Under 1920-talet fortgick seminariets verksamhet normalt under K. J.
Hagfors' fasta ledning. En hel del förbättringar genomfördes
såväl i pedagogiskt som i materiellt hänseende, men de
flesta av Hagfors' reformförslag stannade på papperet på
grund av bristande förståelse och missriktad sparsamhet hos
överordnade statliga myndigheter. Hans ansökningar om att få
seminariebyggnaderna utvidgade och moderniserade avslogs sålunda
gång på gång. Detsamma var förhållandet under
hans efterträdare som direktor, sacr.min. och fil.kand., lektorn
i religion och filosofi sedan 1908, Nils
Alarik Fougstedt. Han var direktor åren 1931—1938 och
gjorde sig både som lärare och som direktor känd som en
dugande, samvetsgrann och pliktmedveten ämbetsman och pedagog. Under
Fougstedts tid förvärrades emellertid den arbetslöshet
bland lärarna, som man redan tidigare haft känning av. Orsaken
låg i den stora tillströmningen av elever under 1920-talet,
medan lärarnas avgångsålder samtidigt höjts. Av
de åren 1929—1931 dimitterade 76 lärarna var den 1 nov.
sistnämnda år 19 utan tjänst. År 1934 var 76 svenska
folkskollärare utan arbete. Detta påverkade elevtillströmningen,
som efter 1927 starkt minskade. Medan antalet inträdessökande
åren 1900—1913 varit i medeltal 21, varav 20 intagna, och åren
1919—1927 30, varav 28 intagna, sjönk antalet 1928—1937
till i medeltal 20, varav 19 intogs. Hösten sistnämnda år
sökte sig endast 15 personer till seminariet och alla intogs. År
1938 ökade antalet inträdessökande på nytt till 23,
varav alla intogs, men sjönk 1939 till 16 (14 intagna). Som en följd
av det vikande elevunderlaget uppstod på nytt frågan om en
sammanslagning av de två svenska seminarierna. Lärarrådet
för de svenskspråkiga folkbildningsanstalterna avrådde
dock vid ett av skolstyrelsen sammankallat möte i Helsingfors i april
1934 från en sådan åtgärd. Folkskollärarna
representerades härvid av lärarna Elsa Nyström, J. L.
Birck, A. Brommels, Algot Jansson och K. Sjöström. 57)
Även seminariedirektor Fougstedt avvisade planerna i olika inlagor
till skolstyrelsen å seminariets vägnar
Planerna på en sammanslagning utvecklades dock på högsta
ort under den följande tiden. I jan. 1938 uttalade sig det svenska
lärarrådets sektion för folkundervisning på nytt
mot dem. 58) I juli s.å. framlade emellertid föreståndaren
för Vasa lägre folkskollärarseminarium V. A. Laxström
i en broschyr ”Lärarutbildningen för svenskspråkiga
folkskolor i Finland” ett förslag att sammanslå de svenska
seminarierna till en pedagogisk högskola för Svensk-Finland.
Den nya högskolan skulle placeras i Vasa. Därigenom skulle Laxströms
eget seminarium, som var hotat av indragning, kunna räddas genom
att byggas in i den allmänna lärarutbildningen.
Förslaget väckte närmast bestörtning inom lärarkretsarna
och bemöttes skarpt av företrädare för dem. Särskilt
vände man sig mot Laxströms påstående, att de svenska
seminarierna var svaga och illa organiserade och att lärarutbildningen
där ej höll jämna steg med motsvarande på finskt
håll. Laxström hade vidare menat, att då några
förbättringar ej kunde uppnås med de nuvarande seminarierna
borde de raseras och ge rum för en ny centralanstalt, som inrymde
utbildning av olika slag av lärare från småskolan upp
till folkskolan.
Läroverkslärarna och barnträdgårdslärarinnorna
nämndes ej i Laxströms förslag. Det framhölls även
av Laxströms motståndare, att man på svenskt håll
ej hade behov av någon pedagogisk högskola i den form, som
arbetade på finskt håll i Jyväskylä, så framt
man ej ville utestänga alla andra än studenter från folkskollärarutbildning.
Studenter hade de senaste åren mottagits som elever i kl. IV och
vunnit lärarkompetens på två år såsom fallet
var även i Jyväskylä. Någon förlängning
av seminariekursen från fem till sex år behövdes ej.
Det årliga behovet av nydimitterade lärare för Finlands
svenska folkskolor var vid denna tid 45. En årlig dimission av 15
lärare per seminarium motiverade i och för sig deras existens.
Någon massproduktion av lärare kunde ej komma i fråga
ens vid en högskola. Därom gav de senaste årens arbetslöshet
och, vikande elevantal besked. Ingen hade heller påvisat, att den
svenska folkskolundervisningen skulle vara sämre än den finska.
Att seminariebyggnaderna befann sig i sämre skick än i Jyväskylä
var statsmaktens fel och f.ö. berodde undervisningens kvalitet ej
på om den ägde rum i trä- eller stenhusbyggnader. För
lärarkåren var frågan om reform av lärarutbildningen
till minst 70 % en fråga om lärarnas praktiska fortbildning
och andliga vigör efter seminarietiden. 59)
En bred opinion bland Österbottens lärare stödde dessa
synpunkter. I aug. 1938 framhölls i en samlad opinionsyttring, att
Nykarleby seminarium var omistligt för Österbotten. 60)
En reform av seminarieundervisningen i Finland hade emellertid redan länge
varit planerad. Det första steget togs i aug. 1917 då läroplanen
ändrades så att ryska språket avlägsnades och klassernas
antal fastställdes till fem. År 1919 tillsattes på initiativ
av Mikael Soininen en kommitté för utredning av en
modernisering av undervisningen. Ordf. var dr K. A. Franssila.
I sitt 1922 avgivna betänkande föreslog kommittén bl.a.
6-åriga på folkskolan, 4-åriga på mellanskolan
och flickskolan och 2-åriga på studentexamen byggande seminarier.
Undervisning i tyska eller engelska skulle införas. På grund
av flera orsaker, Mikael Soininens död 1924, depressionstiden m.m.,
uppsköts emellertid denna reform tillsvidare. År 1936 föreslog
emellertid skolstyrelsen, att de på folkskolan byggande seminarierna
skulle utvidgas till 6-åriga och de på mellanskolan byggande
till 4-åriga med undervisning i tyska.
Den växande kritiken mot seminarieundervisningen föranledde
1937 tillsättandet av en kommitté, vars ordf. blev skolrådet Kaarlo Saarialho och medlemmar bl.a. skolråden A. Salmela,
R. Malmberg och prof. E. Ahlman. Denna kommitté utgick från
att alla de tre tidigare nämnda linjerna, folkskol-, mellanskol-
och studentexamensnämnden skulle bevaras. De två förstnämnda
linjerna skulle slutföra studierna det sista året vid ett pedagogiskt
institut, som skulle grundas i Helsingfors. Kriget avbröt emellertid
tillsvidare kommitténs arbete. 61)
Innan vi går vidare till skildringen av det sista skedet i seminariets
historia, skall vi uppehålla oss ett ögonblick vid seminariets
betydelse för staden och vid frågan om staden verkligen erbjöd
en lämplig studie- och trivselmiljö för lärare och
seminarister. |