoff till flera av sina berättelser. Utom Topelius kan Josef Werfving d.y. 5) nämnas bland bemärkta män, som gjorde sina första lärospår i moster Sahlboms vindskammare. ABC-boken som användes hade tjocka blad och en frikostigt värpande tupp. Barnens goda mammor levererade nämligen i hemlighet material åt moster Sahlbom. Stundom vankades extra värp hemma till vederbörandes ytterligare uppmuntran. Man stavade med tillhjälp av peksticka.

Moster Sahlbom hade hos sig en fosterdotter Anna Marie Rechardt, senare gift med koff. kapten C.A. Synnerberg. På äldre dagar flyttade moster Sahlbom till henne, d.v.s. till gården nr 110, och vårdades där av fosterdottern till sin död.

Undervisningen hos mamsell Sahlbom var ej avbruten av regelbundna raster, men ofta nog stack sig lärarinnan ned till mamsellerna Werfving i andra våningen för att dricka kaffe. Då hade barnen fristund. En gång, medan lärarinnan dröjde, hände det att flera av barnen hade klivit upp på stolar för att betrakta det nätta fickur av guld, som mamsell Anna Maria hade fått till present av sin fästman Calle Synnerberg. Mitt under detta trevliga nöje kom lärarinnan in. Då hon såg de ungas tilltag utbrast hon: ”Vad i världen, dansar ni purpuri på birongen?”

Syskonen Lindqvist (utom Lotta, den yngsta) gick i tur och ordning allt efter som de växte upp, hos moster Sahlbom för att lära sig läsa. Likaså Hildegard Jessberg (rådman Albert Dyhrs andra hustru), Hilda Olson, Gustaf Topelius från Uleåborg, då han som barn vistades på Kuddnäs, syskonen Topelius m.fl. Ett angenämt avbrott i det enformiga skolarbetet inträffade, då någon kom på besök, t.ex. lilla Calle Synnerberg, sedermera överinspektören och kanslirådet (f. 1837). Man beskådade hans snygga kolt och den breda vita kragen med hålsöm i kanten. Gossen skulle naturligtvis underhållas, varför skolbarnen fick en stunds ledighet. Alla bokmärken och bilder, som fanns till hands förevisades och demonstrerades för gästen.

Sedermera konstnärinnan Hilda Olson berättar om sin forna lärarinna och hennes skola följande.

Mellan gränden och den överbyggda porten var en tröskel, bestående av ett högt bräde, som man måste stiga över, vilket ej var någon lätt sak för små flickor. Övre våningen bestod av en stor rymlig sal. Den var så låg, att när mamsell Sahlbom gick över golvet, rörde hennes vita ”mössrimsa” vid takbjälkarna. I rummet fanns när man kom in genom dörren, i högre hörnet en säng med blått kattuns löstäcke och däröver en dyna, som var bländande vit med spetsar och remsor. Bredvid sängen stod en stol, framför fönstret ett bord och på dess andra sida en annan stol. På den satt den stränga lärarinnan.

Hennes högra armbåge vilade vanligen på en gammalmodig mässingsbeslagen ”inlagd” byrå, och vid hennes armbåge fanns ett vitt papper med små lakritsbitar, som någon av eleverna alltid hämtade. De var avsedda för den torra, stygga hostan, som ibland tog ord och anda av lärarinnan, när hon hade orsak att bli häftig. Då blev hela straffpredikan endast ett stammande med pekfingret högt uppe: ”tyck-tyck-tycker du”! Så kom hostan och därmed avstannade all vidare predikan. Framför den nämnda byrån stod alltid den som läste abcd eller innantill ur någon bok.

Nykarlebybarn på utflykt omkr. 1897. Foto Herlers museum. Från vänster: Anna Söderström, Ester Schalin, Lenni Heikel, Gerda Achrén, Toini Ekroos, Josef Herler och Arnold Schalin.

Mamsell Sahlbom var under sin tid, d.v.s. 1820—1840, lärarinna åt hela Nykarlebys herrskapsbarn, generation efter generation. Z. Topelius och hans syster, hans kusiner och hans blivande hustru, hennes systrar och bröder, ja alla den tidens ungdomar hade gått i skola hos henne, liksom senare Hilda Olsons generation.

Mamsell Sahlbom, säger hennes forna elev, lärde ej allenast abcd och lilla och stora katekesen, sömnad för flickorna m.m., utan hon lärde också sina elever att lyda, skicka sig och tala sanning. Respekten för henne var stor, hos både gamla och unga. Betecknande nog för småstadsidyllen hände det dock att någon av gossarna, som straffats med att sitta på skampallen i vrån, under ett obevakat ögonblick smög sig ut genom dörren och sprang hem för att få tröst hos mamma. 6)

Topelius kommenterar sin forna lärarinnas bortgång 1840 med följande ord: ”Sofve hon i ro efter sina långa mödor! I den unga tidens framåtskridande urverk var älven hon ett litet omärkligt hjul. Hon har ledt den kring henne uppvexande generationens första famlande steg på bildningens omätliga bana — och många af dem hon ledde vandra nu framåt på egen hand... Nu först har den goda som bortgick hunnit det rätta slutet på sin abc-bok: Herren vände sitt ansigte till oss och gifve oss en evig frid...” 7)

Z. Topelius' förste manlige lärare var den äldre kusinen Frans A. Toppelius, som hade tjänst i Nykarleby som nådårspredikant för avlidne kapellanen Nils Mathesius' änka. [Prästänkor hade rätt att bo kvar på prästgården ett år efter att prästen dött.] Han bodde på Kuddnäs i södra vindskammaren 1824—1826. Det var han som lärde Zacharias de första grunderna i läsning och skrivning, men hans snara bortflyttning till annan ort avbröt denna information. Det tidsödande stavningsarbetet fortsatte sedan någon kortare tid i moster Sahlboms kammarskola, tills stud. Jakob Fredrik Blank hösten 1826 tog hand om unge Zacharias' bokliga uppfostran. För honom läste även Sofie Topelius samt Alexander, Rosa och Matilda Lithén, men knappast några andra Nykarlebyungdomar. Denna undervisning den s.k. vindskammarskolan, som bl.a. omfattade latin och botanik, pågick till slutet av 1828, då Topelius vann inträde i Uleåborgs trivialskola, där han började på nyåret 1829.

Klockaren Erik Finström 8) med hustru, 3 söner och föräldrar inflyttade till Nykarleby från Tavastehus och slog sig ned på Frill. Äldste sonen Edvard gick och läste tillsammans med Sofie Topelius m.fl. för informatorerna efter Blank, åtminstone för stud. Berndt Ferdinand Forss, som torde ha följt närmast efter Blank. Forss var hemma från Fiskars bruk och bodde hos Lithéns. Han betecknas av Emilia Lindqvist som supig och slarvig. Ungefär ett år senare undervisades hon i stud. Johan Jacob Östrings 9) informatorsklass hos rådman Lithéns 1830—1832. Östring gav lektioner i de vanliga skolämnena, såsom geografi, historia, religion, tyska, franska m.fl. ”Östring var nog en ordentlig man och måttlig enligt den tidens begrepp, men herrarnas lif på orten var den tiden mera randigt”. 10) Östrings biograf och samtida R. Holsti skriver: ”Åren i Nykarleby voro tvenne oskrifna blad, på hvilka intet annat stod än droppsupar och kortspel”. 11) Östrings andra vänner yrkade emellertid på att dessa ord skulle borttagas ur levnadsteckningen, emedan de gav en oriktig bild.

Efter Östrings bortflyttning läste Emilia Lindqvist och de andra barnen för stud. Rabbe Gyllenberg och för Anders Fredrik Schale 12), som var bodbetjänt hos Hammarins 1834—1842.

Emilia Lindqvist hörde till dem bland stadens societet, som fick en särskild vårdad uppfostran. Hon gick sålunda med Sofie Topelius två gånger i veckan till Juthbacka, där hon tog spellektioner för fru Catharina Charlotta Downer, 13) som sedan 1835 bodde där hos sin svåger, tullförvaltare Pehr Lundmark. Denne var som bekant en entusiastisk musikvän. 14)

Utom Emilia Lindqvist, Z. Topelius' blivande maka, läste hennes syster Mathilda, Lithéns flickor Sofia och Matilda samt Sofie Topelius för Östring, liksom gossarna Alexander och Frans Lithén. Man läste, såsom tidigare nämnts, bl.a. tyska, franska och latin. Gossarna Lithén behövde ej läsa latin; de skulle läsa tyska i stället. Bland flickorna var Sofie Topelius den ”lärdaste”; Zacharias lärde henne t.o.m. det grekiska alfabetet.

Frans Lithén informerades ytterligare av Frans Toppelius på Orisberg och kom sedan till Jakobstads pedagogi. Man hoppades smått, att han därifrån skulle kunna bli s.k. ”knapperstudent”, d.v.s. student utan att ha gått i trivialskola. Den unge Lithén visade en viss förslagenhet. På frågan huru han skulle kunna tentera tyska, svarade han: ”nog kan jag, jag kan hålla en blå sedel (5 rubel) instucken i rockärmen så att den synes vid handleden!” Enligt Nykarlebytraditionen skulle detta även ha lyckats, men Lithén finnes ej upptagen i Jakobstads pedagogis matrikel och togs således knappast in där, utan förkylde sig och dog i lunginflammation (hetsig feber) i nämnda stad den 1 dec. 1836, blott 14 år gammal.15)

En av dem som öppnade skola på 1830-talet var den en gång så galante och vackre magistern och sjöofficeren Johan Isak Svahn. 16) Denne hade efter hemkomsten från irrfärder och äventyr på 1830-talet öppnat skola för pojkar i sitt barndomshem. Många elever torde han dock ej ha haft. En av dem var sedermera medicinekandidaten Johan Julius Lindqvist. 17) Svahn var redan sjuklig, led av någon nervsjukdom, möjligen fallandesot. En gång fick han under lärotimmen konvulsioner och gav obehagliga läten ifrån sig. Barnen rusade skrämda ut och glömde sina mössor. Magisterns mor, Fru Svahn, samlade ihop mössorna och förde dem ut till pojkarna. Julius Lindqvist kom hem och berättade att ”magistern börja' å skrik'.”

En annan, som bedrev barnundervisning vid denna tid var ”Willas mommo”, kyrkväktaren Wilds hustru. Hon hade många elever och var en snäll gumma.

Länsmansänkan Köpingson, f. Lithén i Gamlakarleby, höll även på gamla dagar på 1830-talet en småbarnsskola i Daniel Juthes gård, där hon bodde. Hon var så ofärdig i händerna, att hon med dem ej kunde tukta barnen. Hon knackade blott med fingerknogarna i bordet, då hon trätte på dem. Fingrarna var inåtböjda och kunde ej rätas ut, endast tummarna var rörliga. Fötterna var styva och inåtböjda. Det sades att hon tidigare varit begiven på starka varor och en gång av misstag kommit att ”klunka ur en skedvattensflaska” och att hon som följd härav förlorat lemmarnas fulla bruk. Hon hade hushållat hos Lithéns i Nykarleby, men började senare livnära sig med att undervisa barn. Hon satt på sin säng och lärde och kunde t.o.m. hantera riset, då det behövdes. Hon var rätt karlavulen och rökte gärna. Hon kunde emellertid ej flinta eld på annat sätt än med en gammal flintlåspistol: hon sköt på ett fnöske för att få eld på sin pipa.

Fru Köpingson undervisade mest den lägre klassens barn i katekesen. Då Matts Boman d.y. lärde sig läsa hos henne var barnens antal 7—8. Hon var en bestämd gumma och lärde ganska bra. Hon satt med riset framför sig och då något av barnen behövde agas sade hon: ”kom hit du” och vederbörande fick sin näpst, kanske lindrigt nog, ty gumman var ej elak. Både hos henne och fru Fontell fick barnen sjunga morgon- och aftonpsalmer. Maria Sarlin, som var en av eleverna, sade att hon ännu på gamla dagar hörde liksom en vacker sång om kvällarna som ett eko av skolbarnens sång från flydda tider. 18)

Bland skolmamseller i staden på 1840-talet märkes även fröknarna Eufrosina 19) och Celina Kjemmer, 20) döttrar till råd- och handelsmannen Anders Kjemmer och hans hustru Margareta Gustava Laurin i Gamlakarleby. Efter faderns död flyttade fröknarna Kjemmer till Nykarleby, där de bodde i övre våningen hos sjökapten Rundströms. De var fattiga, den äldre Eufrosyne allvarsam, gick och sjöng för sig själv, Celina, den yngre glad och munter, sjöng alltid och såg bra ut med långt och tjockt hår. 21) Maria Sarlin passade upp dem och fick för det 1½ mk i månaden.

Mamsellerna Kjemmer höll skola för herrskapsbarn i början av 1840-talet. De hade många elever. Barnen läste ABC-boken och katekesen och lärde sig skriva och räkna. Skolan upphörde 1847, då Eufrosyne dog och Celina gifte sig. 22)

Klockaränkan från Nykarleby, Johanna Beata Fontell (f. Rein i Vasa 23.10.1776, d. i Nkby 7.2.1857) och hennes dotter Ulrika Fredrika Fontell 23) höll från omkring 1841 skola för arbetarbarn på gammaldags ampert sätt. De bodde före branden vid Östra gatan. Efter branden bodde Fredrika på Nygård hos Axel Backmans föräldrar. 24) Omkring 1852 var skolan inrymd hos snickare Johan Sundqvist 25) i ett mindre rum. Skoltiden sträckte sig från kl. 9—12 och 2—5 e.m. Fredrika Fontell beskrevs som en kort och amper människa av gamla stammen, som pluggade in vettet i barnen med hugg och slag. Hon hade riset bredvid sig. Den felande måste lägga ena eller båda händerna på bordet, varpå hon slog på dem med riset. Straffet utföll redan om man stapplade på läxan, och eleverna kunde staka sig av idel rädsla. Även luggar utdelades. Man stavade och läste i ABC-boken och tuppen värpte om någon skött sig hela dagen. Litet hemarbete förekom även. Mor Fredrika var visserligen otålig och snar att straffa, men barnen lärde sig bra enligt den tidens uppfattning. Skolan upphörde med hennes död 1859.

En alldeles annan lärarinnetyp var mamsell Emma Runeberg, 26) skaldens syster. Hanna (Sundström) Sarlin berättar, att sedan hon lärt sig stava, läsa, skriva och utföra litet handarbete hos Fredrika Fontell, kom hon till mamsell Runeberg. Redan från första stunden måste man hålla av henne, berättar Hanna S. ”God morgon, god morgon, mina kära barn!” var första hälsningen. Hon var en trevlig, skämtsam och omtyckt lärarinna, allas ”Moster”. Fredrika Fontell däremot kallades ej för ”moster” utan endast Fredrika, ehuru hon redan på 1860-talet var till åren kommen. Emma Runeberg behövde ej något ris, utan såg blott förebrående på den som förgått sig. Hon var mycket fattig och försökte en tid driva ett sockerbageri, gjorde gravölskonfekt och bröllopskrokaner. Hon blev genom påverkan av pastorsadjunkterna Fredrik Östring och Nils Gustaf Malmberg pietist. Hon höll skola från omkring 1852 till 1854, då hon gifte sig med den 32 år äldre Malaxprosten Jakob Wegelius och lämnade staden. Skolan var inrymd i skepparen Rundströms 27) gård nr 27.

Bland mera tillfälliga lärarinnor må ytterligare nämnas Beata (Bata) Eklund, som var en väl ansedd barnalärarinna i staden efter branden.